Ramlade på en ganska krokig väg över den här boken för ett tag sedan. Klickade på en länk, hamnade på en sida där det fanns en föreläsning med Susan Cain som var så bra att jag beställde boken direkt. Jag kände nämligen igen mig nästan helt och hållet och blev alldeles löjligt lycklig över det och sådant händer ju inte så ofta.
Susan Cains bok har undertiteln "The power of introverts in a world that can't stop talking". Hon berättar om sig själv och andra som hon klassar som mer eller mindre introverta och hur det är att vara introvert och lite tyst i ett samhälle (USA) som hyllar förmågan att vara extrovert och talför över allt annat. Det är superintressant och det ger en hel del tankeställare. Att vi har gått från ett samhälle där man hyllade det tystlåtna och eftertänksamma och där framfusighet ansågs vara lite ouppfostrat till att hylla det som hörs och syns mest och nästan se dem som är tystlåtna som lite dumma. Det är en i mitt tycke ganska tragisk utveckling.
Utgångspunkten är ju förstås USA, men det går att ändå att känna igen sig en hel del. USA är kanske ett extremt extrovert samhälle, men jag tror Sverige tyvärr är på väg åt det hållet.
Jag har jobbat i en bransch där jag gång på gång träffat människor som är världsmästare i att låta käften gå oavbrutet, skitsamma om man har något att säga och det har för det mesta lönat sig. Att de flesta chefer saknar förmåga att se igenom glappkäftarna har alltid stört mig och de årliga medarbetarsamtalen har ofta i lite olika varianter kretsat kring temat "du måste ta för dig lite mer, kavla upp skjortärmarna, du har ju säkert bra idéer så ut med dem". Att göra sitt jobb räcker inte. Man måste vara högljudd också för att märkas. Är man tillräckligt högljudd behöver man inte göra sitt jobb, för det finns en massa tysta plikttrogna typer där bakom som är tacksamma för att själva slippa hålla låda så de jobbar i stället. Utan att få löneförhöjning, eftersom de inte hörs. Och jag har sett de mest korkade idéer belönas enbart för att de framfördes tillräckligt ihärdigt.
Jag tycker att det här borde vara ett standardverk i varje chefs bokhylla och även i lärares. Alla som har som jobb att bedöma andra människors insatser borde läsa den här boken och ta sig en tankeställare över hur de "ser" sina medarbetare. Eller hör de bara gaphalsarna?
-
Visar inlägg med etikett Böcker. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Böcker. Visa alla inlägg
tisdag 8 maj 2012
onsdag 15 februari 2012
Läst: Death comes to Pemberley av P.D. James
Ingen mindre än deckardrottningen själv har alltså skrivit en uppföljare till Stolthet & Fördom. Sådant är ju helt livsfarligt, men varför inte?
Det har gått några år sedan Elizabeth och Darcy gifte sig. Elizabeth har intagit sin plats som fru på Pemberley med den äran och två små pojkar har det hunnit bli. Det är kvällen innan Pemberleys årliga bal och några nära och kära vänner är redan på plats, bland annat Bingleys (förstås) och överste Fitzwilliam. Det regnar och stormar ute.
Uppståndelse uppstår när en vagn närmar sig i full fart. Ut tumlar Lydia Wickham gastandes för full hals att hennes make är mördad. Lydia har inte bättrat sig under åren som gått och det mesta hon säger måste fortfarande tas med en nypa salt. Efter lite om och men lyckas man få ur henne att hon färdats i vagnen tillsammans med Wickham och kapten Denny, men att de båda lämnat vagnen och sprungit till skogs. En grupp med Darcy och Fitzwilliam i spetsen ger sig ut för att leta efter de försvunna officerarna och hittar en kraftigt berusad Wickham bredvid Dennys kropp, svamlandes att han dödat sin bäste vän.
Detta är alltså upptaken på vad man kanske skulle kunna kalla en mordutredning, men i en tid när det varken finns brottsplatstekniker eller brottsutredare blir det en ganska futtig utredning och rättegång, där allt egentligen bygger på vittnesmål.
De flesta personerna känns igen någorlunda från Stolthet & Fördom, även om Elizabeth här har en ganska tillbakadragen roll och faktiskt inte fäller en enda bitsk kommentar och det är ju lite trist. Huvudpersonen är Darcy, som funderar och tvivlar och tänker en hel massa. Men är gentleman rakt igenom gör vad som krävs för att rädda äran för dem han bryr sig om.
Några av de personer som inte hade särskilt framträdande roller i den urspungliga historien får här tillfälle att vika ut sig lite mer. Mrs Young, till exempel, som har ett mycket närmare förhållande till George Wickham än vad man kanske skulle kunna tro. Det görs ett par ganska snygga anspelningar på Övertalning och Emma också, som inte stör alls.
Men på det hela taget tycker jag inte att det är sådär jättekul. Storyn är rätt platt som mordhistoria sett. Det roligaste är faktiskt att återknyta bekantskapen med rollbesättningen från Stolthet & Fördom. Det enda jag inte köper är att Elizabeth fortfarande skulle känna ett sting av attraktion vid tanken på Wickham ibland. Det köper jag inte alls. Så korkad är inte Lizzy.
Man måste för övrigt inte ha läst Stolthet & Fördom innan, eftersom första kapitlet är en ganska föredömlig sammanfattning. Men det underlättar ju naturligtvis.
Det har gått några år sedan Elizabeth och Darcy gifte sig. Elizabeth har intagit sin plats som fru på Pemberley med den äran och två små pojkar har det hunnit bli. Det är kvällen innan Pemberleys årliga bal och några nära och kära vänner är redan på plats, bland annat Bingleys (förstås) och överste Fitzwilliam. Det regnar och stormar ute.
Uppståndelse uppstår när en vagn närmar sig i full fart. Ut tumlar Lydia Wickham gastandes för full hals att hennes make är mördad. Lydia har inte bättrat sig under åren som gått och det mesta hon säger måste fortfarande tas med en nypa salt. Efter lite om och men lyckas man få ur henne att hon färdats i vagnen tillsammans med Wickham och kapten Denny, men att de båda lämnat vagnen och sprungit till skogs. En grupp med Darcy och Fitzwilliam i spetsen ger sig ut för att leta efter de försvunna officerarna och hittar en kraftigt berusad Wickham bredvid Dennys kropp, svamlandes att han dödat sin bäste vän.
Detta är alltså upptaken på vad man kanske skulle kunna kalla en mordutredning, men i en tid när det varken finns brottsplatstekniker eller brottsutredare blir det en ganska futtig utredning och rättegång, där allt egentligen bygger på vittnesmål.
De flesta personerna känns igen någorlunda från Stolthet & Fördom, även om Elizabeth här har en ganska tillbakadragen roll och faktiskt inte fäller en enda bitsk kommentar och det är ju lite trist. Huvudpersonen är Darcy, som funderar och tvivlar och tänker en hel massa. Men är gentleman rakt igenom gör vad som krävs för att rädda äran för dem han bryr sig om.
Några av de personer som inte hade särskilt framträdande roller i den urspungliga historien får här tillfälle att vika ut sig lite mer. Mrs Young, till exempel, som har ett mycket närmare förhållande till George Wickham än vad man kanske skulle kunna tro. Det görs ett par ganska snygga anspelningar på Övertalning och Emma också, som inte stör alls.
Men på det hela taget tycker jag inte att det är sådär jättekul. Storyn är rätt platt som mordhistoria sett. Det roligaste är faktiskt att återknyta bekantskapen med rollbesättningen från Stolthet & Fördom. Det enda jag inte köper är att Elizabeth fortfarande skulle känna ett sting av attraktion vid tanken på Wickham ibland. Det köper jag inte alls. Så korkad är inte Lizzy.
