Dagens ungdom?

Så har höstterminen startat för sonen. Ny skola, ny klass, en förflyttning till högstadiet. Det är stort. Särskilt om man bara har börjat sexan och har en gammalmodig mamma som inte har förstått det här med att de olika stadierna i skolan inte längre är huggna i sten. Att man kan gå på högstadiet fast man bara går i sexan. Och få tillgång till uppehållsrum inomhus (behovet av frisk luft försvinner tydligen när man blir större) och kafeteria. 

Han har klätt sig med omsorg de senaste dagarna. Det gör han i och för sig alltid, men nu är det nog lite extra. Jag får dagliga rapporter om vad som fattas i garderoben. Är han minsta lilla osäker på hur han tar sig ut fotograferar han sig själv och lägger ut det på Instagram och 30 sekunder senare har han massor av gilla-markeringar och kommentarer från diverse för mig okända små flickebarn som skriver Snygg med massor av utropstecken och hjärtan. Jag vet, för jag kollar jag också. Så att man vet vad som händer. Och jag undrar vad jag själv hade blivit för fåfängomonster om jag haft möjlighet till denna omedelbara bekräftelse i alla lägen. Hade man vågat? Min generation är ju trots allt uppfostrade till att aldrig någonsin förhäva oss. Man får ju inte tro att man är någon.

Den här barnagenerationen måste ju bli fantastiska nätverkare när de blir vuxna. Att ha massor av vänner på diverse sociala medier är ju en självklarhet och kontakter verkar tas hur enkelt som helst. Det är inte bara halvanonyma chattkontakter, de pratar faktiskt med varandra också i telefon. Många och långa samtal. Mitt arbetsrum ligger ju vägg i vägg med sonens, så jag behöver inte tjuvlyssna, jag kan helt enkelt inte undgå att höra ibland. Ibland frågar jag vem han pratar med. Det kan vara en tjej i Stockholm, som visserligen håller på AIK men är trevlig ändå. Eller en som visst bor på en ö i skärgården, han vet inte vilken. De låter väldigt förtroliga när de pratar, men de har aldrig träffats och kommer väl antagligen aldrig att göra det. Jag förundras. Och undrar hur det kommer att bli när de blir större. Deras värld är så mycket större än vad min värld var när jag var i den åldern. 

Och vad händer med dem som inte får några gilla-markeringar?

Traditioner och sån't

Vi var på dop igår. Det är ju sådant där som normala människor tycker är trivsamt och det tycker väl jag också, men jag har ju lite svårt för vissa kyrkliga traditioner. Dit hör dop. Jag tycker inte att det är gulligt när en stackars unge får vatten på huvudet och prästen sedan förklarar att han/hon nu är välkommen i församlingen. Min obstinata sida reagerar direkt och vill ifrågasätta om den här ungen inte var välkommen innan de där vattenstänken. Och när föräldrar och faddrar står och lovar att de vill att barnet ska uppfostras i den kristna tron och bla, bla, bla, tycker jag att det strider mot vår lagstadgade religionsfrihet. Alla barn borde uppfostras religionsfritt så att de sakligt kan ta ställning till sin egen tro när de blir vuxna.

Som onödig kyrklig tradition slås dop enbart av konfirmation. Jag hörde min son och några kompisar diskutera konfirmation idag, eftersom ett antal konfirmander ramlade ut ur idrottshallen när de skulle åka på fotbollsmatch. Kyrkan här är ju ganska liten, så jag antar att den inte räcker till och då får man ta till idrottsarenorna i stället. Måste ha varit stämningsfullt att sitta på en handbollsläktare i stället för i en kyrkbänk. Hur som helst, en unge frågade varför man konfirmerade sig och ingen visste, men min besserwisser till unge klämde i med det klassiska svaret: man får ju presenter. Om presenter är målet med konfirmation kommer jag att förbjuda honom att konfirmera sig. 

Jag är inte utan tro, men jag vill behålla den för mig själv. Ingen präst eller annan företrädare eller uttolkare ska få tala om vad som är rätt eller fel. Jag tror på mitt sätt och det tänker jag fortsätta göra. Jag gillar att gå in i kyrkor och andra typer av tempel, men jag gör det när jag själv vill och har lust. Och ceremonier är väl bra, om man verkligen tror på det man gör och ens liv får en större mening när man genomför dem. Att utföra ceremonier bara för att det är en tradition och för att man alltid har gjort så, eller för att ens föräldrar vill att man ska göra det, tycker jag däremot bara är dumt.

En bisak jag noterade i kyrkan var två stora änglastatyer som fanns framme vid altaret. Det var klassiska änglafigurer med väna ansikten och böljande särkar. Men de hade fötter. Bara fötter som tittade fram under de vackra kläderna. Stora, groteska, fula fötter. Antingen saknade konstnären som gjorde dem helt sinne för proportioner eller så finns det någon underliggande mening. Han/hon kanske ville visa att allt inte är vackert, inte ens om man är en ängel. Eller så var de inte alls änglar utan något mycket mörkare.

Killar är killar och tjejer är tjejer

Kollade lite på TV igår, för en gångs skull. Kvällsöppet, om genusperspektiv på våra förskolor, eller enligt vissa av debattörerna, avsaknaden därav.

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta när de sitter på fullt allvar och tycker att man ska säga "hen" i stället för "hon" eller "han" och att världen därigenom skulle bli så mycket bättre. Jag tror det är att förenkla en aning. De flesta ungar i förskoleåldern är mycket medvetna om vilket kön de har och det alldeles oavsett om föräldrarna har talat om det för dem eller inte.

Jag kanske är för gammal eller för dum eller för indoktrinerad av min egen uppväxt. Att inte se min kille som en kille känns bara idiotiskt. Det är väl bättre att göra sitt bästa för att uppfostra honom till en bra kille än att försöka göra något könsneutralt mähä av honom som något slags uppfostringsexperiment. Det viktigaste är att ungarna lär sig att alla är lika mycket värda, oavsett kön eller något annat. Det tycker jag att ungarna är bra på också. Jag tror skolan gör sitt jobb där, trots avsaknaden av särskilda genuspedagoger som ska "övervaka" barnens lekar (har man barn i förskoleåldern får man ju numera vara tacksam om det finns personal överhuvudtaget). Jag vill inte att staten ska lägga sig hur min unge leker på förskolan. Vill han leka med bilar, ska han göra det, vill han leka med dockor likaså. Det ska inte vara politik i det.

Barnuppfostran borde i första hand styras av sunt förnuft. Tyvärr råder det ju lite brist på det emellanåt. Vi bor mitt emot en lekplats och ibland kan jag förundras när jag ser småtjejer i sandlådan i kjol och kalasbyxor i stället för riktiga byxor som går att leka i. Att hindra sina barn att leka ordentligt genom att inte klä dem praktiskt är ju dumt så det finns inte. Så såg det inte riktigt ut på det mer könsneutrala 70-talet när jag växte upp. Kollar man på mina gamla lekisfoton är det inte alltid säkert att man ser skillnad på tjejer och killar. Vi har alla likadana skitfula rostbruna manchesterbyxor och polotröjor och hemmaklippta frisyrer. Oerhört praktiskt. Men vi var ändå rätt medvetna om vilket kön vi hade.

Rätt och fel

Har funderat lite. Det gör jag ju i och för sig oftare än vad folk kanske tror, men ändå. Jag har funderat lite extra. På att alla verkar tycka att de har så rätt i allt, medan alla andra har fel.

Här är ett pinfärskt exempel från igår. Jag var ute på den vanliga morgonpromenaden med hunden när jag ser en annan, lös hund med husse på kryckor ca 20 m bakom. Den lilla skithunden rusar stöddigt fram till oss och slagsmål utbryter. Jag fick gå emellan och ta bort jycken från min hund, medan husse sakta men säkert närmade sig på sina kryckor. I det här läget förväntar man sig en ursäkt. Men det jag i stället får höra är att "jag kan faktiskt inte ha honom kopplad nu när jag går på kryckor". Nähä? Så då låter man en hund man inte har kontroll över springa lös i ett villaområde och gör det till alla andras problem? Vad fan är det för fel på folk?  Och kan man verkligen inte rasta sin hund på rätt sätt, så finns det andra som kan. Mot en viss avgift då förstås. Här i trakten åker de omkring i små bilar som det står "hundrastare" på.

Och man skulle kunna tro att det är de yngre som är värst. De bortskämda skitungarna som fått allt de pekat på av sina curlingföräldrar och som har fått lära sig att "ta för sig", men någonstans verkar det vara den äldre generationen, den som borde vara präglad av s k sunt bonnförnuft, som är värst. De trängs i kassaköerna, står i vägen i affären och verkar anse att alla ska anpassa sig efter dem. Glömmer man bort att visa hänsyn gentemot andra när man blir äldre? Är jag på väg dit? Hur lång tid tar det innan man börjar tycka att allt jag gör är rätt och alla som inte tycker som jag har fel? Kommer jag snart att börja snegla på grannarna för att kolla att de har uppfyllt sina skyldigheter i form av skottning, sandning och vad det nu kan vara och sedan klaga, skriva anonyma lappar och bete mig som en idiot i största allmänhet? Någonting oroväckande säger mig att bara det att jag skriver det här innebär att jag inte har långt kvar.

Ska jag eller ska jag inte?

Sitter just nu och funderar på om jag ska beställa lite alldeles äkta Söderblandning från The Tea Centre of Stockholm. Eller inte. Jag har en sådan fin liten burk som är avsedd för just nämnda Söderblandning och det vore väl dumt att fylla den med något annat. Inte för att det inte går att köpa te här, men inte just sån't te.

