Chez Helena

Läst: Death comes to Pemberley av P.D. James

2012-02-15T18:20:00.002+01:00

Ingen mindre än deckardrottningen själv har alltså skrivit en uppföljare till Stolthet & Fördom. Sådant är ju helt livsfarligt, men varför inte?

Det har gått några år sedan Elizabeth och Darcy gifte sig. Elizabeth har intagit sin plats som fru på Pemberley med den äran och två små pojkar har det hunnit bli. Det är kvällen innan Pemberleys årliga bal och några nära och kära vänner är redan på plats, bland annat Bingleys (förstås) och överste Fitzwilliam. Det regnar och stormar ute.

Uppståndelse uppstår när en vagn närmar sig i full fart. Ut tumlar Lydia Wickham gastandes för full hals att hennes make är mördad. Lydia har inte bättrat sig under åren som gått och det mesta hon säger måste fortfarande tas med en nypa salt. Efter lite om och men lyckas man få ur henne att hon färdats i vagnen tillsammans med Wickham och kapten Denny, men att de båda lämnat vagnen och sprungit till skogs. En grupp med Darcy och Fitzwilliam i spetsen ger sig ut för att leta efter de försvunna officerarna och hittar en kraftigt berusad Wickham bredvid Dennys kropp, svamlandes att han dödat sin bäste vän.

Detta är alltså upptaken på vad man kanske skulle kunna kalla en mordutredning, men i en tid när det varken finns brottsplatstekniker eller brottsutredare blir det en ganska futtig utredning och rättegång, där allt egentligen bygger på vittnesmål.

De flesta personerna känns igen någorlunda från Stolthet & Fördom, även om Elizabeth här har en ganska tillbakadragen roll och faktiskt inte fäller en enda bitsk kommentar och det är ju lite trist. Huvudpersonen är Darcy, som funderar och tvivlar och tänker en hel massa. Men är gentleman rakt igenom gör vad som krävs för att rädda äran för dem han bryr sig om.

Några av de personer som inte hade särskilt framträdande roller i den urspungliga historien får här tillfälle att vika ut sig lite mer. Mrs Young, till exempel, som har ett mycket närmare förhållande till George Wickham än vad man kanske skulle kunna tro. Det görs ett par ganska snygga anspelningar på Övertalning och Emma också, som inte stör alls.

Men på det hela taget tycker jag inte att det är sådär jättekul. Storyn är rätt platt som mordhistoria sett. Det roligaste är faktiskt att återknyta bekantskapen med rollbesättningen från Stolthet & Fördom. Det enda jag inte köper är att Elizabeth fortfarande skulle känna ett sting av attraktion vid tanken på Wickham ibland. Det köper jag inte alls. Så korkad är inte Lizzy.

Man måste för övrigt inte ha läst Stolthet & Fördom innan, eftersom första kapitlet är en ganska föredömlig sammanfattning. Men det underlättar ju naturligtvis.

Har det redan gått en hel vecka?

2012-02-13T14:16:00.000+01:00

Hoppsan, nu gick det undan. En vecka som bara försvann in i ett svart hål av stress och korrupta filer. Jag vet inte riktigt vad som hände. Det började jävlas på riktigt i onsdags och sedan rullade det bara på. Alldeles för mycket jobb på alldeles för få dagar och, som sagt, korrupta filer som krävde massor av workarounds och är jag äntligen fick till det kunde jag glädja mig åt att jag hade två till att ta hand om. Och det är få saker som kan få mig att tugga fradga så mycket som tekniskt strul. Särskilt inte när det från början har orsakats av någon annan. Då vill jag stänga dörren, dra ur telefonen och borra ner huvudet och inte titta upp förrän jag är klar. Att försöka gå ifrån och "vila" en stund gör mig bara ännu mer stressad. Att inte morra och fräsa om telefonen ringer tar nästan all min viljestyrka och självbehärskning. Och när man under sådana omständigheter ska försöka leva ett normalt vardagsliv som innefattar rastning av hund, väckning av barn, packning av ryggsäckar och alla sådana helt vanliga saker som helt plötsligt bara har blivit störande moment, ja, då blir jag inte så rolig. Vara sig att vara eller att träffa.

Men nu har det löst sig och allt är frid och fröjd igen. Förutom att jag såg John Gray på Skavlan i fredags. Och enligt hans, eeh, rätt så generaliserande teorier om män och kvinnor är ju män sådana att de vill dra sig undan "i sin grotta" när de är stressade medan kvinnor bara vill älta. Med tanke på hur jag betett mig under dagarna innan är jag alltså egentligen en man. Och John Gray är en jävligt idiotisk amerikan.

Typisk måndag

2012-02-06T16:50:00.001+01:00

Just nu är jag lite trött på att ha mycket att göra (fast det ska bli kul att fakturera den här månaden). Jag skulle vilja ha lite tid att bara lata mig och läsa "Death comes to Pemberley". Att P.D. James har tagit sig an familjen Darcy och låter en mordhistoria utspela sig på Pemberley är ju alldeles strålande och precis det jag skulle vilja ägna mig åt i soffan, under en filt, medan någon hela tiden ser till att min tekopp fylls på med alldeles lagom varmt te.

Och så skulle jag behöva städa lite (igen och igen och igen). Folk som bor i det här huset har en tendens att dra in en jävla massa skit i hallen, rent ut sagt och det tycks inte hjälpa vad jag gör. Jag behöver en sådan där smart lösning för hallen som brukar vara med i diverse glassiga inredningsreportage, men vår hall är för liten och trång och jag har en känsla av att den kommer att fortsätta vara överbelamrad med kläder och skor vad vi än gör. Och jag tillhör dem som inte tycker det är någon idé att plocka i ordning om det ändå ser likadant ut igen efter en dag eller två.

Riktigt kallt och ruggigt är det just nu också. Trots att temperaturen inte ser så skräckinjagande ut när man läser av termometern inifrån är man färdig att frysa sönder när man går ut. En sådan där liten otäck vind med obehaglig havskyla har satt in. Vill ha torr och fin kyla, inte den där jäkla kustvarianten.

Och från sonens rum låter det bara "diggadiggadingdingding, här glider kingen in". Det kan driva en till vansinne om inget annat har hunnit göra det innan. Tack för det, Sean Banan.

Om det inte var så att jag försökte gå ner lite i vikt och dessutom måste kompensera lite för allt jag "unnade" mig i helgen skulle jag tröstäta massor just nu. Åh, vad gott det vore.

Läst: Lilla himlafågel av Joyce Carol Oates

2012-02-02T14:36:00.001+01:00

I den lilla hålan Sparta blir en kvinna brutalt mördad. Hon heter Zoe Kruller och mycket kan sägas om hennes moral, men naturligtvis förtjänar hon inte att sluta sina dagar på ett sådant sätt. Det finns två misstänkta, den före detta maken Delray och älskaren, Eddie Diehl. Inget går dock att bevisa och ingen blir fälld för mordet, men att vara misstänkt för mord är tillräckligt för att hela livet ska ställas upp och ner.

Det får Eddie Diehl erfara, som förlorar både jobb och familj, trots att han hela tiden hävdar sin oskuld. Den enda som inte överger honom är dottern Krista. Hon kan inte låta bli att älska sin pappa, trots att det är emot allt sunt förnuft. Åtminstone enligt Kristas mor. Och om inte Eddie är skyldig, så måste det väl vara Delray?

Det tror däremot inte Delrays och Zoes son Aaron. Han är övertygad om att Eddie har mördat hans mamma.

Historien berättas ur både Kristas och Aarons perspektiv. De kretsar runt varandra (eller det är väl mest Krista som kretsar runt Aaron) under sin uppväxt, med en slags skräckblandad fascination, men de får inte reda på sanningen förrän de är vuxna.

Det känns som en väldigt lång bok. Det händer egentligen inte så mycket. Allting är mest bara djupt tragiskt. Sparta är en mörk och dyster stad, som mest verkar befolkas av mörka och dystra människor med alkohol- och drogproblem. Alla mår dåligt. Ingen verkar ha något hopp om en framtid.

Jag gillar ju för det mesta Oates och det gör jag på sätt och vis nu också, men hälften så många sidor hade räckt. Och det är definitivt ingen av mina favorit-Oates.

Rätt och fel

2012-01-31T19:12:00.001+01:00

Har funderat lite. Det gör jag ju i och för sig oftare än vad folk kanske tror, men ändå. Jag har funderat lite extra. På att alla verkar tycka att de har så rätt i allt, medan alla andra har fel.

Här är ett pinfärskt exempel från igår. Jag var ute på den vanliga morgonpromenaden med hunden när jag ser en annan, lös hund med husse på kryckor ca 20 m bakom. Den lilla skithunden rusar stöddigt fram till oss och slagsmål utbryter. Jag fick gå emellan och ta bort jycken från min hund, medan husse sakta men säkert närmade sig på sina kryckor. I det här läget förväntar man sig en ursäkt. Men det jag i stället får höra är att "jag kan faktiskt inte ha honom kopplad nu när jag går på kryckor". Nähä? Så då låter man en hund man inte har kontroll över springa lös i ett villaområde och gör det till alla andras problem? Vad fan är det för fel på folk? Och kan man verkligen inte rasta sin hund på rätt sätt, så finns det andra som kan. Mot en viss avgift då förstås. Här i trakten åker de omkring i små bilar som det står "hundrastare" på.

Och man skulle kunna tro att det är de yngre som är värst. De bortskämda skitungarna som fått allt de pekat på av sina curlingföräldrar och som har fått lära sig att "ta för sig", men någonstans verkar det vara den äldre generationen, den som borde vara präglad av s k sunt bonnförnuft, som är värst. De trängs i kassaköerna, står i vägen i affären och verkar anse att alla ska anpassa sig efter dem. Glömmer man bort att visa hänsyn gentemot andra när man blir äldre? Är jag på väg dit? Hur lång tid tar det innan man börjar tycka att allt jag gör är rätt och alla som inte tycker som jag har fel? Kommer jag snart att börja snegla på grannarna för att kolla att de har uppfyllt sina skyldigheter i form av skottning, sandning och vad det nu kan vara och sedan klaga, skriva anonyma lappar och bete mig som en idiot i största allmänhet? Någonting oroväckande säger mig att bara det att jag skriver det här innebär att jag inte har långt kvar.

Verklighetsflykt

2012-01-30T15:17:00.002+01:00

Har gjort ännu en djupdykning i DVD-hyllan och haft några högtidstimmar med Jane Austen-dramatiseringar de senaste dagarna. Jag har betat av BBC-produktionen av Stolthet och fördom (den med Colin Firth som mr Darcy) samt versionen av Emma med Kate Beckinsale som jag inte sett förut. Det är en alldeles utomordentlig avkoppling och passar bra som total avslappning mellan arbetspassen.

Den här produktionen av Stolthet och fördom är den längsta och den bästa av de varianter jag sett. Den har faktiskt med det mesta och då går det ju åt några timmar. Det är ren njutning från början till slut och sex timmar går ganska fort, även om man betar av dem i etapper under ett par dagar.

Emma tillhör inte mina favoriter. Jag vet inte riktigt varför. Det sägs ju att den enligt många "experter" ska vara den bästa och mest komplexa Austen-romanen. Jag gillar väl helt enkelt inte Emma. Hon är för arrogrant och för självsäker för min smak, även om hon bättrar sig på slutet. Mr Knightley å andra sidan är väl den mest perfekte Austen-hjälten i hård kamp då med mr Darcy. De är båda ofantligt rika och goda godsägare med ett starkt rättspatos. Darcy lite mer tjurnackad och svårtflörtad, medan Knightley helt öppet gör det som är rätt i alla lägen. Därför har jag lite svårt att förstå varför han faller för Emma. Jag antar att han ser henne som "work in progress" och han lyckas ju rätt bra och man får väl anta att det bara fortsätter åt rätt håll.

Hur som helst, jag inser att brittiska kostymdramer är precis den verklighetsflykt jag behöver just nu och en titt på Amazon ger vid hand att jag kan införskaffa en helt bunt därifrån för en spottstyver. Jag har inte sett någon filmatisering än av Övertalning, men det ska jag snart råda bot på. Som ett komplement till Austen ska jag nog ta en djupdykning hos systrarna Brontë också. Där finns också en del godbitar att hämta från BBC.

Yoga och sushi

2012-01-26T21:50:00.003+01:00

Det blev ingen bokklubbsstart igår. Inställt på grund av sjukdom. Sådant händer och vi tar nya tag om ett par veckor. Men mitt lite mer aktiva liv tog fart med en yogaklass idag och det var inte så dumt. Jag är ju stel som en pinne just nu eftersom jag inte tränat yoga på riktigt på flera år, men nu ska jag försöka komma igång ordentligt. Känner mig riktigt peppad.

I övrigt består tillvaron av jobb, jobb, jobb just nu. Jag hinner ingenting, mer än att hålla deadlines. Det börjar faktiskt bli lite slitigt och jag inser att den kommande helgen knappast blir fredad. Dessutom har jag bestämt mig för att göra egen sushi i morgon kväll. Jag har aldrig gjort det själv, men det ska väl gå, bara jag börjar i tid. Jag har införskaffat diverse för ändamålet avsedda attiraljer och ingredienser. Fast med mitt lugna och nyyogade sinne känner jag mig full av tillförsikt inför denna matlagningsutmaning. Hur svårt kan det vara?

Höga förväntningar

2012-01-24T19:46:00.002+01:00

I morgon ska jag åka på bokcirkel. En ny. Det ska bli alldeles fantastisk roligt att komma igång med det igen. Nya människor, nya böcker. Det kanske sätter lite fart på mitt läsande som har legat lite i träda nu ett tag. Jag har mycket stora förväntningar. Längtar efter lite hetsiga bokdiskussioner och lite ny input. Det kan behövas. Och så kanske jag kan premiäranvända mina nya snygga skor, som var värsta reafyndet. Bara en sådan sak. Det gör ju att det inte alls känns som ett onödigt köp. Annars har jag ju mest bara användning för praktiska promenadkängor till vardags och det är faktiskt inte alls särskilt kul alla gånger.

Det fortsätter rulla på

2012-01-23T19:25:00.000+01:00

Så har flera dagar och en hel helg gått utan att jag hann med riktigt. Mycket jobb har det varit och är. Bra, men lite stressigt just nu. Helgen tillbringades i huvudsak i soffan med en bitvis ganska jobbig huvudvärk. Jag tror just nu att det är fel på min arbetsstol, min syn, mitt skrivbord i ungefär nämnd ordning. Det är ju sån't som går att åtgärda. Så det ska jag väl göra vad det lider. När jag har tid. Och råd. Jag inser att jag behöver både nya glasögon och linser och det där med nya glasögon är ju ofta ganska kostsamt. Särskilt när man är utrustad med en syn som är i ständig förändring. Under tiden tar jag huvudvärkspiller.

Så det blev ingen höjdarhelg. En film hann jag klämma och det var ganska länge sedan jag kollade på film. Bra att beta av åtminstone något i mitt mycket modesta filmbibliotek, där det mesta faktiskt är osett. Det blev en film som hette "The Namesake". Den handlade om en indisk familj som flyttar till USA och mest av allt om sonen, som ju är född i USA och är amerikan, men ändå är indier. Och hans namn, hans pinsamma namn som har en mycket djup innebörd för hans far, men vilken tonåring bryr sig om det? Det var en ganska långsam film och jag kan väl inte påstå att jag blev så där vidare värst engagerad, men det kändes bra att kolla på film. Jag ska nog försöka ta och göra om det snart igen.

Det rullar på

2012-01-18T10:27:00.002+01:00

Nu har jag bestämt att 2012 ska bli ett bra år. Det har nämligen börjat alldeles ypperligt. Jobben har rullat in, jag har gått ner 2 kg sedan nyår, ska ta tag i min yogaträning och börja ny kurs nästa vecka och en bokcirkel är på gång. Större krav på tillvaron än så har jag inte så jag är fullt nöjd.

Viktminskningen är välbehövlig eftersom jag toppnoterade här efter alla helger och nu krävs lite krafttag, men jag är på G och det känns helt OK. Ställer man till det för sig får man städa efteråt. Min träning består ju mest av hundpromenader, men jag ska ta dessa ytterligare ett steg och i stället för att undvika alla otäcka backar som får mig att flåsa som värsta elefanten har jag utnämnt mördarbacken alldeles runt hörnet till mina Philadelphia-trappor. Ni vet, första Rocky-filmen och trapporna som nästan tar död på honom först, men som han sedan lite lätt skuttar uppför. Så ska det bli här också. Så småningom.

Yogan har legat nere länge och den där enkla hemmaträningen har skjutits upp till i morgon hela tiden med diverse mer eller mindre dåliga ursäkter. I måndags körde jag dock ett pass och insåg att det var precis det min stela rygg behöver. Och så får jag samma kväll en inbjudan på FB från en fd kollega som flyttade hit ungefär samtidigt som jag och som har utbildat sig till yogalärare och ska starta en ny kurs nästa vecka. Kunde inte vara mer vältajmat.

Och min gamla bokcirkel saknar jag, men nu håller den enda vän jag lyckats skaffa mig härnere hittills på att dra igång en här och det ser jag fram emot. Både att få lite lästips och att träffa lite nytt folk.

Läst: Lost in Austen av Emma Campbell Webster

2012-01-16T18:24:00.001+01:00

Det här är en interaktiv bok. Man kan alltså genom att göra olika val skapa sin egen egen Jane Austen-roman. Grundstoryn är Stolthet och fördom och som läsare är man Elizabeth Bennet, men vid olika punkter ställs du/Lizzy inför olika val och du kan hamna i en helt annan roman helt plötsligt. Det går alltså att läsa om och om igen och få lite olika historier. Ganska kul grepp, men jag var lite för trogen min Austen och kunde inte bara med att navigera fel, så för mig blev det en light-version av Stolthet och fördom den här gången. Jag får väl göra om det igen. Det kan ju vara intressant att se hur det går ifall Lizzie hamnar på Mansfield Park eller åker till Bath och suktar efter kapten Wentworth. Eller vad det nu kan vara.

