TV-spaning

Här hemma hos oss tittar vi på Så mycket bättre på lördagkvällarna. Det gjorde vi förra året också. Och vi förundras och gläds över att det går att göra TV utan taskiga kommentarer, pakter och hugg i ryggen. Att folk på TV faktiskt kan vara snälla mot varandra.

Under första säsongen tror jag även att TV-recensenterna blev lite tagna på sängen. De hade nog inte väntat sig det här och visste inte riktigt hur de skulle hantera det, så de sa inte så mycket. Som ängslig kvällstidningsskribent kan man ju inte skriva ner något om inte alla andra gör det också. I år har de dock snackat ihop sig, vässat klorna och tävlar om att insinuera att det nog inte är så trevligt där på Gotland när TV-kamerorna är av. Att det skulle vara så mycket bättre TV om vi fick se när deltagarna blir osams eller beskyller varandra för att mörda varandras låtar. Och de förfasar sig redan över hur hemsk nästa säsong kommer att bli.

Jag tycker att gnällspikarna på kvällstidningarna ska hålla käften. Att programmet är en tittarsuccé tror jag faktiskt kan bero på att vi vanliga TV-tittare ute i stugorna är så hjärtinnerligt trötta på smarta ironiska kommentarer, skitsnack och allmänt uppblåsta egon. Både i rutan och på nöjessidorna i kvällsblaskorna. Det är oerhört befriande och faktiskt en smula hoppingivande att se program där folk verkar respektera varandra. Och även om det är helt ute med respekt för andra människor på Expressens redaktion kan väl vi vanliga dödliga få behålla den ett tag till. 

Tillhör man dem som hellre tittar på mobbnings-TV finns ju fortfarande Idol plus en hel massa annan goja att skadeglatt glädjas åt.

Fransk film frampå nattkröken

Låg och zappade lite för mig själv framför sovrums-TV:n igår kväll när resten av familjen hade somnat. Jag fastnade framför en fransk film som gick alldeles för sent, Födelsedagen, även om jag missade en bit i början. Det lilla jag såg gillade jag och jag kan tänka mig att försöka se hela vid något tillfälle. Men framför allt var det så skönt att höra franska (eller bara ett främmande språk som inte är amerikansk engelska). Och att se en film där människorna röker, dricker, tar en joint och har sex inte nödvändigtvis bara med sin partner utan moraliska pekpinnar. Inte för att jag förordar att man röker, dricker, tar en joint och har sex lite hur som helst, men jag tycker att det är rätt befriande att se personer på film som beter sig som riktiga människor med alla tillkortakommanden och laster som riktiga människor ibland har, till skillnad från alla tillrättalagda och politiskt korrekta amerikanska produktioner som solkar ner TV-rutan och som jag bara inte orkar med.

Det är synd att alla bra filmer ska gå mitt i natten när man bara undantagsvis orkar titta. Och att bra europeisk film bara är undantag i TV-tablåerna. I min repriserande hjärna som just nu klänger sig fast vid gamla favoriter börjar en Pedro Almodovar-festival ta form. När man ändå är inne på filmer där folk är allmänt bisarra, röker, dricker, tar en joint och har sex lite hur som helst.

Vegeterande

Idag bestämde jag mig för att må bra. Det funkar sådär. Min kropp säger nämligen något helt annat, men med hjälp av massor av Panodil Zapp har jag tagit kommandot. Det är slutet av månaden och räkningar ska betalas, fakturor ska skickas och en hel massa annat. Jag har inte tid att ligga och vegetera, även om det är det jag borde göra. Och faktiskt skulle vilja göra just nu.

Jag har fått för mig att en bidragande orsak till min ständiga huvudvärk är att jag ser dåligt. Så jag har varit duktig och beställt en tid för synundersökning. Det kan ju hjälpa lite kanske om jag ser lite bättre. Räkningarna har betalats och fakturorna är skickade. Och ett jobb är gjort. Nästan så att det är ett helt dagsverke och jag skulle kunna återgå till lite lätt vegeterande framför TV:n.

