Verklighetsflykt

Har gjort ännu en djupdykning i DVD-hyllan och haft några högtidstimmar med Jane Austen-dramatiseringar de senaste dagarna. Jag har betat av BBC-produktionen av Stolthet och fördom (den med Colin Firth som mr Darcy) samt versionen av Emma med Kate Beckinsale som jag inte sett förut. Det är en alldeles utomordentlig avkoppling och passar bra som total avslappning mellan arbetspassen.

Den här produktionen av Stolthet och fördom är den längsta och den bästa av de varianter jag sett. Den har faktiskt med det mesta och då går det ju åt några timmar. Det är ren njutning från början till slut och sex timmar går ganska fort, även om man betar av dem i etapper under ett par dagar.

Emma tillhör inte mina favoriter. Jag vet inte riktigt varför. Det sägs ju att den enligt många "experter" ska vara den bästa och mest komplexa Austen-romanen. Jag gillar väl helt enkelt inte Emma. Hon är för arrogrant och för självsäker för min smak, även om hon bättrar sig på slutet. Mr Knightley å andra sidan är väl den mest perfekte Austen-hjälten i hård kamp då med mr Darcy. De är båda ofantligt rika och goda godsägare med ett starkt rättspatos. Darcy lite mer tjurnackad och svårtflörtad, medan Knightley helt öppet gör det som är rätt i alla lägen. Därför har jag lite svårt att förstå varför han faller för Emma. Jag antar att han ser henne som "work in progress" och han lyckas ju rätt bra och man får väl anta att det bara fortsätter åt rätt håll.

Hur som helst, jag inser att brittiska kostymdramer är precis den verklighetsflykt jag behöver just nu och en titt på Amazon ger vid hand att jag kan införskaffa en helt bunt därifrån för en spottstyver. Jag har inte sett någon filmatisering än av Övertalning, men det ska jag snart råda bot på. Som ett komplement till Austen ska jag nog ta en djupdykning hos systrarna Brontë också. Där finns också en del godbitar att hämta från BBC.

Det fortsätter rulla på

Så har flera dagar och en hel helg gått utan att jag hann med riktigt. Mycket jobb har det varit och är. Bra, men lite stressigt just nu. Helgen tillbringades i huvudsak i soffan med en bitvis ganska jobbig huvudvärk. Jag tror just nu att det är fel på min arbetsstol, min syn, mitt skrivbord i ungefär nämnd ordning. Det är ju sån't som går att åtgärda. Så det ska jag väl göra vad det lider. När jag har tid. Och råd. Jag inser att jag behöver både nya glasögon och linser och det där med nya glasögon är ju ofta ganska kostsamt. Särskilt när man är utrustad med en syn som är i ständig förändring. Under tiden tar jag huvudvärkspiller.

Så det blev ingen höjdarhelg. En film hann jag klämma och det var ganska länge sedan jag kollade på film. Bra att beta av åtminstone något i mitt mycket modesta filmbibliotek, där det mesta faktiskt är osett. Det blev en film som hette "The Namesake". Den handlade om en indisk familj som flyttar till USA och mest av allt om sonen, som ju är född i USA och är amerikan, men ändå är indier. Och hans namn, hans pinsamma namn som har en mycket djup innebörd för hans far, men vilken tonåring bryr sig om det? Det var en ganska långsam film och jag kan väl inte påstå att jag blev så där vidare värst engagerad, men det kändes bra att kolla på film. Jag ska nog försöka ta och göra om det snart igen.

Filmtajm

Naturligtvis var det högtidsstund i TV-soffan igår. Stolthet och fördom på TV. Det missar man ju inte, även om jag inte är helt överförtjust i just den här versionen. Jag har inget emot Keira Knightley som skådespelerska, men hon är inte Elizabeth Bennet för mig. För mycket piratdrottning över henne, kanske. Men filmen är ändå rätt bra och storyn är ju fantastisk, så hur fel kan det bli? Fast jag undrar hur man uppfattar storyn om man nu inte kan den utantill. Filmen är lite kort och jag kan tänka mig att man kanske tycker att historien hoppar lite när man inte kan fylla i luckorna med bakgrundsinformation. En sådan här komplex roman ryms helt enkelt inte inom ett vanligt långfilmsformat.

Fick dessutom tillfälle att färdigställa mitt senaste virkprojekt. Ny soffa är ju beställd och den kräver nya kuddar. Jag är rätt nöjd och det ska bli några till. Får se om det blir fler hästar eller om jag ska variera motiven lite.