Jag - en bärare

2012-01-13T09:53:00.003+01:00

Jag är en bärare. Eventuellt kanske en samhällsbärare, i och med att jag betalar så fruktansvärt mycket skatt, men jag är också en bärare i ordets mer bokstavliga bemärkelse. Jag bär saker. Jag bär kläder som ligger lite här och där till deras rätta platser, som kan vara allt från tvättkorgen till garderoben. Jag bär saker och tidningar och papper som har en tendens att samlas i stora högar på bord och stolar. Ibland bär jag bara en hög till en annan hög. Det är inte så bra. Det kallas snabbröjning och ska bara vara för tillfället. En stor del av det där som samlas på hög tillfälligt hamnar i tvättstugan. Där syns det nämligen inte. Då kan man lura sig själv och tro att det faktiskt är borta på riktigt. Många av högarna innehåller papper, post och tidningar som jag ska gå igenom senare, så att jag inte missar något viktigt. Ofta blir det tyvärr långt senare.

Sedan bär jag till återvinningen. Nästan varje dag bär jag någonting till återvinningen. Jag ska ju ändå ut och gå med hunden och då kan man lika gärna ta med sig en påse skräp. Och hur jag än försöker minskar aldrig den där mängden skräp. Antalet förbrukade mjölkförpackningar som vandrar ut härifrån tycks ibland oändligt.

De senaste dagarna har jag burit julsaker. De har nu förpassats ut i förrådet. Det känns bra och det lilla ljus som ändå finns kan återigen sippra in genom ljusa vårgardiner i stället för att hållas ute av tunga, röda saker. Det känns bra. Luften blir lite lättare att andas då.

Ingen mjukstart

2012-01-11T17:18:00.000+01:00

Det nya året har rivstartat och jag har hur mycket som helst att göra. Det är ju bra på alla sätt och vis, men eftersom jobb måste gå före fritid (och i fritid ingår städning) är min arbetsmiljö just nu en sanitär olägenhet. Jag är liksom bara halvfärdig med avjulningen. Granen och allt lullull är nerpackat, men det hänger fortfarande röda tygskynken i fönstren och det ligger glöggfläckiga dukar på borden. Där granen stod är nu ett stort tomrum, eftersom jag har en del planer på ommöblering som jag inte hunnit sätta i verket än. Dammtussarna virvlar omkring och det är fullt med glitter i ryamattan. Jag borde kort sagt ta mig en riktig röjardag, men nu finns det ingen tid alls till sådant. Hoppas bara ingen får för sig att komma och hälsa på den närmsta tiden. Och ja, han jag är gift med befinner sig på annan ort, så nej, vi kan inte vara jämställda på det här planet just nu.

Läst: Själens osaliga längtan av Audrey Niffenegger

2012-01-09T19:40:00.000+01:00

Så har jag äntligen lyckats läsa ut en bok igen. Att det har dröjt så länge beror inte alls på att det här en tråkig bok eller så, det beror på att jag har haft så mycket annat för mig att det helt enkelt inte har funnits någon ro. Men ett par dagars badsemester i Danmark gjorde susen. Att läsa en bok innebär nämligen ett fullt legitimt alibi för att slippa åka vattenrutschkana. I alla fall i min värld. Sonen och jag var inte helt överens där.

Boken då? Den utspelar sig i London, mestadels i ett hus med tre lägenheter som gränsar till Highgate-kyrkogården. I en av lägenheterna har Elspeth bott, men när hon dör i cancer skänker hon lägenhet och alla tillhörigheter till sin systerdöttrar Julia och Valentina. De har aldrig träffats, eftersom Julia och Valentina har växt upp i USA. Julia och Valentina är enäggstvillingar, liksom Elspeth och flickornas mamma Edie.

De övriga lägenheterna i huset bebos av Elspeths yngre älskare Robert och paret Marijke och Martin. Martin är korsordsmakare med svåra tvångsföreställningar och han har inte lämnat lägenheten på flera år. Marijke tröttnar och flyttar hem till Amsterdam. Robert är guide på kyrkogården och skriver på en avhandling om densamma.

Så ser scenariot ut när Julia och Valentina anländer till London för att ta sitt arv i besittning. Men de är inte så ensamma i den stora lägenheten som de tror. Elspeth är också kvar och med lite träning lyckas hon göra så pass mycket väsen av sig att hon får kontakt med tvillingarna. Valentina är den känsligaste av de två och hon och Elspeth för långa samtal. Det leder till att Valentina tänker ut en rätt skruvad plan för att få lite mer utrymme och frigöra sig från den mer dominanta Julia. Robert involveras mot bättre vetande, eftersom han inte kan motstå någon av dessa kvinnor.

En rätt skruvad historia, skulle man kunna säga. Det blir av olika anledningar inte riktigt som någon hade tänkt sig. Det jag tar mest illa vid mig av är dock när Elspeth av misstag lyckas ha ihjäl en liten kattunge. Som också får evigt liv som vålnad i Elspeths gamla lägenhet, så på sätt och vis är det väl hoppfullt att man inte bara försvinner, men det verkar ruskigt långtråkigt att vara en ande.

Betyg? Sådär. Ganska bra. Medel.

Jag ser fortfarande rött...

2012-01-08T13:49:00.002+01:00

Men det ska bli ändring på det nu. Allt det där klibbigt röda, som man före jul inbillar sig är riktigt mysigt ska bort nu. In med ljus och vårfärger. Och graneländet. Snart, alldeles snart är det över och nerpackat igen för den här gången. Och ett helt år till nästa gång. Hurra!

Vi är alltså hemma igen. Inga besök hos släktingar inplanerade på ett bra tag. Inga resor över huvud taget, faktiskt. Skönt. När mitt hem är avjulat vill jag bara njuta ett tag. Av den frid och den stillhet som infinner sig när fridens och stillhetens främsta högtid äntligen är över. Det är tio månader kvar tills någon i familjen fyller år igen. Inga fler paket på ett bra tag. På tisdag börjar skolan igen. Vardag! Yippee! Nu är det snart sommar, men den är ännu tillräckligt långt borta för att man ska kunna inbilla sig att man har gott om tid att fixa bikiniformen. Jag vet att när jag börjar blocka bort krimskramset i granen kommer jag också att inbilla mig att jag nästa år ska ha en extremt personlig gran med enbart vackert, handgjort pynt som jag naturligtvis har knåpat ihop alldeles själv. Självbedrägeri är underbart.

Sista kvällen i huset på landet knåpade jag dock ihop ett litet mobilfodral. Nu när jag är med stor mobil var det gamla för litet och eftersom jag vet (och hoppas) att jag fortare än jag tror kommer att gå ut och rasta hunden i en sommarklänning utan fickor behöver jag ett mobilfodral att ha runt halsen. Det är dessutom förfärdigat i det garn jag fick av den hemliga bokvännen. Återigen tusen tack för det.

Hemlängtan

2012-01-04T13:24:00.000+01:00

Varför ta det lugnt när man kan stressa omkring på vägar under stormvarningshot? Efter turen till Danmark var det bara hem och packa om väskan för att åka och hämta hunden som har varit på stadskollo hos min mor medan vi har varit borta. Ett arrangemang som lät bättre än det visade sig vara, eftersom min fyrbente vän skrämts halvt om vettet av raketer och smällare. Han har inte visat några tendenser att låta sig skrämmas tidigare år, men så har han aldrig varit mitt i sta'n heller. Så nu är han väl förstörd för all framtid när det gäller det här med smällare. När vi kom ut till huset på landet igår kväll åkte svansen ner mellan benen när jag tände vedspisen. Till och med det sprakandet var tydligen otäckt nu. Fast det gick över, som tur var.

Någon storm har vi dock inte sett till, men det blåste tydligen en del nere på kusten igår kväll, så det var väl lika bra att vi inte var där. Annars längtar jag efter att vara hemma och softa lite just nu. Vi har mest åkt omkring sedan jul och nu känns det som det kan vara nog med bilåkande och firande på ett tag. Jag vill städa bort julen. Här på landet är det bara några elljustakar som ska plockas bort och det är ju snabbt gjort. Hemma tar det lite längre, eftersom det handlar om jobbiga saker som gardiner, men det ska bli skönt med lite ljusa färger igen.

Och här på landet har morgonens snöblandade regn dragit vidare och nu skiner solen. Om jag kan uppbåda lite energi kanske jag går ut och dammsuger bilen. Men bara kanske.

Back in business

2012-01-02T19:41:00.003+01:00

Så var det hela över för den här gången. Jul, nyår och allt det där. Nu kan saker och ting snart återgå till det normala igen och vi vardagsjunkies kan få lite lugn och ro.

Jag skrev ett osedvanligt sinnesslött inlägg en tid före jul. Jag vet inte vad som tog åt mig. Naturligtvis tänker jag inte alls börja mjäka med vissa av mina medmänniskor. Hur kunde jag få för mig något sådant? Så dumt det kan bli. Det här är en lärdom jag har dragit av att fira jul, skulle man kunna säga. Eller rättare sagt en påminnelse om att det är häxan Surtant som är min sanna role model. Och man ska hålla fast vid sitt sanna jag, annars kanske dumskallarna vinner.

Nyår firades i Danmark. Det var också 40-årsdags för min käre make. Två flugor i en smäll, med andra ord. Mycket trevligt och roligt. Badlandskap och alla barnsligheter man kan tänka sig passade bra. Nu är vi stärkta inför det nya året. Jag hoppas givetvis 2012 innebär att jag blir smalare och snyggare. Yngre är väl att hoppas på för mycket.

Da'n före da'n

2011-12-23T14:48:00.000+01:00

Jag kan inte påstå att jag har julstökat särskilt mycket i år och det som inte är gjort nu kan lika gärna vänta till nästa år. Vi åker bort i morgon och kommer egentligen inte att vara hemma ordentligt förrän någon gång efter nyår.

Men jag har ju pysslat en del och känt mig riktigt kreativ och det är alltid roligt. Så det ser ut så här på golvet i mitt arbetsrum just nu:

Att alla bra-att-ha-prylar ligger på golvet beror på att skrivbordet är överbelamrat med annan bråte i form av datorer, skrivare och diverse pappershögar. Jag behöver nog ta mig en allvarlig funderar på att bli lite mer organiserad. Ännu en nyårsföresats, månne?

Idag har jag meckat ihop ett armband och ett halsband att matcha julaftonsklänningen med. Jag är rätt nöjd och hoppas att det blir snyggt.

En mindre hög med knutna armband har det blivit och fler är på gång. Måste fortsätta nu. Så många idéer på en gång måste man ta vara på innan man faller innan man börjar käka upp all julmat och inte orkar göra något annant än att ligga och jäsa.

Grön påse i brevlådan!

2011-12-22T17:32:00.001+01:00

Så dök det upp en grön påse från julklappsbytet. Ett alldeles utomordentligt överdådigt sådant, dessutom.

Inte mindre än tre böcker har förärats mig. Sanditon av Jane Austen, Lost in Austen av Emma Campbell Webster och Busters öron av Maria Ernestam. Sedan fanns där choklad, nötter, sudoko-tidning, film, servetter, tyghjärta att hänga i granen, te, garn och en superfin virknål. Och ett fint pappershänge som ska få en alldeles egen plats här hemma när allt det röda har plockats bort om några veckor. Julen är räddad! Tusen tack!

Klappat och klart

2011-12-20T10:50:00.001+01:00

Till mamma, som numera har ett svartvitt kök och rötterna i Dalarna. Ska nog göra ett par till mig själv lite senare, om några veckor när köket slipper ifrån sin rödgröna färgskala igen och det ska in lite vårfärger. Rosa häst på turkos botten, kanske? Eller grön?

Jag har bestämt mig

2011-12-19T20:18:00.000+01:00

Tror jag i alla fall. Jag ska avge mitt nyårslöfte redan nu. Risken finns att jag hinner ändra mig eller glömma bort det innan det faktiskt blir ett nytt år på riktigt, men jag gör det i alla fall. Här kommer det:

Jag ska bli en bättre människa.

Jag ska göra mitt bästa för att bli lite snällare, lite godare, lite mer förstående. Inte gå runt och tjura och inte reta upp mig på att folk inte tänker och tycker som jag. Det tar alldeles för mycket energi. Och ta reda på fakta och inte dra en massa förhastade slutsatser. Jag är ganska bra på att dra förhastade slutsatser, det är faktiskt en av mina sämre sidor. Fast å andra sidan är jag rätt bra på att lyssna också och jag är inte den som inte kan ändra mig om jag inser att jag hade fel.

Jag vet inte om jag klarar det, men ska jag åtminstone försöka. Jag tror det är ett bra nyårslöfte. Och jag vet att jag kommer att få massor av tillfällen att öva. Livet är fullt av prövningar och folk som gör obegripliga saker. Och övning lär ge färdighet.

Fotboll m.m.

2011-12-19T09:53:00.000+01:00

Sonen har spelat fotbollscup i helgen. Det gick bra för laget och de kom längre än förväntat. Bra för killarnas självförtroende, med tanke på att det är de "ratade" som är kvar. De som inte var tillräckligt bra för att få en inbjudan att följa med till den nya klubben, som tre pappor med storhetsvansinne bildat för att slippa medelmåttorna.

I fredags var det dessutom fotbollsavslutning. Kul och trevligt med bra stämning. En mycket nöjd son efter en hel (nästan) helg i fotbollens tecken. Träning ikväll och sedan blir det faktiskt lite jullov även från fotboll.

And now to something completely different. Det är mycket jag inte förstår när det gäller reklam. Men efter att ha slöat framför TV:n en stor del av helgen kan säga en sak: jag kommer aldrig mer att handla något på SIBA. Hur kan någon vara så urbota dum att tro att en hysteriskt skrikande Fabian Bengtsson ska väcka köplust? Det är nästan så man önskar att han ska kidnappas en gång till. Jag kommer i fortsättningen att gå långa omvägar för att slippa se en SIBA-butik.

Duktighetssyndrom

2011-12-16T16:57:00.002+01:00

Jag har varit superduktig i två dagar. Jobbat, betat av en hel del små förtretliga måsten, postat julkorten, fixat granen, lagat en hel massa mat och faktiskt även bakat. För en gångs skull är jag riktigt nöjd med mig själv. Skönt att det är fredag, även om jag måste jobba lite i helgen också.

Ikväll är det fotbollsavslutning med match mot föräldrarna. Jag brukar avstå allt sådant i den mån det går, eftersom den andra föräldern i den här familjen som tränare i laget är självskriven på plan. Jag ska göra mitt bästa för att sno åt mig en läktarplats. Jag har ju sedan länge insett att det är där jag passar bäst i de flesta idrottssammanhang.

I övrigt hoppas jag att jag ska beta av ytterligare några surdegar i helgen. Jag har till exempel massor av papper i en stor hög på mitt skrivbord som verkligen borde sorteras in i någon pärm och glömmas bort. Det är ju snart ett nytt år. Snart en ny deklaration. Då är det bra om alla papper går att återfinna i någon fin pärm.

Det där med att promenera

2011-12-14T15:54:00.000+01:00

Igår var det ett helvetes väder här det jag bor. Det var kolmörkt redan halv tre och jag bor inte i Norrland, det regnade små hårda ispartiklar och det blåste från alla håll som det går att blåsa ifrån. När man har hund märker man sådant alldeles extra tydligt, eftersom man inte kan stanna inne. Jag hade närmast frostskador i pannan när jag gick mot vinden på grund av det där isregnet. Jag var inte glad.

Idag däremot, såg det nästan inbjudande ut att vara ute. Så fick jag också ett telefonsamtal från en vän på förmiddagen som ansåg att hon behövde dagsljus. Ville jag följa med ut och gå i skogen? Själklart ville jag det. Jag ska ju ändå ut med hunden förr eller senare.

När jag skulle gå upp till deras hus, vilket är upp i ordets rätta bemärkelse, drabbades jag av den smärtsamma insikten om vilket fullkomligt urusel kondition jag har, trots att jag är ute och går en hel del. När man måste stå och flåsa ut innan man knackar på dörren för att överhuvudtaget kunna säga "hej" är det inte alls bra. Visserligen har de byggt sitt hus på ett berg, men ändå.

När vi sedan traskade runt i skogen var det samma sak. Det är bitvis ganska rejält kuperat här i trakterna och det fick jag känna på nu. Jag försökte intala mig själv att jag kanske har några sviter kvar av min lungemboli, men det var så många år sedan så jag kan nog inte skylla på det. Jag har helt enkelt extremt dålig kondition just nu. Och jag vet ju hur tråkigt och jobbigt det är att göra något åt den, men jag borde verkligen. Verkligen. Någon gång. När som helst. Efter jul, kanske?

Reflektioner

2011-12-13T16:52:00.001+01:00

Efter att ha suttit och slöläst på en del bloggar, företrädesvis skrivna av unga - väldigt unga - medvetna och klimatsmarta individer som minsann har läget klart för sig och vet hur planeten ska räddas, skulle jag vilja påpeka ett par saker. Dela aldrig, aldrig, aldrig ut pekpinnar. Tala inte om för folk i onödan hur de borde leva sitt liv. Visst är jag medveten om att en liten förändring i rätt riktning är enkel att göra för de flesta, men man ska fortfarande inte tala om för andra vad de ska göra.

Exempelvis ska man inte som entusiastisk och barnlös 19-åring rekommendera att alla småbarnsföräldrar använder tygblöjor. Det är säkert jättebra på många sätt, men för mig kändes det som något som hade varit helt oöverstigligt när det begav sig. Det var tillräckligt mycket bajs överallt ändå. Och jag hade en ambition att laga all barnmat själv av de finaste råvaror (innan jag fick barn, givetvis), men jag var inte så duktig när det väl kom till kritan. En barnmatsburk i mikron var faktiskt inte så dumt.

Det enklaste och det som alla kan och borde göra är väl att använda det man släpar hem. Kasta inte mat, laga och ät upp i stället. Går inte det så är det något allvarligt fel på shoppinglistan. Att inte kasta innebär ju också att det blir billigare. Och får man pengar över kan man ju alltid lägga det på att köpa mer ekologiskt. Jag tror att de flesta skulle vilja köpa mer ekologiskt och närproducerat, men ibland är prisskillnaderna nästan skrattretande. Och pengar spelar stor roll för de flesta familjer.

Att lämna tidningar och förpackningar till återvinning, däremot. Det är ganska enkelt. Det tycker jag också att alla borde göra. Fast visst blir det ett jäkla släpande.

Det finns ju den bästa av världar och så finns det verkligheten. Det är inte så ofta det är samma sak.

