Har funderat lite. Det gör jag ju i och för sig oftare än vad folk kanske tror, men ändå. Jag har funderat lite extra. På att alla verkar tycka att de har så rätt i allt, medan alla andra har fel.
Här är ett pinfärskt exempel från igår. Jag var ute på den vanliga morgonpromenaden med hunden när jag ser en annan, lös hund med husse på kryckor ca 20 m bakom. Den lilla skithunden rusar stöddigt fram till oss och slagsmål utbryter. Jag fick gå emellan och ta bort jycken från min hund, medan husse sakta men säkert närmade sig på sina kryckor. I det här läget förväntar man sig en ursäkt. Men det jag i stället får höra är att "jag kan faktiskt inte ha honom kopplad nu när jag går på kryckor". Nähä? Så då låter man en hund man inte har kontroll över springa lös i ett villaområde och gör det till alla andras problem? Vad fan är det för fel på folk? Och kan man verkligen inte rasta sin hund på rätt sätt, så finns det andra som kan. Mot en viss avgift då förstås. Här i trakten åker de omkring i små bilar som det står "hundrastare" på.
Och man skulle kunna tro att det är de yngre som är värst. De bortskämda skitungarna som fått allt de pekat på av sina curlingföräldrar och som har fått lära sig att "ta för sig", men någonstans verkar det vara den äldre generationen, den som borde vara präglad av s k sunt bonnförnuft, som är värst. De trängs i kassaköerna, står i vägen i affären och verkar anse att alla ska anpassa sig efter dem. Glömmer man bort att visa hänsyn gentemot andra när man blir äldre? Är jag på väg dit? Hur lång tid tar det innan man börjar tycka att allt jag gör är rätt och alla som inte tycker som jag har fel? Kommer jag snart att börja snegla på grannarna för att kolla att de har uppfyllt sina skyldigheter i form av skottning, sandning och vad det nu kan vara och sedan klaga, skriva anonyma lappar och bete mig som en idiot i största allmänhet? Någonting oroväckande säger mig att bara det att jag skriver det här innebär att jag inte har långt kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar