Fotboll m.m.

Sonen har spelat fotbollscup i helgen. Det gick bra för laget och de kom längre än förväntat. Bra för killarnas självförtroende, med tanke på att det är de "ratade" som är kvar. De som inte var tillräckligt bra för att få en inbjudan att följa med till den nya klubben, som tre pappor med storhetsvansinne bildat för att slippa medelmåttorna.

I fredags var det dessutom fotbollsavslutning. Kul och trevligt med bra stämning. En mycket nöjd son efter en hel (nästan) helg i fotbollens tecken. Träning ikväll och sedan blir det faktiskt lite jullov även från fotboll.

And now to something completely different. Det är mycket jag inte förstår när det gäller reklam. Men efter att ha slöat framför TV:n en stor del av helgen kan säga en sak: jag kommer aldrig mer att handla något på SIBA. Hur kan någon vara så urbota dum att tro att en hysteriskt skrikande Fabian Bengtsson ska väcka köplust? Det är nästan så man önskar att han ska kidnappas en gång till. Jag kommer i fortsättningen att gå långa omvägar för att slippa se en SIBA-butik.

Fy f-n för vissa fotbollspappor

Min son är en fotbollskille. Han har spelat fotboll organiserat sedan han var fem och det är det roligaste han vet. Det är bra. Det är bra att barn idrottar och att de rör på sig. Framför allt är det bra att de har roligt.

I det lag han spelar i nu finns det dock element (läs: tränare, tillika pappor) som inte är intresserade av att barnen har roligt när de tränar. De är över huvud taget inte intresserade av andras barn. Någonstans på vägen har de missuppfattat det här med tränarrollen. Har man tagit på sig ett tränaransvar är man tränare för hela laget, inte bara sin egen unge. De anser att deras barn är viktigare och mer begåvade än andras och vill därför plocka ut de femton bästa killarna till ett eget lag i en annan klubb, så att de ska slippa medelmåttorna. De har redan börjat rekrytera sitt topplag i smyg. Dessa tränarpappor har utryckt klart och tydligt att de tycker att det är tråkigt att träna de som inte tillhör lagets toppskick och eftersom de inte kan gå ut och säga rakt ut att de skulle vilja att 30 grabbar slutar spela fotboll (för precis så är det), så gör de så här.

Det här är ett lag med många spelare, ca 50 stycken, så spannet blir givetvis stort. En del har spelat sedan de var små, andra har spelat ett halvår. Någonstans i någon klubbpolicy står det nämligen att alla är välkomna till klubben för att spela fotboll. Denna välkomnande anda råder alltså inte i verkligheten, inte hos alla.

Jag vet inte hur den klubb som är tänkt att "ta emot" denna elitsatsning kommer att göra det eller hur de resonerar. Vill en liten klubb i idrottsrörelse-Sverige ta emot tre dryga besserwisserpappor som tror att deras barn är blivande fotbollsproffs? Vill de ha ett lag som är stängt för nykomligar - såvida inte dessa nykomlingar "platsar"? Vill de ha med pappor att göra som uppenbarligen försöker kompensera sina egna misslyckade fotbollskarriärer genom sina barn?

Jag vet inte heller hur föräldrarna till de barn som kommer att få en förfrågan om att gå över till det nya laget resonerar. Kommer de att känna sig utvalda? Deras barn kanske trivs med att spela med sina kompisar i en klubb de känner till. Men sådant känslopjunk kan man givetvis inte ta hänsyn till, om man nu tror att man har en blivande pensionsförsäkring på gång.  

Och de killar som inte får en förfrågan om de vill följa med till den nya klubben. De som är ratade. De som mycket väl vet att de inte är bäst i laget, men som strävar efter att bli det. Som kämpar och sliter efter förmåga, för att de älskar att spela fotboll. De tränare som blir kvar - de som antingen inte har hål i huvudet eller har söner som är medelmåttiga - de kommer givetvis att göra vad de kan för att ta hand om dem och förhoppningsvis kliver nya förmågor fram ur föräldraleden. Men jag är ändå rädd för att några kommer att lägga av när turbulensen och bråken bryter ut. För så kommer det att bli, när alla förstår vad som håller på att hända bakom ryggen på dem.

Jag förstår egentligen ingenting. Jag trodde i min enfald att det var okej att spela fotboll för att det var roligt när man var 11 år och att det liksom var så det skulle vara. Att det var en bit kvar innan allvaret började och bänknötarna ska särskiljas från utespelarna. Att om man tog på sig en tränarroll i sitt barns lag så gjorde man det för att man gillade fotboll och ungar. Att det än så länge inte var så allvarligt, för allvarligt talat, hur stor är egentligen chansen att någon av det här 50 ungarna blir en ny Zlatan?

Bollen är rund

Idag har vi kollat på fotboll, fotboll och fotboll. Tre avslutande matcher på sonens träningsläger och matchdebut i nya laget. Ett mål fick han peta in och behövde inte skämmas för sig i övrigt heller. Fast han är inte riktigt glad. Trött efter två dagars intensivt spel och lite snuvig och hängig. Men jag tror att längtan efter det gamla laget just idag är större än någonsin, även om han inte säger något. Mitt mammahjärta värker.

Fotbollsfebern fortsätter

Nu är gruppspelet avklarat (i Örebro-cupen, alltså - VM håller väl på ett tag till) och vi befinner oss i spänd förväntan på första matchen i slutspelet. Det är Brommapojkarna som ska käka gräs, men det kommer antagligen att bli svårt. Reservplanen är som följer: vid förlust och därmed inget mer spel, så åker vi till landet och fixar i ordning båten. Det är inte så dumt det heller. Vid vinst blir det laddning hemma inför kvartsfinal i morgon bitti.

Sticker emellan med lite prinsessbröllop, men det är en alltför utdragen historia för att vara intressant i mina ögon. Många kungligheter är det. Tveksamt om de hinner säja ja innan vi måste iväg igen.

Fotboll för hela slanten

Det är inte bara de stora grabbarna nere i Sydafrika som sparkar boll just nu. En annan viktig tillställning pågår också - Örebro-cupen. Det tar nu alla resurser i anspråk för stolta fotbollsföräldrar som i förmiddags fick se sina grabbar i Karlslunds IF Vit spöa skiten ur Latorps IF. Eller det var väl ganska jämt om man ska vara ärlig, även om slutsiffrorna blev 3-0. Men det är konstigt det där med fotboll, hur det kan få en att tycka att det är helt OK att ens egen unge trycker dit någon annan riktigt rejält. Att man till och med är upprörd för att han inte tog i hårdare. Det är ju inte direkt så man reagerar när de tacklar varandra på skolgården. Och vadå spela för att det är kul och alla får vara med? Det är vinna eller försvinna som gäller.

Så här skriver för övrigt Bodil Malmsten på sin blogg om fotbolls-VM:

Jag har fastnat i fotbollsträsket igen, jag kan inte hålla min kvinnomässigt höga intellektuella standard, jag visste att om jag började skulle jag inte kunna sluta, jag började.

Så är det. Nu kollar jag lite på VM inför sonens nästa match för att snappa upp lite så att jag ska kunna ge honom lite initerade råd.