Ibland behöver man få en pizza hemkörd

2011-12-12T09:58:00.001+01:00

Och så var det måndag igen. Det har varit en hård helg. För lite sömn och för mycket vin. Jag är inte van vid sådant längre, men vi blev så glada över besöket från Örebro i fredags att vi helt glömde bort att gå och lägga oss. Det kostade på. I min ålder är sömnbrist inget att skämta om. Nu har jag dock återhämtat mig igen.

En ganska skrämmande upptäckt gjordes i lördags. Här i den välmående förorten till Sveriges andra stad går det inte att få hemkörning av pizza. Jag har med andra ort hamnat i den totala utmarken. Jag har ju hunnit bo här i ett och ett halvt år innan jag insåg hur illa ställt det är och det säger väl något om hur frekvent mitt behov av kolhydratsrik dagen efter-mat är. Och det är väl tur. Nu lär det dröja till nästa gång. Jag kanske till och med hinner flytta till mer civiliserade trakter innan behovet av hemkörd pizza infinner sig nästa gång.

Juldoft

2011-12-08T10:07:00.001+01:00

Juldofterna sprider sig och det skulle nog vara stämningsfullt om det inte vore så ostädat hemma. I morgon får vi finbesök (om inte vägarna blåser igen som SMHI hotar med, men SMHI har inte alltid rätt) och till deras ära ska jag faktiskt ta och göra lite fint. Jag inser att det är något allvarligt fel på min vardagsprioritering när dammsugning är en av de saker som aldrig hinns med. Och min käre man har bara varit hemma och vänt de senaste veckorna, så jag kan inte tyvärr inte dela med mig av vardagsmåstena.

Däremot hann jag med att koka lite knäck igår. Det var i och för sig inte min idé, men jag hade av någon anledning köpt hem ingredienser så jag måste undermedvetet ha anat att det var dags. Nu gör ju jag snabb mikroknäck, så det är inte särskilt jobbigt. Ska göra lite mer idag, tänkte jag. Jag har också en del vaga planer på saffransbak. Allt för att skjuta upp dammsugningen ytterligare ett tag.

Jahadå!

2011-12-06T18:39:00.001+01:00

Då har man julpysslat lite. Krans gjord av egenhändigt hämtade grankvistar från skogen, apelsinskivor torkade i ugnen och kanelstång som jag brutit i bitar alldeles själv. Den får dock hänga på förrådsdörren, eftersom dörren in till huset är så pass ny och oförstörd att det gör ont i hela kroppen vid blotta tanken på att slå in en spik i den.

Helgen som gick

2011-12-06T09:49:00.001+01:00

Helgens vistelse i huset på landet blev väl inte riktigt som planerat. Det vill säga, bilen är fortfarande lika skitig. Jag tror att det blåste för mycket och var ganska kallt och ruggigt i största allmänhet. Och jag hade säkert något viktigt för mig att göra inomhus. Jag ställde till exempel fram adventsljusstakar i fönstren och bytte dukar på köksbordet och vardagsrumsbordet. Det kändes som om det fick räcka så. Sedan hade jag faktiskt lite huvudvärk, så det var bäst att ligga i soffan och kolla på TV. Jag gjorde faktiskt inget vettigt alls på hela helgen. Jag kanske borde ha lite dåligt samvete, men jag struntar i det just nu.

På hemvägen stannade jag som vanligt på min favoritrastplats. Den där man kan slänga sopor, när man inte har sophämtning vintertid. Och som vanligt var utsikten över Vättern alldeles fantastisk och som vanligt tog jag ett kort.

TV-spaning

2011-12-05T11:08:00.001+01:00

Här hemma hos oss tittar vi på Så mycket bättre på lördagkvällarna. Det gjorde vi förra året också. Och vi förundras och gläds över att det går att göra TV utan taskiga kommentarer, pakter och hugg i ryggen. Att folk på TV faktiskt kan vara snälla mot varandra.

Under första säsongen tror jag även att TV-recensenterna blev lite tagna på sängen. De hade nog inte väntat sig det här och visste inte riktigt hur de skulle hantera det, så de sa inte så mycket. Som ängslig kvällstidningsskribent kan man ju inte skriva ner något om inte alla andra gör det också. I år har de dock snackat ihop sig, vässat klorna och tävlar om att insinuera att det nog inte är så trevligt där på Gotland när TV-kamerorna är av. Att det skulle vara så mycket bättre TV om vi fick se när deltagarna blir osams eller beskyller varandra för att mörda varandras låtar. Och de förfasar sig redan över hur hemsk nästa säsong kommer att bli.

Jag tycker att gnällspikarna på kvällstidningarna ska hålla käften. Att programmet är en tittarsuccé tror jag faktiskt kan bero på att vi vanliga TV-tittare ute i stugorna är så hjärtinnerligt trötta på smarta ironiska kommentarer, skitsnack och allmänt uppblåsta egon. Både i rutan och på nöjessidorna i kvällsblaskorna. Det är oerhört befriande och faktiskt en smula hoppingivande att se program där folk verkar respektera varandra. Och även om det är helt ute med respekt för andra människor på Expressens redaktion kan väl vi vanliga dödliga få behålla den ett tag till.

Tillhör man dem som hellre tittar på mobbnings-TV finns ju fortfarande Idol plus en hel massa annan goja att skadeglatt glädjas åt.

Kommer snön snart?

2011-12-02T09:36:00.001+01:00

I eftermiddag styr vi kosan mot huset på landet igen. Min käre make är redan där, eftersom han har jobbat i de trakterna större delen av den här veckan. Vilket innebär att det är eldat och varmt när sonen och jag anländer, så man bara kan slänga sig i soffan och ha det skönt. Jag ser fram emot det. Lite adventsljustakar i fönstren förhöjer stugmyset ännu mer.
Jag har en vag idé om att jag ska passa på att städa bilen också, men det är sådant där som har en tendens att "glömmas" bort när man väl är på plats. Men det skulle verkligen behövas. Jag har kört omkring med en skitig hund i bilen hela hösten nu och det har minst sagt satt sina spår. Jag borde också passa på att njuta av lugnet och bara ligga i soffan och läsa medan det sprakar i vedspisen. Men då kanske jag inte hinner dammsuga bilen... Det kan bli en hård strid mellan förnuft och känsla. Eller plikt och lust.

I morse var första gången sonen uttryckte en längtan efter snö. Jag kan inte annat än hålla med. Lite vitt vore på sin plats och matchar dessutom juldekorationerna så mycket bättre. Apropå juldekorationer, det är den här tiden på året man får svart på vitt på vilka grannar som har en viss stil och vilka som bara brakar på med allt glitter de kan få tag i. Det kan onekligen vara ganska underhållande när man är ute på hundpromenader i ett helt vanligt bostadsområde i december.

Förnekelsens tid är över

2011-11-30T10:48:00.001+01:00

Jag gjorde det i morse. Vägde mig, alltså. Det var mycket värre än jag trodde och går inte att bortförklara på minsta lilla vis. Mina ganska lama försök att ta tag i det här med vikten de senaste åren har inte förlöpt väl. Jag har helt enkelt inte vägt tillräckligt mycket för mycket för att motivationen ska vara mer än ett par dagar. Men nu har jag gått över gränsen. Kläderna har inte alls krympt i den nya tvättmaskinen. Så nu är frågan: tar jag tag i det nu eller ska jag bara fortsätta leva i förnekelse tills efter jul? Det brukar ju köra ihop sig med dieter och sån't så här års, eftersom de oftast inte är förenliga med frosseri och det är väl just frosseri som är själva julfirandet nu för tiden. Man kanske bara ska försöka upprätthålla någon slags status quo så länge, för att precis som alla andra ta nya friska tag nästa år. Jag kan ju alltid önska mig ett gymkort i julklapp. Fast det är en julklapp jag inte skulle bli ett dugg glad över att få.

Eller så kan jag rabbla medelålderskrisande kvinnors favoritmantra: jag duger som jag är. Fast det funkar inte heller, det är ju bara ett sätt att tillåta sig själv att fortsätta leva i förnekelse. Jag vill kunna använda alla mina kläder. Punkt. Det är bara att bita ihop och hålla igen. Jag åt i alla fall en sallad till lunch igår. Visserligen med mycket dressing, men det är alltid en början. Och så tog jag en ganska lång promenad i morse. Alltid något. Frisk luft är ju också nyttigt, även om man inte går ner i vikt av den.

Info till den hemliga bokvännen

2011-11-28T09:16:00.001+01:00

Jag är med i juklappsbyte hos En bok om dagen och ska här försöka ge lite info som ska underlätta för min än så länge hemliga bokvän. Jag var kanske lite för snabb och försökte komma lite för lätt undan, men nu uppdaterar jag det här inlägget och försöker svara på alla frågorna som En bok om dagen så vänligt förser oss med.

* Vilken genre håller du dig helst till då du läser?

Jag läser allt möjligt, från högt till lågt och det viktigaste är en intelligent historia och ett bra språk. Gärna klassiker, är obotlig Jane Austen-fan. Gamla ryssar har jag en livslång kärlek till också. Och Shakespeare. Om jag ska läsa deckare ska det helst vara smarta brittiska och absolut inga som man kan sätta etiketten "det svenska deckarundret" på.

* Favoritförfattare? (Har du alla titlar eller har du läst alla titlar; alltså, är det idé att skicka något av just den författaren..?)

Se ovan. Och jag har allt och ganska mycket om Austen och Shakespeare.

* Läser du på andra språk än svenska? Vilka?

Engelska.

* Lyssnar du på böcker? Vilket format, i så fall?

Lyssnar på cd-böcker i bilen ibland. Inte mp3, eftersom jag har en gammal och omodern bilstereo.

* Samlar du på böcker av någon särskild författare?

Inte förutom Jane Austen och William Shakespeare.

* Har du någonstans publicerat en lista över böcker som du har läst eller som du äger? I så fall, var?

På flikarna ovan finns nedklottrat de böcker jag läst de senaste åren. I övrigt, nej.

* Vad är du ute efter, då du läser? (Bildning, äventyr, romantik, hjärngymnastik, nya erfarenheter..? Försök att berätta!)

En bra, smart historia och ett bra språk.

* Finns det någon genre eller författare som du undviker? Vilken?

Björn Ranelid.

* Vad har du läst, men tänkt "Aldrig mer!" om..?

Björn Ranelid.

* Finns det någon genre eller författare som du gärna vill prova på, men inte kommit dig för? Vilken?

Kan inte komma på någon. Fast jag skulle vilja läsa lite mer böcker som inte är från Sverige, USA eller Storbritannien.

* Finns det några särskilda titlar som du letar efter och som du skulle bli riktigt glad över att få?

Kan inte komma på någon på rak arm, förutom att jag blev lite sugen på Niccolo Ammanitis senaste, efter recension i GP i morse. Men det dröjer väl en stund innan den kommer i pocket.

* Vad gör du helst på fritiden?

Läser, virkar, försöker pyssla i största allmänhet. Går ut med hunden. Undviker i övrigt all form av träning.

* Samlar du på något?

Nej.

* Favoritfärg?

Turkos.

* Teve-serier som du uppskattar?

Jag följer inga TV-serier om det inte är sådana med avslutade avsnitt. Avskyr cliffhangers i TV-sammanhang, eftersom det innebär att jag måste hålla reda på TV-tablåer.

* Favoritfilm? Eller: vilken slags film gillar du bäst?

Filmer som känns i hela kroppen.

* Föredrar du te eller kaffe? Vilken smak?

Jag är tedrickare av ganska stora mått och har nästan helt lagt av med kaffe, i alla fall till vardags.

* Vilket slags godis tycker du bäst om? Och hur är det där med naturgodis, egentligen..?

Äter gärna en chokladbit, men allra helst nötter av olika slag, vilket ju passar bra i juletider. Och jag äter gärna naturgodis. Gillar inte lakrits.

* Stjärntecken?

Stenbock.

* Något som du verkligen skulle avsky att få i ett paket till jul?

En bok av Björn Ranelid.

* Något som du verkligen skulle bli glad över att få i ett paket till jul?

Har inte tänkt så långt än.

* Eventuella allergier eller födoämnesval (vegan, t.ex.)?

Både äter och tål det mesta.
I övrigt vet jag inte riktigt vilken information jag ska förse dig med, kära bokvän, men du är varmt välkommen att fråga.

Uppladdning

2011-11-27T14:05:00.001+01:00

Igår företogs den perfekta uppladdningen inför jul. Bästa svägerskan och jag spenderade en halv dag på Hagabadet med massage, lite plaskande och brunsch med ett glas vin. Det var förra årets julklapp från våra barn och min man. Det var verkligen superskönt och en alldeles utomordentligt vald present. Tackar ödmjukast för den.

Nu är jag nästan redo för lite jul. Jag har hängt upp röda gardiner, till exempel. Inhandlade väldigt tjusiga med broderier och paljetter på det alldeles utomordentliga julvaruhuset Rusta. Jag har strukit dukar och bytt ut alla turkosa ljuslyktor mot röda. Och förstås fått upp lite elljustakar och stjärnor i fönstren. I'm ready. Just nu försöker jag vänja mig vid det röda som är en färg jag inte alls gillar i inredningssammanhang. Jag försöker intala mig att det är mörkt och mysigt och att det blir bra, bara man tänder tillräckligt många ljus, men jag inser att jag redan ser fram emot att få riva ner det igen så att jag kan återgå till min normala färgskala som den senaste tiden är turkos, grönt och lila och väldigt, väldigt ojulig.

Men nu är det alltså rött som gäller en månad framåt. Det får gå. Jag är i alla fall nöjd med de nya gardinerna. Om det inte hade varit stormvarning skulle jag ha tagit med en sekatör ut idag och knipsat lite grankvistar att göra en krans av. Sån't gillar jag. Jag har till och med torkat apelsinskivor i ugnen att dekorera med.

Tidningsspaning

2011-11-24T15:10:00.001+01:00

Jag läser en hel del tidningar. Eller bläddrar i dem i alla fall. I många magasin kan man läsa om vikten av att ta hand om sig på olika sätt. Att säga nej, stressa mindre, planera in egentid i kalendern (höll på att skriva almanackan, med insåg att det lät hopplöst gammalmodigt). Att man inte måste vara så himla perfekt jämt om man vill må bra. Det är ju fint och ligger i tiden och allt det där, men på nästa sida kan de sedan av någon outgrundlig anledning göra sitt yttersta för att jag som läsare ska inse hur oerhört patetiskt operfekt jag är.

Exempelvis bläddrade jag häromdagen lite förstrött i en bilaga till Damernas Värld, som man vid första ögonkastet skulle kunna tro var en skönhetsbilaga, men det var bara en förklädd reklambilaga. Mitt i någonstans vill företaget ifråga att vi som läser ska få någon att identifiera oss med, så att vi hittar rätt i hudvårdsdjungeln. Den som ska representera hudvård för 40+, det vill säga sådana som jag, presenteras som Jane, 46 år, från Stockholm. Jane är chef på ett företag med internationell verksamhet, har två barn i skolåldern, tränar zumba, aerobics och är med i en bokcirkel. Samt tar naturligtvis oerhört väl hand om sin hy. Om Jane hade fått breda ut sig lite mer i annonsen hade hon säkert kvittrat något om mysiga middagar med vänner och italiensk matlagning och långkok i det perfekta köket. Jag behöver bara kasta en blick på perfekta Jane för att avsky henne och hennes förbaskade hudvårdsprodukter.

Sedan är det ju det här med stundande jultider. Då finns det inga goda råd om egentid och att säga nej längre. Nu är det fritt fram för att tokstressa, ivrigt påhejad av varenda blaska.

I Expressens lördagsbilaga från helgen som gick börjar julhysterin breda ut sig. De har till och med en liten kalender som man kan följa för att enligt tidningen "slippa julstsressen". Så när det är 14 dagar kvar till jul kan man göra senapen, när det är 10 dagar kvar bakar man knäckebröd och gör köttbullar som man stoppar i frysen, en vecka innan kan man göra sina fisk- och skaldjursterriner och frysa in, när det är fem dagar kvar sätter man igång att grava laxen och gör alla sina köttpatéer, sedan börjar det bli dags att lägga in sillen, koka saftsås till ris á la maltan, griljera skinkan och dagen innan julafton gräddar man sin Janssons frestelse och rör ihop ris á la maltan. Jag antar att man dessutom under ungefär samma tidsperiod handlar julklappar, städar, tvättar fönster, pyntar, fixar gran, bjuder alla sina vänner på trevliga glöggpartyn och tindrar förväntansfullt i största allmänhet. Sedan står det att på julafton, då är det bara det roliga kvar, nämligen att fixa salladerna, skiva upp all mat, lägga upp den fint och bjuda till bords.

Om man nu inte blivit hämtat med ambulans innan dess. Naturligtvis i god tid innan jul, alla vet ju hur underbemannad vården är under själva julhelgen.

Jobbkoma

2011-11-23T11:37:00.001+01:00

Två helvetesdagar är till ända. Hoppas jag. Fortfarande kan vad som helst hända. En mycket överoptimistisk tidsplan (tidsuppskattningar är inte alltid min starkaste sida, uppenbarligen) ledde till att jag fick klämma in ca 20 timmars jobb på en och en halv dag. Lägg därtill så kallat tekniskt strul av den mer hjärtklappningsframkallande sorten. Det vill säga, under den tid som jag skulle tokjobba och inte alls hade tid för något annat än att möjligen gå ut med hunden, kraschade min dator tre gånger. Jag har alltså startat om, gjort om, reparerat korrupta filer, stirrat på blå skärmar och allt möjligt eländigt samtidigt som klockan tickade och deadline närmade sig. Inte bra.

Men nu är allt skickat och förhoppningsvis läsbart för mottagaren. För att hålla mig alert har jag under gårdagskvällen och natten käkat tonvis med choklad. Funkar bättre än kaffe och man kan sova efteråt. Men nu börjar det kännas som om det räcker. Ska sätta mig och njuta av en nyttig lunch i lugn och ro. Sedan ska jag plocka i två dagars disk i diskmaskinen och slänga mig i soffan och hoppas att ingen vill mig något förrän jag har sovit ett par timmar.

