Igår gick den sista turen för Simon till veterinären. Och jag fick åka hem själv. Jag fick lägga min kanske lite romantiska dröm om att han skulle få somna in i lugn och ro hemma, allra helst i min famn, åt sidan. Det hade han säkert gjort förr eller senare, men det hade varit en alldeles för plågsam väg dit. Nu fick det bli så här. Och även om just den här veterinärkliniken hade gjort sitt bästa för att piffa upp sitt avlivningsrum med levande ljus, pappersnäsdukar och en mjuk filt på bordet så hjälper det inte. Det är i alla fall alldeles för jävligt.
Det var ju inte första gången för mig. Men av någon anledning den värsta. Nästan 16 år tillsammans. Det har hänt ganska mycket under de 16 åren. Han har funnit sig i det mesta. Barn, hundar, flyttar och alla andra jävligheter man kan utsätta små katter för. För liten var han hela livet. Maxvikten när han var i sin glans dagar nådde aldrig över 3,5 kg. En riktig bästis. Och den mjukaste av dem alla. Jag sörjer. Sonen sörjer.
Vi ska i alla fall ha tillbaka askan och regelrätt begravning kommer att ske vid huset på landet. Jag har tänkt mig under äppelträdet på baksidan.
Igår trodde jag att det skulle bli den sista dagen. För katten, alltså. Femton och ett halvt har han hunnit bli, men jag tror det börjar ta slut nu. Orken verkar börja ta slut. Igår låg han hela dagen på vardagsrumsbordet. Det brukar han inte få göra, men eftersom jag anar att slutet är nära får han nu alla privilegier. Dessutom har man ju bra koll när han ligger där. Han är inte sjuk, bara trött. Jag vill att han ska ha det så bra som möjligt och att han helst bara ska få somna när det blir dags. Vi pysslar om honom så gott vi kan.
Mina nattsömn var ju som sagt dålig i natt, vilket har lett till en viss dävenhet och vad som i vår familj kallas "tröttma". Eftersom jag inte hade alltför mycket viktiga saker att göra och mannen min är hemma och sitter i vägen för all typ av fredagsstädning, kändes en liten, liten vilostund på sängen som en alldeles utomordentlig bra sak att unna sig. Jag fick förmånen att dela kudde en stund med Simon the Cat. Det är en förmån att få ligga där och känna hur vibrationerna från katten som kan spinna ljudlöst fortplantar sig genom kudden. Man mår helt enkelt förbaskat bra av en kattpolare.
