Jag ser fortfarande rött...

Men det ska bli ändring på det nu. Allt det där klibbigt röda, som man före jul inbillar sig är riktigt mysigt ska bort nu. In med ljus och vårfärger. Och graneländet. Snart, alldeles snart är det över och nerpackat igen för den här gången. Och ett helt år till nästa gång. Hurra!

Vi är alltså hemma igen. Inga besök hos släktingar inplanerade på ett bra tag. Inga resor över huvud taget, faktiskt. Skönt. När mitt hem är avjulat vill jag bara njuta ett tag. Av den frid och den stillhet som infinner sig när fridens och stillhetens främsta högtid äntligen är över. Det är tio månader kvar tills någon i familjen fyller år igen. Inga fler paket på ett bra tag. På tisdag börjar skolan igen. Vardag! Yippee! Nu är det snart sommar, men den är ännu tillräckligt långt borta för att man ska kunna inbilla sig att man har gott om tid att fixa bikiniformen. Jag vet att när jag börjar blocka bort krimskramset i granen kommer jag också att inbilla mig att jag nästa år ska ha en extremt personlig gran med enbart vackert, handgjort pynt som jag naturligtvis har knåpat ihop alldeles själv. Självbedrägeri är underbart.

Sista kvällen i huset på landet knåpade jag dock ihop ett litet mobilfodral. Nu när jag är med stor mobil var det gamla för litet och eftersom jag vet (och hoppas) att jag fortare än jag tror kommer att gå ut och rasta hunden i en sommarklänning utan fickor behöver jag ett mobilfodral att ha runt halsen. Det är dessutom förfärdigat i det garn jag fick av den hemliga bokvännen. Återigen tusen tack för det.

Da'n före da'n

Jag kan inte påstå att jag har julstökat särskilt mycket i år och det som inte är gjort nu kan lika gärna vänta till nästa år. Vi åker bort i morgon och kommer egentligen inte att vara hemma ordentligt förrän någon gång efter nyår.

Men jag har ju pysslat en del och känt mig riktigt kreativ och det är alltid roligt. Så det ser ut så här på golvet i mitt arbetsrum just nu:

Att alla bra-att-ha-prylar ligger på golvet beror på att skrivbordet är överbelamrat med annan bråte i form av datorer, skrivare och diverse pappershögar. Jag behöver nog ta mig en allvarlig funderar på att bli lite mer organiserad. Ännu en nyårsföresats, månne?

Idag har jag meckat ihop ett armband och ett halsband att matcha julaftonsklänningen med. Jag är rätt nöjd och hoppas att det blir snyggt.

En mindre hög med knutna armband har det blivit och fler är på gång. Måste fortsätta nu. Så många idéer på en gång måste man ta vara på innan man faller innan man börjar käka upp all julmat och inte orkar göra något annant än att ligga och jäsa.

Juldoft

Juldofterna sprider sig och det skulle nog vara stämningsfullt om det inte vore så ostädat hemma. I morgon får vi finbesök (om inte vägarna blåser igen som SMHI hotar med, men SMHI har inte alltid rätt) och till deras ära ska jag faktiskt ta och göra lite fint. Jag inser att det är något allvarligt fel på min vardagsprioritering när dammsugning är en av de saker som aldrig hinns med. Och min käre man har bara varit hemma och vänt de senaste veckorna, så jag kan inte tyvärr inte dela med mig av vardagsmåstena.

Däremot hann jag med att koka lite knäck igår. Det var i och för sig inte min idé, men jag hade av någon anledning köpt hem ingredienser så jag måste undermedvetet ha anat att det var dags. Nu gör ju jag snabb mikroknäck, så det är inte särskilt jobbigt. Ska göra lite mer idag, tänkte jag. Jag har också en del vaga planer på saffransbak. Allt för att skjuta upp dammsugningen ytterligare ett tag.

Jahadå!

Då har man julpysslat lite. Krans gjord av egenhändigt hämtade grankvistar från skogen, apelsinskivor torkade i ugnen och kanelstång som jag brutit i bitar alldeles själv. Den får dock hänga på förrådsdörren, eftersom dörren in till huset är så pass ny och oförstörd att det gör ont i hela kroppen vid blotta tanken på att slå in en spik i den.

Kommer snön snart?

I eftermiddag styr vi kosan mot huset på landet igen. Min käre make är redan där, eftersom han har jobbat i de trakterna större delen av den här veckan. Vilket innebär att det är eldat och varmt när sonen och jag anländer, så man bara kan slänga sig i soffan och ha det skönt. Jag ser fram emot det. Lite adventsljustakar i fönstren förhöjer stugmyset ännu mer.
Jag har en vag idé om att jag ska passa på att städa bilen också, men det är sådant där som har en tendens att "glömmas" bort när man väl är på plats. Men det skulle verkligen behövas. Jag har kört omkring med en skitig hund i bilen hela hösten nu och det har minst sagt satt sina spår. Jag borde också passa på att njuta av lugnet och bara ligga i soffan och läsa medan det sprakar i vedspisen. Men då kanske jag inte hinner dammsuga bilen... Det kan bli en hård strid mellan förnuft och känsla. Eller plikt och lust.