Man måste för övrigt inte ha läst Stolthet & Fördom innan, eftersom första kapitlet är en ganska föredömlig sammanfattning. Men det underlättar ju naturligtvis.
torsdag 2 februari 2012
Läst: Lilla himlafågel av Joyce Carol Oates
I den lilla hålan Sparta blir en kvinna brutalt mördad. Hon heter Zoe Kruller och mycket kan sägas om hennes moral, men naturligtvis förtjänar hon inte att sluta sina dagar på ett sådant sätt. Det finns två misstänkta, den före detta maken Delray och älskaren, Eddie Diehl. Inget går dock att bevisa och ingen blir fälld för mordet, men att vara misstänkt för mord är tillräckligt för att hela livet ska ställas upp och ner.
Det får Eddie Diehl erfara, som förlorar både jobb och familj, trots att han hela tiden hävdar sin oskuld. Den enda som inte överger honom är dottern Krista. Hon kan inte låta bli att älska sin pappa, trots att det är emot allt sunt förnuft. Åtminstone enligt Kristas mor. Och om inte Eddie är skyldig, så måste det väl vara Delray?
Det tror däremot inte Delrays och Zoes son Aaron. Han är övertygad om att Eddie har mördat hans mamma.
Historien berättas ur både Kristas och Aarons perspektiv. De kretsar runt varandra (eller det är väl mest Krista som kretsar runt Aaron) under sin uppväxt, med en slags skräckblandad fascination, men de får inte reda på sanningen förrän de är vuxna.
Det känns som en väldigt lång bok. Det händer egentligen inte så mycket. Allting är mest bara djupt tragiskt. Sparta är en mörk och dyster stad, som mest verkar befolkas av mörka och dystra människor med alkohol- och drogproblem. Alla mår dåligt. Ingen verkar ha något hopp om en framtid.
Jag gillar ju för det mesta Oates och det gör jag på sätt och vis nu också, men hälften så många sidor hade räckt. Och det är definitivt ingen av mina favorit-Oates.
Det får Eddie Diehl erfara, som förlorar både jobb och familj, trots att han hela tiden hävdar sin oskuld. Den enda som inte överger honom är dottern Krista. Hon kan inte låta bli att älska sin pappa, trots att det är emot allt sunt förnuft. Åtminstone enligt Kristas mor. Och om inte Eddie är skyldig, så måste det väl vara Delray?
Det tror däremot inte Delrays och Zoes son Aaron. Han är övertygad om att Eddie har mördat hans mamma.
Historien berättas ur både Kristas och Aarons perspektiv. De kretsar runt varandra (eller det är väl mest Krista som kretsar runt Aaron) under sin uppväxt, med en slags skräckblandad fascination, men de får inte reda på sanningen förrän de är vuxna.
Det känns som en väldigt lång bok. Det händer egentligen inte så mycket. Allting är mest bara djupt tragiskt. Sparta är en mörk och dyster stad, som mest verkar befolkas av mörka och dystra människor med alkohol- och drogproblem. Alla mår dåligt. Ingen verkar ha något hopp om en framtid.
Jag gillar ju för det mesta Oates och det gör jag på sätt och vis nu också, men hälften så många sidor hade räckt. Och det är definitivt ingen av mina favorit-Oates.
måndag 16 januari 2012
Läst: Lost in Austen av Emma Campbell Webster
Det här är en interaktiv bok. Man kan alltså genom att göra olika val skapa sin egen egen Jane Austen-roman. Grundstoryn är Stolthet och fördom och som läsare är man Elizabeth Bennet, men vid olika punkter ställs du/Lizzy inför olika val och du kan hamna i en helt annan roman helt plötsligt. Det går alltså att läsa om och om igen och få lite olika historier. Ganska kul grepp, men jag var lite för trogen min Austen och kunde inte bara med att navigera fel, så för mig blev det en light-version av Stolthet och fördom den här gången. Jag får väl göra om det igen. Det kan ju vara intressant att se hur det går ifall Lizzie hamnar på Mansfield Park eller åker till Bath och suktar efter kapten Wentworth. Eller vad det nu kan vara.
måndag 9 januari 2012
Läst: Själens osaliga längtan av Audrey Niffenegger
Så har jag äntligen lyckats läsa ut en bok igen. Att det har dröjt så länge beror inte alls på att det här en tråkig bok eller så, det beror på att jag har haft så mycket annat för mig att det helt enkelt inte har funnits någon ro. Men ett par dagars badsemester i Danmark gjorde susen. Att läsa en bok innebär nämligen ett fullt legitimt alibi för att slippa åka vattenrutschkana. I alla fall i min värld. Sonen och jag var inte helt överens där.
Boken då? Den utspelar sig i London, mestadels i ett hus med tre lägenheter som gränsar till Highgate-kyrkogården. I en av lägenheterna har Elspeth bott, men när hon dör i cancer skänker hon lägenhet och alla tillhörigheter till sin systerdöttrar Julia och Valentina. De har aldrig träffats, eftersom Julia och Valentina har växt upp i USA. Julia och Valentina är enäggstvillingar, liksom Elspeth och flickornas mamma Edie.
De övriga lägenheterna i huset bebos av Elspeths yngre älskare Robert och paret Marijke och Martin. Martin är korsordsmakare med svåra tvångsföreställningar och han har inte lämnat lägenheten på flera år. Marijke tröttnar och flyttar hem till Amsterdam. Robert är guide på kyrkogården och skriver på en avhandling om densamma.
Så ser scenariot ut när Julia och Valentina anländer till London för att ta sitt arv i besittning. Men de är inte så ensamma i den stora lägenheten som de tror. Elspeth är också kvar och med lite träning lyckas hon göra så pass mycket väsen av sig att hon får kontakt med tvillingarna. Valentina är den känsligaste av de två och hon och Elspeth för långa samtal. Det leder till att Valentina tänker ut en rätt skruvad plan för att få lite mer utrymme och frigöra sig från den mer dominanta Julia. Robert involveras mot bättre vetande, eftersom han inte kan motstå någon av dessa kvinnor.
En rätt skruvad historia, skulle man kunna säga. Det blir av olika anledningar inte riktigt som någon hade tänkt sig. Det jag tar mest illa vid mig av är dock när Elspeth av misstag lyckas ha ihjäl en liten kattunge. Som också får evigt liv som vålnad i Elspeths gamla lägenhet, så på sätt och vis är det väl hoppfullt att man inte bara försvinner, men det verkar ruskigt långtråkigt att vara en ande.
Betyg? Sådär. Ganska bra. Medel.
Boken då? Den utspelar sig i London, mestadels i ett hus med tre lägenheter som gränsar till Highgate-kyrkogården. I en av lägenheterna har Elspeth bott, men när hon dör i cancer skänker hon lägenhet och alla tillhörigheter till sin systerdöttrar Julia och Valentina. De har aldrig träffats, eftersom Julia och Valentina har växt upp i USA. Julia och Valentina är enäggstvillingar, liksom Elspeth och flickornas mamma Edie.
De övriga lägenheterna i huset bebos av Elspeths yngre älskare Robert och paret Marijke och Martin. Martin är korsordsmakare med svåra tvångsföreställningar och han har inte lämnat lägenheten på flera år. Marijke tröttnar och flyttar hem till Amsterdam. Robert är guide på kyrkogården och skriver på en avhandling om densamma.
Så ser scenariot ut när Julia och Valentina anländer till London för att ta sitt arv i besittning. Men de är inte så ensamma i den stora lägenheten som de tror. Elspeth är också kvar och med lite träning lyckas hon göra så pass mycket väsen av sig att hon får kontakt med tvillingarna. Valentina är den känsligaste av de två och hon och Elspeth för långa samtal. Det leder till att Valentina tänker ut en rätt skruvad plan för att få lite mer utrymme och frigöra sig från den mer dominanta Julia. Robert involveras mot bättre vetande, eftersom han inte kan motstå någon av dessa kvinnor.