Mörkerkörning

2011-11-18T22:45:00.001+01:00

Mysig dag i gamla hemstaden med trevlig samvaro med goda vänner. På vägen hem upptäckte jag dock en lite jobbig sak om mig själv. Min bil är bra på många sätt, klarade exempelvis besiktningen alldeles galant för bara några dagar sedan, men den har en del att önska när det gäller strålkastare. Eller rättare sagt, den har helt usla strålkastare och borde egentligen inte få vistas på allmänna vägar efter mörkrets inbrott. Lägg så till ett lätt duggregn, regnblanka vägar och antagligen en del skit på strålkastarna. Samt en bilförare med lite ögonproblem till följd av en propp i huvudet som orsakade ett tryck på synnerven som inte längre har den elasticitet som en synnerv ska ha. Det vill säga, när jag blir bländad tar det lite för lång tid innan jag ser igen. Allt detta sammantaget innebär livsfara vid bilkörning i mörker, det fattar ju vem som helst.

Så de fem milen mellan Örebro och Åmmeberg gick inte riktigt som en dans i kväll. Jag kände hur jag körde långsammare och långsammare för att försöka urskilja vägen och att jag antagligen retade upp somliga av mina medtrafikanter rätt rejält. Jag körde helt enkelt som en jävla kärring. Antagligen vad jag själv skulle ha muttrat om jag kört i bilen bakom mig själv.

Så från och med nu ska jag försöka bli en snäll trafikant. Jag ska tänka att den där som kryper fram och vinglar lite framför mig kan vara en sådan som jag som sitter i en liten löjlig fransk bil som är gjord för att köras i solsken. Och som dessutom ser lite dåligt ibland, särskilt vid möten med stora långtradare.

På landet hemmavid

2011-11-17T22:26:00.001+01:00

Så är jag i huset på landet då. Lika skönt som vanligt. Har tillbringat större delen av kvällen med att få upp värmen i den ganska så nedkylda kåken. Efter ett evigt hämtande av mer ved är det nu varmt och gott här igen. Mitt enda sällskap har varit hunden, men i morgon ska jag vara supersocial. Lunch med C och lite eftermiddagsaktivitet med B. Däremellan får jag väl hitta på något. Ser verkligen fram emot det. Att träffa dem, alltså.

I övrigt hade jag tänkt mig att jag skulle jobba lite när jag kom upp hit. Ett jobb som skulle skickas "in a few moments" i morse. Det har inte dykt upp än. Sådant är lite irriterande.

I morgon styr jag kosan norrut

2011-11-16T14:52:00.001+01:00

I morgon ska jag åka upp till huset på landet. Jag ska vara lite social och träffa vänner som jag aldrig hinner med att träffa annars när vi åker hela familjen. Då ska vi ju umgås med varandra och hitta på en massa saker och det är ju bra, men ibland behöver man lite tid för sig och sitt. Så fredag är inbokad med sköna B. Jag ser fram emot det. I övrigt vet jag inte än. Några dejter till ska jag väl hinna med.

Och jag ser fram emot att vara i huset några dagar. Elda i vedspisen och mysa lite. Det ser ut som om jag har en del jobb, men det går lika bra att göra därifrån. Det är ju det som är den stora fördelen och friheten med att vara sin egen. Jag är rätt korkad som inte utnyttjar den möjligheten lite mer. Jag måste få in i skallen att man inte måste sitta bakom ett skrivbord för att jobba. Man kan lika gärna sitta i soffan på landet. Och det spelar ingen som helst roll när på dygnet jag gör det, bara jag håller deadline. Jag måste ju hänga med lite, vara en modern människa. Så gott det nu går. Vanans makt är lite för stor ibland. Plus den där Jante på axeln som är så orolig för att jag inte ska göra rätt för mig.

Och skulle det vara så att jag får tid över kan jag ju alltid läsa lite. Det är dåligt ställt med läsandet just nu. Bokhögarna börjar torna upp sig. Här bredvid mig på skrivbordet ligger exempelvis en liten volym med titeln "Vägen till din första miljon". Den borde jag verkligen läsa och förhoppningsvis lära mig något av.

Soffpotatis-wannabe

2011-11-15T14:03:00.001+01:00

Ny soffa på plats. Vet inte om jag är nöjd eller inte. Det är inget fel på soffan, men möjligen på rummet. Borde ha ett större rum. Det blir dock betydligt svårare att åstadkomma och kan inte anskaffas på IKEA. Just nu har vi också ett visst möbelöverskott, så när allt onödigt har avlägsnats blir det nog bra. Vi får i alla fall plats allihop i soffan nu och det är ett klart plus.

Klockan är bara 14.00 nu i skrivande stund och jag har precis avslutat ett jobb som har varit ganska mentalt påfrestande. Allt som har med tyska att göra är mentalt påfrestande och det här var väldigt mycket tyska. Jag borde förkovra mig lite mer i tyska så skulle det gå så mycket lättare.

Jag kanske, kanske kan unna mig en stund i nya soffan? Bara lite, kolla på TV, dricka te och så. Andra kontorsslavar går ju faktisk och fikar så här dags.

Mycket att fira

2011-11-14T14:59:00.001+01:00

Intensiv helg med mycket firande av alla de slag är till ända. Sonen som nu är nyfylld elvaåring fick det han önskade sig och mer därtill. Plus ett rejält släktkalas. Jag tror han är nöjd. Farfar hade fyllt år i veckan som gick, så han fick också firas lite. Och mormor för två veckor sedan. Det var liksom ingen ände på presentregnet.

Igår åt vi middag ute på Hönö, på fina Tullhuset och det var mycket gott. Vi fick dessutom lokalens bästa bord. Synd bara att det hade mulnat på så att vi inte kunde njuta av den fantastiska havsutsikten fullt ut.

Så nu känns det som om det är vardag i dubbel bemärkelse igen. Det ska väl gå det med. Bilen gick för övrigt genom besiktningen utan anmärkning i morse. Det är nästan så att det är värt att fira. Inte för att jag trodde att det skulle vara några större fel, men man kan aldrig lita på en karl som i vilket ögonblick som helst kan ta en hammare och dänga till ens stackars bil i underredet.

Fredag

2011-11-11T09:45:00.001+01:00

Har knappt hämtat mig från chocken över att Björn Ranelid ska vara med i Melodifestivalen. Kan inte karln skriva en bok eller något, så att han håller sig sysselsatt med något som gör att han inte hinner synas hela tiden? Inte för att jag kommer att läsa, men enligt honom själv har han ju en enormt stor läsekrets. Om så är fallet kanske de hellre vill läsa en ny bok än se honom fjanta runt i TV. Och vi andra kan slippa båda delar.

I övrigt är det ju fredag och en stor helg stundar. Sonen fyller år i morgon och det blir faktiskt ett riktigt släktkalas med firande hela dagen. Det är fler som har fyllt år den senaste tiden, så det blir lilla julafton med presentutdelning till höger och vänster.

Så jag borde sätta igång och städa. Men jag väntar en stund till. Ett mirakel kanske inträffar och det visar sig att jag har vunnit städning i flera år framåt i någon mysko tävling som jag inte ens vet att jag har varit med i. Det skulle vara fint.

Ska jag eller ska jag inte?

2011-11-08T13:49:00.000+01:00

Sitter just nu och funderar på om jag ska beställa lite alldeles äkta Söderblandning från The Tea Centre of Stockholm. Eller inte. Jag har en sådan fin liten burk som är avsedd för just nämnda Söderblandning och det vore väl dumt att fylla den med något annat. Inte för att det inte går att köpa te här, men inte just sån't te.

Värre problem än så vill jag inte kännas vid just nu.

Läst: Det du önskar kan du få av Noelle Oxenhandler

2011-11-08T11:07:00.002+01:00

Noelle Oxenhandler verkar vara en sund skeptiker till sin natur, men vill ändå undersöka kraften i att önska sig något. Hon önskar sig ett hus, en man och lite andlig upplysning. Den stora frågan är alltså: Kan önskningar förändra ens tillvaro och ge en det man vill ha?

Det är ju ett tema som det skrivits om en hel del förut, men i just den här boken undviks termen "attraktionslag" ganska konsekvent. Noelle är inte övertygad om att det fungerar, hon vill bara testa. Hon ser ganska nyktert på tillvaron runt omkring sig och är en intelligent människa som kan relatera till sagor, myter och olika ritualer utan att propagera för något. Hon säger aldrig: Så här är det. Det är befriande och på gränsen till oamerikanskt.

Jag gillar det. Det känns hoppingivande. Man kan förändra sin tillvaro. Om det sedan är universum som ger en det man vill ha eller om saker och ting helt enkelt bara går så mycket lättare när man förändrar sig själv i rätt riktning är ju egentligen strunt samma.

Jag kanske också skulle ge mig på ett experiment?

Hört: Diagnos: Strypt av Peter Gissy

2011-11-08T10:50:00.001+01:00

Läkaren Robert Krüger får ett larm om att en sprängladdning exploderat på en Stena-färja i Göteborgs hamn när han är på väg hem från jobbet. Han är först på plats och som tur är, är det bara en skadad. Efter att Robert har lappat ihop den skadade mannen lyckas dock någon ta sig in på Sahlgrenska för att mörda patienten och sedan inleds en vild jakt på internationella skurkar med synnerligen ondsinta planer. Skoningslösa mördare skördar offer till höger och vänster i jakt på något som de tror att deras offer har i sin ägo. Vad?

Det blir en svår nöt för kriminlainspektör Mia Baltzarsdotter och hennes kollegor att lösa. Ett lite stickspår finns också i form av en pervers stalker och våldtäktsman.

För mig är det här en dussindeckare som duger bra att slölyssna på i bilen. Det är ganska spännande, har ett hyfsat driv och en rätt storslagen upplösning. Dock tycker jag att stalkersidekicken känns ganska onödig. Sedan gillar jag egentligen inte alls att läsa om ruskiga saker som inträffar i den miljö jag själv befinner mig i just nu. Jag är inte så mycket för mord på hemmaplan.

Äntligen vardag

2011-11-07T09:54:00.000+01:00

Som vardagsknarkare måste jag tillstå att det är lite skönt att höstlovet är över. Alla familjemedlemmar håller inte med mig, men om man nu får vara lite, lite egoistisk. Rutiner är ganska bra, trots allt. Inte för att det gångna lovet har varit jobbigt på något sätt. Sonen har tillbringat all tid i den närbelägna idrottshallen där höstens stora turnering i inomhusfotboll ägt rum. Jag vet inte riktigt vad de har haft för sig därborta, men det är där "alla" har varit.

Igår var det så dags för sonens lag att spela själva. Tidig morgon blev det och vid lunch var det slutspelat för deras del. De var mycket duktiga allihop och föll med flaggan i topp i kvartsfinal. Ibland har man bara inte turen på sin sida.

När man sitter på läktaren får man ju lite tid att fundera och notera saker och ting omkring sig. Här är således några spridda tankar från läktaren:

"Undrar om den ende som ser svensk ut i Assyriska känner sig utanför i laget?"

"Det är riktigt osmakligt med stora tryck på jeansen över baken. Även om det står Dolce & Gabbana. Thailandsfynd? 40-årskris?"

"Din stora, feta pansarvagn! Ge fan i min unge!" (När min son knockas på plan och blir liggande.)

"Men kan du inte bara hålla käften!" (När man tvingas lyssna på pappor som coachar från läktaren samt skriker på domarna.)

På eftermiddagen fick vi lite så kallad vuxentid när sonen inte ville följa med oss hem. Vi får det ibland nu för tiden och det känns lite ovant. Vi åkte till Gunnebo slott och promenerade lite med den galna hunden (hans älsklingspudel löper och han kan varken äta eller sova just nu). Det var fint. Sedan blev det en sen söndagsbrunch på Avenyn. Mycket gott. Och naturligtvis åt vi inte alls med måtta.

Stinna och mätta kunde vi sedan ramla ner i soffan hemma med söndagsbilagan i högsta hugg. Där läser jag en sådan där fånig söndagsintervju med en författare som glatt kvittrar att hon har det bästa från två världar när hon lever med sina barn varannan vecka och får leva vuxenliv varannan vecka. Ytterligare en sådan där modern morsa som tycker det är skönt att vara av med barnen halva tiden. Jag blir oerhört provocerad. Jag har ingen förståelse för att föräldraliv och vuxenliv måste stå i konflikt med varandra. Jag tycker synd om alla barn till moderna mediemänniskor som får läsa i tidningarna om att deras mammor och pappor tycker det är så underbart att slippa ta hand om sina ungar jämnt och ständigt. Slippa pannkaksträsket. Känner man sig som en älskad unge då?

Eller så är den här bilden av hur underbart det är att vara varannanveckasförälder bara en fasad. Ingen vill säga rent ut att de bara ligger hemma och gråter och saknar den där veckan när ungarna är borta. Eller täljer vaxdockor föreställande Den Nya Kvinnan i min exmans liv att sticka nålar i, särskilt de kvällar när det är den där häxan som får pussa mina barn godnatt och inte jag.

Mat man mår bra av, hur svårt kan det vara?

2011-11-05T19:33:00.002+01:00

Igår kväll hade vi en middagsgäst. Det innebär ju att man anstränger sig lite extra. Massor med mat blev det. Och glass. Och choklad. Litervis med cola. Sent blev det också. Så idag har jag nästan känt mig bakis, trots att jag inte drack en droppe vin. Det är ett tydligt tecken på att min kropp mår riktigt dåligt av sådan här kosthållning och jag hoppas att min hjärna nu kan omprogrammeras till att längta efter morötter i stället. Vi skulle må bra av det, min kropp och jag.

Det har varit slarvigt med maten nu ett tag. Det syns och känns. Jag måste skärpa mig. Fattar egentligen inte varför det ska vara så svårt. Jag vet ju hur bra jag mår när jag äter bra mat. Måndag, då är det vardag igen på riktigt. Tillbaka igen till mer regelbundna tider och rutiner. Ingen som kan locka mig ut på dåligheter, förhoppningsvis. Nej, på måndag då blir det grönsaker, kanske någon liten räka och hinkvis med grönt te.

Filmtajm

2011-11-03T10:25:00.001+01:00

Naturligtvis var det högtidsstund i TV-soffan igår. Stolthet och fördom på TV. Det missar man ju inte, även om jag inte är helt överförtjust i just den här versionen. Jag har inget emot Keira Knightley som skådespelerska, men hon är inte Elizabeth Bennet för mig. För mycket piratdrottning över henne, kanske. Men filmen är ändå rätt bra och storyn är ju fantastisk, så hur fel kan det bli? Fast jag undrar hur man uppfattar storyn om man nu inte kan den utantill. Filmen är lite kort och jag kan tänka mig att man kanske tycker att historien hoppar lite när man inte kan fylla i luckorna med bakgrundsinformation. En sådan här komplex roman ryms helt enkelt inte inom ett vanligt långfilmsformat.

Fick dessutom tillfälle att färdigställa mitt senaste virkprojekt. Ny soffa är ju beställd och den kräver nya kuddar. Jag är rätt nöjd och det ska bli några till. Får se om det blir fler hästar eller om jag ska variera motiven lite.

Frysen full av fisk

2011-11-02T10:29:00.002+01:00

Igår kväll ringde det på dörren här. Det var en pratglad ung man från fiskbilen.se, som undrade vad jag skulle beställa den här gången. "Den här gången" är en intressant formulering, med tanke på att vi aldrig har beställt något därifrån någonsin. Nu är jag av en ganska fånig anledning positivt inställd till fiskbilen.se. De har nämligen en filial i Åmmeberg, ganska nära vårt hus på landet, så jag brukar se deras bilar när jag är ute och går. Så de känns lite trygga, på något sätt.

Hur som helst bjöd jag inget större motstånd och efter en kvart hade jag en jättelåda med fisk och räkor i hallen och var flera tusen kronor fattigare. Jag ångrade mig genast. Efter lite pusslande fick jag in alla firrarna i frysen och det var precis på håret. Jag fick ta ut lite bröd bara för att få plats. Ändå påstod den snabbpratande att folk runt omkring köpte mycket mer. Jag undrar hur stora frysar mina grannar har i så fall och om de aldrig äter något annat än fisk?

Jag försöker nu övertyga mig själv om hur praktiskt det är att ha hela frysen full med fisk. Ett argument är att jag ju ändå tänkt ta dra ner på köttätandet av både etiska och hälsomässiga skäl. Fast med tanke på rovfisket borde man väl dra ner på fiskätandet också. Ett annat argument som jag kom på i morse är att jag nu kan se till att lära mig grava lax. Jag har ju massor att öva på. Över huvud taget behöver jag ju lära mig laga till fisk lite bättre. Jag ska börja öva redan idag. Jag surfade på nya recet på fiskgryta redan tidigt i morse innan jag hade klivit ur sängen. Måste börja göra lite plats i frysen, ifall jag skulle få för mig att baka. Eller handla något annat än fisk. Vet inte hur jag ska tala om för sonen att det tyvärr inte blir mer limpa till frukost nu på ett tag, eftersom vi inte har plats i frysen för bröd längre. Men lite torsk på morgonkvisten kanske också går bra?

Läst: Till längtans försvar av Owe Wikström

2011-11-01T11:26:00.000+01:00

Hur kan man egentligen motstå att läsa en bok som heter "Till längtans försvar eller vemodet i finsk tango"? Det går ju liksom inte. Inte när man står med båda fötterna djupt nedgrävda i den nordiska myllan. När man längtar till ljuset, sommaren, värmen. Och när det är sommar längtar man till hösten och lite lugn och ro, eftersom den efterlängtade sommaren kan vara så stressig ibland. Alla nordbor är väl inte sådana, men jag är det definitivt. Så jag var ju tvungen att läsa den här boken.

Det är en fin bok. En sådan där bok som nästan kräver att det finns någon annan i närheten som man kan läsa vissa stycken högt för. Det är mycket behagligt att få läsa om vemod, allvar och vårt behov av andlighet utan att hela tiden pådyvlas den där krampaktiga positiviteten som återfinns på så många andra håll. Det är okej och nödvändigt att vara allvarlig ibland. Och att längta efter något med ett vemod som nästan gör ont kan göra gott.

Så det känns bra att läsa den här boken. Jag känner mig stärkt av lite allvarlig eftertanke och att få bejaka min vemodiga längtan efter exempelvis mitt hus på landet. Man måste faktiskt inte alls vara hysteriskt glad hela tiden för att vara lycklig.