Värre problem än så vill jag inte kännas vid just nu.

Ska man reta upp urinvånarna eller inte?

Här där jag bor nu talar vissa i lokalbefolkningen en ganska bred dialekt. Det är helt ok, det gör man där jag kommer ifrån också och det gör mig inget alls, så länge man bara pratar. Men när man börjar skriva på dialekt, då far språkfascisten i mig. När det dessutom är sonens lärare som skriver på talspråklig dialekt, då bli jag riktigt sur.

Här nere i väst har man en oerhört tröttsam vana att säga "denna" och "detta" i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Gärna följt av ytterligare en bestämd form som i "denna veckan". Det låter ju inte riktigt klokt, men man får väl ta det som en dialektal charmighet. Men när det på sonens matteläxa står "Denna läxan ska lämnas in senast fredag", då är det inte särskilt charmigt längre. Då är det grammatiskt inkorrekt och när det dessutom är skrivet av den person som ska bedöma min son i svenska tycker jag att det är katastrofalt illa.

Jag vet inte om jag ska vara stöddig morsa och näpsa läraren om det här eller om jag ska ligga lågt och nöja mig med att i alla fall se till att min unge lär sig skriva rätt.

Vikten av rätt kläder

Häromkvällen pratade jag och sonen mode. Det är ett ämne som dyker upp allt som oftast här hemma, eftersom den yngste familjemedemmens habegär är oändligt när det gäller mjuka paket. Jag vet inte riktigt var det där kommer ifrån. Visserligen har jag en i mitt tycke rätt välfylld garderob som ska gallras vilken dag som helst, men jag handlar numera minimalt och bara efter lång betänketid. Impulsköpens tid är förbi, hoppas jag. Men sonen, han letar på nätet efter de rätta märkena och visar och suckar längtansfullt. Han har bra smak, inget snack om den saken. Dyr och exklusiv smak.

Vi pratade bland annat vinterjacka. Förra vintern köpte jag helt på eget bevåg en i mitt tycke fullt duglig vinterjacka till honom. Till ett mycket bra pris på rea på Lindex. Den är tillräckligt stor för att nog kunna bäras den här vintern också. Något jag påpekade när han började prata snowboardjacka. Dyr snowboardjacka med häftigt märke. Jag har sedan dess fått höra massor av subtila argument om varför det nog inte alls går att ha den där trista Lindex-jackan. Bland annat att den inte går att hänga upp i skolan eftersom hanken har gått sönder. Jag sa att jag kan laga den. Men jag tror inte vi har haft vår sista diskussion om den här jackan än.

När jag gick i femman tror jag inte att det där med kläder var så himla viktigt. På 70-talet såg alla ungar likadana ut. Jeans och collegetröja, liksom. Men klädterrorn kom sedan. När coolaste tjejen visade upp sig i nya Puss & Kram-jeans. De var annorlunda. Mycket häftigare än de där Wrangler och Lee som alla hade. Sedan kom Gul & Blå-terrorn. Man var ingenting utan Gul & Blå-jeans. Jag hade aldrig vare sig Puss & Kram eller Gul & Blå. Jag vågade helt enkelt aldrig gå in i någon av de butikerna. Jag var töntig och ful och därinne fanns bara plats för de snygga och coola. Om e-handel hade funnits i mina tidiga tonår hade det antagligen förändrat mitt liv ganska så drastiskt till det bättre. Det finns få saker som är så förödande för självkänslan som att känna att alla andra är rätt, medan man själv är fel. Naturligtvis är det helt åt helvete att så mycket av självkänslan ska sitta i ett par jeans av rätt märke. Men det var så och sedan kan man tycka vad man vill om det.

I sonens fall är det lite annorlunda. Han är visserligen bara 11 (i alla fall snart), men han letar redan efter en stil. Han vet hur han vill se ut och det är inte klasskompisarna som är stilmodeller. Han går lite längre än så. Det är idrottsstjärnor och popidoler som sätter ribban. Och det får gärna vara något som ingen annan har. Något som är speciellt. Det är inte uniform som gäller bland kidsen nu. Och jag kan respektera det, även om mitt praktiska och ekonomiska jag försöker streta emot. Jag inte bara respekterar det, egentligen tycker jag att det är rätt kul att han är intresserad av hur han ser ut. Fast så ytlig får man väl inte riktigt vara.

Varning för barn

Jag har en hund. En liten och som det har visat sig, ganska feg hund. Han är lite rädd för nästan alla som är större än han själv och som han inte känner igen. En tvååring är större än vad han är. På gatan där vi bor, bor också en mängd barn. Framfusiga, gapiga och rätt ouppfostrade barn. De springer gärna rakt på en gullig liten ´hund vilt skrikande "jag vill klappa". Det funkar inte så bra. Min hund morrar åt dem och om jag inte höll i honom skulle han säkert nafsa också. Jag avskyr den där tjutande horden ungar. Jag kommer snart att bli den där elaka tanten längst ned på gatan som fräser "ge fan i min hund, ungjävlar". Deras föräldrar kommer att hata mig. De är ju bara barn och nu för tiden måste man ju förstå att barn inte fattar någonting och därför måste få göra som de vill. Hela världen är deras lekplats, ända tills de kommer upp i 40-årsåldern så där.