På tal om TV såg jag när Trinny och Susanna stylade Sverige igår, eller närmare bestämt Lund. Jag gillar ju Trinny och Susanna. De är lite burdusa ibland, men de har liksom hjärtat på rätta stället och det verkar ju som de faktiskt gör skillnad i människors liv. En kvinna som var med i programmet igår sa ju faktiskt att "det här är det bästa som har hänt mig". Det är märkligt hur mycket av vår personlighet vi speglar i vårt utseende och hur svårt det kan vara att få till det så att man ser ut på ett sätt så att man faktiskt mår bra av att se sig själv i spegeln. Men Trinny och Susanna visar att alla kan vara vackra. Det behövs inga besök hos plastikkirurgen för att vara snygg. Jag gillar det. Det känns hoppfullt.

Svärdet och spiran

Jag har tittat på TV och följ en serie. Det var inte igår. Jag brukar undvika allt som innebär att man måste titta i flera veckor, men den här TV-serien varade endast i två veckor, så det gick riktigt bra. Jag har alltså tittat på "Svärdet och spiran" och tyckt att det har varit ganska nöjsamt. Jag är rätt svag för historiska berättelser och jag läste boken någon gång för länge, länge sedan när den var helt ny. En riktig tegelsten, som numera finns i semesterbokhyllan på landet. Tunga äventyrsromaner passar bäst som semesterlektyr. Jag tror mig minnas att jag tyckte att boken var bra, men insåg när jag såg på TV att jag inte kom ihåg ett dugg. Det är ju synd, för då kan jag inte klaga på eventuella friheter som har tagits i TV-versionen. Men jag kanske ska läsa om den någon gång när jag har gott om tid - fast man blir oftast besviken när man läser om sådant man gillade när man var yngre och mer okritisk. Fast jag som nästan inte gillar någonting längre, borde kanske läsa lite mer okritiskt.

Det som dock slog mig redan efter första avsnittet vara att det var kvinnorna som var de starka och drivande och att männen, med några få undantag, mest utgjordes av gnälliga mesproppar - som mer än gärna överlät grovgörat på en kvinna. Och den antytt incestuösa relationen mellan William Hamleigh och hans mor (vars role model måste vara Lady Macbeth) - var det verkligen så i boken?

Hur som helst känner jag mig nästan lite duktig som faktiskt har lyckats se en hel TV-serie.

Matlagningsprogram

I söndags eftermiddag när jag kommit hem från en ganska lång, mörk och hal bilresa, ramlade jag ihop i fåtöljen med fjärrkontrollen för en gångs skull (jag var ensam hemma) i ett tryggt grepp. Jag halvsov, med extrem huvudvärk och en allmän känsla av otillräcklighet, framför en julspecial med Nigella.

Nigella är aldrig otillräcklig. Hon lagar fantastisk mat som hon serverar familj och vänner och känner ingen julstress alls. På julaftonskvällen bjuder hon hem sina fantastiska vänner till en liten mysig middagsbjudning kvällen innan allt brakar loss med kalkonstekning och allt. Det är inte alls jobbigt, kvittrar hon och förbereder så duktigt på dagen. När kvällen så kommer pussar hon sin perfekta små barn godnatt och de gnäller inte ett dugg, trots att det ska komma gäster, utan somnar direkt, så att Nigella kan fixa till sig lite innan gästerna kommer. Det kan aldrig blir för rött till jul, kvittrar hon medan hon målar läpparna läckert julröda. Sedan kommer alla vännerna och de avnjuter naturligtvis en formidabel middag i all enkelhet och är inte ett dugg stressade över att de ska hem och stoppa ner julklappar i strumpor och ställa kalkonen i ugnen och allt det där de gör i England.

Jag noterade att det antagligen var ett program som hade några år på nacken, eftersom Nigella var smalare än vad hon är i de lite nyare programmen. Nu är det ju dock så att medan andra, sådana som jag, blir fetare, äldre och fulare, blir sådana som Nigella bara ännu lite mer yppiga, sensuella och moget vackrare. Det är konstigt att det kan vara så orättvist.