En rätt skruvad historia, skulle man kunna säga. Det blir av olika anledningar inte riktigt som någon hade tänkt sig. Det jag tar mest illa vid mig av är dock när Elspeth av misstag lyckas ha ihjäl en liten kattunge. Som också får evigt liv som vålnad i Elspeths gamla lägenhet, så på sätt och vis är det väl hoppfullt att man inte bara försvinner, men det verkar ruskigt långtråkigt att vara en ande.
Betyg? Sådär. Ganska bra. Medel.
tisdag 8 november 2011
Läst: Det du önskar kan du få av Noelle Oxenhandler
Noelle Oxenhandler verkar vara en sund skeptiker till sin natur, men vill ändå undersöka kraften i att önska sig något. Hon önskar sig ett hus, en man och lite andlig upplysning. Den stora frågan är alltså: Kan önskningar förändra ens tillvaro och ge en det man vill ha?
Det är ju ett tema som det skrivits om en hel del förut, men i just den här boken undviks termen "attraktionslag" ganska konsekvent. Noelle är inte övertygad om att det fungerar, hon vill bara testa. Hon ser ganska nyktert på tillvaron runt omkring sig och är en intelligent människa som kan relatera till sagor, myter och olika ritualer utan att propagera för något. Hon säger aldrig: Så här är det. Det är befriande och på gränsen till oamerikanskt.
Jag gillar det. Det känns hoppingivande. Man kan förändra sin tillvaro. Om det sedan är universum som ger en det man vill ha eller om saker och ting helt enkelt bara går så mycket lättare när man förändrar sig själv i rätt riktning är ju egentligen strunt samma.
Jag kanske också skulle ge mig på ett experiment?
Det är ju ett tema som det skrivits om en hel del förut, men i just den här boken undviks termen "attraktionslag" ganska konsekvent. Noelle är inte övertygad om att det fungerar, hon vill bara testa. Hon ser ganska nyktert på tillvaron runt omkring sig och är en intelligent människa som kan relatera till sagor, myter och olika ritualer utan att propagera för något. Hon säger aldrig: Så här är det. Det är befriande och på gränsen till oamerikanskt.
Jag gillar det. Det känns hoppingivande. Man kan förändra sin tillvaro. Om det sedan är universum som ger en det man vill ha eller om saker och ting helt enkelt bara går så mycket lättare när man förändrar sig själv i rätt riktning är ju egentligen strunt samma.
Jag kanske också skulle ge mig på ett experiment?
Hört: Diagnos: Strypt av Peter Gissy
Läkaren Robert Krüger får ett larm om att en sprängladdning exploderat på en Stena-färja i Göteborgs hamn när han är på väg hem från jobbet. Han är först på plats och som tur är, är det bara en skadad. Efter att Robert har lappat ihop den skadade mannen lyckas dock någon ta sig in på Sahlgrenska för att mörda patienten och sedan inleds en vild jakt på internationella skurkar med synnerligen ondsinta planer. Skoningslösa mördare skördar offer till höger och vänster i jakt på något som de tror att deras offer har i sin ägo. Vad?
Det blir en svår nöt för kriminlainspektör Mia Baltzarsdotter och hennes kollegor att lösa. Ett lite stickspår finns också i form av en pervers stalker och våldtäktsman.
För mig är det här en dussindeckare som duger bra att slölyssna på i bilen. Det är ganska spännande, har ett hyfsat driv och en rätt storslagen upplösning. Dock tycker jag att stalkersidekicken känns ganska onödig. Sedan gillar jag egentligen inte alls att läsa om ruskiga saker som inträffar i den miljö jag själv befinner mig i just nu. Jag är inte så mycket för mord på hemmaplan.
Det blir en svår nöt för kriminlainspektör Mia Baltzarsdotter och hennes kollegor att lösa. Ett lite stickspår finns också i form av en pervers stalker och våldtäktsman.
För mig är det här en dussindeckare som duger bra att slölyssna på i bilen. Det är ganska spännande, har ett hyfsat driv och en rätt storslagen upplösning. Dock tycker jag att stalkersidekicken känns ganska onödig. Sedan gillar jag egentligen inte alls att läsa om ruskiga saker som inträffar i den miljö jag själv befinner mig i just nu. Jag är inte så mycket för mord på hemmaplan.
tisdag 1 november 2011
Läst: Till längtans försvar av Owe Wikström
Hur kan man egentligen motstå att läsa en bok som heter "Till längtans försvar eller vemodet i finsk tango"? Det går ju liksom inte. Inte när man står med båda fötterna djupt nedgrävda i den nordiska myllan. När man längtar till ljuset, sommaren, värmen. Och när det är sommar längtar man till hösten och lite lugn och ro, eftersom den efterlängtade sommaren kan vara så stressig ibland. Alla nordbor är väl inte sådana, men jag är det definitivt. Så jag var ju tvungen att läsa den här boken.
Det är en fin bok. En sådan där bok som nästan kräver att det finns någon annan i närheten som man kan läsa vissa stycken högt för. Det är mycket behagligt att få läsa om vemod, allvar och vårt behov av andlighet utan att hela tiden pådyvlas den där krampaktiga positiviteten som återfinns på så många andra håll. Det är okej och nödvändigt att vara allvarlig ibland. Och att längta efter något med ett vemod som nästan gör ont kan göra gott.
Så det känns bra att läsa den här boken. Jag känner mig stärkt av lite allvarlig eftertanke och att få bejaka min vemodiga längtan efter exempelvis mitt hus på landet. Man måste faktiskt inte alls vara hysteriskt glad hela tiden för att vara lycklig.
Det är en fin bok. En sådan där bok som nästan kräver att det finns någon annan i närheten som man kan läsa vissa stycken högt för. Det är mycket behagligt att få läsa om vemod, allvar och vårt behov av andlighet utan att hela tiden pådyvlas den där krampaktiga positiviteten som återfinns på så många andra håll. Det är okej och nödvändigt att vara allvarlig ibland. Och att längta efter något med ett vemod som nästan gör ont kan göra gott.
Så det känns bra att läsa den här boken. Jag känner mig stärkt av lite allvarlig eftertanke och att få bejaka min vemodiga längtan efter exempelvis mitt hus på landet. Man måste faktiskt inte alls vara hysteriskt glad hela tiden för att vara lycklig.
onsdag 19 oktober 2011
Läst: The Foolish Immortals och Kärlek, låt mig inte hungra av Paul Gallico
Två på en gång alltså. Jag har en liten Gallico-samling som jag har inhandlat på diverse antikvariat och loppisar och jag gillar dem. Det är ofta små fina berättelser, även om de kan kännas lite gammalmodiga ibland. De är ju skrivna på de ålderdomliga 50- och 60-talen, gubevars.
The Foolish Immortals handlar om losern Joe Sears, som hankar sig fram på diverse småjobb, men drömmer om det stora genombrottet. När han läser en artikel om den stenrika Hannah Bascombe, åldrad arvtagerska som har allt. Nästan. Hannah har ingen lust att dö och ge skattemyndigheterna som hon är i ständig strid med fritt fram. Hannah har inga arvtagare och kanske skulle hon vilja skiljas från en liten del av sina enorma tillgångar om hon fick det hon helst ville ha? Sagt och gjort, Joe läser sin Bibel och klurar ut en plan på hur man säljer in evigt liv till en ensam gammal kvinna. Som ett svar på alla hans böner träffar han Ben-Isaac, nyanländ från Polen, men med hågen styrd mot Israel där han ska försöka leta upp sin släkt. Av släkten i Polen finns ingen kvar efter kriget och trots att Ben-Isaac är ung och vacker, så har han den erfarenhet som bara en som sett för mycket kan ha. En perfekt representant för en av Israels stammar som härstammar från de gamla patriarkerna som enligt Bibeln blev flera hundra år gamla.
