Jobba vs. vara ledig

I morse tackade jag nej till en hel veckas jobb. Min motivering var att det var för en kund som tar lite för lång tid på sig innan de betalar sina fakturor och jag har ingen lust att vänta på pengar en hel evighet. Men det var ett ganska bra jobb och jag får hysteriskt dåligt samvete när jag säger nej utan att egentligen vara upptagen av annat.

Jag har varit så himla duktig under en längre tid. Jobbat och jobbat och jobbat. Jag tänkte jag skulle våga mig på att vara lite ego en liten stund nu. Ta det lugnt. Försöka vara lite kreativ. Men jag får som sagt dåligt samvete bara jag tänker på det, tänk om jobben tar slut om jag inte tackar ja till allting? Fast å andra sidan, tänk om jag tar slut om jag tackar ja till allting? 

Vi åker till huset på landet på onsdag och då vill jag inte ha något jobb hängande över mig. Jag vill vara ledig och ta det lugnt, bara några dagar. Läsa och kolla på TV och slappa i största allmänhet. Vårstäda och göra fint. Jag har väl förtjänat det, har jag inte?

Slut på en seg vecka

Har loggat ut från jobbet nu och är inte ett dugg sugen på att logga in igen någonsin. Jag vet att det går över till måndag, men just nu känns det så. Har haft trassel med en kund som skickat i mina ögon helt orimlig kritik och dessutom på ett otrevligt sätt och det gör mig både förbannad och ledsen. De är dessutom skyldiga mig pengar eftersom de inte har betalt de två senaste fakturorna. Jag tror att vi har jobbat färdigt ihop nu. Inte en stavelse till ska de få av mig, inte förrän de betalat i alla fall.

Det har varit en trött vecka rent allmänt. Dåligt med sömn i början av veckan eftersom en familjemedlem envisades med att vakna på nätterna och inte kunna somna om igen förrän han fick sällskap i sitt rum. Jag orkar inte riktigt med nätter med dålig sömn längre. För gammal, antar jag. Åtta timmar i ett streck om jag ska fungera.

Nu är det en stundande helg utan aktiviteter, det vill säga inga fotbollsmatcher, och det känns skönt. Det späckade schemat börjar tära även på fotbollsspelaren. Vi behöver vila allihop och kanske hitta på något för oss själva. Visserligen är det ett litet stadslopp som kommer att proppa igen halva sta'n i morgon, men det får vi stå ut med. Jag är nöjd om jag bara får sova tills jag vaknar av mig själv.

Länge sedan...

Ja, det här var ju ett tag sedan. Jag har visserligen levt fastklistrad vid tangentbordet i några månader nu, men så mycket "fritidsskrivande" har det inte blivit. Det går bra för mig just nu. Jobbmässigt, alltså. Det är sådant man ska bara tacksam och ödmjuk inför. Men det där med fritid tar ju stryk. Det blir liksom ingen tid till någonting. Men just idag blev det lite ofrivillig tid över. Jag har varit på en ögonundersökning och har just nu världens största pupiller och ser ganska dimmigt. Jag kan inte jobba, även om jag borde. Jag ser alldeles för dåligt. Och sedan känner jag mig eländig i största allmänhet. Jag skulle vilja vara riktigt liten en stund, men det är så dåligt med stora att luta sig emot nu för tiden. Jobbet får helt enkelt vänta en liten stund. Jag har ju hela helgen på mig. Jag känner att soffan, en filt och en kopp te kallar och jag inser med förnuftet att det är precis en sådan kallelse jag i detta nu bör åtlyda. 

Rapport från dödsriket

Om definitionen på död är att inte längre ha något liv, har jag varit död i flera veckor nu. Jobben väller in och varje gång jag precis avslutat något riktigt jobbigt och tänker att nu, nu ska jag pusta ut ett tag, dyker något nytt upp. Och min klåfingriga små tangentfingrar knappar glatt iväg ett "Visst, det tar jag!" fast jag stunden innan hade lovat mig själv att säga nej.

Det är naturligtvis bra att ha mycket jobb när man är sin egen. Det är liksom själva grunden för ens existens som egenföretagare, men det är dumt att försöka göra tre veckors jobb på en vecka. Det är faktiskt jättedumt. Det skulle jag ha sagt till vem som helst som hade frågat mig. Men det är precis så jag bär mig åt just nu. Bara den här veckan, så kan jag vila sedan.