50-tal? Nej, tack!

Har tillbringat en sysslolös stund på eftermiddagen med att titta på Grease på TV. Jag tillhör ju den tonårsgeneration som mer eller mindre gick man ur huse för att se den på bio när det begav sig. Alla utom jag då. Femtiotalsvurmen tilltalade mig lika lite då som nu och jag tyckte inte att John Travolta var ett dugg snygg. Det gör jag för övrigt inte nu heller. Jag har faktiskt lyckats med konstycket att aldrig se Grease alls. Vissa scener har ju förstås varit svåra att undvika genom åren, eftersom den har visats ganska flitigt på TV och på alla möjliga ställen. Jag såg faktiskt inte hela filmen idag heller, eftersom jag trots allt hade lite viktiga saker för mig, men jag såg en hel del scener som jag inte sett förut.

Men det är ju skrämmande dåligt! Ett gäng 30+-are som ska föreställa tonåringar, Travolta går omkring som om han har en stor käpp uppkörd i rumpan och ser mer än tillåtet fånig ut. Man skulle väl kunna säga att tiden inte har varit särskilt ömsint mot den här filmen, men den måste väl ändå ha varit passé redan när den kom. Det mesta är så oerhört pinsamt att det inte går att beskriva. Jag inser återigen vilket rätt val jag gjorde när jag vägrade Grease redan 1978-79 eller när det nu var. Fast jag minns att man fick genomlida en skoldans med 50-talstema. De där eländiga Boppers var också populära då. Usch.

När jag ändå är inne på ämnet måste jag också spy lite galla över alla dessa gamla eländiga amerikanska bilar som förorenar Sommarsverige på väg till diverse raggarträffar. De går uppenbarligen inte att köra i mer än 60 km/h, men har ändå mage att ligga i vägen, i flock, för oss som är på väg någonstans. Måtte de ta slut snart.

Fransk film frampå nattkröken

Låg och zappade lite för mig själv framför sovrums-TV:n igår kväll när resten av familjen hade somnat. Jag fastnade framför en fransk film som gick alldeles för sent, Födelsedagen, även om jag missade en bit i början. Det lilla jag såg gillade jag och jag kan tänka mig att försöka se hela vid något tillfälle. Men framför allt var det så skönt att höra franska (eller bara ett främmande språk som inte är amerikansk engelska). Och att se en film där människorna röker, dricker, tar en joint och har sex inte nödvändigtvis bara med sin partner utan moraliska pekpinnar. Inte för att jag förordar att man röker, dricker, tar en joint och har sex lite hur som helst, men jag tycker att det är rätt befriande att se personer på film som beter sig som riktiga människor med alla tillkortakommanden och laster som riktiga människor ibland har, till skillnad från alla tillrättalagda och politiskt korrekta amerikanska produktioner som solkar ner TV-rutan och som jag bara inte orkar med.

Det är synd att alla bra filmer ska gå mitt i natten när man bara undantagsvis orkar titta. Och att bra europeisk film bara är undantag i TV-tablåerna. I min repriserande hjärna som just nu klänger sig fast vid gamla favoriter börjar en Pedro Almodovar-festival ta form. När man ändå är inne på filmer där folk är allmänt bisarra, röker, dricker, tar en joint och har sex lite hur som helst.

Film: Northanger Abbey

En filmatisering av Northanger Abbey i regi av Jon Jones. Inte alls så dum, faktiskt. Catherine Morland är precis så söt och romantiskt naiv som i boken och filmen bjuder inte på några överraskande förvanskningar av ursprungsstoryn, vilket jag naturligtvis uppskattar.  General Tilney är möjligtvis lite mer djävulsk än i boken. Han har inga försonande drag alls här. Henry Tilney är stilig och en riktigt gentleman och Catherine, som sagt, alldeles utomordentligt charmerande. Jag gillar faktiskt Catherine mer i filmen än i boken, vilket är ett gott betyg.

Film: Mansfield Park

Eftersom jag nu har gått in i mitt Austen-projekt till hundra procent följde jag upp genomläsningen av Mansfield Park med att titta på en filmatisering av den samma, inspelad 1999 och i regi av Patricia Rozema.