Ett sällskap ger sig så iväg till Israel för att söka efter livets träd. Väl där blir det inte riktigt som Joe tänkt sig och efter ett tag är det inte lika tydligt längre vad det är de letar efter. Men det finns mycket man kan hitta i Israel.
Historien är som en liten saga och den är rätt söt, även om den är kryddad med lite fåniga hårdkokta fraser, främst från Joe, som i mina ögon är den typiskt vilsna losern i någon gammal 50-tals film. Men även han hittar något i Israel, även om det inte var det han trodde.
Den andra då, Kärlek låt mig inte hungra. Den utspelar sig på en cirkus. Av någon anledning gillar jag cirkusromaner. Här finns alla möjliga sorters människor med alla möjliga olika nationaliteter och kvaliteter. Rose kommer till cirkusen tillsammans med en av clownerna. Hon är ensam i hela världen och har ingenstans att bo, så en cirkusvagn är rena paradiset för henne. Det handlar inte om kärlek, det är bara ett praktiskt arrangemang. Rose blir vän med den gamle djurskötaren mr Albert och blir vän med de flesta djuren, utom den kvinnohatande elefanten. Hon blir också förälskad i Toby, konstryttaren i en cirkusadlig familj som ser ner på sådana som Rose, som anser vara en simpel hora.
I England, där cirkusen har sin hemvist, är det trögt att locka publik. Cirkusdirektören tror att det beror på att folk sitter hemma och glor på sina TV-apparater i stället. Han bestämmer sig för att ta cirkusen dit där inte TV:n har nått ut än och valet faller på Spanien. På den spanska landsbygden har inte folk TV, där kommer de att vilja gå på cirkus.
I Spanien inträffar en katastrof som slår undan benen på cirkusen för alltid. Alla artister sticker därifrån, men djuren hålls kvar av de spanska myndigheterna. Kvar är även Rose, Toby, mr Albert och Janos, dvärgen, för att ta hand om djuren. Hårda tider stundar och de tvingas till både det ena och det andra för att få pengar till mat för deras stackars hungrande djur.
Jag vet inte riktigt varför jag gillar Gallico, jag gör det bara. Det är annorlunda på något sätt. Och fint. Och medmänskligt. Kärleksfullt. Feelgood-böcker, mer eller mindre, även om den termen nog inte var uppfunnen när de skrevs.
The Foolish Immortals handlar om losern Joe Sears, som hankar sig fram på diverse småjobb, men drömmer om det stora genombrottet. När han läser en artikel om den stenrika Hannah Bascombe, åldrad arvtagerska som har allt. Nästan. Hannah har ingen lust att dö och ge skattemyndigheterna som hon är i ständig strid med fritt fram. Hannah har inga arvtagare och kanske skulle hon vilja skiljas från en liten del av sina enorma tillgångar om hon fick det hon helst ville ha? Sagt och gjort, Joe läser sin Bibel och klurar ut en plan på hur man säljer in evigt liv till en ensam gammal kvinna. Som ett svar på alla hans böner träffar han Ben-Isaac, nyanländ från Polen, men med hågen styrd mot Israel där han ska försöka leta upp sin släkt. Av släkten i Polen finns ingen kvar efter kriget och trots att Ben-Isaac är ung och vacker, så har han den erfarenhet som bara en som sett för mycket kan ha. En perfekt representant för en av Israels stammar som härstammar från de gamla patriarkerna som enligt Bibeln blev flera hundra år gamla.
Ett sällskap ger sig så iväg till Israel för att söka efter livets träd. Väl där blir det inte riktigt som Joe tänkt sig och efter ett tag är det inte lika tydligt längre vad det är de letar efter. Men det finns mycket man kan hitta i Israel.
Historien är som en liten saga och den är rätt söt, även om den är kryddad med lite fåniga hårdkokta fraser, främst från Joe, som i mina ögon är den typiskt vilsna losern i någon gammal 50-tals film. Men även han hittar något i Israel, även om det inte var det han trodde.
Den andra då, Kärlek låt mig inte hungra. Den utspelar sig på en cirkus. Av någon anledning gillar jag cirkusromaner. Här finns alla möjliga sorters människor med alla möjliga olika nationaliteter och kvaliteter. Rose kommer till cirkusen tillsammans med en av clownerna. Hon är ensam i hela världen och har ingenstans att bo, så en cirkusvagn är rena paradiset för henne. Det handlar inte om kärlek, det är bara ett praktiskt arrangemang. Rose blir vän med den gamle djurskötaren mr Albert och blir vän med de flesta djuren, utom den kvinnohatande elefanten. Hon blir också förälskad i Toby, konstryttaren i en cirkusadlig familj som ser ner på sådana som Rose, som anser vara en simpel hora.
I England, där cirkusen har sin hemvist, är det trögt att locka publik. Cirkusdirektören tror att det beror på att folk sitter hemma och glor på sina TV-apparater i stället. Han bestämmer sig för att ta cirkusen dit där inte TV:n har nått ut än och valet faller på Spanien. På den spanska landsbygden har inte folk TV, där kommer de att vilja gå på cirkus.
I Spanien inträffar en katastrof som slår undan benen på cirkusen för alltid. Alla artister sticker därifrån, men djuren hålls kvar av de spanska myndigheterna. Kvar är även Rose, Toby, mr Albert och Janos, dvärgen, för att ta hand om djuren. Hårda tider stundar och de tvingas till både det ena och det andra för att få pengar till mat för deras stackars hungrande djur.
Jag vet inte riktigt varför jag gillar Gallico, jag gör det bara. Det är annorlunda på något sätt. Och fint. Och medmänskligt. Kärleksfullt. Feelgood-böcker, mer eller mindre, även om den termen nog inte var uppfunnen när de skrevs.
lördag 24 september 2011
Bokmässa
Igår var jag på Bokmässan nästan hela dagen. Där fanns förstås massor av böcker, men också en hel massa kändisar av alla digniteter som fladdrade förbi till höger och vänster. Guillou och Ranelid kan man exempelvis inte undvika, hur mycket man än vill. De är överallt (fast dock aldrig på samma plats samtidigt). Jag försökte lyssna lite på Henrik Schyffert och Fredrik Lindström när det pratade inredning (och krängde sin inredningsbok), men det var för trångt och för dåligt ljud, så jag missade hälften. Jag fick veta att Fredrik Skavlan också är illustratör, vilket jag inte hade en aning om och att han inte kan rita hästar. Jag lyssnade på en kort intervju med Alex Schulman och en med Patrik Sjöberg.
Jag köpte till och med Patrik Sjöbergs bok, signerad. Det var på ren impuls. Jag gillade det han sa om barn och idrott och ledare inom ungdomsidrott. Jag gillar att han jobbar med BRIS. Det faktum att vi så sent som för några veckor sedan fick mail från sonens idrottsförening om att det förelåg en polisanmälan mot en ledare inom klubben för närmanden mot minderårig påverkade också. Och så blev jag säkert lite starstruck. Om man nu ska släpa med sig en autograf hem är det väl lika bra att det är från en världsmästare. Jag såg ju inte till de där nobelpristagarna som också skulle finnas på plats.
Sedan var jag helt slut. Blev tvungen att sitta ner länge och vila och fika med Anna från Örebro. Och gå och trängas lite framför Nina Hagens boksignering. Köpa så mycket böcker och tidningar jag orkade bära ut till bilen.