Brev till Gud

2011-10-31T12:14:00.000+01:00

Hej Gud!

Du får ursäkta det familjära tilltalet, men jag vet inte hur jag ska säga annars. "Käre" känns inte riktigt bevämt och "bäste" är alldeles för formellt. Det får bli "hej", helt enkelt.

Du och jag har ju inte alltid varit överens genom livet. Jag tänkte att det kunde bli ändring på det. Jag är villig att räcka ut en hand till försoning. Det handlar inte om förlåtelse, det är jag inte redo för än och jag är tveksam till om jag någonsin blir det. Jag nöjer mig med försoning.

Att jag lever ett hyfsat liv och att jag har ett barn har jag inte direkt dig att tacka för. Jag tackar läkarvetenskapen. Hade jag lagt mitt liv i dina händer hade jag varit död nu. Min son hade aldrig fötts. Det är det jag har emot dig, det vet du. På ett sätt kan jag tycka att du är skyldig mig en del. Du gjorde mitt liv till ett helvete under en tid. Tur att det finns duktiga läkare som inte förlitar sig på högre makter.

Men nog om det. Jag begär egentligen inte särskilt mycket. Jag klarar mig rätt bra på egen hand nu. Jag ligger ingen till last. Jag kanske inte alltid har gjort de bästa valen i livet, men det har varit mina val, även om jag vid vissa tillfällen har varit alldeles för influerad av människor som kanske inte alltid förstod vad det var jag behövde. Men jag tror jag har dragit en del lärdom, om det nu kan vara någon tröst. Sedan finns det ju såklart en hel massa saker som har hänt som jag inte alls kan förstå vitsen med. Jag tror du vet vad jag menar. Dina vägar ska ju vara outgrundliga och det kan jag verkligen skriva under på.

Jag befinner mig väl någonstans mitt i livet, rent statistiskt. Fast inte riktigt. Jag tänker nämligen bli 100, minst. Så därför räknar jag helt kallt med att jag har ganska många år kvar. De åren vill jag leva i lugn och ro. Jag vill ha sinnesfrid. Ingen mer turbulens, tack. Du borde kunna hjälpa till lite med det. Helst vill jag ha ett litet hus på landet där jag i lugn och ro kan leva och kanske odla en trädgård. Jag skulle gärna förtjäna mitt uppehälle genom att skriva något. Eller göra något annat kreativt. Jag behöver inte bli rik, men jag vill gärna ha så jag klarar mig hyfsat. Jag vill ha goda vänner på lagom avstånd, som jag kan hälsa på och som kan hälsa på mig. Kunna göra en resa då och då när jag behöver nya intryck. Och ett bibliotek, gärna med öppen spis, där jag kan läsa och dricka te på vintern. Om det finns en sjö i närheten är det ett stort plus. Och glöm inte skogen. Det måste finnas skog.

Att jag och de som står mig nära ska få vara friska och ha hälsan är väl så självklart så jag knappt behöver skriva det. Det hoppas jag att du förstår. Inga mer sjukhus för mig, tack.

Självklart önskar jag också att allt går bra i livet för min son. Det har ju inte direkt blivit lättare att växa upp. Nu för tiden är det väl mer tur än skicklighet om man klarar tonåren utan större men. Hur tänker du där egentligen? Jag kommer naturligtvis att göra allt jag kan för honom och mer därtill, men om jag behöver extrahjälp, kan jag räkna med dig då? Han har ett gott och oförstört hjärta, låt honom få behålla det. Du kan säkert ha nytta av det en vacker dag.

Det är väl egentligen inte för mycket begärt, eller hur? Jag tycker faktiskt inte alls att jag gapar efter för mycket. Jag tycker till och med att jag har gjort mig förtjänt av det, på sätt och vis. Så har vi en deal, eller?

Jag vet inte riktigt hur jag ska underteckna det här. "Din ödmjuka tjänare"? Glöm det. "Din undersåte"? Nänä. Jag skriver bara:

Hälsningar
Helena

Ett gott dagsverke

2011-10-27T17:57:00.000+02:00

Nu har jag ägnat två dagar åt att fixa till sonens rum och det blev riktigt fint. Jag tror att han är nöjd, även om han just nu är för cool för att ge stående ovationer. Funderar på om jag skulle försöka tvinga honom till det. Desperat mamma söker tacksamhet. Hur som helst, det tar lite tid att röja, för att inte tala om det där med att skruva Ikea-möbler. Så många Billy ja har skruvat ihop i mina da'r, så borde jag kunna göra det i sömnen. Men de hade ändrat lite på några detaljer sedan sist, upptäckte jag. Inte ens en Billy får vara var det alltid har varit. Nu har i alla fall min teen-to-be ett rumt helt (nästan) i svart-vitt, precis som han har önskat sig. Det som fattas är ett par ramar för att rama in några affischer. En tur till Ikea igen, alltså.

Eftersom jag är i fixartagen har jag börjat fundera på hur jag ska transformera mitt arbetsrum/familjens skräprum till det ultimata kontoret. Det kräver lite mer än en tur till Ikea. Det här rummet kräver till exempel ny färg på väggarna. Innan vi flyttade in tillhörde det här rummet en tonårstjej med för fria händer, har jag en känsla av. Tre väggar är nämligen rosalila och den fjärde är svart. Det är inte särskilt snyggt. Ett lite större projekt, med andra ord.

Men jag är på gång när det gäller inredning, känner jag. Kan vara att jag med stor spänning väntar på vår nya soffa. Börjar man ändra i ena änden, får man helt plötsligt en massa idéer i den andra.

Kan man ta det lugnt nu?

2011-10-25T14:46:00.001+02:00

Alla mina stress- och pressjobb med för snäva deadlines är klara och ivägskickade. Jag hann. Nu ska jag slappa ett tag. Beacuse I'm worth it. Om det inte vore så att det fanns risk för att det dyker in en fyra-fem elvaåringar här om bara en liten stund, skulle jag kliva in i badrummet för en alldeles egen spastund i en timme eller så. Jag får avvakta ett tag och se vad som händer. Med lite tur kanske de åker iväg till en skateboardramp eller något i stället.

Om jag har tur kan jag alltså om en timme eller två kliva ut ur mitt badrum som en ny människa. Eller åtminstone med ny hårfärg och alldeles oerhört välpeelad och insmord från topp till tå. Då hoppas jag att någon annan tar eftermiddagspromenaden med hunden (man kan ju alltid drömma), medan jag själv sjunker ner i fåtöljen och kollar på film. Eller bläddrar i en glassig tidning. Så skulle jag vilja att min eftermiddag blev idag.

Det kommer inte att bli så. Vårt hem är ett slagfält just nu. Att ramla ner i en fåtölj och bara slappna av kräver en hel del skygglappar. Till exempel måste man bortse från att fåtöljen just nu är fylld av ett tvättberg av sällan skådat slag. Den som får lite tid över (exempelvis jag just nu) borde verkligen dammsuga. Det var nämligen väldigt länge sedan någon (jag) gjorde det. Jag skyller på att vi faktiskt har beställt en ny soffa och att jag ska städa som bara den när den kommer. Fast det är drygt två veckor kvar. Det hinner bli väldigt, väldigt dammigt innan dess. Men det är så himla trist att städa bland möbler som bara ber om att få bli utslängda. Om ett par veckor, alltså. Då kommer vårt hem att för en dag eller två vara rena drömmen. Sedan har vi antagligen hunnit stöka till igen och allt är som vanligt.

Slapp helg

2011-10-24T11:36:00.001+02:00

En helg i huset på landet igen. Den här gången utan några som helst måsten. Sonens bästis var med oss hela helgen och det är underbart att se när just de här 11-åringarna är tillsammans, eftersom de känner varandra så väl och tycker så mycket om varandra att de faktiskt inte gör sig till ett dugg. Det blir ju så mycket roligare då. Annars börjar kraven på coolhet dyka in och det är ibland ganska plågsamt att se som förälder. Fast jag vet hur det var. Det hjälper inte ett dugg att mamma säger att man duger som man är, när man själv vet att man är helt fel.

Jag borde förstås ha jobbat mer i helgen. Jag har lite för mycket att göra de närmsta dagarna och det hade varit väldigt bra om jag gjort undan en del i helgen. Så det blir till att jobba sent ikväll. Och det hade jag inte varit rustad för om jag inte slappat i soffan i världens mysigaste hus och läst veckotidningar i stället för uppbygglig litteratur. Eller jobbat mig trött och sur.

Läst: The Foolish Immortals och Kärlek, låt mig inte hungra av Paul Gallico

2011-10-19T20:41:00.000+02:00

Två på en gång alltså. Jag har en liten Gallico-samling som jag har inhandlat på diverse antikvariat och loppisar och jag gillar dem. Det är ofta små fina berättelser, även om de kan kännas lite gammalmodiga ibland. De är ju skrivna på de ålderdomliga 50- och 60-talen, gubevars.

The Foolish Immortals handlar om losern Joe Sears, som hankar sig fram på diverse småjobb, men drömmer om det stora genombrottet. När han läser en artikel om den stenrika Hannah Bascombe, åldrad arvtagerska som har allt. Nästan. Hannah har ingen lust att dö och ge skattemyndigheterna som hon är i ständig strid med fritt fram. Hannah har inga arvtagare och kanske skulle hon vilja skiljas från en liten del av sina enorma tillgångar om hon fick det hon helst ville ha? Sagt och gjort, Joe läser sin Bibel och klurar ut en plan på hur man säljer in evigt liv till en ensam gammal kvinna. Som ett svar på alla hans böner träffar han Ben-Isaac, nyanländ från Polen, men med hågen styrd mot Israel där han ska försöka leta upp sin släkt. Av släkten i Polen finns ingen kvar efter kriget och trots att Ben-Isaac är ung och vacker, så har han den erfarenhet som bara en som sett för mycket kan ha. En perfekt representant för en av Israels stammar som härstammar från de gamla patriarkerna som enligt Bibeln blev flera hundra år gamla.

Ett sällskap ger sig så iväg till Israel för att söka efter livets träd. Väl där blir det inte riktigt som Joe tänkt sig och efter ett tag är det inte lika tydligt längre vad det är de letar efter. Men det finns mycket man kan hitta i Israel.

Historien är som en liten saga och den är rätt söt, även om den är kryddad med lite fåniga hårdkokta fraser, främst från Joe, som i mina ögon är den typiskt vilsna losern i någon gammal 50-tals film. Men även han hittar något i Israel, även om det inte var det han trodde.

Den andra då, Kärlek låt mig inte hungra. Den utspelar sig på en cirkus. Av någon anledning gillar jag cirkusromaner. Här finns alla möjliga sorters människor med alla möjliga olika nationaliteter och kvaliteter. Rose kommer till cirkusen tillsammans med en av clownerna. Hon är ensam i hela världen och har ingenstans att bo, så en cirkusvagn är rena paradiset för henne. Det handlar inte om kärlek, det är bara ett praktiskt arrangemang. Rose blir vän med den gamle djurskötaren mr Albert och blir vän med de flesta djuren, utom den kvinnohatande elefanten. Hon blir också förälskad i Toby, konstryttaren i en cirkusadlig familj som ser ner på sådana som Rose, som anser vara en simpel hora.

I England, där cirkusen har sin hemvist, är det trögt att locka publik. Cirkusdirektören tror att det beror på att folk sitter hemma och glor på sina TV-apparater i stället. Han bestämmer sig för att ta cirkusen dit där inte TV:n har nått ut än och valet faller på Spanien. På den spanska landsbygden har inte folk TV, där kommer de att vilja gå på cirkus.

I Spanien inträffar en katastrof som slår undan benen på cirkusen för alltid. Alla artister sticker därifrån, men djuren hålls kvar av de spanska myndigheterna. Kvar är även Rose, Toby, mr Albert och Janos, dvärgen, för att ta hand om djuren. Hårda tider stundar och de tvingas till både det ena och det andra för att få pengar till mat för deras stackars hungrande djur.

Jag vet inte riktigt varför jag gillar Gallico, jag gör det bara. Det är annorlunda på något sätt. Och fint. Och medmänskligt. Kärleksfullt. Feelgood-böcker, mer eller mindre, även om den termen nog inte var uppfunnen när de skrevs.

Batteriladdarhelg

2011-10-17T10:21:00.001+02:00

Jag har inte varit på sådär alldeles strålande humör på sista tiden. Det har väl till viss del berott på mycket jobb, vilket i sin tur leder till ett allmänt förfall runt omkring en när man inte hinner med så mycket annat. Och att jag knappt har hunnit lämna Torslanda på sex veckor. Det blir lite instängt. Att det har regnat och blåst oavbrutet sedan i början av augusti gör också sitt till.

Men nu i helgen åkte vi till huset på landet och nu är alla batterier laddade, om man nu får uttrycka sig så floskelaktigt. Även om vi hade saker att göra där också. Men nu är det gjort och vi kunde åka därifrån och känna att vi inte lämnat en massa ogjort bakom oss och det är alltid fint. Exempelvis har vi nu ved för flera år framåt. Sonens bästis var på besök, vädret var alldeles osedvanligt höstvackert och precis allt var faktiskt bra.

Ska man reta upp urinvånarna eller inte?

2011-10-14T11:12:00.000+02:00

Här där jag bor nu talar vissa i lokalbefolkningen en ganska bred dialekt. Det är helt ok, det gör man där jag kommer ifrån också och det gör mig inget alls, så länge man bara pratar. Men när man börjar skriva på dialekt, då far språkfascisten i mig. När det dessutom är sonens lärare som skriver på talspråklig dialekt, då bli jag riktigt sur.

Här nere i väst har man en oerhört tröttsam vana att säga "denna" och "detta" i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Gärna följt av ytterligare en bestämd form som i "denna veckan". Det låter ju inte riktigt klokt, men man får väl ta det som en dialektal charmighet. Men när det på sonens matteläxa står "Denna läxan ska lämnas in senast fredag", då är det inte särskilt charmigt längre. Då är det grammatiskt inkorrekt och när det dessutom är skrivet av den person som ska bedöma min son i svenska tycker jag att det är katastrofalt illa.

Jag vet inte om jag ska vara stöddig morsa och näpsa läraren om det här eller om jag ska ligga lågt och nöja mig med att i alla fall se till att min unge lär sig skriva rätt.

Den sista färden

2011-10-13T10:23:00.000+02:00

Igår gick den sista turen för Simon till veterinären. Och jag fick åka hem själv. Jag fick lägga min kanske lite romantiska dröm om att han skulle få somna in i lugn och ro hemma, allra helst i min famn, åt sidan. Det hade han säkert gjort förr eller senare, men det hade varit en alldeles för plågsam väg dit. Nu fick det bli så här. Och även om just den här veterinärkliniken hade gjort sitt bästa för att piffa upp sitt avlivningsrum med levande ljus, pappersnäsdukar och en mjuk filt på bordet så hjälper det inte. Det är i alla fall alldeles för jävligt.

Det var ju inte första gången för mig. Men av någon anledning den värsta. Nästan 16 år tillsammans. Det har hänt ganska mycket under de 16 åren. Han har funnit sig i det mesta. Barn, hundar, flyttar och alla andra jävligheter man kan utsätta små katter för. För liten var han hela livet. Maxvikten när han var i sin glans dagar nådde aldrig över 3,5 kg. En riktig bästis. Och den mjukaste av dem alla. Jag sörjer. Sonen sörjer.

Vi ska i alla fall ha tillbaka askan och regelrätt begravning kommer att ske vid huset på landet. Jag har tänkt mig under äppelträdet på baksidan.

Slutet är kanske nära

2011-10-10T09:47:00.000+02:00

Igår trodde jag att det skulle bli den sista dagen. För katten, alltså. Femton och ett halvt har han hunnit bli, men jag tror det börjar ta slut nu. Orken verkar börja ta slut. Igår låg han hela dagen på vardagsrumsbordet. Det brukar han inte få göra, men eftersom jag anar att slutet är nära får han nu alla privilegier. Dessutom har man ju bra koll när han ligger där. Han är inte sjuk, bara trött. Jag vill att han ska ha det så bra som möjligt och att han helst bara ska få somna när det blir dags. Vi pysslar om honom så gott vi kan.

På teatern minsann

2011-10-06T09:44:00.001+02:00

I tisdag blev jag lite oväntad medbjuden på teater - West Side Story på Göteborgsoperan. Det är ju musikalernas musikal brukar det stå att läsa lite varstans och det kanske det är också. Och den här uppsättningen var bra med alldeles fantastiska sångare och dansare. Jag förstår ännu mindre vitsen av att leta talanger och framtida röster i fåniga TV-program. De framtida rösterna och talangerna sliter på musikalscenerna, totalt okända för den stora publiken men så mycket mer begåvade än samtliga Idol-deltagare tillsammans.

Men jag funderar lite kring själva pjäsen. Jag hade min bild av handlingen helt och hållet klar innan och den hade inte förändrats ett dugg efter föreställningen. Det är ju dessutom en handling som tyvärr också är alldeles för aktuell. Gängstrid i mellan Jets, amerikaner med polsk bakgrund och Sharks, nyanlända puertoricaner. Förbjuden kärlek över gänggränserna. Slutar med ond bråd död.

Man sympatiserar med Sharks och jag undrar om det är meningen. Det känns som om det vore mer politiskt korrekt, i synnerhet idag, att framställa båda sidor på samma sätt, men så är det inte. Sharks är snygga, färgstarka och det är där de enda kvinnorollerna finns. Jets är buffliga, lite småkorkade och deras hangaroundbrudar är namnlösa och har inga egna nummer. Det är lite som brittiska fotbollshuliganer mot portugisiska landslaget i fotboll, utseendemässigt alltså. Det är kläderna som gör mycket av intrycket. Snygga svarta kostymer mot grå illasittande kavajer och töntiga brallor. Ska det vara så? Jag tycker det är lite märkligt. Eller är det bara jag som uppfattar det så?

Hur som helst är det alltid utomordentligt trevlgt att gå på teater och jag insåg att det var alldeles för länge sedan sist. Det måste bli ändring på det.