I de flesta fall så plockas ju en massa detaljer bort när en roman blir ett filmmanus, men har faktiskt vissa detaljer lagts till, av en anledning som jag inte alls förstår. Exempelvis läggs det stor vikt vid att stora delar av den rikedom som familjen Bertram besitter, härstammar fån slavarbete på deras plantager i Antigua. Det nämns ingenting om slavar i romanen, även om det nog var ganska självklart att det fanns slavar på brittiska plantager i Karibien i början av 1800-talet. Vidare framställs Lady Bertram som en världsfrånvänd gammal alkis och Fanny är politiskt korrekt nog en ung dam med betydligt mer skinn på näsan än romanens Fanny. Hon tillåts vara både frispråkig och stark. Det är svårt att tänka sig romanens mera ömtåliga och försynta Fanny upprört storma ut ur huset och själv sadla sin häst och ge sig ut på en ridtur mitt i ösregnet. Jag tror inte roman-Fanny kan sadla en häst och hon kan definitivt inte komma upp på den utan hjälp. Och skulle hon rida i regnet skulle hon antagligen sedan ligga sjuk i minst tre veckor. Film-Fanny skriver dessutom egna berättelser och har en livlig och ibland ganska elak korrespondens med sin syster Susan i Portsmouth. Det är som om man velat ha in lite mer av Jane Austen själv i film-Fanny.

Men om man bortser från sådana detaljer är det ett stycke brittiskt kostymdrama som man gott kan ägna ett par sysslolösa timmar åt. Men man kanske inte ska ha läst ut romanen Mansfield Park kvällen innan.

Om sorg

Häromdagen tittade jag och sonen på en film, "Bron till Terabitia". Det var en fin film för barn i hans ålder, men också en väldigt sorglig film.

Det handlade om Jess, en pojke som bor någonstans på den amerikanska landsbygden med sin familj. Det är en familj som inte har särskilt mycket pengar, men som försöker klara sig så gott det går. Jess har en hel drös med systrar, men inga kompisar. I skolan är de ganska taskiga mot hoom. Men han är duktig på att teckna. En dag börjar en ny tjej i klassen, Leslie. Hon är inte heller som alla andra, men till skillnad från Jess bryr hon sig inte om vad andra tycker. Hennes familj visar sig även vara nya grannar till Jess. Jess och Leslie blir kompisar. De finner varandra, eftersom de både är lite annorlunda och inte riktigt passar in av någon anledning. På eftermiddagarna leker de i skogen. Leslie uppfinner landet Terabitia, som ligger på andra sidan en flod. Man måste svinga sig över i ett rep för att komma till Terabitia. Landet Terabitia befolkas av både onda och goda varelser.

Så långt allt väl och jag hade spetsat in mig på ett sådant där i barnfilmsvärlden lagom gulligt slut, när de båda udda existenserna till slut blir accepterade. Men nu det oväntade greppet. Leslie dör. Hon drunknar när hon ensam ska ta sig till Terabitia och repet går av. Jag blir chockad. Jag väntar mig inte sorg och bedrövelse i en barnfilm. Jag tror nästan att Leslie på något sätt ska återuppstå i Terabitia eller att allt bara är på låtsas. Barn dör ju inte på film. Inte i barnfilmer. Sonen blir alldeles stum och ser slutet av filmen med glasartad blick för att sedan bryta ihop fullständigt. Han gråter och gråter alldeles tröstlöst tills han somnar och jag vet att det inte bara är för Leslies skull, utan allra mest för morfars skull. Alla sorgkänslor bubblar upp vid sådana här tillfällen. Och det går inte att säga att allt kommer att ordna sig. För det gör det inte.

Men det var en bra film. En annorlunda film som verkligen kändes. Jag insåg plötsligt hur få filmer det är som låter barn verkligen känna alla typer av känslor.

Nostalgitripp

Jag sitter och tittar på Hair på TV. På en av de där skräpkanalerna som sänder gamla filmer i repris. Det är dit Hair numera är förpassad. Det var min favoritfilm en gång i världen. Den känns kanske inte lika häftig längre, men gammal kärlek rostar aldrig helt och hållet. Vad jag däremot inte riktigt känner mig bekväm med är att jag på den tiden det begav sig tyckte att Treat Williams var så oerhört snygg och cool. Det känns lite jobbigt när jag ser filmen nu. Jag tycker kanske inte längre att dansen på bordet är det läckraste dansnummer jag någonsin sett på film. Men då för länge sedan var det så. Om jag inte minns fel tror jag att halva min gymnasieklass gick och såg den tillsammans. Vi var antagligen småkära i Berger allihop. Fast frisyren? Den kan jag väl ändå inte ha gillat ens då?