Det är jobbigt att gå på bokmässa, men fantastiskt kul. Kanske borde ta en sväng idag igen?
Jag köpte till och med Patrik Sjöbergs bok, signerad. Det var på ren impuls. Jag gillade det han sa om barn och idrott och ledare inom ungdomsidrott. Jag gillar att han jobbar med BRIS. Det faktum att vi så sent som för några veckor sedan fick mail från sonens idrottsförening om att det förelåg en polisanmälan mot en ledare inom klubben för närmanden mot minderårig påverkade också. Och så blev jag säkert lite starstruck. Om man nu ska släpa med sig en autograf hem är det väl lika bra att det är från en världsmästare. Jag såg ju inte till de där nobelpristagarna som också skulle finnas på plats.
Sedan var jag helt slut. Blev tvungen att sitta ner länge och vila och fika med Anna från Örebro. Och gå och trängas lite framför Nina Hagens boksignering. Köpa så mycket böcker och tidningar jag orkade bära ut till bilen.
Det är jobbigt att gå på bokmässa, men fantastiskt kul. Kanske borde ta en sväng idag igen?
fredag 2 september 2011
Läst: Jag älskar dig inte av Christina Stielli
Lotten och Per lever ett lyckligt familjeliv i villaidyllen. Per tjänar bra med pengar på fint jobb på NK, Lotten är lärare och tar hand om barnen, hemmet och sopar banan för Per. Ända tills Per säger lite sådär bara, att han inte älskar henne längre. Och så en dag går han.
Lottens värld rasar samman. Hela hennes liv har under många år kretsat kring att göra allt för Per och utan honom är hon ingen. Fast hon måste. Hon måste ta hand om barnen, som naturligtvis också blir förtvivlade. Hon faller ner i en djup depression och klarar tillvaron med hjälp av den goda grannen Lou, bögkompisen Bosse och brorsan Hasse. Saken blir inte bättre av att hon får reda på att Per har träffat en annan. Men det är ju inte så konstigt. Det är ju något allvarligt fel på henne. Så måste det ju vara. Att Per är värsta skitstöveln rakt igenom är en annan femma.
Till slut lyckas Lotten i alla fall uppbåda lite jävlaranamma och får tillbaka lite självkänsla igen. Hämnden på Per blir ljuv och slutet gott, allting gott.
Fast inte riktigt, va? Första halvan av boken som mest rör Lotten avgrundsdjup grät jag mig igenom. Jag kunde verkligen känna det där nattsvarta mörkret, jag vet precis hur det är att sitta i den där bubblan och inte klara av att se ut och det vara bara ren ångest alltihop. Inte den minsta lilla feelgood-läsning. Sedan vet jag inte riktigt vad som hände. Det började kännas som om Lotten trots allt hade det ganska bra. Hon tappade aldrig greppet inför barnen, var en supermamma hela tiden, grannen Lou är nästan för bra för att vara sann och sedan naturligtvis en bästa bögkompis som alltid ställer upp och ger ett litet manligt perspektiv på saker och ting, samtidigt som han är sådär tokrolig som heterokvinnors bögkompisar på film och i litteratur är. Kliché, eller? Hon går till och med ur skilsmässan med stärkt ekonomi. Hur ofta händer det? Mitt i allt eländet är Lotten alltså lyckligt lottad, jämfört med de flesta andra som hamnar i samma situation. Inte för att jag inte unnar Lotten ett gott liv, men det blir helt plötsligt lite för enkelt för att kännas trovärdigt.
Lottens värld rasar samman. Hela hennes liv har under många år kretsat kring att göra allt för Per och utan honom är hon ingen. Fast hon måste. Hon måste ta hand om barnen, som naturligtvis också blir förtvivlade. Hon faller ner i en djup depression och klarar tillvaron med hjälp av den goda grannen Lou, bögkompisen Bosse och brorsan Hasse. Saken blir inte bättre av att hon får reda på att Per har träffat en annan. Men det är ju inte så konstigt. Det är ju något allvarligt fel på henne. Så måste det ju vara. Att Per är värsta skitstöveln rakt igenom är en annan femma.
Till slut lyckas Lotten i alla fall uppbåda lite jävlaranamma och får tillbaka lite självkänsla igen. Hämnden på Per blir ljuv och slutet gott, allting gott.
Fast inte riktigt, va? Första halvan av boken som mest rör Lotten avgrundsdjup grät jag mig igenom. Jag kunde verkligen känna det där nattsvarta mörkret, jag vet precis hur det är att sitta i den där bubblan och inte klara av att se ut och det vara bara ren ångest alltihop. Inte den minsta lilla feelgood-läsning. Sedan vet jag inte riktigt vad som hände. Det började kännas som om Lotten trots allt hade det ganska bra. Hon tappade aldrig greppet inför barnen, var en supermamma hela tiden, grannen Lou är nästan för bra för att vara sann och sedan naturligtvis en bästa bögkompis som alltid ställer upp och ger ett litet manligt perspektiv på saker och ting, samtidigt som han är sådär tokrolig som heterokvinnors bögkompisar på film och i litteratur är. Kliché, eller? Hon går till och med ur skilsmässan med stärkt ekonomi. Hur ofta händer det? Mitt i allt eländet är Lotten alltså lyckligt lottad, jämfört med de flesta andra som hamnar i samma situation. Inte för att jag inte unnar Lotten ett gott liv, men det blir helt plötsligt lite för enkelt för att kännas trovärdigt.
tisdag 30 augusti 2011
Läst: Min kamp 1 av Karl Ove Knausgård
Så har jag läst en bok jag inte trodde att jag skulle läsa. Jag hade nämligen en bild av att det här bara var ytterligare ett gnällbok där en man med alldeles för stort konstnärsego ynkade på om hur jobbigt det är att leva. Och sån't tycker jag är oerhört tröttsamt. Men. Jag tycker det är bra. Jag sugs in i Karl Oves liv och vill veta mer. Vilken tur att det finns fem delar till.
Jag funderar på varför jag tycker det är så bra. Jag kan känna igen mig i en del, även om jag inte tror att Karl Ove Knausgård och jag har så där himla många beröringspunkter. Jag tror det är tiden som beskrivs. Vi är nästan lika gamla och jag känner igen tidsfärgerna, musiken, jag har inga problem med att se frisyrerna och kläderna framför mig. Sedan beskriver han vissa scener med en minutiös detaljrikedom som också gör sitt till.
Det är utlämnande som alla riktiga självbiografier, men det finns inga ursäkter. Det känns ärligt. Total avsaknad av hitte-på och försök att frisera verkligheten. Eller det känns ju så i alla fall, jag vet ju inte, och antagligen är det en hel del hitte-på. Jag kommer på mig själv ibland med att tänka "Hur kan han komma ihåg det där?" när någon till synes relativ obetydlig händelse som utspelats för många år sedan beskrivs i små, små detaljer. Det är ju inte mänskligt att komma ihåg allt, så naturligtvis måste man låta fantasin spela.
Det stora temat är ju uppgörelsen med fadern. Bilden av fadern är inte vacker, men inte heller ensidig. Pappan går från respekterad lärare till grav alkoholist. Senare hälften av boken handlar mest om hur Karl Ove och hans bror återvänder till hemstaden för att begrava den far de inte har träffat på länge och röja upp i all den oreda han har ställt till med. Det är naturligtvis inte enkelt. Att känna både lättnad och saknad är motstridigt, men ganska naturligt.
Jag är som sagt såld nu och kommer raskt att införskaffa resterande delar av Min kamp. Jag ser fram emot den läsningen.
