Höga förväntningar

I morgon ska jag åka på bokcirkel. En ny. Det ska bli alldeles fantastisk roligt att komma igång med det igen. Nya människor, nya böcker. Det kanske sätter lite fart på mitt läsande som har legat lite i träda nu ett tag. Jag har mycket stora förväntningar. Längtar efter lite hetsiga bokdiskussioner och lite ny input. Det kan behövas. Och så kanske jag kan premiäranvända mina nya snygga skor, som var värsta reafyndet. Bara en sådan sak. Det gör ju att det inte alls känns som ett onödigt köp. Annars har jag ju mest bara användning för praktiska promenadkängor till vardags och det är faktiskt inte alls särskilt kul alla gånger.

Vikten av rätt kläder

Häromkvällen pratade jag och sonen mode. Det är ett ämne som dyker upp allt som oftast här hemma, eftersom den yngste familjemedemmens habegär är oändligt när det gäller mjuka paket. Jag vet inte riktigt var det där kommer ifrån. Visserligen har jag en i mitt tycke rätt välfylld garderob som ska gallras vilken dag som helst, men jag handlar numera minimalt och bara efter lång betänketid. Impulsköpens tid är förbi, hoppas jag. Men sonen, han letar på nätet efter de rätta märkena och visar och suckar längtansfullt. Han har bra smak, inget snack om den saken. Dyr och exklusiv smak.

Vi pratade bland annat vinterjacka. Förra vintern köpte jag helt på eget bevåg en i mitt tycke fullt duglig vinterjacka till honom. Till ett mycket bra pris på rea på Lindex. Den är tillräckligt stor för att nog kunna bäras den här vintern också. Något jag påpekade när han började prata snowboardjacka. Dyr snowboardjacka med häftigt märke. Jag har sedan dess fått höra massor av subtila argument om varför det nog inte alls går att ha den där trista Lindex-jackan. Bland annat att den inte går att hänga upp i skolan eftersom hanken har gått sönder. Jag sa att jag kan laga den. Men jag tror inte vi har haft vår sista diskussion om den här jackan än.

När jag gick i femman tror jag inte att det där med kläder var så himla viktigt. På 70-talet såg alla ungar likadana ut. Jeans och collegetröja, liksom. Men klädterrorn kom sedan. När coolaste tjejen visade upp sig i nya Puss & Kram-jeans. De var annorlunda. Mycket häftigare än de där Wrangler och Lee som alla hade. Sedan kom Gul & Blå-terrorn. Man var ingenting utan Gul & Blå-jeans. Jag hade aldrig vare sig Puss & Kram eller Gul & Blå. Jag vågade helt enkelt aldrig gå in i någon av de butikerna. Jag var töntig och ful och därinne fanns bara plats för de snygga och coola. Om e-handel hade funnits i mina tidiga tonår hade det antagligen förändrat mitt liv ganska så drastiskt till det bättre. Det finns få saker som är så förödande för självkänslan som att känna att alla andra är rätt, medan man själv är fel. Naturligtvis är det helt åt helvete att så mycket av självkänslan ska sitta i ett par jeans av rätt märke. Men det var så och sedan kan man tycka vad man vill om det.

I sonens fall är det lite annorlunda. Han är visserligen bara 11 (i alla fall snart), men han letar redan efter en stil. Han vet hur han vill se ut och det är inte klasskompisarna som är stilmodeller. Han går lite längre än så. Det är idrottsstjärnor och popidoler som sätter ribban. Och det får gärna vara något som ingen annan har. Något som är speciellt. Det är inte uniform som gäller bland kidsen nu. Och jag kan respektera det, även om mitt praktiska och ekonomiska jag försöker streta emot. Jag inte bara respekterar det, egentligen tycker jag att det är rätt kul att han är intresserad av hur han ser ut. Fast så ytlig får man väl inte riktigt vara.

Shopping

Igår var jag en sväng på Livstilssmässan i Göteborg och lyssnade på en föreläsning om attraktionslagen. Tog även en sväng inne på mässan, men jag blev inte så långvarig. Det var lite för mycket "jag talar med änglar och om du köper min magiska kristall kommer du att leva lycklig i alla dina dagar". Min skepticism slår till lite för mycket ibland i sådana ögonblick. Jag gillar inte riktigt att det blir sådan kommers på välbefinnande. Dessutom tror jag mässan hade fått tillnamnet "Hälsa- och Livstilssmässan". Det var dock slående hur många som stod och rökte utanför. Jag får inte riktigt det att gå ihop. Man går in och köper svindyra gojibär och dricker en slurk aloe vera-juice för att uppnå diverse hälsoeffekter och sedan går man ut och tar en cigg?