Men sedan blir man ju smickrad också. Det kan ju vara så att det inte finns en enda vettig översättare att få tag på just nu, men jag vill ju gärna tro att jag får så mycket jobb på grund av att jag är så bra. Vilket jag inte kommer att vara om jag försöker göra för mycket på en gång.

Jag tröstar mig med att drömma om allt det där jag ska göra snart. När det har lugnat ner sig. När jag har tjänat lite extra och kan unna mig lite lyx. Alla filmer jag ska se när jag äntligen ligger i soffan och slappar igen. Eller åka på en spahelg. Jag läser dreglande alla annonser om spahotell. Det finns gott om dem här i närheten, så det behöver inte ens innebära en lång resa. Jag borde verkligen boka en spahelg nu på en gång. Because I'm worth it. Jag ska bara jobba lite först.

Har det redan gått en hel vecka?

Hoppsan, nu gick det undan. En vecka som bara försvann in i ett svart hål av stress och korrupta filer. Jag vet inte riktigt vad som hände. Det började jävlas på riktigt i onsdags och sedan rullade det bara på. Alldeles för mycket jobb på alldeles för få dagar och, som sagt, korrupta filer som krävde massor av workarounds och är jag äntligen fick till det kunde jag glädja mig åt att jag hade två till att ta hand om. Och det är få saker som kan få mig att tugga fradga så mycket som tekniskt strul. Särskilt inte när det från början har orsakats av någon annan. Då vill jag stänga dörren, dra ur telefonen och borra ner huvudet och inte titta upp förrän jag är klar. Att försöka gå ifrån och "vila" en stund gör mig bara ännu mer stressad. Att inte morra och fräsa om telefonen ringer tar nästan all min viljestyrka och självbehärskning. Och när man under sådana omständigheter ska försöka leva ett normalt vardagsliv som innefattar rastning av hund, väckning av barn, packning av ryggsäckar och alla sådana helt vanliga saker som helt plötsligt bara har blivit störande moment, ja, då blir jag inte så rolig. Vara sig att vara eller att träffa.

Men nu har det löst sig och allt är frid och fröjd igen. Förutom att jag såg John Gray på Skavlan i fredags. Och enligt hans, eeh, rätt så generaliserande teorier om män och kvinnor är ju män sådana att de vill dra sig undan "i sin grotta" när de är stressade medan kvinnor bara vill älta. Med tanke på hur jag betett mig under dagarna innan är jag alltså egentligen en man. Och John Gray är en jävligt idiotisk amerikan.

Ingen mjukstart

Det nya året har rivstartat och jag har hur mycket som helst att göra. Det är ju bra på alla sätt och vis, men eftersom jobb måste gå före fritid (och i fritid ingår städning) är min arbetsmiljö just nu en sanitär olägenhet. Jag är liksom bara halvfärdig med avjulningen. Granen och allt lullull är nerpackat, men det hänger fortfarande röda tygskynken i fönstren och det ligger glöggfläckiga dukar på borden. Där granen stod är nu ett stort tomrum, eftersom jag har en del planer på ommöblering som jag inte hunnit sätta i verket än. Dammtussarna virvlar omkring och det är fullt med glitter i ryamattan. Jag borde kort sagt ta mig en riktig röjardag, men nu finns det ingen tid alls till sådant. Hoppas bara ingen får för sig att komma och hälsa på den närmsta tiden. Och ja, han jag är gift med befinner sig på annan ort, så nej, vi kan inte vara jämställda på det här planet just nu.

Duktighetssyndrom

Jag har varit superduktig i två dagar. Jobbat, betat av en hel del små förtretliga måsten, postat julkorten, fixat granen, lagat en hel massa mat och faktiskt även bakat. För en gångs skull är jag riktigt nöjd med mig själv. Skönt att det är fredag, även om jag måste jobba lite i helgen också.

Ikväll är det fotbollsavslutning med match mot föräldrarna. Jag brukar avstå allt sådant i den mån det går, eftersom den andra föräldern i den här familjen som tränare i laget är självskriven på plan. Jag ska göra mitt bästa för att sno åt mig en läktarplats. Jag har ju sedan länge insett att det är där jag passar bäst i de flesta idrottssammanhang.