Jag funderar på varför jag tycker det är så bra. Jag kan känna igen mig i en del, även om jag inte tror att Karl Ove Knausgård och jag har så där himla många beröringspunkter. Jag tror det är tiden som beskrivs. Vi är nästan lika gamla och jag känner igen tidsfärgerna, musiken, jag har inga problem med att se frisyrerna och kläderna framför mig. Sedan beskriver han vissa scener med en minutiös detaljrikedom som också gör sitt till.
Det är utlämnande som alla riktiga självbiografier, men det finns inga ursäkter. Det känns ärligt. Total avsaknad av hitte-på och försök att frisera verkligheten. Eller det känns ju så i alla fall, jag vet ju inte, och antagligen är det en hel del hitte-på. Jag kommer på mig själv ibland med att tänka "Hur kan han komma ihåg det där?" när någon till synes relativ obetydlig händelse som utspelats för många år sedan beskrivs i små, små detaljer. Det är ju inte mänskligt att komma ihåg allt, så naturligtvis måste man låta fantasin spela.
Det stora temat är ju uppgörelsen med fadern. Bilden av fadern är inte vacker, men inte heller ensidig. Pappan går från respekterad lärare till grav alkoholist. Senare hälften av boken handlar mest om hur Karl Ove och hans bror återvänder till hemstaden för att begrava den far de inte har träffat på länge och röja upp i all den oreda han har ställt till med. Det är naturligtvis inte enkelt. Att känna både lättnad och saknad är motstridigt, men ganska naturligt.
Jag är som sagt såld nu och kommer raskt att införskaffa resterande delar av Min kamp. Jag ser fram emot den läsningen.
onsdag 24 augusti 2011
Läst: Jägarna på Karinhall av Carl-Henning Wijkmark
Året är 1936 och det är dags för olympiad i Berlin. Samtidigt ska Herman Göring ha sin årliga jakthelg på slottet Karinhall. Ett antal prominenta gäster som han kan ha nytta av bjuds in för ett helg med orgier i fylla, mat, sex och kanske ett och annat nedlagt byte. Göring vet vad hans gäster vill ha och ser till att var och en får det, oavsett vad det handlar om. Ingenting är omöjligt.
Det är väl det det hela handlar om. Ingenting är omöjligt när man har makt och pengar. Utom möjligen smak och stil, som inte går att köpa. Det intryck man som läsare får av Karinhall och "den tjocke", som han bitvis kallas i boken, är väl just att det är så smaklöst. Att han funderar på att ta emot sina gäster iklädd någon slags fotsida Graalkappa och spökar ut sina drevkarlar till medeltida germaner i nazitolkning, ja, vad ska man säga. Det är så dumt allting. Och ingen litar på någon och alla spionerar på alla. Det är väl det som makt gör, då som nu.
Boken är bra, men det är ingen feelgoodläsning. Jag blir ganska äcklad emellanåt, men det är väl det som är meningen. Det jag har svårast för och som känns lite för gubbsjukt för mig är de rent pornografiska delarna. Att gubbarna förlustar sig med inhyrda prostituerade är en sak, men när det framställs som att kvinnorna njuter av att mer eller mindre bli våldtagna under förnedrande former, blir det lite för mycket för mig. De må vara förhärdade fnask allihop, men det måste väl finnas gränser.
Det är väl det det hela handlar om. Ingenting är omöjligt när man har makt och pengar. Utom möjligen smak och stil, som inte går att köpa. Det intryck man som läsare får av Karinhall och "den tjocke", som han bitvis kallas i boken, är väl just att det är så smaklöst. Att han funderar på att ta emot sina gäster iklädd någon slags fotsida Graalkappa och spökar ut sina drevkarlar till medeltida germaner i nazitolkning, ja, vad ska man säga. Det är så dumt allting. Och ingen litar på någon och alla spionerar på alla. Det är väl det som makt gör, då som nu.
Boken är bra, men det är ingen feelgoodläsning. Jag blir ganska äcklad emellanåt, men det är väl det som är meningen. Det jag har svårast för och som känns lite för gubbsjukt för mig är de rent pornografiska delarna. Att gubbarna förlustar sig med inhyrda prostituerade är en sak, men när det framställs som att kvinnorna njuter av att mer eller mindre bli våldtagna under förnedrande former, blir det lite för mycket för mig. De må vara förhärdade fnask allihop, men det måste väl finnas gränser.
fredag 19 augusti 2011
Läst: Nattfåk av Johan Theorin
Den gamla fyrmästargården Åludden på norra Öland har stått tom länge och det sägs att det spökar där. På julafton samlas alla som dött på gården för julotta, till exempel. Gården lär dessutom vara byggd av trä från ett vrak, vilket inte heller är så lyckat ur spöksynpunkt.
En ung familj från Stockholm köper gården och påbörjar en omfattande renovering. Frun, Katrine, har en excentrisk mor som under några år i sin ungdom bodde på gården. Mannen, Joakim, har ett eget spöke att fly ifrån.
Ett tragiskt dödsfall inträffar. Nya och gamla händelser går i varandra och det verkar faktiskt som om det finns en del spöken på riktigt.
Jag tycker det är skitbra. Att jag inte har läst den här tidigare tror jag beror på att jag har avfärdat den som deckare och enligt mitt egna icke särskilt trovärdiga mantra "läser jag inte deckare". Men det är en inte så deckaraktig deckare. Visst finns det poliser och misstankar om mord, men det finns även ett övernaturligt inslag som tilltalar mig mycket. Och en intressant familjehistoria. Jag tycker dock att Joakim borde ta sina barn och flytta till något annat ställe än Åludden. Det verkar inte vara något vidare värst mysigt ställe att bo på. Särskilt inte när fåken drar in över ön.
En ung familj från Stockholm köper gården och påbörjar en omfattande renovering. Frun, Katrine, har en excentrisk mor som under några år i sin ungdom bodde på gården. Mannen, Joakim, har ett eget spöke att fly ifrån.
Ett tragiskt dödsfall inträffar. Nya och gamla händelser går i varandra och det verkar faktiskt som om det finns en del spöken på riktigt.
Jag tycker det är skitbra. Att jag inte har läst den här tidigare tror jag beror på att jag har avfärdat den som deckare och enligt mitt egna icke särskilt trovärdiga mantra "läser jag inte deckare". Men det är en inte så deckaraktig deckare. Visst finns det poliser och misstankar om mord, men det finns även ett övernaturligt inslag som tilltalar mig mycket. Och en intressant familjehistoria. Jag tycker dock att Joakim borde ta sina barn och flytta till något annat ställe än Åludden. Det verkar inte vara något vidare värst mysigt ställe att bo på. Särskilt inte när fåken drar in över ön.
tisdag 16 augusti 2011
En skämsbok
Jag har läst en riktig skämsbok i sommar. Den är så lite litteratur att jag inte ens tänker skriva upp den på min lista över lästa böcker för i år. En tramslig, patetisk historia på 600 sidor med rosa omslag. Och jag läste, skäms på mig.
Pinsamheten heter "Ashimas bok" av Caroline Giertz. Ashima var Jahves hustru, men som de flesta fruar kom hon inte alltid överens med sin man och bestämde sig för att stiga ner till jorden för att återfödas som människa. En av ärkeänglarna, Haniel, som är dödligt (skojar bara, han är så odödlig en ängel kan vara) förälskad i Ashima, följer efter i hopp om att kunna förenas med sin älskade. En ödets (eller Guds) nyck gör att Ashima kommer till jorden som spädbarn, medan Haniel dimper ner som en något äldre man.