Jag har bestämt för mig att när jag var liten fick man lära sig att inte gå fram till främmande hundar, eftersom man inte kan lita på en hund man inte känner. Gjorde man det ändå fick man nog skylla sig själv. Nu för tiden är det alltid någon annans fel om något skulle hända. Barn är ju alltid oskyldiga och föräldrar verkar inte ha någon som helst skyldighet att uppfostra sina telningar heller.

Jag tycker för övrigt inte att det är ett dugg gulligt med ungar som skriker på restauranger, tåg eller flygplan heller. Jag kan ta det om jag ser att föräldrarna gör vad de kan för att få stopp på det, men föräldrar som låter ungarna hållas och fritt störa andra kan jag bara inte med.

Om soppåsar och annat nödvändigt

Den sista franska diskmaskinstabletten har använts idag. Officiellt slut på handfasta semesterminnen, alltså. Egentligen brukar jag inte köpa diskmedel som souvenirer när jag är utomlands, men när man hyr hus måste man införskaffa både det ena och det andra av praktiska skäl. 

Jag tror i och för sig att jag har några franska soppåsar kvar. Jag ska använda dem sparsamt och tänka på hur mycket bättre de franska soppåsarna är en de svenska jag har från ICA - de franska har nämligen en liten dragsko längst upp som gör att det ju är så mycket enklare att knyta ihop påsen. Oerhört fiffigt. Väntar med spänning på att få se dessa sofistikerade soppåsar i en livsmedelsaffär nära mig.

Annars tror jag att just det här med att köpa hushållsattiraljer är ett ganska bra sätt att hålla kvar semesterkänslan. Med det franska rengöringsmedlet i högsta hugg kan jag ju minnas hur det var att stå där i affären och med mina bristfälliga franskakunskaper försöka lista ut vad det är jag egentligen köper. Triumf varje gång det blir rätt. Minns med fasa hur jag irrade runt inne på den franska stormarknaden för ett par år sedan i jakt på propplösare. "Propplösare" ingick inte bland de franska glosor jag fick lära mig i skolan. 

Självtillräcklighet

Jag avskyr självtillräckliga, självgoda människor. Sådana som alldeles självklart anser att de vet bäst och blir oerhört förvånade om det skulle visa sig att någon i någon fråga skulle ha en annan åsikt. Sådana som utan att tveka det minsta lilla kör över andra och om de mot förmodan skulle notera att någon har tagit illa vid sig, rycker de bara på axlarna och tänker att det i alla fall inte var deras fel, eftersom de ju har rätt.

Man måste försöka lägga så lång avstånd som möjligt mellan sig själv och sådana människor. Det finns ingenting man kan göra åt dem, eftersom de inte tar åt sig någon kritik (de är ju ofelbara). Ur ren överlevnadssynpunkt måste man sticka så långt därifrån det bara går. Fast jag är ju en långsint jävel, så drömmen om att krossa och smula sönder under klacken finns där också. Så får man ju naturligtvis inte tänka om man är en God Människa, men jag tror att vrede är en drivkraft så god som någon. Mycket bättre än att vara liknöjd. Det hörs ju för övrigt på själva ordet, liknöjd kunde lika gärna vara likstelhet.

Sådana kanske inte helt uppbyggliga tankar har jag ibland, särskilt när jag kör bil i några timmar och är alldeles för utlämnad till mina egna funderingar. Då är det tur för somliga att de inte råkar befinna sig på vägen samtidigt som jag. Framför min bil.

Fast jag kanske bara är avundsjuk. Jag kanske egentligen också vill vara sådär övertygad om min egen förträfflighet och inte fundera så mycket på om jag gör fel eller inte. Oavsett hur andra människor drabbas. Naturligtvis måste det vara alldeles underbart att gå genom livet och veta att man alltid har rätt. Och inte ens märka att det finns de som inte håller med.

Provocerande krönika

Till alla dagstidningar med självaktning hör numera en helgbilaga. Har man GP som husorgan heter den helgbilagan Två Dagar. Det står inget av vikt i den och det är väl inte heller utmärkande för just helgbilagor att det ska stå  något av vikt i dem, men det finns en krönika varje vecka. Idag handlade krönikan om hur underbart det var att dagis var igång igen så man slapp ungarna på dagarna. Det finns uppenbarligen inget bättre än att hämta en slutkörd unge kl. fem som sedan somnar till Bolibompa. Så pappa får lite vuxentid.