I övrigt hoppas jag att jag ska beta av ytterligare några surdegar i helgen. Jag har till exempel massor av papper i en stor hög på mitt skrivbord som verkligen borde sorteras in i någon pärm och glömmas bort. Det är ju snart ett nytt år. Snart en ny deklaration. Då är det bra om alla papper går att återfinna i någon fin pärm.

Jobbkoma

Två helvetesdagar är till ända. Hoppas jag. Fortfarande kan vad som helst hända. En mycket överoptimistisk tidsplan (tidsuppskattningar är inte alltid min starkaste sida, uppenbarligen) ledde till att jag fick klämma in ca 20 timmars jobb på en och en halv dag. Lägg därtill så kallat tekniskt strul av den mer hjärtklappningsframkallande sorten. Det vill säga, under den tid som jag skulle tokjobba och inte alls hade tid för något annat än att möjligen gå ut med hunden, kraschade min dator tre gånger. Jag har alltså startat om, gjort om, reparerat korrupta filer, stirrat på blå skärmar och allt möjligt eländigt samtidigt som klockan tickade och deadline närmade sig. Inte bra.

Men nu är allt skickat och förhoppningsvis läsbart för mottagaren. För att hålla mig alert har jag under gårdagskvällen och natten käkat tonvis med choklad. Funkar bättre än kaffe och man kan sova efteråt. Men nu börjar det kännas som om det räcker. Ska sätta mig och njuta av en nyttig lunch i lugn och ro. Sedan ska jag plocka i två dagars disk i diskmaskinen och slänga mig i soffan och hoppas att ingen vill mig något förrän jag har sovit ett par timmar.

I morgon styr jag kosan norrut

I morgon ska jag åka upp till huset på landet. Jag ska vara lite social och träffa vänner som jag aldrig hinner med att träffa annars när vi åker hela familjen. Då ska vi ju umgås med varandra och hitta på en massa saker och det är ju bra, men ibland behöver man lite tid för sig och sitt. Så fredag är inbokad med sköna B. Jag ser fram emot det. I övrigt vet jag inte än. Några dejter till ska jag väl hinna med.

Och jag ser fram emot att vara i huset några dagar. Elda i vedspisen och mysa lite. Det ser ut som om jag har en del jobb, men det går lika bra att göra därifrån. Det är ju det som är den stora fördelen och friheten med att vara sin egen. Jag är rätt korkad som inte utnyttjar den möjligheten lite mer. Jag måste få in i skallen att man inte måste sitta bakom ett skrivbord för att jobba. Man kan lika gärna sitta i soffan på landet. Och det spelar ingen som helst roll när på dygnet jag gör det, bara jag håller deadline. Jag måste ju hänga med lite, vara en modern människa. Så gott det nu går. Vanans makt är lite för stor ibland. Plus den där Jante på axeln som är så orolig för att jag inte ska göra rätt för mig.

Och skulle det vara så att jag får tid över kan jag ju alltid läsa lite. Det är dåligt ställt med läsandet just nu. Bokhögarna börjar torna upp sig. Här bredvid mig på skrivbordet ligger exempelvis en liten volym med titeln "Vägen till din första miljon". Den borde jag verkligen läsa och förhoppningsvis lära mig något av.

Soffpotatis-wannabe

Ny soffa på plats. Vet inte om jag är nöjd eller inte. Det är inget fel på soffan, men möjligen på rummet. Borde ha ett större rum. Det blir dock betydligt svårare att åstadkomma och kan inte anskaffas på IKEA. Just nu har vi också ett visst möbelöverskott, så när allt onödigt har avlägsnats blir det nog bra. Vi får i alla fall plats allihop i soffan nu och det är ett klart plus.

Klockan är bara 14.00 nu i skrivande stund och jag har precis avslutat ett jobb som har varit ganska mentalt påfrestande. Allt som har med tyska att göra är mentalt påfrestande och det här var väldigt mycket tyska. Jag borde förkovra mig lite mer i tyska så skulle det gå så mycket lättare. 

Jag kanske, kanske kan unna mig en stund i nya soffan? Bara lite, kolla på TV, dricka te och så. Andra kontorsslavar går ju faktisk och fikar så här dags. 

Jobba, jobba, jobba

Så himla mycket jobb det rullar in just nu. Fantastiskt roligt, hoppas det håller i sig. Men i morgon tar jag paus för att gå på bokmässan. Det ser jag verkligen fram emot. Ska utrusta mig med bekväma skor i år. Jag har för mig att jag blev lite för trött i fötterna förra året. Mycket knallande blir det en sådan dag.