Ashima och Haniel lever sitt liv på jorden som människor, men är inga vanliga människor. De har krafter som vanliga dödliga inte har. De är inte de enda på jorden som har himmelskt ursprung.Det finns nephilimer också, förbjudna och för evigt förbannade avkommor till änglar som tagit sig hustrur bland människorna. De upproriska änglarna blev för detta tilltag för evigt inspärrade i någon grotta någonstans (om detta kan man även läsa i exempelvis Angelology). Nephilimerna har blivit lite lätt sura på Jahve och hans allsmäktighet och betraktas därmed som ganska onda varelser (bland annat livnär de sig på människor), men Ashima som tror att kärleken kan besegra allt, tror inte på ondskan.
Det självklara i den här boken är att kvinnligt = kärleksfullt, klokt, ljust och vackert och det manliga är precis tvärtom. Förutom Haniel, som är alla kvinnors drömman, både änglalikt ståtlig, vacker och klok, men samtidigt machokapabel att svänga ett svärd och försvara sin kvinna när det behövs. Jag är lite trött på den typen av stereotyper.
Det värsta av allt är att man i förordet kan läsa att ingivelsen att skriva om Ashima kom till Caroline som om det var hennes uppgift att göra det. Hon fick helt enkelt en order från andevärlden. Jag antar att det var det som verkligen väckte min nyfikenhet.
Det finns absolut ingenting som är trovärdigt i den här boken och slutet, ja jisses, snacka om nödlösning. Men jag förstår. Det finns helt enkelt inget annat sätt att ta sig ur den här soppan.
Pinsamheten heter "Ashimas bok" av Caroline Giertz. Ashima var Jahves hustru, men som de flesta fruar kom hon inte alltid överens med sin man och bestämde sig för att stiga ner till jorden för att återfödas som människa. En av ärkeänglarna, Haniel, som är dödligt (skojar bara, han är så odödlig en ängel kan vara) förälskad i Ashima, följer efter i hopp om att kunna förenas med sin älskade. En ödets (eller Guds) nyck gör att Ashima kommer till jorden som spädbarn, medan Haniel dimper ner som en något äldre man.
Ashima och Haniel lever sitt liv på jorden som människor, men är inga vanliga människor. De har krafter som vanliga dödliga inte har. De är inte de enda på jorden som har himmelskt ursprung.Det finns nephilimer också, förbjudna och för evigt förbannade avkommor till änglar som tagit sig hustrur bland människorna. De upproriska änglarna blev för detta tilltag för evigt inspärrade i någon grotta någonstans (om detta kan man även läsa i exempelvis Angelology). Nephilimerna har blivit lite lätt sura på Jahve och hans allsmäktighet och betraktas därmed som ganska onda varelser (bland annat livnär de sig på människor), men Ashima som tror att kärleken kan besegra allt, tror inte på ondskan.
Det självklara i den här boken är att kvinnligt = kärleksfullt, klokt, ljust och vackert och det manliga är precis tvärtom. Förutom Haniel, som är alla kvinnors drömman, både änglalikt ståtlig, vacker och klok, men samtidigt machokapabel att svänga ett svärd och försvara sin kvinna när det behövs. Jag är lite trött på den typen av stereotyper.
Det värsta av allt är att man i förordet kan läsa att ingivelsen att skriva om Ashima kom till Caroline som om det var hennes uppgift att göra det. Hon fick helt enkelt en order från andevärlden. Jag antar att det var det som verkligen väckte min nyfikenhet.
Det finns absolut ingenting som är trovärdigt i den här boken och slutet, ja jisses, snacka om nödlösning. Men jag förstår. Det finns helt enkelt inget annat sätt att ta sig ur den här soppan.
måndag 15 augusti 2011
Läst: Nattvandraren av Andrew Taylor
London, sent 1700-tal. John Holdsworth har fått sin beskärda del av elände i livet. Först drunknar hans lille son i en tragisk olyckshändelse. Hans hustru hämtar sig aldrig psykiskt efter olyckan och går till slut i vattnet. John Holdsworth tycker sig höra och ana sin fru och sin son lite varstans, men han är inte den som tror på spöken. Han har till och med skrivit en liten bok i ämnet.
Via denna bok får han kontakt med en rik änka som vill ge honom ett uppdrag. Han ska bege sig till Cambridge för att försöka om möjligt bota hennes son, som hamnat på dårhus efter att kanske ha sett ett spöke. Sonen är också medlem i ett hemligt sällskap som förutom att ägna sig åt alltför stort alkoholintag, även sysslar med våldtäkt av jungfrur som initieringsritual. Frun till ledaren för det hemliga sällskapet har nyligen drunknat och det är eventuellt hon som spökar. Spökhistorier är inte så populära för collegets rykte, så det hela måste tonas ner och skötas diskret.
Holdsworth är en man med fötterna på jorden. Nu är det mycket mystiskt som pågår i den egen lilla värld som colleget utgör, men han gör sitt bästa för att hitta naturliga förklaringar på saker och ting. Och lyckas väl ganska bra med det. Mot sin vilja får han lite sprittande känslor för den unga rektorsfrun också.
Det är ganska OK läsning, utan att vara något extra. Plus för miljön och tiden.
Via denna bok får han kontakt med en rik änka som vill ge honom ett uppdrag. Han ska bege sig till Cambridge för att försöka om möjligt bota hennes son, som hamnat på dårhus efter att kanske ha sett ett spöke. Sonen är också medlem i ett hemligt sällskap som förutom att ägna sig åt alltför stort alkoholintag, även sysslar med våldtäkt av jungfrur som initieringsritual. Frun till ledaren för det hemliga sällskapet har nyligen drunknat och det är eventuellt hon som spökar. Spökhistorier är inte så populära för collegets rykte, så det hela måste tonas ner och skötas diskret.
Holdsworth är en man med fötterna på jorden. Nu är det mycket mystiskt som pågår i den egen lilla värld som colleget utgör, men han gör sitt bästa för att hitta naturliga förklaringar på saker och ting. Och lyckas väl ganska bra med det. Mot sin vilja får han lite sprittande känslor för den unga rektorsfrun också.
Det är ganska OK läsning, utan att vara något extra. Plus för miljön och tiden.
torsdag 11 augusti 2011
Läst: Me Cheeta
Tarzans apa Cheeta har alltså skrivit en självbiografi om sitt liv i Hollywood. Det börjar i djungeln, där Cheeta berättar om hur han växte upp och sedan så småningom fångades in och transporterade på en båt till USA. Han förstod tidigt vad det var människorna gillade och började med konststycken redan på fartyget i utbyte mot cigaretter.
Cheetas liv i Hollywood är som så många andra liv i Hollywood kantat av sprit, droger och urspårade partyn. För det mesta gick Cheeta på fest ihop med sin polare Johnny. När de inte skapade filmhistoria då, förstås. Dessutom har Cheeta en del konspirationsteorier om människornas stora Plan, som går ut på att tämja naturen till den grad att den inte längre fyller någon funktion. Han är ju själv ett strålande exempel på det. Självklart har en apa det bättre i Hollywood än i djungeln.
Det är väl ganska kul skrivet egentligen. En massa 30- och 40-tals stjärnor radas upp och beskrivs i oftast ganska bitska ordalag. Det är väl kul om man gillar sån't. Själv är jag inte tillräckligt insatt och känner bara igen en del av alla de som passerar revy. I mitt tycke är boken alldeles för lång. Det blir oerhört tjatigt och en tredjedel hade varit mer än lagom.
Cheetas liv i Hollywood är som så många andra liv i Hollywood kantat av sprit, droger och urspårade partyn. För det mesta gick Cheeta på fest ihop med sin polare Johnny. När de inte skapade filmhistoria då, förstås. Dessutom har Cheeta en del konspirationsteorier om människornas stora Plan, som går ut på att tämja naturen till den grad att den inte längre fyller någon funktion. Han är ju själv ett strålande exempel på det. Självklart har en apa det bättre i Hollywood än i djungeln.