Jag gick en sväng på Indiska i Nordstan i stället. Jag spanade in ett par gardiner för några veckor sedan och det fanns kvar två längder med just det mönstret jag ville ha. Jade Jagger-tunikan jag klämt på lite tidigare fanns också kvar på reastången, plus en annan tunikaklänning, som trots sitt brokiga mönster inte alls fick mig att se ännu tjockare ut. För det facila priset av 50 kr, dessutom. En osedvanligt lyckad shoppingrunda i min favoritaffär. Det kanske var attraktionslagen som inverkade och gjorde att jag hittade precis det jag ville?

Lycka kan vara att hitta ett par jeans som passar

Faktiskt så kan det det, hur ytligt det än låter. Jag har alltså shoppat nya jeans för första gången på flera år. Jeansköp är något jag drar mig för eftersom jag aldrig hittar några som passar just min kropp, som inte tillnärmelsevis liknar den mall som jeansfabrikanter utgår ifrån. Jag gillar ju jeans, men har inte haft några riktigt snygga på flera år. Innan sommaren gav även de riktigt fula upp och jag har under några månader varit jeanslös (nej, det stämmer inte riktigt, men de där som ligger längst in i garderoben räknas inte). Tills nu. Ett impulsköp som visade sig vara så rätt. De sitter som gjutna. De har lappar (kanske är helt ute, men det är jag i så fall lyckligt omedveten om) och är dessutom lagom långa. Jag känner mig riktigt ... cool. Jag kråmar mig framför spegeln och känner mig löjligt nöjd. Synd bara att det verkar bli en så varm dag att jeansen nog måste åka av innan nästa hundpromenad till förmån för något svalare.

Och när man ändå håller på...

Den här tunikan har varit en riktig favorit, men alldeles för många nitar har lossnat. När nu symaskinen ändå stod framme klippte jag av den och gjorde en kjol av nederdelen i stället. Och ett matchande armband. Det är bra med återvinning.

Påsksommar

Vilken påskhelg! Kan inte påminna mig när jag satt och solade på påskafton sist. Som vanligt blir man tagen på sängen av att det helt plötsligt blev så varmt och eftersom vi är i huset på landet saknas exempelvis lämpliga fotbeklädnader. För nu vill man (jag) gå i sommarskor. När jag kommer hem imorgon ska skogarderoben inventeras. Över huvudtaget har jag haft lite klädbekymmer. Jag kom på mig själv med att se ut som värsta lumphögen när jag gick ut med hunden i torsdags och man måste ju faktiskt inte se ut som skrutt bara för att man är på landet. De jag möter, som antagligen bor här i byn, är jättesnyggt klädda. Jag går i de fulaste gamla träningsbyxor som går att hitta, som dessutom är sådana som jag fått gratis när jag tagit en tidningsprenumeration eller något. Bedrövligt. Det är en skymf mot de som bor här att klä sig så illa. Jag har skärpt till mig efter det. Någon måtta för det ju vara.

För övrigt blir man alldeles bländad när man kommer ut i skogen här. Det är vitt av vitsippor med vissa inslag av blåsippor. Vackert så det förslår.

Och lite påskpynt fick vi till också.

Och sonen och hans kompis har badat. Flera gånger. Jag har tappat bort badtermometern, men jag är tveksam till om temperaturen i vattnet är uppe i tvåsiffrigt. Och hunden passar på att drutta i så fort han kommer åt. Baddårar är de allihop.