Vikten av rätt kläder

2011-10-04T16:04:00.000+02:00

Häromkvällen pratade jag och sonen mode. Det är ett ämne som dyker upp allt som oftast här hemma, eftersom den yngste familjemedemmens habegär är oändligt när det gäller mjuka paket. Jag vet inte riktigt var det där kommer ifrån. Visserligen har jag en i mitt tycke rätt välfylld garderob som ska gallras vilken dag som helst, men jag handlar numera minimalt och bara efter lång betänketid. Impulsköpens tid är förbi, hoppas jag. Men sonen, han letar på nätet efter de rätta märkena och visar och suckar längtansfullt. Han har bra smak, inget snack om den saken. Dyr och exklusiv smak.

Vi pratade bland annat vinterjacka. Förra vintern köpte jag helt på eget bevåg en i mitt tycke fullt duglig vinterjacka till honom. Till ett mycket bra pris på rea på Lindex. Den är tillräckligt stor för att nog kunna bäras den här vintern också. Något jag påpekade när han började prata snowboardjacka. Dyr snowboardjacka med häftigt märke. Jag har sedan dess fått höra massor av subtila argument om varför det nog inte alls går att ha den där trista Lindex-jackan. Bland annat att den inte går att hänga upp i skolan eftersom hanken har gått sönder. Jag sa att jag kan laga den. Men jag tror inte vi har haft vår sista diskussion om den här jackan än.

När jag gick i femman tror jag inte att det där med kläder var så himla viktigt. På 70-talet såg alla ungar likadana ut. Jeans och collegetröja, liksom. Men klädterrorn kom sedan. När coolaste tjejen visade upp sig i nya Puss & Kram-jeans. De var annorlunda. Mycket häftigare än de där Wrangler och Lee som alla hade. Sedan kom Gul & Blå-terrorn. Man var ingenting utan Gul & Blå-jeans. Jag hade aldrig vare sig Puss & Kram eller Gul & Blå. Jag vågade helt enkelt aldrig gå in i någon av de butikerna. Jag var töntig och ful och därinne fanns bara plats för de snygga och coola. Om e-handel hade funnits i mina tidiga tonår hade det antagligen förändrat mitt liv ganska så drastiskt till det bättre. Det finns få saker som är så förödande för självkänslan som att känna att alla andra är rätt, medan man själv är fel. Naturligtvis är det helt åt helvete att så mycket av självkänslan ska sitta i ett par jeans av rätt märke. Men det var så och sedan kan man tycka vad man vill om det.

I sonens fall är det lite annorlunda. Han är visserligen bara 11 (i alla fall snart), men han letar redan efter en stil. Han vet hur han vill se ut och det är inte klasskompisarna som är stilmodeller. Han går lite längre än så. Det är idrottsstjärnor och popidoler som sätter ribban. Och det får gärna vara något som ingen annan har. Något som är speciellt. Det är inte uniform som gäller bland kidsen nu. Och jag kan respektera det, även om mitt praktiska och ekonomiska jag försöker streta emot. Jag inte bara respekterar det, egentligen tycker jag att det är rätt kul att han är intresserad av hur han ser ut. Fast så ytlig får man väl inte riktigt vara.

Back in business

2011-10-03T13:22:00.000+02:00

På benen efter en veckas envis förkylning med feber, rinnande näsa och trötthet som inte var av denna världen. Den lilla energi jag har haft har jag varit tvungen att ägna åt att hålla arbetet flytande, för naturligtvis var det en vecka full av tighta deadlines. Sedan ska man ju äta trots att man är sjuk och det ska även ens barn och så måste hunden ut. Vän av ordning kan ju nu fråga sig om det inte är så att jag har en äkta hälft som kan sköta ruljangsen när jag är däckad och jodå, visst har jag det. Som har varit lika förkyld som jag. Och det där med förkylda karlar, det är inte lätt. Det är jobbigt till och med när man själv är frisk.

Men nu är vi på benen båda två och allt har återgått till de vanliga rutinerna. Men det är våldsamt hur det förfaller runt omkring en när man är satt ur spel ett tag. Vårt hem är en sanitär olägenhet. Tvätthögarna har hopat sig, dammråttorna växer sig monstruösa, i kylskåpet finns organismer som lever sitt eget liv.

En åtgärdslista har upprättats. I slutet av veckan ska vi leva som anständiga människor igen, hoppas jag.

Fy f-n för vissa fotbollspappor

2011-09-28T16:37:00.001+02:00

Min son är en fotbollskille. Han har spelat fotboll organiserat sedan han var fem och det är det roligaste han vet. Det är bra. Det är bra att barn idrottar och att de rör på sig. Framför allt är det bra att de har roligt.

I det lag han spelar i nu finns det dock element (läs: tränare, tillika pappor) som inte är intresserade av att barnen har roligt när de tränar. De är över huvud taget inte intresserade av andras barn. Någonstans på vägen har de missuppfattat det här med tränarrollen. Har man tagit på sig ett tränaransvar är man tränare för hela laget, inte bara sin egen unge. De anser att deras barn är viktigare och mer begåvade än andras och vill därför plocka ut de femton bästa killarna till ett eget lag i en annan klubb, så att de ska slippa medelmåttorna. De har redan börjat rekrytera sitt topplag i smyg. Dessa tränarpappor har utryckt klart och tydligt att de tycker att det är tråkigt att träna de som inte tillhör lagets toppskick och eftersom de inte kan gå ut och säga rakt ut att de skulle vilja att 30 grabbar slutar spela fotboll (för precis så är det), så gör de så här.

Det här är ett lag med många spelare, ca 50 stycken, så spannet blir givetvis stort. En del har spelat sedan de var små, andra har spelat ett halvår. Någonstans i någon klubbpolicy står det nämligen att alla är välkomna till klubben för att spela fotboll. Denna välkomnande anda råder alltså inte i verkligheten, inte hos alla.

Jag vet inte hur den klubb som är tänkt att "ta emot" denna elitsatsning kommer att göra det eller hur de resonerar. Vill en liten klubb i idrottsrörelse-Sverige ta emot tre dryga besserwisserpappor som tror att deras barn är blivande fotbollsproffs? Vill de ha ett lag som är stängt för nykomligar - såvida inte dessa nykomlingar "platsar"? Vill de ha med pappor att göra som uppenbarligen försöker kompensera sina egna misslyckade fotbollskarriärer genom sina barn?

Jag vet inte heller hur föräldrarna till de barn som kommer att få en förfrågan om att gå över till det nya laget resonerar. Kommer de att känna sig utvalda? Deras barn kanske trivs med att spela med sina kompisar i en klubb de känner till. Men sådant känslopjunk kan man givetvis inte ta hänsyn till, om man nu tror att man har en blivande pensionsförsäkring på gång.

Och de killar som inte får en förfrågan om de vill följa med till den nya klubben. De som är ratade. De som mycket väl vet att de inte är bäst i laget, men som strävar efter att bli det. Som kämpar och sliter efter förmåga, för att de älskar att spela fotboll. De tränare som blir kvar - de som antingen inte har hål i huvudet eller har söner som är medelmåttiga - de kommer givetvis att göra vad de kan för att ta hand om dem och förhoppningsvis kliver nya förmågor fram ur föräldraleden. Men jag är ändå rädd för att några kommer att lägga av när turbulensen och bråken bryter ut. För så kommer det att bli, när alla förstår vad som håller på att hända bakom ryggen på dem.

Jag förstår egentligen ingenting. Jag trodde i min enfald att det var okej att spela fotboll för att det var roligt när man var 11 år och att det liksom var så det skulle vara. Att det var en bit kvar innan allvaret började och bänknötarna ska särskiljas från utespelarna. Att om man tog på sig en tränarroll i sitt barns lag så gjorde man det för att man gillade fotboll och ungar. Att det än så länge inte var så allvarligt, för allvarligt talat, hur stor är egentligen chansen att någon av det här 50 ungarna blir en ny Zlatan?

Tiden går

2011-09-25T12:39:00.001+02:00

Tiden går väldigt fort ibland och det händer mycket. I alla fall i alla andras liv. Mitt är väl ungefär som det alltid ha varit. Åtminstone känns det så när man hittar gamla vänner och bekanta på Facebook och annorstädes. De har liksom blivit så vuxna, gör vuxna saker och har blivit så... gamla. Hos mig har det ju inte hänt så mycket och jag är väl ungefär som jag alltid har varit, eller? Det är märkligt. Ser t.ex att en som jag gick i skolan med har barnbarn. Barnbarn? Herregud, själv fick jag efter mycket om och men mitt första barn alldeles nyss. Eller för elva år sedan då, om man nu ska vara nogräknad. Och partyprissen som var ihop med en kompis till mig har fem barn nu. Fem! Hur har han hunnit med det? Det var ju inte så länge sedan vi var på krogen. Eller så var det kanske det. Det kanske var 25 år sedan, när jag tänker efter. Det är klart man hinner greja fem barn på 25 år utan att ens anstränga sig särskilt mycket.

Folk har blivit höga chefer, miljonärer och allt möjligt. Det är väl bara en sak som är säker, det man trodde var den absoluta sanningen när man gick på gymnasiet (och visste allt, för det gör man när går på gymnasiet), det stämde inget vidare. Man får liksom kasta sin fördomar på sophögen. Det blir folk av de flesta. Fast kanske inte den sortens folk man trodde. Och de som det inte blir folk av, de visar i alla fall inte upp sitt misslyckande på Facebook.

Bokmässa

2011-09-24T10:58:00.002+02:00

Igår var jag på Bokmässan nästan hela dagen. Där fanns förstås massor av böcker, men också en hel massa kändisar av alla digniteter som fladdrade förbi till höger och vänster. Guillou och Ranelid kan man exempelvis inte undvika, hur mycket man än vill. De är överallt (fast dock aldrig på samma plats samtidigt). Jag försökte lyssna lite på Henrik Schyffert och Fredrik Lindström när det pratade inredning (och krängde sin inredningsbok), men det var för trångt och för dåligt ljud, så jag missade hälften. Jag fick veta att Fredrik Skavlan också är illustratör, vilket jag inte hade en aning om och att han inte kan rita hästar. Jag lyssnade på en kort intervju med Alex Schulman och en med Patrik Sjöberg.

Jag köpte till och med Patrik Sjöbergs bok, signerad. Det var på ren impuls. Jag gillade det han sa om barn och idrott och ledare inom ungdomsidrott. Jag gillar att han jobbar med BRIS. Det faktum att vi så sent som för några veckor sedan fick mail från sonens idrottsförening om att det förelåg en polisanmälan mot en ledare inom klubben för närmanden mot minderårig påverkade också. Och så blev jag säkert lite starstruck. Om man nu ska släpa med sig en autograf hem är det väl lika bra att det är från en världsmästare. Jag såg ju inte till de där nobelpristagarna som också skulle finnas på plats.

Sedan var jag helt slut. Blev tvungen att sitta ner länge och vila och fika med Anna från Örebro. Och gå och trängas lite framför Nina Hagens boksignering. Köpa så mycket böcker och tidningar jag orkade bära ut till bilen.

Det är jobbigt att gå på bokmässa, men fantastiskt kul. Kanske borde ta en sväng idag igen?

Jobba, jobba, jobba

2011-09-22T20:01:00.000+02:00

Så himla mycket jobb det rullar in just nu. Fantastiskt roligt, hoppas det håller i sig. Men i morgon tar jag paus för att gå på bokmässan. Det ser jag verkligen fram emot. Ska utrusta mig med bekväma skor i år. Jag har för mig att jag blev lite för trött i fötterna förra året. Mycket knallande blir det en sådan dag.

Ska bara göra klart morgondagens jobb så att jag kan åka till mässan med gott samvete.

Varning för barn

2011-09-21T09:54:00.000+02:00

Jag har en hund. En liten och som det har visat sig, ganska feg hund. Han är lite rädd för nästan alla som är större än han själv och som han inte känner igen. En tvååring är större än vad han är. På gatan där vi bor, bor också en mängd barn. Framfusiga, gapiga och rätt ouppfostrade barn. De springer gärna rakt på en gullig liten ´hund vilt skrikande "jag vill klappa". Det funkar inte så bra. Min hund morrar åt dem och om jag inte höll i honom skulle han säkert nafsa också. Jag avskyr den där tjutande horden ungar. Jag kommer snart att bli den där elaka tanten längst ned på gatan som fräser "ge fan i min hund, ungjävlar". Deras föräldrar kommer att hata mig. De är ju bara barn och nu för tiden måste man ju förstå att barn inte fattar någonting och därför måste få göra som de vill. Hela världen är deras lekplats, ända tills de kommer upp i 40-årsåldern så där.

Jag har bestämt för mig att när jag var liten fick man lära sig att inte gå fram till främmande hundar, eftersom man inte kan lita på en hund man inte känner. Gjorde man det ändå fick man nog skylla sig själv. Nu för tiden är det alltid någon annans fel om något skulle hända. Barn är ju alltid oskyldiga och föräldrar verkar inte ha någon som helst skyldighet att uppfostra sina telningar heller.

Jag tycker för övrigt inte att det är ett dugg gulligt med ungar som skriker på restauranger, tåg eller flygplan heller. Jag kan ta det om jag ser att föräldrarna gör vad de kan för att få stopp på det, men föräldrar som låter ungarna hållas och fritt störa andra kan jag bara inte med.

Mycket nu

2011-09-20T10:47:00.000+02:00

Det känns som om det har varit lite mycket nu några dagar. Fotbollscup i helgen och som den fanatiska supporter man är till sitt eget barn missar man inte det. Det gick ganska bra, men när sista matchen snöpligt förlorades på straffsparker var sorgen i det närmaste avgrundsdjup. Det kunde nästan lika gärna ha varit en VM-final, så ledsna blev de. Men det går över. Och det kommer nya cuper.

Igår var en sådan där jobbdag när det fanns hur mycket som helst att göra. Jag gjorde nästan två dagars jobb på en dag så det blev lite sent igår. Men det gick bra och det kommer att bli ganska roligt att fakturera den här månaden också. Idag däremot ska jag försöka röja lite här hemma. Det ser ut som jag vet inte vad och inte blev det bättre av att det var studiedag igår och det var minst fyra ungar hemma här hela dagen. Det är lite grus i hallen skulle man kunna säga. Vi har knappt någon mat hemma heller, så jag måste handla. Och är det inte fotbollsmatch ikväll igen?

Armringar

2011-09-15T10:11:00.000+02:00

Och så har jag gjort några armringar. Att bära en och en eller i flock.

Nu kanske jag snart öppnar affär

2011-09-15T09:48:00.001+02:00

Blåsigt

2011-09-14T14:35:00.000+02:00

Det blåser något alldeles infernaliskt just nu, även om det just nu faktisk också är lite soligt. Annars har det ju regnat en hel del också. Så jag har gett upp. De vita korta byxorna som har legat i sovrummet och väntat på att bli använda en gång till har åkt i tvätten och ska sedan förpassas till lämplig förvaringsplats i väntan på nästa sommar. Det är lite sorgligt.

Man blir så trött av blåst. Att jag är lite småförkyld gör väl inte saken bättre. Jag vill inte göra någonting nu. Jag vill bädda ner mig och vänta på att det går över. Gå i ide. Jag är ingen höst- och vintervän längre. Jag vill mest bara tända ljus, dricka the och läsa böcker. Om jag orkar. Annars går det bra med tidningar också. Jag har ett oläst exemplar av besserwissertidningen Hundsport liggande. Kanske ska ta tag i den. Alltid finns det något man kan reta upp sig på.

Shopping

2011-09-12T10:44:00.002+02:00

Igår var jag en sväng på Livstilssmässan i Göteborg och lyssnade på en föreläsning om attraktionslagen. Tog även en sväng inne på mässan, men jag blev inte så långvarig. Det var lite för mycket "jag talar med änglar och om du köper min magiska kristall kommer du att leva lycklig i alla dina dagar". Min skepticism slår till lite för mycket ibland i sådana ögonblick. Jag gillar inte riktigt att det blir sådan kommers på välbefinnande. Dessutom tror jag mässan hade fått tillnamnet "Hälsa- och Livstilssmässan". Det var dock slående hur många som stod och rökte utanför. Jag får inte riktigt det att gå ihop. Man går in och köper svindyra gojibär och dricker en slurk aloe vera-juice för att uppnå diverse hälsoeffekter och sedan går man ut och tar en cigg?

Jag gick en sväng på Indiska i Nordstan i stället. Jag spanade in ett par gardiner för några veckor sedan och det fanns kvar två längder med just det mönstret jag ville ha. Jade Jagger-tunikan jag klämt på lite tidigare fanns också kvar på reastången, plus en annan tunikaklänning, som trots sitt brokiga mönster inte alls fick mig att se ännu tjockare ut. För det facila priset av 50 kr, dessutom. En osedvanligt lyckad shoppingrunda i min favoritaffär. Det kanske var attraktionslagen som inverkade och gjorde att jag hittade precis det jag ville?

Utflykt

2011-09-09T17:43:00.001+02:00

Jag sitter ju liiite för mycket hemma ibland. Det blir ju så när man jobbar hemifrån. Det är j fantastiskt skönt på många sätt och vis, men det är alltid skönt att komma ut lite också. Idag var jag bjuden på lunch hos Malin i Landvetter. Det vankades thailändsk fisksoppa. Fantastiskt gott och en trevlig pratstund.

Så det blev en bra dag idag. Till slut. Det började nämligen inte så bra. Jag hade otroligt svårt att somna i natt av någon outgrundlig anledning, så när jag var tvungen att gå upp var jag helt slut och arg som ett bi. När jag sover dåligt brukar huvudvärken komma som ett brev på posten fram emot eftermiddagen och just idag skulle jag göra ett jobb med ganska tight deadline ikväll. Men. Jobbet var försenat och deadline senarelagd, solen sken och jag fick mig en trevlig utflykt och huvudvärken lyser med sin frånvaro. Det blir dessutom sushi till middag. En alldeles utmärkt start på helgen.