Ska bara göra klart morgondagens jobb så att jag kan åka till mässan med gott samvete.

Hård arbetsdag

Jag har haft en lång och hård arbetsdag idag, men nu när klockan är nästan åtta ska jag ge mig. Fast jag är på G nu och känner mig ungefär hur effektiv som helst. Av erfarenhet vet jag dock att har man suttit och skrivit hela dagen börjar stavfelen smyga sig in så här dags och det blir så himla mycket att rätta i morgon.

Vi ska åka till huset på landet i helgen och det var ett tag sedan. Jag ser fram emot det. I övrigt vill jag för ovanlighetens skull inte åka någonstans alls. Jag trivs bra där jag är just nu. Men till huset på landet behöver man inte packa så mycket. Däremot ska jag packa med mig en del hem därifrån. Saftmajan, till exempel. Jag måste experimentera lite med alla mina aroniabär. Saft kanske är bra. Det växer hur mycket bär som helst alldeles utanför huset och jag behöver inte ens kliva av altanen för att plocka dem. Märkligt bara att jag inte ens la märke till den här busken förra året, men då stod man väl med huvudet i en flyttkartong så här dags.

Arbetsvecka

Och så var det måndag hemmavid och en helt vanlig arbetsvecka igen. Jag har ju jobbat lite på landet också, men det känns alltid som om det är mer på riktigt när man sitter vid sitt skrivbord igen. Gränserna mellan fritid och arbete är ju ganska flytande numera och jag trivs bra med det. Vädret är lite så där, men det kanske blir en tur ner till badplatsen senare.

Jag måste dock få lite ordning på mina sovvanor. I morse raglade jag inte upp förrän kl. 10 och det känns inte alls bra. Förstår inte varför den där hundrackan finner sig i det. Han borde väcka mig tidigare. Sonen, som nu är en fullt utvecklad preteen, har inga som helst problem med att sova till fram emot elva och jag tycker väl att det är OK att få göra det när man har sommarlov. Jag minns hur det var. Men jag borde masa mig upp lite tidigare, tycker jag själv. Jag får väl börja sätta klockan på ringning lite tidigare för varje dag för en långsam tillvänjning vid normala arbetstider igen.

Karriärbyte igen?

Efter ett år som egenföretagare med mycket låg inkomst blir jag nästan lite sugen på att återvända till IT-branschen när jag läser en sådan här artikel - har ju fortfarande prenumeration på Computer Sweden inom familjen och får IDG:s nyhetsbrev på mailen. Nu har jag ju dessutom varit borta från IT-branschen ett tag och som alltid är det då lättare att komma ihåg det som var riktigt roligt. Typ jobbarkompisar. Det är väl det man saknar mest när man jobbar ensam.

Långhelg på landet inledd

Äntligen i huset på landet igen. Och det är somrigt och det som inte har kvävts än av all sly som ingen haft tid att plocka bort blommar. Idag har vi mest bara slappat och varit nöjda med att vara här. I morgon blir det väl lite proviantering i Askersund och min käre man har en massa planer för målning av uthus och annat. Det brukar inte alltid bli lika mycket gjort som det pratas, men vi får se.

Själv blev jag dock tvungen att jobba lite, men det gör inget. Det var ganska kul jobb och sådant som förhoppningsvis kan bli något mycket bra i framtiden. Sån't gillar man ju.

Det har varit varmt och skönt idag, om än blåsigt och inte hel soligt. Men det ser lovande ut för morgondagen. Jag har i ett svagt ögonblick sagt till sonen att jag nog ska bada i morgon. Han badade ju redan i påskas, så han tycker antagligen att det är riktigt varmt i vattnet nu. Vi har rört bort vår badtermometer, men det kanske är lika bra att inte veta hur kallt det är.

Rivstart

En vanlig dag för mig startar med hundpromenad. Dryga tio minuters promenad hemifrån ringer en av mina kunder från Tyskland och jag inser direkt med en klump i magen att det är något jag har glömt. Var det inte något jag skulle ha gjort igår kväll? Mycket riktigt, hon frågade när jag hade tänkt leverera och om jag kan göra det inom en kvart. Of course, säger jag tjänstvilligt och förbannar min egen glömska, dumhet och allt annat jag kan komma på och springer hem (vilket inte alls är så snabbt som det borde vara, note to self: TRÄNA!)