Jag blir otroligt provocerad av sån't här och det är möjligt att det är meningen också, men jag har en olustig känsla av att dagens föräldrar tycker precis så. Det är väl mysigt och kul med ungar och så, men de får inte inverka på ens liv. Man måste ju ha egentid också, verkar alla gasta i kör.

Jag fattar inte. Varför vill folk skaffa barn om de inte vill ta hand om dem? Det är liksom det som är den stora uppgiften när man har blivit förälder. Att uppfostra och ta hand om sin avkomma. Det innebär vissa inskränkningar på den personliga rörelsefriheten och man får glömma det där med uppvisningslägenheter ett tag. Ungar tar tid, plats och kostar pengar. Tycker man det verkar jobbigt är det väl bara att dra ut i tid så slipper man.

Det finns ju så många par som inget hellre vill än att få barn, trots att det innebär att de skulle få hela hemmet överbelamrat med legobitar och ett alldeles unikt hemgjort mönster på fondtapeten, men som inte kan. Att då klaga över att sommarlov innebär utebliven egentid under några veckor känns otroligt bortskämt. Den som skriver så vet inte hur förbannat bra han har det. Han borde vara så oerhört tacksam.

En liten ålderskris

Om mindre än ett halvår fyller jag 48. Det är väldigt nära 50. Mycket närmare 50 än 40. Det känns just nu väldigt gammalt och är en siffra jag inte riktigt kan förknippa med mig själv. Hur gick det här till egentligen? Jag är ju fortfarande så ovetande om så mycket, så rädd för så mycket och jag vet fortfarande inte vad jag ska bli när jag blir stor. Ska det vara så här? Hur är det med alla andra? Alla de som verkar ha sin livsbana utstakad redan vid 25 och med ett osvikligt självförtroende sedan styr rakt mot målet. Jag är så avundsjuk. Varför kunde inte jag bli sån i stället? Varför blev jag så himla velig och osäker på allting? Vid 50 ska man väl ha peakat sin livsbana för länge sedan. Vad är det för fel på mig egentligen?

Några saker av det mer ytliga slaget har jag lärt mig på vägen, trots allt:

Jag har hittat en hudvårdsserie som passar min hy, så jag behöver inte prova mig fram längre, men jag gör det i alla fall för man vet ju inte. Det kanske finns något ännu bättre.

Jag har hittat den perfekta mascaran. Där tänker jag aldrig mer chansa.

Jag vet att kläder som är skitsnygga på andra/på bild/på skyltdocka inte nödvändigtvis måste vara snygga på mig. Väldigt sällan är de det, faktiskt. Ett gäng felköp i garderoben kan vittna om det.

Om jag har lärt mig något på djupet vet jag inte. Antagligen, men jag vågar inte lita på det. Man blir aldrig fullärd i alla fall. Förhoppningsvis har jag slutat bry mig om vad andra tycker. Det är något man inte ska göra om man vill kalla sig vuxen, tycker jag. Man har ju gjort en del misstag och en hel del beror på att jag lyssnat för mycket på andra, en del på att jag kanske borde ha lyssnat. Men jag har inget behov av att vara till lags längre. Kan bero på att den person jag genom hela mitt vuxenliv har velat vara till lags och vinna tillbaka var min pappa, men han finns inte i livet längre. Jag borde ha satt ner foten oftare, sagt nej, sagt ja, fattat beslut innan det var för sent. Jag borde ha varit en mycket jobbigare person. Det hade varit bra för mig, hade gjort mig gott. Men jag tror jag håller på att lära mig, sakta men säkert. När jag börjar närma mig 100 kanske jag är där. Bättre sent än aldrig.

Lärdom

Igår hade jag en dipp. Det kanske jag fortfarande har, jag kan nog inte riktigt känna att jag har ryckt upp mig än, men det kommer jag att göra. Det var en del som bubblade upp till ytan och något av mina inre barn dök upp och kände sig trotsigt övergivet. (Jag såg Fredrik Lindström diskutera med Stefan Einhorn på TV häromdagen, så jag vet att jag inte är helt ensam om att ha inre barn som gör sig påminda då och då, även om mina kanske inte alltid är någon putslustig lekkamrat från förr när de dyker upp.)

Av allt som man är med om ska man dra lärdom och det gör man, även om man kanske inte alltid tror det. Jag vet till exempel att jag kommer att göra allt jag kan för att min son alltid ska känna att han är/var det viktigaste i mitt liv. Även när han är vuxen. Även när jag är borta. Han ska aldrig behöva fundera över sin egen betydelse i mitt liv. Det ska inga barn behöva göra, men ändå är det det som jag gör lite då och då. Jag vill inte smita från det här livet med hans obesvarade frågor. Han ska aldrig någonsin behöva känna som jag. Det har jag lärt mig. Jag önskar bara att jag hade gjort det på ett mindre smärtsamt sätt.