Älgjakt

2011-09-08T17:23:00.001+02:00

Det är spännande värre ute i skogarna ibland. Igår, till exempel, när den lurvige på fyra ben och jag tog en promenad stötte vi på en älg i skogen. Det är ju inget ovanligt, särskilt inte om man har tillbringat åtskilliga timmar på hästryggen i oerhört viltrika marker, då hör älgar och sån't till vardagsmaten. Men den här var väl lite felplacerad invid ett motionsspår inklämt mellan några villaområden. Dessutom blev den rätt sur på min stackars hund. Den gjorde ett ganska ilsket utfall och jag befann mig helt plötsligt i den ganska absurda situationen att jag fick försvara min hund mot en vrång älg. Dino förstod som tur var att han inte är en älghund och pep iväg när jag släppte kopplet. Själv viftade jag och skrek för allt jag var värd och älgen tog sitt förnuft till fånga och insåg att jag kanske var ganska farlig. Den backade en bit,men blängde fortfarande farligt surt. Själva vände vi och tog samma väg tillbaka. Om älgen stod kvar och lurpassade på nästa intet ont anandes motionär förtäljer inte historien.

Om soppåsar och annat nödvändigt

2011-09-07T09:14:00.002+02:00

Den sista franska diskmaskinstabletten har använts idag. Officiellt slut på handfasta semesterminnen, alltså. Egentligen brukar jag inte köpa diskmedel som souvenirer när jag är utomlands, men när man hyr hus måste man införskaffa både det ena och det andra av praktiska skäl.

Jag tror i och för sig att jag har några franska soppåsar kvar. Jag ska använda dem sparsamt och tänka på hur mycket bättre de franska soppåsarna är en de svenska jag har från ICA - de franska har nämligen en liten dragsko längst upp som gör att det ju är så mycket enklare att knyta ihop påsen. Oerhört fiffigt. Väntar med spänning på att få se dessa sofistikerade soppåsar i en livsmedelsaffär nära mig.

Annars tror jag att just det här med att köpa hushållsattiraljer är ett ganska bra sätt att hålla kvar semesterkänslan. Med det franska rengöringsmedlet i högsta hugg kan jag ju minnas hur det var att stå där i affären och med mina bristfälliga franskakunskaper försöka lista ut vad det är jag egentligen köper. Triumf varje gång det blir rätt. Minns med fasa hur jag irrade runt inne på den franska stormarknaden för ett par år sedan i jakt på propplösare. "Propplösare" ingick inte bland de franska glosor jag fick lära mig i skolan.

Långtråkigt

2011-09-06T13:27:00.000+02:00

Man måste ha det lite småtrist ibland, för att förstå när saker och ting är riktigt kul. Så jag har en sådan där prövodag idag. Inte särskilt mycket att göra - om man bortser från hushållsarbete som jag inte vill göra. Jag skulle kunna unna mig att lägga mig i soffan en stund och läsa en bok. Det skulle inte vara att vara lat, inte idag. Men jag har lite svårt att inte sitta upp och åtminstone försöka se ut som om jag jobbar, även om jag inte gör det. Det är egentligen slöseri med tid. Har man inget jobb just i eftermiddag, så har man inte. Då får man göra något annat. Det skulle jag säkert tvärsäkert säga till andra. Men när det gäller mig själv så måste jag liksom sitta på pass. Jag kan ju missa något viktigt annars. Jag inser hur osedvanligt korkad jag är just nu. Så korkad att jag kanske får straffa mig själv med lite dammsugning.

Självtillräcklighet

2011-09-05T09:25:00.004+02:00

Jag avskyr självtillräckliga, självgoda människor. Sådana som alldeles självklart anser att de vet bäst och blir oerhört förvånade om det skulle visa sig att någon i någon fråga skulle ha en annan åsikt. Sådana som utan att tveka det minsta lilla kör över andra och om de mot förmodan skulle notera att någon har tagit illa vid sig, rycker de bara på axlarna och tänker att det i alla fall inte var deras fel, eftersom de ju har rätt.

Man måste försöka lägga så lång avstånd som möjligt mellan sig själv och sådana människor. Det finns ingenting man kan göra åt dem, eftersom de inte tar åt sig någon kritik (de är ju ofelbara). Ur ren överlevnadssynpunkt måste man sticka så långt därifrån det bara går. Fast jag är ju en långsint jävel, så drömmen om att krossa och smula sönder under klacken finns där också. Så får man ju naturligtvis inte tänka om man är en God Människa, men jag tror att vrede är en drivkraft så god som någon. Mycket bättre än att vara liknöjd. Det hörs ju för övrigt på själva ordet, liknöjd kunde lika gärna vara likstelhet.

Sådana kanske inte helt uppbyggliga tankar har jag ibland, särskilt när jag kör bil i några timmar och är alldeles för utlämnad till mina egna funderingar. Då är det tur för somliga att de inte råkar befinna sig på vägen samtidigt som jag. Framför min bil.

Fast jag kanske bara är avundsjuk. Jag kanske egentligen också vill vara sådär övertygad om min egen förträfflighet och inte fundera så mycket på om jag gör fel eller inte. Oavsett hur andra människor drabbas. Naturligtvis måste det vara alldeles underbart att gå genom livet och veta att man alltid har rätt. Och inte ens märka att det finns de som inte håller med.

Helg i huset på landet

2011-09-04T21:35:00.000+02:00

Helgen har tillbringats i huset på landet. Vädret har varit alldeles underbart, varmt och soligt. Och jag har varit inomhus och städat. Inte så kul, men nödvändigt just den här helgen. Huset ska nämligen hyras ut en vecka och efter våra mellanlandningar och sporadiska besök under sommaren var städskicket kanske inte riktigt i uthyrningsbart skick. Insåg att det skulle behövas lite fönstertvätt också, men det får faktiskt bli en annan gång.

Inte riktigt en så avkopplande helg på landet som man skulle önska, alltså. Det började lite fel redan i fredags. Bilen var på verkstad och innan jag kunde hämta den, utfodra barnet, rasta hunden och allt det där som ska göras var vi några timmar senare än vad jag hade räknat med. Fredageftermiddag + Göteborg = lite för mycket trafik om man har bråttom. Det fick bli en omväg över Uddevalla - Trollhättan, som visade sig inte vara omväg alls. Det gick nästan lika fort att köra den vägen som att köra genom Göteborg en bra dag. Jag har alltså skaffat mig en alternativ resväg och det är inte så dumt. Variation är alltid bra. Jag hade dessutom utrustat bilen med en gammal samlings-CD med hårdrocksklassiker. Och det är alldeles utmärkt när man är lite stressad.

Läst: Jag älskar dig inte av Christina Stielli

2011-09-02T09:22:00.000+02:00

Lotten och Per lever ett lyckligt familjeliv i villaidyllen. Per tjänar bra med pengar på fint jobb på NK, Lotten är lärare och tar hand om barnen, hemmet och sopar banan för Per. Ända tills Per säger lite sådär bara, att han inte älskar henne längre. Och så en dag går han.

Lottens värld rasar samman. Hela hennes liv har under många år kretsat kring att göra allt för Per och utan honom är hon ingen. Fast hon måste. Hon måste ta hand om barnen, som naturligtvis också blir förtvivlade. Hon faller ner i en djup depression och klarar tillvaron med hjälp av den goda grannen Lou, bögkompisen Bosse och brorsan Hasse. Saken blir inte bättre av att hon får reda på att Per har träffat en annan. Men det är ju inte så konstigt. Det är ju något allvarligt fel på henne. Så måste det ju vara. Att Per är värsta skitstöveln rakt igenom är en annan femma.

Till slut lyckas Lotten i alla fall uppbåda lite jävlaranamma och får tillbaka lite självkänsla igen. Hämnden på Per blir ljuv och slutet gott, allting gott.

Fast inte riktigt, va? Första halvan av boken som mest rör Lotten avgrundsdjup grät jag mig igenom. Jag kunde verkligen känna det där nattsvarta mörkret, jag vet precis hur det är att sitta i den där bubblan och inte klara av att se ut och det vara bara ren ångest alltihop. Inte den minsta lilla feelgood-läsning. Sedan vet jag inte riktigt vad som hände. Det började kännas som om Lotten trots allt hade det ganska bra. Hon tappade aldrig greppet inför barnen, var en supermamma hela tiden, grannen Lou är nästan för bra för att vara sann och sedan naturligtvis en bästa bögkompis som alltid ställer upp och ger ett litet manligt perspektiv på saker och ting, samtidigt som han är sådär tokrolig som heterokvinnors bögkompisar på film och i litteratur är. Kliché, eller? Hon går till och med ur skilsmässan med stärkt ekonomi. Hur ofta händer det? Mitt i allt eländet är Lotten alltså lyckligt lottad, jämfört med de flesta andra som hamnar i samma situation. Inte för att jag inte unnar Lotten ett gott liv, men det blir helt plötsligt lite för enkelt för att kännas trovärdigt.

Hård arbetsdag

2011-08-31T20:02:00.000+02:00

Jag har haft en lång och hård arbetsdag idag, men nu när klockan är nästan åtta ska jag ge mig. Fast jag är på G nu och känner mig ungefär hur effektiv som helst. Av erfarenhet vet jag dock att har man suttit och skrivit hela dagen börjar stavfelen smyga sig in så här dags och det blir så himla mycket att rätta i morgon.

Vi ska åka till huset på landet i helgen och det var ett tag sedan. Jag ser fram emot det. I övrigt vill jag för ovanlighetens skull inte åka någonstans alls. Jag trivs bra där jag är just nu. Men till huset på landet behöver man inte packa så mycket. Däremot ska jag packa med mig en del hem därifrån. Saftmajan, till exempel. Jag måste experimentera lite med alla mina aroniabär. Saft kanske är bra. Det växer hur mycket bär som helst alldeles utanför huset och jag behöver inte ens kliva av altanen för att plocka dem. Märkligt bara att jag inte ens la märke till den här busken förra året, men då stod man väl med huvudet i en flyttkartong så här dags.

Läst: Min kamp 1 av Karl Ove Knausgård

2011-08-30T08:25:00.001+02:00

Så har jag läst en bok jag inte trodde att jag skulle läsa. Jag hade nämligen en bild av att det här bara var ytterligare ett gnällbok där en man med alldeles för stort konstnärsego ynkade på om hur jobbigt det är att leva. Och sån't tycker jag är oerhört tröttsamt. Men. Jag tycker det är bra. Jag sugs in i Karl Oves liv och vill veta mer. Vilken tur att det finns fem delar till.

Jag funderar på varför jag tycker det är så bra. Jag kan känna igen mig i en del, även om jag inte tror att Karl Ove Knausgård och jag har så där himla många beröringspunkter. Jag tror det är tiden som beskrivs. Vi är nästan lika gamla och jag känner igen tidsfärgerna, musiken, jag har inga problem med att se frisyrerna och kläderna framför mig. Sedan beskriver han vissa scener med en minutiös detaljrikedom som också gör sitt till.

Det är utlämnande som alla riktiga självbiografier, men det finns inga ursäkter. Det känns ärligt. Total avsaknad av hitte-på och försök att frisera verkligheten. Eller det känns ju så i alla fall, jag vet ju inte, och antagligen är det en hel del hitte-på. Jag kommer på mig själv ibland med att tänka "Hur kan han komma ihåg det där?" när någon till synes relativ obetydlig händelse som utspelats för många år sedan beskrivs i små, små detaljer. Det är ju inte mänskligt att komma ihåg allt, så naturligtvis måste man låta fantasin spela.

Det stora temat är ju uppgörelsen med fadern. Bilden av fadern är inte vacker, men inte heller ensidig. Pappan går från respekterad lärare till grav alkoholist. Senare hälften av boken handlar mest om hur Karl Ove och hans bror återvänder till hemstaden för att begrava den far de inte har träffat på länge och röja upp i all den oreda han har ställt till med. Det är naturligtvis inte enkelt. Att känna både lättnad och saknad är motstridigt, men ganska naturligt.

Jag är som sagt såld nu och kommer raskt att införskaffa resterande delar av Min kamp. Jag ser fram emot den läsningen.

Provocerande krönika

2011-08-27T19:30:00.000+02:00

Till alla dagstidningar med självaktning hör numera en helgbilaga. Har man GP som husorgan heter den helgbilagan Två Dagar. Det står inget av vikt i den och det är väl inte heller utmärkande för just helgbilagor att det ska stå något av vikt i dem, men det finns en krönika varje vecka. Idag handlade krönikan om hur underbart det var att dagis var igång igen så man slapp ungarna på dagarna. Det finns uppenbarligen inget bättre än att hämta en slutkörd unge kl. fem som sedan somnar till Bolibompa. Så pappa får lite vuxentid.

Jag blir otroligt provocerad av sån't här och det är möjligt att det är meningen också, men jag har en olustig känsla av att dagens föräldrar tycker precis så. Det är väl mysigt och kul med ungar och så, men de får inte inverka på ens liv. Man måste ju ha egentid också, verkar alla gasta i kör.

Jag fattar inte. Varför vill folk skaffa barn om de inte vill ta hand om dem? Det är liksom det som är den stora uppgiften när man har blivit förälder. Att uppfostra och ta hand om sin avkomma. Det innebär vissa inskränkningar på den personliga rörelsefriheten och man får glömma det där med uppvisningslägenheter ett tag. Ungar tar tid, plats och kostar pengar. Tycker man det verkar jobbigt är det väl bara att dra ut i tid så slipper man.

Det finns ju så många par som inget hellre vill än att få barn, trots att det innebär att de skulle få hela hemmet överbelamrat med legobitar och ett alldeles unikt hemgjort mönster på fondtapeten, men som inte kan. Att då klaga över att sommarlov innebär utebliven egentid under några veckor känns otroligt bortskämt. Den som skriver så vet inte hur förbannat bra han har det. Han borde vara så oerhört tacksam.

Fredagssammanfattning

2011-08-26T18:37:00.000+02:00

Så har första veckan på den nya terminen gått. Det är nu det har börjat om. Ungarna har gått i skolan en vecka och man börjar väl så sakteliga vänja sig vid att gå upp lite tidigare än under sommaren. Fast jag är trött idag. Jag har sovit för lite den här veckan och det börjar kännas nu. Känner mig just nu lite gnällig och kinkig. Vill gå och lägga mig och bli ompysslad, men det är bara jag hemma så det är ingen idé.

Som alltid vid nystarter så gäller det att ta i så man spricker. Jag har påbörjat en detoxdiet den här veckan och ämnar vara en ny människa som kommer i alla mina kläder om tre veckor. Det har gått ganska bra. Igår blev det dock både kaffe och kaka vilket är strängt förbjudet.Men vågen visar åt rätt håll och förhoppningsvis snart även midjemåttet.

När det gäller kläder ska vilken dag som helst en osentimental garderobsrensning göras. Det finns för mycket där som jag helt enkelt inte vill ha eller passar i. Det ska bort. Det kommer förhoppningsvis att efterlämna en luftig garderob som gör att man faktiskt hittar det man letar efter.

Jag går ju ganska mycket med hunden, men eftersom jag har glömt/lämnat min stegräknare i huset på landet vet jag just nu inte riktigt hur mycket. Antagligen alldeles för lite. Och inte tillräckligt raskt. Igår när vi var ute och släntrade, hunden och jag, mötte vi en tjej som minsann inte alls släntrade. Hon marscherade raskt (fast jag tror det kallas power walking på svenska, eller PW för de riktigt insatta) iklädd rosa funktionstopp och dito tights men den självklara accessoaren, en chihuahua, i släptåg. En chihuahua som dessutom inte hade något vett alls. Han försökte nämligen mopsa mot min hund, som visserligen är liten, men bra mycket större än en chihuahua. Otroligt fånigt. Kommer aldrig att ge mig ut på power walk. Jag tänker gå eller promenera. Jag är svensk, alltså tar jag en promenad. Aldrig en PW.

Eftersom jag noterat en tilltagande stelhet i leder och lite varstans, särskilt på morgnarna, inser jag vikten av yoga. Det har jag gjort länge, men jag har svårt att komma till skott. Yogamattan står dock ihoprullad, men redo att användas, här i mitt arbetsrum och vilken dag som helst, kanske redan nästa vecka åker den fram. Nu ska här tänjas och andas.

Men nu, nu ska jag kravla mig tillbaka till soffan och fortsätta vara trött och kinkig. Och hoppas att någon annan kommer hem med storslagna planer på fredagsmys och mat och dessutom genomför dem.

En alldeles ovanligt bra torsdag

2011-08-25T18:00:00.000+02:00

Tog ledigt idag, helt sonika. Kollade inte ens e-posten i telefonen. Det gick, även om det kändes lite konstigt. Åkte upp till Tjörn med en vän och gick på akvarellmuseet. Åt en fantastisk god lunch i Skärhamn. Fikade i Stenungsund. Pratade en hel massa om vad man bör och kan göra av sitt liv, den dag och utifall man faktiskt blir stor på riktigt. Sådana här dagar behöver man fler av. Note to self: gör om, gör om, gör om.

Läst: Jägarna på Karinhall av Carl-Henning Wijkmark

2011-08-24T10:55:00.001+02:00

Året är 1936 och det är dags för olympiad i Berlin. Samtidigt ska Herman Göring ha sin årliga jakthelg på slottet Karinhall. Ett antal prominenta gäster som han kan ha nytta av bjuds in för ett helg med orgier i fylla, mat, sex och kanske ett och annat nedlagt byte. Göring vet vad hans gäster vill ha och ser till att var och en får det, oavsett vad det handlar om. Ingenting är omöjligt.

Det är väl det det hela handlar om. Ingenting är omöjligt när man har makt och pengar. Utom möjligen smak och stil, som inte går att köpa. Det intryck man som läsare får av Karinhall och "den tjocke", som han bitvis kallas i boken, är väl just att det är så smaklöst. Att han funderar på att ta emot sina gäster iklädd någon slags fotsida Graalkappa och spökar ut sina drevkarlar till medeltida germaner i nazitolkning, ja, vad ska man säga. Det är så dumt allting. Och ingen litar på någon och alla spionerar på alla. Det är väl det som makt gör, då som nu.

Boken är bra, men det är ingen feelgoodläsning. Jag blir ganska äcklad emellanåt, men det är väl det som är meningen. Det jag har svårast för och som känns lite för gubbsjukt för mig är de rent pornografiska delarna. Att gubbarna förlustar sig med inhyrda prostituerade är en sak, men när det framställs som att kvinnorna njuter av att mer eller mindre bli våldtagna under förnedrande former, blir det lite för mycket för mig. De må vara förhärdade fnask allihop, men det måste väl finnas gränser.