I morse var första gången sonen uttryckte en längtan efter snö. Jag kan inte annat än hålla med. Lite vitt vore på sin plats och matchar dessutom juldekorationerna så mycket bättre. Apropå juldekorationer, det är den här tiden på året man får svart på vitt på vilka grannar som har en viss stil och vilka som bara brakar på med allt glitter de kan få tag i. Det kan onekligen vara ganska underhållande när man är ute på hundpromenader i ett helt vanligt bostadsområde i december.

Uppladdning

Igår företogs den perfekta uppladdningen inför jul. Bästa svägerskan och jag spenderade en halv dag på Hagabadet med massage, lite plaskande och brunsch med ett glas vin. Det var förra årets julklapp från våra barn och min man. Det var verkligen superskönt och en alldeles utomordentligt vald present. Tackar ödmjukast för den.

Nu är jag nästan redo för lite jul. Jag har hängt upp röda gardiner, till exempel. Inhandlade väldigt tjusiga med broderier och paljetter på det alldeles utomordentliga julvaruhuset Rusta. Jag har strukit dukar och bytt ut alla turkosa ljuslyktor mot röda. Och förstås fått upp lite elljustakar och stjärnor i fönstren. I'm ready. Just nu försöker jag vänja mig vid det röda som är en färg jag inte alls gillar i inredningssammanhang. Jag försöker intala mig att det är mörkt och mysigt och att det blir bra, bara man tänder tillräckligt många ljus, men jag inser att jag redan ser fram emot att få riva ner det igen så att jag kan återgå till min normala färgskala som den senaste tiden är turkos, grönt och lila och väldigt, väldigt ojulig.

Men nu är det alltså rött som gäller en månad framåt. Det får gå. Jag är i alla fall nöjd med de nya gardinerna. Om det inte hade varit stormvarning skulle jag ha tagit med en sekatör ut idag och knipsat lite grankvistar att göra en krans av. Sån't gillar jag. Jag har till och med torkat apelsinskivor i ugnen att dekorera med.

Tidningsspaning

Jag läser en hel del tidningar. Eller bläddrar i dem i alla fall. I många magasin kan man läsa om vikten av att ta hand om sig på olika sätt. Att säga nej, stressa mindre, planera in egentid i kalendern (höll på att skriva almanackan, med insåg att det lät hopplöst gammalmodigt). Att man inte måste vara så himla perfekt jämt om man vill må bra. Det är ju fint och ligger i tiden och allt det där, men på nästa sida kan de sedan av någon outgrundlig anledning göra sitt yttersta för att jag som läsare ska inse hur oerhört patetiskt operfekt jag är.

Exempelvis bläddrade jag häromdagen lite förstrött i en bilaga till Damernas Värld, som man vid första ögonkastet skulle kunna tro var en skönhetsbilaga, men det var bara en förklädd reklambilaga. Mitt i någonstans vill företaget ifråga att vi som läser ska få någon att identifiera oss med, så att vi hittar rätt i hudvårdsdjungeln. Den som ska representera hudvård för 40+, det vill säga sådana som jag, presenteras som Jane, 46 år, från Stockholm. Jane är chef på ett företag med internationell verksamhet, har två barn i skolåldern, tränar zumba, aerobics och är med i en bokcirkel. Samt tar naturligtvis oerhört väl hand om sin hy. Om Jane hade fått breda ut sig lite mer i annonsen hade hon säkert kvittrat något om mysiga middagar med vänner och italiensk matlagning och långkok i det perfekta köket. Jag behöver bara kasta en blick på perfekta Jane för att avsky henne och hennes förbaskade hudvårdsprodukter.

Sedan är det ju det här med stundande jultider. Då finns det inga goda råd om egentid och att säga nej längre. Nu är det fritt fram för att tokstressa, ivrigt påhejad av varenda blaska.

I Expressens lördagsbilaga från helgen som gick börjar julhysterin breda ut sig. De har till och med en liten kalender som man kan följa för att enligt tidningen "slippa julstsressen". Så när det är 14 dagar kvar till jul kan man göra senapen, när det är 10 dagar kvar bakar man knäckebröd och gör köttbullar som man stoppar i frysen, en vecka innan kan man göra sina fisk- och skaldjursterriner och frysa in, när det är fem dagar kvar sätter man igång att grava laxen och gör alla sina köttpatéer, sedan börjar det bli dags att lägga in sillen, koka saftsås till ris á la maltan, griljera skinkan och dagen innan julafton gräddar man sin Janssons frestelse och rör ihop ris á la maltan. Jag antar att man dessutom under ungefär samma tidsperiod handlar julklappar, städar, tvättar fönster, pyntar, fixar gran, bjuder alla sina vänner på trevliga glöggpartyn och tindrar förväntansfullt i största allmänhet. Sedan står det att på julafton, då är det bara det roliga kvar, nämligen att fixa salladerna, skiva upp all mat, lägga upp den fint och bjuda till bords.

Om man nu inte blivit hämtat med ambulans innan dess. Naturligtvis i god tid innan jul, alla vet ju hur underbemannad vården är under själva julhelgen.