Kravlöshet

I morse var en sådan där jobbig morgon. Inte bara det att jag var trött, jag var över huvud taget väldigt motsträvig till att komma igång. Arbetsuppgifter saknades inte, men det var en sådan där morgon när jag skulle ha stannat kvar i sängen länge om jag bara hade fått.

Nu stundar semestertider och då ökar kraven på kravlöshet. Det är väl ungefär så motsägelsefullt som det låter. I den vanliga vardagen står alla krav som spön i backen och ingen vila finns att få någonstans om man inte själv gör ett aktivt val och säger nej till allt. Förr i tiden fick folk åtminstone vila på söndagarna, efter kyrkobesöket. Nu är våra helger fullpackade med aktiviteter och allt går inte att välja bort. Har man barn som idrottar medföljer en mängd föräldraförpliktelser förutom att skjutsa till träningar och matcher och de har en tendens att dyka precis då man har som minst tid. Det går inte att välja bort. Då är man en dålig förälder. Bor man inte för sig själv ute i skogen någonstans kan man ge sig den på att just när man ska ta den där lediga helgen, då är det städdag i bostadsrättsföreningen eller samfälligheten. Och vem vill vara föremål för sina grannars ogillande genom att inte göra sin plikt?

Jag skulle inte vilja ha en helt kravlös tillvaro för jämnan, men en liten kravlös stund eller dag då och då. Det borde väl inte vara så svårt att åstadkomma. Det borde man ge varandra i alla familjer enligt ett rullande schema. En dag när man inte behöver jobba eller fatta några som helst beslut, inte leta upp några borttappade föremål eller svara på frågor utan med varm hand överlämna allt ansvar till en annan familjemedlem. En dag när det helt enkelt är tillåtet att vara onyttig.

I semestertider, när jakten på kravlöshet är som störst, skulle kanske en kravlös dag i sängen med ett gäng korsord och några bra böcker vara mycket mer helande för många äktenskap än den vilda jakten på sevärdheter och stränder.

Funderingar efter 10 minuter med Blondinbella

Uppe i ottan eftersom son och man skulle på fotbollscup vid en okristligt tidig tidpunkt. Sedan skulle jag bara vila mig lite innan jag tog tag i mitt liv. Somnade om och sov till efter tio. Det vet jag inte när det hände sist, men det var väl antagligen välbehövligt.

Medan jag åt lite frukost kollade jag lite på en intervju med Blondinbella på TV4. Jag såg inte särskilt mycket, kanske 10 minuter eller så. Jag är väl inte direkt målgrupp för bloggen Blondinbella och har aldrig läst ett endaste litet inlägg där, men hon sa en del som jag ändå måste reagera lite på. Hon sa att äldre kvinnor - och jag antar att jag räknas dit - har mycket att lära av yngre kvinnor. Och vice versa, tillade hon lite snabbt och det var väl för väl det. Men det vi äldre ska lära oss är att nätverka och hjälpa varandra, såsom hon påstod att yngre kvinnor gör. Bland äldre kvinnor är det mycket mer backstabbing, påstod hon. Det är inte riktigt sant. I onlinevärlden finns flera nätverk för "äldre" - fast jag skulle nog hellre säga alla kvinnor - där tonen är mycket god och stödjande, mycket trevligare än den kan vara ute i verkligheten. Den bitchiga tonen brukar faktiskt höra hemma hos yngre förmågor i betydligt större grad.

Men i det verkliga livet, på arbetsplatser runt om där kvinnor (och män) i alla åldrar ska försöka samsas och samarbeta, där stöter man på patrull ibland. Där är kulturkrocken mellan äldre och yngre ibland alldeles för stor. De yngre generationerna som kommer ut i arbetslivet har ofta ett oerhört gott självförtroende och en tro på att allt är möjligt, bara man vill. Det är ju så man uppfostras nu för tiden. De lite äldre, dit jag hör, har fått lära sig att man inte ska tro att man är något. Vi kämpar hela vårt vuxenliv med att försöka skaka av oss det där jantemonstret vi har på axeln - som vi mer eller mindre föddes med. Som gör att vi blir så himla avundsjuka på de som gör det vi inte vågar eller tror oss klara av.

Min generation är inte direkt uppväxta i en tid där man uppmuntrade entreprenörsskap och eget företagande. Trygg anställning och så många betalda semesterdagar som möjligt har varit det som är eftersträvansvärt. Så att man får en schysst föräldrapenning, sjukpenning, kan ta lån och allt det där. Det är en stelbent och förlegad syn på arbetslivet som de yngre generationerna kommer att ändra på, hoppas jag. Jag ser fram emot det. Det innebär fler och bättre möjligheter för framtidens generationer.

Häromveckan blev jag uppringd av en kvinna som ville sälja en trygghetsförsäkring. Som alla andra telefonförsäljare var hon len och överdrivet engagerad ända tills jag sa att jag var egen företagare. Då slängde hon på luren med orden att man faktiskt måste ha haft fast anställning i minst sex månader för att få ta del av hennes enastående erbjudande. Egenföretagare är en mycket diskriminerad grupp i dagens Sverige.