Väl hemma och efter den obligatoriska extrema datorstarten som alltid inträffar när man har bråttom börjar jag inse att det kanske inte är jag som har gjort "fel" i alla fall. Det kom aldrig något mail om att jobbet var klart för start igår. Det hade kommit i morse 7:15. Jag tror inte att det ligger i vår överenskommelse att jag ska sitta startklar vid den tiden på dygnet. Om det är mitt eller deras mailkonto som inte har uppfört sig som det ska vet jag inte. Men jag måste försöka att inte vara så snabb med att tro att allt är mitt fel. Vara så där självsäker som de yngre generationerna verkar vara. Inte ta skit. Note to self 2: Jag duger och kan visst.

Jobba, jobba, jobba

Brutal hemkomst efter påskhelgen. Jag hade tackat ja till ett bra jobb, så jag visste att jag hade att göra, men sedan kom det två bra jobb till och jag tänkte att det går nog bra så jag sa ja till dem också. Inte bra. Men det går nog. Jag tror jag är på banan efter två tolvtimmars arbetsdagar (och det blir en till i morgon). Lite slitigt är det, men jag ser fram emot att fakturera den här månaden. Jag antar att det här är livet som frilansare i ett nötskal. Allt eller inget. På fredag när allt är levererat ska jag nog pusta i fem minuter eller så. Förhoppningsvis i solstolen. Jag kommer att vara värd det då. 

Förkylt igen

En lite halvsur förkylning med halsont har drabbat mig och som vanligt valt helt fel tillfälle. Jag har i dagarna fått massor av jobb och det ser ut som om det blir mycket att göra hela nästa vecka. Helt fel tillfälle för att kura ner sig i soffan och tycka synd om sig själv, alltså. Det är den lille bacillhärden som antagligen har smittat mig, eftersom han har gått omkring och snorat ett tag. Men nu är det alltså bara att bita ihop och ta en Panodil och köra på. Med tanke på den för mig ofantliga summa pengar jag just har betalat in till Skatteverket gäller det att jobba på för att komma ifatt.

Äntligen vardag

Så är det igång igen. En ny termin och allt är vardag igen. Ganska skönt, tycker jag. Jag tror inte jag tyckte det när jag gick i skolan, men just nu känns det väldigt bra att jullovet är över. Det är ju mysigt och kul på alla sätt och vis med mycket ledighet och sonen hemma, men det blir inte så mycket jobb gjort. Nu är det dags att kavla upp ärmarna och sätta fart igen. Nu ska jag alltså ta tag i allt det där jag sparade lite fint till "efter nyår", det vill säga gjorde mitt bästa för att skjuta upp till en obestämd framtid. Dåligt samvete-listan. Det finns några springande punkter på den. Och några för evigt vilande och några som ska sparkas liv i. Något vettigt ska jag nog klara av att göra i år.

Milstolpe nådd

Jag vill översätta film och TV. Jag tror jag kan göra det riktigt bra, om jag får chansen och nu är jag nära. Idag har jag gjort den sista delen i "inträdesprovet" hos ett stort internationellt företag och snart är jag förhoppningsvis igång på allvar. Visserligen har varenda programvara som företaget tillhandahåller kraschat både en och två gånger, vilket har varit oerhört frustrerande, men med lite trixande gick det bra till slut. Ibland undrar jag hur folk som inte har 20 års erfarenhet som programmerare (som jag faktiskt har) klarar sig i den digitala världen. Jag vet ju för det mesta hur jag ska få icke-fungerande program att fungera och jag kan läsa mellan raderna i bristfälliga installationsanvisningar. Även om jag har lagt systemutvecklandet på hyllan är jag rätt tacksam för den erfarenhet jag har.

Någonstans i tidernas begynnelse, när jag var relativt ny i branschen och på mitt första jobb, hade jag en chef som själv ansåg sig vara en oerhörd allvetare och visionär. Han tyckte synd om oss som hade kastat bort flera år på att utbilda oss till systemutvecklare, eftersom vi inte skulle behövas i framtiden (framtiden då var typ 1995). De nya programvarorna skulle vara så enkla och intelligenta att vilken normalanvändare som helst kunde göra allting själv så det skulle inte behövas några specialistkunskaper inom IT (eller ADB som det hette på den tiden). Man kan väl säga att det var en riktig snedträff till profetia.