Det är väl ganska kul skrivet egentligen. En massa 30- och 40-tals stjärnor radas upp och beskrivs i oftast ganska bitska ordalag. Det är väl kul om man gillar sån't. Själv är jag inte tillräckligt insatt och känner bara igen en del av alla de som passerar revy. I mitt tycke är boken alldeles för lång. Det blir oerhört tjatigt och en tredjedel hade varit mer än lagom.
tisdag 9 augusti 2011
Hört: Skugga av Karin Alvtegen
Det här har varit min bilbok nu i sommar. Eftersom cd-böcker är så hutlöst dyra är jag inte så nogräknad när jag köper dem. Den här hittade jag för 20 spänn på loppis i sonens skola. Ett alldeles lagom pris.
En äldre kvinna, Gerda Persson avlider och eftersom hon inte har någon släkt är det socialtjänsten som får ordna med begravning och bouppteckning. Gerda har arbetat som hushållerska i många år åt den store författaren Axel Ragnerfeldt, tillika nobelpristagare i litteratur. I ett testamente ger Gerda all sin kvarlåtenskap åt en ung man, Kristoffer. Kristoffer har dock ingen aning om vilken relation han har till Gerda. Han börjar nysta för att få reda på varför han är arvinge och kanske för att få reda på vem han egentligen är. Kristoffer är nämligen ett hittebarn och har ingen aning om vilka hans biologiska föräldrar är. Det som kommer upp i dagen är ingen vacker historia, utan det handlar om mord, svek och lögner.
Jag tror att det här historien vinner på att läsas. Då kan man öka hastigheten och skumma igenom allt dravel i början. Nu tvingas jag lyssna på skiva efter skiva där absolut ingenting händer. I slutet händer däremot väldigt mycket och trots att det är väldigt segt i början blöir jag ändå lite överraskad. Men det hjälper inte. Jag tycker inte att det är så överraskande att det blir bra.
En äldre kvinna, Gerda Persson avlider och eftersom hon inte har någon släkt är det socialtjänsten som får ordna med begravning och bouppteckning. Gerda har arbetat som hushållerska i många år åt den store författaren Axel Ragnerfeldt, tillika nobelpristagare i litteratur. I ett testamente ger Gerda all sin kvarlåtenskap åt en ung man, Kristoffer. Kristoffer har dock ingen aning om vilken relation han har till Gerda. Han börjar nysta för att få reda på varför han är arvinge och kanske för att få reda på vem han egentligen är. Kristoffer är nämligen ett hittebarn och har ingen aning om vilka hans biologiska föräldrar är. Det som kommer upp i dagen är ingen vacker historia, utan det handlar om mord, svek och lögner.
Jag tror att det här historien vinner på att läsas. Då kan man öka hastigheten och skumma igenom allt dravel i början. Nu tvingas jag lyssna på skiva efter skiva där absolut ingenting händer. I slutet händer däremot väldigt mycket och trots att det är väldigt segt i början blöir jag ändå lite överraskad. Men det hjälper inte. Jag tycker inte att det är så överraskande att det blir bra.
Läst: Pilotens hustru av Anita Shreve
Katherine är lyckligt gift med Jack och de har en dotter tillsammans och bor fint i ett hus vid havet. Jack är pilot och en natt ringer det på dörren. En representant för flygbolaget meddelar att planet som Jack flög från London har störtat. Inga överlevande.
Under utredningen av olyckan börjar ryktet gå att det fanns en bomb ombord och att det var Jack som hade tagit den ombord. Katherine börjar nysta i småsaker hemma och inser att hon kanske inte kände Jack så väl, trots allt. Han verkar ha levt ett dubbelliv och hon reser till London för att försöka få reda vilka hemligheter Jack hade för henne och vad som egentligen har hänt. Och hon hittar både det ena och det andra. Man skulle kunna kalla det en trogen hustrus värsta mardröm.
Det här är en spännande roman som är lite svår att kategorisera. Å ena sidan är det väl en slags relationshistoria, å andra sidan en thriller. Jag tycker hur som helst att det är bra och spännande.
Under utredningen av olyckan börjar ryktet gå att det fanns en bomb ombord och att det var Jack som hade tagit den ombord. Katherine börjar nysta i småsaker hemma och inser att hon kanske inte kände Jack så väl, trots allt. Han verkar ha levt ett dubbelliv och hon reser till London för att försöka få reda vilka hemligheter Jack hade för henne och vad som egentligen har hänt. Och hon hittar både det ena och det andra. Man skulle kunna kalla det en trogen hustrus värsta mardröm.
Det här är en spännande roman som är lite svår att kategorisera. Å ena sidan är det väl en slags relationshistoria, å andra sidan en thriller. Jag tycker hur som helst att det är bra och spännande.
måndag 8 augusti 2011
Läst: Häxan av Jan Mårtensson
Johan Homan, den evigt unge antikhandlaren i Gamla Sta'n (men bördig från Örebro, givetvis), vars liv består av osannolika sammanträffanden, blir bjuden att tillbringa en vecka eller så i en svensk konstnärskoloni i Frankrike. Här har både Carl Larsson och August Strindberg hämtat inspiration. På plats bland diverse målare och skulptriser finns även en konstkritiker som kallas Häxan på grund av hennes oerhört bitska och elaka recensioner. Hon har inte många vänner i konstkretsarna, men verkar inte bry sig nämnvärt.
Johan Homan, som inte tillbringar dagarna bakom ett staffli, gör ett häpnadsveckande upptäckt som skulle kunna skaka om konstvärlden rejält. Och Häxan råkar falla ned från ett torn och slå ihjäl sig. Så det kan bli. Och alla boende på gästhemmet i konstkolonin var där.
Väl hemma i Stockholm igen ger sig Homan som vanligt ut på mördarjakt. Han lägger näsan i blöt vart han än kommer åt och är en oerhört påfrestande typ i största allmänhet. Som vanligt är det katten Cleo som ger Homan det sista tipset för att lösa gåtan. Fast den här gången var den gode Homan mer korkad än vanlig. Till och med jag hade listat ut vem mördaren var långt innan Cleo kom med ledtråden.
Det här är läsning för huset på landet. Jag skulle aldrig drömma om att plocka upp en Mårtensson-deckare någon annanstans. Men där passar det ju så oerhört bra. Nu blev jag helt plötsligt väldigt sugen på att åka dit och ligga i soffan och läsa böcker. Skönt att det är höst snart, så att man kan åka till landet utan krav på att något ska göras.
Johan Homan, som inte tillbringar dagarna bakom ett staffli, gör ett häpnadsveckande upptäckt som skulle kunna skaka om konstvärlden rejält. Och Häxan råkar falla ned från ett torn och slå ihjäl sig. Så det kan bli. Och alla boende på gästhemmet i konstkolonin var där.
Väl hemma i Stockholm igen ger sig Homan som vanligt ut på mördarjakt. Han lägger näsan i blöt vart han än kommer åt och är en oerhört påfrestande typ i största allmänhet. Som vanligt är det katten Cleo som ger Homan det sista tipset för att lösa gåtan. Fast den här gången var den gode Homan mer korkad än vanlig. Till och med jag hade listat ut vem mördaren var långt innan Cleo kom med ledtråden.
Det här är läsning för huset på landet. Jag skulle aldrig drömma om att plocka upp en Mårtensson-deckare någon annanstans. Men där passar det ju så oerhört bra. Nu blev jag helt plötsligt väldigt sugen på att åka dit och ligga i soffan och läsa böcker. Skönt att det är höst snart, så att man kan åka till landet utan krav på att något ska göras.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)