Vår!

Vår i luften på riktigt och alla helgbilagor flödar över med "enkla" små tips om hur man kommer i sommarform. Det verkar vara en riktig boost just nu för kolhydratfria fettdieter. Det är tydligen till och med farligt att äta potatis, ris och spannmål enligt "den senaste forskningen". Det är väl tur att människan inte har vetat om det då, för om vi undvikit att äta potatis, ris och spannmål hade vi gått under som art. Jag tror knappast vi kalla nordbor hade klarat oss genom svält och oväxt om vi inte haft potatis som basföda. Jag vet inte hur miljontals asiater skulle överleva utan ris. Och jag skulle inte vilja ta upp en diskussion med en italienare om det skadliga med att äta pasta. Och frukt är visst farligt numera också. Det där med ett äpple om dagen är med andra ord helt ute.

Det påstås att västvärlden lider av fetmaepidemi. Att vara överviktig är alltså, så som så mycket annat självförvållat, en sjukdom. Sjukdom får man vare sig man vill eller inte, så man är bara ett oskyldigt offer för fetmaepidemin om man har stoppat i sig för många hamburgare.

Varför måste det vara så komplicerat? Är inte hela grejen att vi helt enkelt äter för mycket? Vi stoppar i oss mer än vad vi med våra stillasittande inomhusjobb kan förbruka och så blir vi feta. Glasklart. Men nejdå, vi är kolhydratmissbrukare, sockermissbrukare, fruktmissbrukare och gud vet vad. Och de här tanterna och gubbarna som har svaret agerar som rena väckelsepredikanterna.

Jag blir så trött. Även om jag också vill gå ner ett par kilo så att jag kommer i de där brallorna som sitter för tight får jag nästan lust att låta bli. Bara på pin kiv. Och jag tänker äta pasta ikväll.

Tisdagsfunderingar

Mitt liv är rätt bra nu för tiden. Jag känner mig ganska lugn och tillfreds med det mesta och jag börjar till och med kunna tro att saker och ting ordnar sig utan att jag måste planera allt in i minsta detalj och ta höjd för allt som eventuellt kan gå åt skogen på vägen. Det är ett stort framsteg för en som alltid varit ett kontrollfreak. Jag har uppenbarligen lärt mig något av livet hittills.

Annars kan det ju ibland kännas som om åren bara har gått i rasande fart. Jag borde ju vara så himla vuxen vid min ålder. När jag var, säg 22, trodde jag nog att jag skulle vara vuxen och klok och en hel massa annat när jag var så gammal som jag är nu. Tittar man runt omkring sig så ser det ut som om ganska många andra i min ålder faktiskt är så där vuxna och etablerade. Eller så mörkar de bara, precis som jag. Åker på husvagnssemester fast de hellre skulle vilja tågluffa, liksom.

Något annat jag tror man lär sig med åren, om man har tur, är att hantera livet lite bättre. Hålla det svarta på avstånd. Det är inte lätt, men har man minsta lilla överlevnadsinstinkt så lär man sig för att man måste. För det blir nattsvart ibland. Och dagens unga människor är inte rustade för det svarta, eftersom deras curlingföräldrar har lindat in deras uppväxt i vadd och bomull. Lurat i ungarna att allt är möjligt. Det är det inte. Inte alltid och inte för alla. Jag tror vi lurar ungarna att se sig själva som den de vill vara, men inte som den de faktiskt är. Hur ska man kunna nå målet, eller ens sträva efter att komma dit, om man tror att man redan är där? 

Nedväxling

Har funderat på det här med nedväxling ett tag nu. Det är väl det jag har gjort. Säga upp mig från min trygga fasta anställning och försöka leva på mindre. Det har gått ganska bra hittills. Livet är lugnare, jag stressar aldrig. Jag är en bättre förälder, en allestädes närvarande förälder. Jag hoppas att min son uppskattar att morsan finns till hands nästan jämt. Det är ju inte alldeles självklart.

Jag skulle dock vilja att det gick ännu bättre. Inte nödvändigtvis att jag tjänade mer, utan mer att jag inte behövde så mycket. Utan att snåla då, förstås. Fast jag behöver väl egentligen inte så mycket. Vi har det mesta. Och alla turer till tippen i somras med allt sådant vi inte behövde eller hade plats för fick mig nästan att må illa. Inget onödigt ska in här och bli en framtida dammsamlare i något förråd. Det får inte vara på det sättet mer.

Jag tror att vårt matkonto har minskat en del, eftersom jag är mycket noggrannare och mer genomtänkt när jag handlar nu än jag var förut. Jag slänger nästan aldrig något. Dessutom kan man när man jobbar hemma laga mat som tar lång tid, vilket t.ex. innebär billigare styckningsdetaljer om man köper kött. Det är bra. Fast egentligen vill jag inte äta kött. Problemet är att jag önskar att jag vore vegetarian, men jag gillar egentligen inte grönsaker särskilt mycket. Det är ett dilemma och jag försöker lära mig. En dag, kanske. 