Modemiss

Det är ju ganska kul med kläder. Ibland kan det vara ganska skojigt att se hur andra klär sig också. Jag uppskattar när folk har en egen stil som de verkligen kan bära upp. Häromdagen såg jag däremot en kvinna som kanske hade lite mer pengar än stil. Jag tror att hon kanske tänkte så här när hon valde outfit på morgonen:

Idag ska jag på fotbollscup med min son och då vill jag se ut som en sådan där cool och kanske lite tokig mamma. Jag tar min stora rosa kofta. Den börjar visserligen se lite sjavig ut och den är inte riktigt ren, men det är faktiskt en Odd Molly-kofta och för den som inte fattar det står det Odd Molly med stora röda broderade bokstäver på ryggen. Och alla som vet något om mode vet ju att Odd Molly är både dyrt och coolt. Till det tar jag min nya röda sneakers. Converse, förstås, skulle aldrig använda något annat. Men eftersom jag ändå vill sticka ut (vilket är svårt att göra med ett par Converse eftersom ALLA i den här sta'n har Converse), så köpte jag ett par i skinn. Det är coolt. Och dyrt, det vet ju alla. Ett par svarta puffbyxor blir bra till. Och för att riktigt toka till det lite tar jag en blå toppluva på huvudet som jag har satt en stor rosa tygblomma på. Fränt. Nu ser jag mycket coolare och häftigare ut än de andra tråkiga fotbollsmorsorna.

Så kanske det gick till. Eller så blev det bara fruktansvärt fel i morgonruschen. För vem vill egenligen se ut som en stor rosa gris med små röda tassar och en smurfluva på skallen? Och det här är ju dessutom väldigt elakt skrivet av mig och jag vet att jag kastar sten i glashus. Jag har en hel del hemska saker på mitt samvete när det gäller kläder. Och egentligen tycker jag ju att det är alldeles underbart med folk som vågar sticka ut riktigt ordentligt.

Dagens färg: lila

Ägnade mig åt lite återvinning igår. Två sunkiga toppar skulle få nytt liv. Den vita var fin när den var ny, men hade fått en del missfärgningar som inte gick att tvätta bort och den mintgröna var... mintgrön. Mintrgrön är en färg som borde bannlysas. Ingen passar i mintgrönt, inte nu och inte på 80-talet. Varför jag har en mintgrön topp vet jag inte. Men jag har i alla fall haft den goda smaken att inte använda den. Inte ens på landet.

Jag hade lite svårt att välja färg, men det slutade med lila. I sista stund slängde jag i en grå klänning också för att befästa mitt nyfunna systerskap med Tant Gredelin.

Tre nästan nya plagg. Funderar på att ge mig på en gammal jacka jag har som är lite obestämt ljust olivgrön. Just nu skulle jag vilja att den var röd. Jag måste fundera ett tag om det är värt risken. Den kan ju bli helt oanvändbar också.

En iakttagelse gjord i tvätthögen

Vek tvätt igår. Mycket tvätt. Och det som slår mig varje gång är att trots att det är jag som alltid får höra hur mycket kläder jag har, är skyldig till en väldigt liten del av all den smutstvätt som passerar vår tvättstuga. Det kan inte bero på att jag tvättar mina kläder mer sällan, för jag tvättar egentligen en hel del i onödan, bara för att jag vill att det ska kännas riktigt rent när jag tar på mig något. Men ändå. När man viker en tvätthög här hemma märks knappt min andel i jämförelse med övriga familjemedlemmars.

Jag har också en bekännelse att göra i klädsammanhang: sedan jag flyttade i somras har jag inte köpt ett endaste plagg, mer än strumpor och underkläder som väl ändå får räknas som förbrukningsvaror. Det är lång tid utan shopping. Det har till viss del att göra med att jag inte går iväg till en arbetsplats längre och behovet av att göra sig till lite är lika med noll. Fast jag önskar att jag var tvungen att göra mig till lite oftare. Min vardagsutstyrsel är numera av det mer praktiska slaget. Jag kommer att glömma bort hur det är att gå i högklackat. Det är lite trist. Fast ganska skönt också. Och billigt.

Vårkänslor?

Nej, inga alls. Inte om jag ser ut genom fönstret i alla fall. Men postorderföretagen har vårkänslor så det räcker och blir över och just nu känns det som om jag blir överöst med reklam för fina sandaler och vippiga små klänningar. Och ha-begäret väcks. Just nu gäller det särskilt de här sandaletterna. Visserligen tycker jag ju att det är allra snyggast med riktigt höga och eleganta skor, men min vardag är inte särskilt glamorös just nu och lite lägre höjder är därför att föredra. Men det är inte bara årstiden som är fel, mina fötter är också just nu helt fel för snygga skor. Så bleka att man nästan bländas. Det är inte mycket att visa upp. Sorgligt, men sant. Vissa år har jag inte kunnat hejda mig utan köpt sommarskor redan så här års, men hur kul är det egentligen att ha skor som man får ha i garderoben ett halvår innan man kan använda dem? Och som vanligt saknas det inte skor i min garderob.