Lycka kan vara att hitta ett par jeans som passar

2011-08-23T09:41:00.000+02:00

Faktiskt så kan det det, hur ytligt det än låter. Jag har alltså shoppat nya jeans för första gången på flera år. Jeansköp är något jag drar mig för eftersom jag aldrig hittar några som passar just min kropp, som inte tillnärmelsevis liknar den mall som jeansfabrikanter utgår ifrån. Jag gillar ju jeans, men har inte haft några riktigt snygga på flera år. Innan sommaren gav även de riktigt fula upp och jag har under några månader varit jeanslös (nej, det stämmer inte riktigt, men de där som ligger längst in i garderoben räknas inte). Tills nu. Ett impulsköp som visade sig vara så rätt. De sitter som gjutna. De har lappar (kanske är helt ute, men det är jag i så fall lyckligt omedveten om) och är dessutom lagom långa. Jag känner mig riktigt ... cool. Jag kråmar mig framför spegeln och känner mig löjligt nöjd. Synd bara att det verkar bli en så varm dag att jeansen nog måste åka av innan nästa hundpromenad till förmån för något svalare.

En liten ålderskris

2011-08-22T10:58:00.003+02:00

Om mindre än ett halvår fyller jag 48. Det är väldigt nära 50. Mycket närmare 50 än 40. Det känns just nu väldigt gammalt och är en siffra jag inte riktigt kan förknippa med mig själv. Hur gick det här till egentligen? Jag är ju fortfarande så ovetande om så mycket, så rädd för så mycket och jag vet fortfarande inte vad jag ska bli när jag blir stor. Ska det vara så här? Hur är det med alla andra? Alla de som verkar ha sin livsbana utstakad redan vid 25 och med ett osvikligt självförtroende sedan styr rakt mot målet. Jag är så avundsjuk. Varför kunde inte jag bli sån i stället? Varför blev jag så himla velig och osäker på allting? Vid 50 ska man väl ha peakat sin livsbana för länge sedan. Vad är det för fel på mig egentligen?

Några saker av det mer ytliga slaget har jag lärt mig på vägen, trots allt:

Jag har hittat en hudvårdsserie som passar min hy, så jag behöver inte prova mig fram längre, men jag gör det i alla fall för man vet ju inte. Det kanske finns något ännu bättre.

Jag har hittat den perfekta mascaran. Där tänker jag aldrig mer chansa.

Jag vet att kläder som är skitsnygga på andra/på bild/på skyltdocka inte nödvändigtvis måste vara snygga på mig. Väldigt sällan är de det, faktiskt. Ett gäng felköp i garderoben kan vittna om det.

Om jag har lärt mig något på djupet vet jag inte. Antagligen, men jag vågar inte lita på det. Man blir aldrig fullärd i alla fall. Förhoppningsvis har jag slutat bry mig om vad andra tycker. Det är något man inte ska göra om man vill kalla sig vuxen, tycker jag. Man har ju gjort en del misstag och en hel del beror på att jag lyssnat för mycket på andra, en del på att jag kanske borde ha lyssnat. Men jag har inget behov av att vara till lags längre. Kan bero på att den person jag genom hela mitt vuxenliv har velat vara till lags och vinna tillbaka var min pappa, men han finns inte i livet längre. Jag borde ha satt ner foten oftare, sagt nej, sagt ja, fattat beslut innan det var för sent. Jag borde ha varit en mycket jobbigare person. Det hade varit bra för mig, hade gjort mig gott. Men jag tror jag håller på att lära mig, sakta men säkert. När jag börjar närma mig 100 kanske jag är där. Bättre sent än aldrig.

Ännu mer virkat

2011-08-22T10:21:00.000+02:00

Läst: Nattfåk av Johan Theorin

2011-08-19T18:19:00.000+02:00

Den gamla fyrmästargården Åludden på norra Öland har stått tom länge och det sägs att det spökar där. På julafton samlas alla som dött på gården för julotta, till exempel. Gården lär dessutom vara byggd av trä från ett vrak, vilket inte heller är så lyckat ur spöksynpunkt.

En ung familj från Stockholm köper gården och påbörjar en omfattande renovering. Frun, Katrine, har en excentrisk mor som under några år i sin ungdom bodde på gården. Mannen, Joakim, har ett eget spöke att fly ifrån.

Ett tragiskt dödsfall inträffar. Nya och gamla händelser går i varandra och det verkar faktiskt som om det finns en del spöken på riktigt.

Jag tycker det är skitbra. Att jag inte har läst den här tidigare tror jag beror på att jag har avfärdat den som deckare och enligt mitt egna icke särskilt trovärdiga mantra "läser jag inte deckare". Men det är en inte så deckaraktig deckare. Visst finns det poliser och misstankar om mord, men det finns även ett övernaturligt inslag som tilltalar mig mycket. Och en intressant familjehistoria. Jag tycker dock att Joakim borde ta sina barn och flytta till något annat ställe än Åludden. Det verkar inte vara något vidare värst mysigt ställe att bo på. Särskilt inte när fåken drar in över ön.

Regn och mera regn

2011-08-19T12:39:00.001+02:00

Mina planer på mysgrillning på klipporna vid havet är skrinnlagda. Idag vaknade vi upp till 13 grader och hällregn. Så kan det vara. Vet inte riktigt än vad plan B blir, men det är inte så mycket som lockar i det här vädret. Det kanske börjar bli dags att tända lite stearinljus.

Har släpat runt dammsugaren en sväng i vårt efter sommaren sorgligt eftersatta hem. En ny soffa står på önskelistan och jag är övertygad om att allt skulle kännas mycket mysigare nu om vi bara köpte en ny soffa. Tyvärr så hör soffköp också till de planer som just nu är skrinnlagda. En ny tvättmaskin för en hel massa pengar är på väg hem till oss. Att köpa ny tvättmaskin förhöjer inte mysstämningen hemma nämnvärt utan ingår i kategorin "nödvändigt ont". Trots åtskillig handpåläggning vill den gamla, gamla inte uppföra sig ordentligt, så vi har gett upp. Det svider lite. Det finns ju så mycket roligare saker att köpa.

Sol och hav i skön förening

2011-08-18T18:45:00.000+02:00

Idag sken solen igen, även om det inte är riktigt sommarvarmt längre. Vi cyklade ner till havet och fikade på eftermiddagen och det var hur skönt som helst. Måste ta vara på de sista skälvande sommarliknande dagarna. Jag badade inte, men vadade runt lite i vattnet med uppdragen kjol och det kändes fortfarande hyfsat varmt. Om vädret håller i sig i morgon också ska jag propagera för grillning på stranden. Och lite vin, kanske. Hösten får vänta ett tag till.

En skämsbok

2011-08-16T16:56:00.002+02:00

Jag har läst en riktig skämsbok i sommar. Den är så lite litteratur att jag inte ens tänker skriva upp den på min lista över lästa böcker för i år. En tramslig, patetisk historia på 600 sidor med rosa omslag. Och jag läste, skäms på mig.

Pinsamheten heter "Ashimas bok" av Caroline Giertz. Ashima var Jahves hustru, men som de flesta fruar kom hon inte alltid överens med sin man och bestämde sig för att stiga ner till jorden för att återfödas som människa. En av ärkeänglarna, Haniel, som är dödligt (skojar bara, han är så odödlig en ängel kan vara) förälskad i Ashima, följer efter i hopp om att kunna förenas med sin älskade. En ödets (eller Guds) nyck gör att Ashima kommer till jorden som spädbarn, medan Haniel dimper ner som en något äldre man.

Ashima och Haniel lever sitt liv på jorden som människor, men är inga vanliga människor. De har krafter som vanliga dödliga inte har. De är inte de enda på jorden som har himmelskt ursprung.Det finns nephilimer också, förbjudna och för evigt förbannade avkommor till änglar som tagit sig hustrur bland människorna. De upproriska änglarna blev för detta tilltag för evigt inspärrade i någon grotta någonstans (om detta kan man även läsa i exempelvis Angelology). Nephilimerna har blivit lite lätt sura på Jahve och hans allsmäktighet och betraktas därmed som ganska onda varelser (bland annat livnär de sig på människor), men Ashima som tror att kärleken kan besegra allt, tror inte på ondskan.

Det självklara i den här boken är att kvinnligt = kärleksfullt, klokt, ljust och vackert och det manliga är precis tvärtom. Förutom Haniel, som är alla kvinnors drömman, både änglalikt ståtlig, vacker och klok, men samtidigt machokapabel att svänga ett svärd och försvara sin kvinna när det behövs. Jag är lite trött på den typen av stereotyper.

Det värsta av allt är att man i förordet kan läsa att ingivelsen att skriva om Ashima kom till Caroline som om det var hennes uppgift att göra det. Hon fick helt enkelt en order från andevärlden. Jag antar att det var det som verkligen väckte min nyfikenhet.

Det finns absolut ingenting som är trovärdigt i den här boken och slutet, ja jisses, snacka om nödlösning. Men jag förstår. Det finns helt enkelt inget annat sätt att ta sig ur den här soppan.

En ledig dag

2011-08-16T10:48:00.000+02:00

Det ser ut som om jag får en relativt ledig dag idag. Det känns riktigt skönt, för det var ett tag sedan nu. Det har varit mycket jobb de senaste veckorna och det är naturligtvis bra, men idag ska jag ta det lugnt. Om det inte dyker upp något viktigt.

Jag ska virka armband, tror jag. Min svärmor ville ha ett och det ska hon självklart få. Det är en sysselsättning så god som någon.

Sedan ska jag försöka ta reda på när sonen börjar skolan. Jag vet att det är på måndag, men inte vilken tid. Det känns som om ordentliga mammor borde veta sådant, men det gör alltså inte jag. Jag vet inte när barnen är tillräckligt gamla så att man kan börja skylla saknad information på dem. Kanske inte riktigt än.

Sonen är för övrigt lite småfebrig och njuter i fulla drag av att slippa alla aktivitetskrav. Han har försökt ställa in tandläkarbesöket i morgon med hänvisning till sitt tillstånd, men med tanke på hur svårt det är att ändra tandläkartider ska nog sjukdomsbilden förväras ganska rejält innan vi ställer in det. Jag tror i och för sig att det han fasar mest för är att det är så hiskeligt tidigt, redan 8.50 på morgonen. Det är som mitt i natten för en sommarlovsledig unge. Men det är väl bra att träna lite inför nästa vecka.

Läst: Nattvandraren av Andrew Taylor

2011-08-15T20:14:00.000+02:00

London, sent 1700-tal. John Holdsworth har fått sin beskärda del av elände i livet. Först drunknar hans lille son i en tragisk olyckshändelse. Hans hustru hämtar sig aldrig psykiskt efter olyckan och går till slut i vattnet. John Holdsworth tycker sig höra och ana sin fru och sin son lite varstans, men han är inte den som tror på spöken. Han har till och med skrivit en liten bok i ämnet.

Via denna bok får han kontakt med en rik änka som vill ge honom ett uppdrag. Han ska bege sig till Cambridge för att försöka om möjligt bota hennes son, som hamnat på dårhus efter att kanske ha sett ett spöke. Sonen är också medlem i ett hemligt sällskap som förutom att ägna sig åt alltför stort alkoholintag, även sysslar med våldtäkt av jungfrur som initieringsritual. Frun till ledaren för det hemliga sällskapet har nyligen drunknat och det är eventuellt hon som spökar. Spökhistorier är inte så populära för collegets rykte, så det hela måste tonas ner och skötas diskret.

Holdsworth är en man med fötterna på jorden. Nu är det mycket mystiskt som pågår i den egen lilla värld som colleget utgör, men han gör sitt bästa för att hitta naturliga förklaringar på saker och ting. Och lyckas väl ganska bra med det. Mot sin vilja får han lite sprittande känslor för den unga rektorsfrun också.

Det är ganska OK läsning, utan att vara något extra. Plus för miljön och tiden.

Lite virkning igen

2011-08-12T10:52:00.000+02:00

Och så har det virkats lite igen, armband den här gången.

Det nedersta turkosa ska förses med knapp, men jag har inte hittat någon som passar än, så jag tror jag får göra lite egna knappar för att matcha garnerna.

Läst: Me Cheeta

2011-08-11T18:13:00.000+02:00

Tarzans apa Cheeta har alltså skrivit en självbiografi om sitt liv i Hollywood. Det börjar i djungeln, där Cheeta berättar om hur han växte upp och sedan så småningom fångades in och transporterade på en båt till USA. Han förstod tidigt vad det var människorna gillade och började med konststycken redan på fartyget i utbyte mot cigaretter.

Cheetas liv i Hollywood är som så många andra liv i Hollywood kantat av sprit, droger och urspårade partyn. För det mesta gick Cheeta på fest ihop med sin polare Johnny. När de inte skapade filmhistoria då, förstås. Dessutom har Cheeta en del konspirationsteorier om människornas stora Plan, som går ut på att tämja naturen till den grad att den inte längre fyller någon funktion. Han är ju själv ett strålande exempel på det. Självklart har en apa det bättre i Hollywood än i djungeln.

Det är väl ganska kul skrivet egentligen. En massa 30- och 40-tals stjärnor radas upp och beskrivs i oftast ganska bitska ordalag. Det är väl kul om man gillar sån't. Själv är jag inte tillräckligt insatt och känner bara igen en del av alla de som passerar revy. I mitt tycke är boken alldeles för lång. Det blir oerhört tjatigt och en tredjedel hade varit mer än lagom.

50-tal? Nej, tack!

2011-08-10T20:06:00.001+02:00

Har tillbringat en sysslolös stund på eftermiddagen med att titta på Grease på TV. Jag tillhör ju den tonårsgeneration som mer eller mindre gick man ur huse för att se den på bio när det begav sig. Alla utom jag då. Femtiotalsvurmen tilltalade mig lika lite då som nu och jag tyckte inte att John Travolta var ett dugg snygg. Det gör jag för övrigt inte nu heller. Jag har faktiskt lyckats med konstycket att aldrig se Grease alls. Vissa scener har ju förstås varit svåra att undvika genom åren, eftersom den har visats ganska flitigt på TV och på alla möjliga ställen. Jag såg faktiskt inte hela filmen idag heller, eftersom jag trots allt hade lite viktiga saker för mig, men jag såg en hel del scener som jag inte sett förut.

Men det är ju skrämmande dåligt! Ett gäng 30+-are som ska föreställa tonåringar, Travolta går omkring som om han har en stor käpp uppkörd i rumpan och ser mer än tillåtet fånig ut. Man skulle väl kunna säga att tiden inte har varit särskilt ömsint mot den här filmen, men den måste väl ändå ha varit passé redan när den kom. Det mesta är så oerhört pinsamt att det inte går att beskriva. Jag inser återigen vilket rätt val jag gjorde när jag vägrade Grease redan 1978-79 eller när det nu var. Fast jag minns att man fick genomlida en skoldans med 50-talstema. De där eländiga Boppers var också populära då. Usch.

När jag ändå är inne på ämnet måste jag också spy lite galla över alla dessa gamla eländiga amerikanska bilar som förorenar Sommarsverige på väg till diverse raggarträffar. De går uppenbarligen inte att köra i mer än 60 km/h, men har ändå mage att ligga i vägen, i flock, för oss som är på väg någonstans. Måtte de ta slut snart.

Nu är sommaren slut

2011-08-10T10:35:00.000+02:00

I morse när jag gick ut med hunden var jag för första gången på jag vet inte hur läge tvungen att ta på mig en tröja. Och den var för tunn. Nu är det nog slut på värmen för i år och det känns alltid lite sorgligt. Visst kan det komma fina sensommardagar i augusti, men det är bara sommarens sista dödsryckning i så fall. Tragiskt. Nätterna börjar bli kallare och temperaturen i vattnet sjunker väl lika snabbt som börsen just nu. Jag saknar redan de ljumma sommarkvällarna. Fast jag satt ute i solen en liten stund igår. Mellan regnovädren var det några timmar med riktigt bra väder. Jag borde flytta ännu längre söderut, så att somrarna inte var så korta och oberäkneliga som i Sverige.

Hört: Skugga av Karin Alvtegen

2011-08-09T20:31:00.000+02:00

Det här har varit min bilbok nu i sommar. Eftersom cd-böcker är så hutlöst dyra är jag inte så nogräknad när jag köper dem. Den här hittade jag för 20 spänn på loppis i sonens skola. Ett alldeles lagom pris.

En äldre kvinna, Gerda Persson avlider och eftersom hon inte har någon släkt är det socialtjänsten som får ordna med begravning och bouppteckning. Gerda har arbetat som hushållerska i många år åt den store författaren Axel Ragnerfeldt, tillika nobelpristagare i litteratur. I ett testamente ger Gerda all sin kvarlåtenskap åt en ung man, Kristoffer. Kristoffer har dock ingen aning om vilken relation han har till Gerda. Han börjar nysta för att få reda på varför han är arvinge och kanske för att få reda på vem han egentligen är. Kristoffer är nämligen ett hittebarn och har ingen aning om vilka hans biologiska föräldrar är. Det som kommer upp i dagen är ingen vacker historia, utan det handlar om mord, svek och lögner.

Jag tror att det här historien vinner på att läsas. Då kan man öka hastigheten och skumma igenom allt dravel i början. Nu tvingas jag lyssna på skiva efter skiva där absolut ingenting händer. I slutet händer däremot väldigt mycket och trots att det är väldigt segt i början blöir jag ändå lite överraskad. Men det hjälper inte. Jag tycker inte att det är så överraskande att det blir bra.

Läst: Pilotens hustru av Anita Shreve

2011-08-09T20:19:00.000+02:00

Katherine är lyckligt gift med Jack och de har en dotter tillsammans och bor fint i ett hus vid havet. Jack är pilot och en natt ringer det på dörren. En representant för flygbolaget meddelar att planet som Jack flög från London har störtat. Inga överlevande.

Under utredningen av olyckan börjar ryktet gå att det fanns en bomb ombord och att det var Jack som hade tagit den ombord. Katherine börjar nysta i småsaker hemma och inser att hon kanske inte kände Jack så väl, trots allt. Han verkar ha levt ett dubbelliv och hon reser till London för att försöka få reda vilka hemligheter Jack hade för henne och vad som egentligen har hänt. Och hon hittar både det ena och det andra. Man skulle kunna kalla det en trogen hustrus värsta mardröm.

Det här är en spännande roman som är lite svår att kategorisera. Å ena sidan är det väl en slags relationshistoria, å andra sidan en thriller. Jag tycker hur som helst att det är bra och spännande.