Mitt klädkonto har varit mer eller mindre lika med noll sedan i somras. Jag har massor av kläder och det mesta känns ändå bekant när man tittar i affärerna. Been there, done that råder på modefronten. Det är den yngste familjemedlemmen som kostar. Han både växer och är fåfäng, en dyr kombination.

Det trista är att när man försöker leva ett gott liv nu medan man verkligen lever, innebär det att man kommer att vara ännu fattigare den dagen man blir pensionär. Det är lite taskigt, faktiskt.

Curlingfunderingar

Man vill ju inte vara en sådan där hemsk curlingförälder som skapar bortskämda, bortklemade barn som inte kan ta vara på sig själva. Fast det är svårt att låta bli ibland. Häromdagen kom sonen och sa att han och några kompisar skulle iväg till en fotbollsplan och spela lite fotboll en bit bort. Vi tar bussen, sa han på ett självklart sätt. Min första tanke var: Kan ni det? Klarar ni av att åka buss alldeles själva, klarar du av det som knappt har åkt buss sedan vi flyttade hit? Sedan började jag tänka på att jag fick åka buss själv till min simträning när jag var flera år yngre än min son är nu. Och jag klarade av det. Jag kunde till och med byta buss på sta'n utan att åka vilse. Och detta i ett tidevarv när man inte hade mobiltelefon och enkelt kunde ringa och be om att bli hämtad.

Ibland när jag försöker diskutera sådana här saker med andra får jag ju ofta höra att det ju är så mycket hårdare nu. Det händer så mycket mer. Det är inte så snällt som på vår tid. Det är inte oss föräldrar det är fel på, det är omvärlden. Vilket kanske är sant till viss del, men inte helt och hållet. Jag vet inte varför vi har blivit så överbeskyddande och inte tror att våra barn klarar av någonting.

Ett annat exempel på att det var skillnad förr är följande. När jag var elva år började jag rida en häst vi hade i familjen. Inget konstigt med det, förutom att hästen var tre år och totalt oriden och dessutom 165 cm i mankhöjd. Och vi stack i princip rakt ut i skogen. Jag hade ridit på ridskola i tre år, så antagligen betraktades jag som en som kunde rida. Det gick bra, hästen och jag lärde varandra och med tiden blev hon en alldeles utmärkt ridhäst. Fattar dock fortfarande inte riktigt hur det gick till. Mina föräldrar måste ha varit fullständigt aningslösa och själv var jag i total avsaknad av riskinsikt. Men det var väl antagligen det som gjorde att allt gick så bra. Plus att den här hästen var världens snällaste och lugnaste redan som ung, men det var nog mest tur.

Nu verkar inte mitt barn ha någon större lust att lära sig rida, men om han hade det skulle jag nog vara mycket tveksam över att sätta upp honom på en häst högre än, säg 130 cm i manken. Naturligtvis aldrig i livet på en häst som inte var gammal, erfaren och van vid barn. Och definitivt inte utan all tillbörlig säkerhetsutrustning. Och bara inom ett väl inhägnat område.

Skatter, avgifter och annat som kostar

Nästan en veckas frånvaro har naturligtvis resulterat i en mängd post som måste gås igenom. Den har den här veckan mest bestått av räkningar, så så där himla kul är det inte. Nu har jag suttit en stund och försökt göra rätt för mig och få ordning på papper och annat som väller in just nu. Det är ju snart deklarationstider också. Just nu känner jag mig faktiskt lite deppig. Det känns som att Skatteverket vill ha alldeles för mycket och i mina försök att få till en vettig vardagsekonomi ingår just nu att ta itu med en drös försäkingsbolag som vill ha väldigt olika betalt för att försäkra våra pinaler. När vet man att allt blir optimalt rätt? Det är ett heltidsjobb bara att kolla upp allting. Sedan ringer det ju en massa obehagliga typer hela tiden och försöker övertala mig att just deras tjänst är den allra bästa för mig, vad det nu än råkar vara för något de råkar tillhandahålla. Hur som helst är det ganska stora skillnader när det gäller exempelvis bilförsäkringar och det lönar sig att vara lite om sig och kring sig, men just nu känns det bara jobbigt. Och jag förstår inte riktigt det här med skattereduktion för husarbete. Jag måste prata med någon vettig människa med stort tålamod som kan förklara hur det kommer sig att min skatt verkar öka i och med den här så kallade reduktionen. 

Om någon just nu kunde ringa och till en billig penning erbjuda tjänsten att ta hand alla papper och lova att jag aldrig betalar för mycket för något, oavsett om det gäller försäkringar, mobilabonnemang eller TV-kanaler, skulle jag antagligen slå till direkt.