Ska jag ställa mig den där jobbiga frågan som handlar om vad jag egentligen behöver, så är svaret fortfarande lika urbota trist: inget. Jag är välförsedd. Det är fullt i skåpen. Ska något nytt in, får något annat åka ut. Det här trista förnuftstänket håller på att gå mig på nerverna. Tänk om jag tappar all kontroll och bara ger mig ut på total tokshopping?

Men en ny bikini skulle sitta fint till sommaren. Det har jag inte köpt någon på länge. Men det får vänta. Bara en veritabel masochist låter sitt blekfeta januarijag prova bikini.

Bortglömda vänner

I huset på landet finns en hel massa gamla kläder. Tillräckligt mycket för att jag aldrig ska behöva packa något när vi åker hit, fast ibland gör jag det ändå eftersom jag inte litar på att det som finns här duger. I början när vi hade det här huset lämnade vi kvar allt sådant som vi kanske egentligen inte ville ha längre, men som vi av ren snålhet inte ville kasta. Devisen "det duger på landet" var vanligt förekommande (precis som alla gamla tröjor förr i tiden fick benämningen "stalltröja" och det blev en vana och en ursäkt för att inte slänga något som satt i långt efter det att jag inte hade något stall längre). Följden blev att när vi åkte in till sta'n för att handla eller ta en fika såg vi ut som värsta lodisar. Att vänja sig vid att kläder man har på landet inte nödvändigtvis måste vara säckig gammal lump tog ett tag. Visserligen finns det en hel del sådant kvar här, plus sådant som både är för stort och smått. Att sätta på sig ett par gamla byxor som faktiskt är för stora nu för tiden ger mig en löjligt stor tillfredsställelse. Är det tvärtom så är det bara att glömma så snabbt som möjligt och skylla på tillfälliga svullnader eller något. Det finns ett par shorts som jag sparar enbart för att ha som måttstock på vilken storlek jag borde ha. Tyvärr är det en bra bit kvar innan de passar. Beach 2011, kanske? 

Igår städade jag lite i min garderob här eftersom det började bli svårt att hitta och när man städar garderober blir man av någon anledning alltid överraskad. Ett par kvarglömda svarta linnen av en sort som definitivt inte hör hemma i kategorin "det duger på landet" till exempel. Har även konstaterat att alla mina strandtunikor (som jag har en tendens att köpa på diverse olika stränder utomlands, trots att jag redan har massor, sällsynt oanvändbara plagg om man inte befinner sig på just en strand utomlands, dessutom) finns här. Kan kanske vara bra att någon hemma nu när jag bor vid havet. Det blir alltså till att ta med sig kläder hem den här gången i stället för tvärt om. Men om jag skyndar mig att läsa klart min bagatell till bok så kan jag åtminstone lämna kvar den.

Ny webbshop

Och nu är min webbshop på Capri Collection uppe. In och handla!

Vårkläder

Vårens affärsverksamhet har startat, den delen som handlar om kläder. Jag är återförsäljare för Capri Collection och nu har jag fått en första laddning fina vårkläder. Alltid lika roligt att packa upp och prova. Jag tror jag gillar det här med att leka affär mer än själva försäljningsbiten. Måste vara något jag inte gjorde tillräckligt som barn. Just nu är hela vardagsrummet hemma belamrat med klädstänger och kläder och jag tycker det är riktigt mysigt, men jag är rädd att jag är den enda som tycker det. Men den här säsongen ska jag verkligen försöka vara en duktig säljare. Mitt mål med det här har hittills varit att få gratis kläder, det har räckt för mig, men jag ska försöka anlägga en mer vinstdrivande approach i år. Utmana mig själv, helt enkelt. Jag ska till och med ha en webbshop i år, men den är inte uppe än. Jag har i alla fall sålt ett par plagg redan första dagen, så jag ser fram emot säsongen med tillförsikt. Någon som är intresserad av en visning?