Jag gjorde i alla fall en variant av Shepherd's pie, inspirerad av matgudinnan, till middag dagen därpå. Dock av ett lite enklare snitt än Nigellas. Det var lite svårt att hitta malet hjortkött i min lokala butik. Men det blev ganska gott ändå.

Alla kan se snygga ut

När jag äter lunch nu för tiden, gör jag det oftast framför TV:n. Känns så trist att sitta ensam vid köksbordet. Mitt TV-sällskap brukar oftast vara BBC Lifestyle. Det är antingen repriser av gamla matlagningsprogram eller, som idag, What not to wear, med de lite småtbitchiga stylisterna Trinny och Susanna. Fast jag blir faktiskt lite glad av att se dem. De plockar ut vad som på ytan ska ses som hopplösa fall och hjälper dem att hitta en ny stil och ett nytt självförtroende och det helt utan kirurgiska ingrepp eller botox. Det är rätt befriande. Skönhet handlar alltså inte om fettsugning och bröstimplantat i första hand, det handlar om att se vilka alldeles naturliga företräden man har och sedan framhäva dem. Lätt som en plätt, men ändå så himla svårt. Men det är lite fint att se dessa omgjorda kvinnor stråla efteråt och ta ett kliv ut ur sina gamla dammiga garderober. Och när även Susanna fäller en tår av medkänsla känns det faktiskt äkta.

Ung och bortskämd

Jag tycker att min unge är ganska bortskämd, men när jag såg avarterna i TV-programmet Ung och bortskämd igår inser jag att det nog inte är så farligt. Jag ska se till att det blir folk av honom, men frågan är om det blir det av de självupptagna puckon som deltar i den här serien. Och vad i h-e är det för fel på deras föräldrar? Hur kan de leva med sig själva och sitt totala misslyckande med att göra folk av sin avkomma? Varför tycks det vara så fullständigt ute att lära sina barn att man måste göra rätt för sig? Det går faktiskt att vara en schysst förälder och samtidigt ställa vissa krav. Att flytta hemifrån, men fortfarande ha försörjningsstöd från föräldrarna är inget alternativ. Nu tror jag inte att familjerna i det här programmet är särskilt representativa för folk i allmänhet. De flesta familjer kan nog inte låta sina slashasar till ungar handla obegränsat på mammas kontokort eller betala hyran åt en utflugen unge som inte vill jobba. "För det är inte roligt".

När jag spände ögonen i sonen och frågade om det var så där han tänkte bli, såg han helt chockad ut och menade att han minsann hjälpte till mer hemma nu och han är ändå bara tio år. Sedan frågade han om jag kunde lära honom diska ordentligt... Jodå, det ska jag nog kunna ordna.

Så mycket bättre

Nu sitter vi minsann och myser framför TV:n på lördagskvällarna framför Så mycket bättre på TV4. Äntligen ett program som präglas av respekt och kärlek. Inget skitsnack och inga pakter, och framför allt ingen som ska röstas ut. Så mycket bättre TV-underhållning det blir då. Så mycket gladare man blir som TV-tittare. Jag ser redan fram emot nästa lördag.

Sett på TV

Igår gjorde jag något jag inte gjort på länge: jag planerade min TV-kväll och tittade på TV-program som jag ville se och inte bara TV-program jag råkat hamna framför. Det blev Jamie Oliver i Frankrike och trots att jag var nyss hemkommen från söndagsmiddag hos svägerskan skulle jag lätt ha kunnat tryckt i mig allt det han lagade. Så idag blir det rouqefortsallad till middag. Och jag kanske ska slå på stort och baka lite. Dessutom bestämde vi oss för att det nog får bli franska Pyrenéerna på semestern nästa sommar.

Mitt nästa inplanerade TV-program var givet: en ny BBC-filmatisering av Förnuft och känsla missar man inte. Toppen med tre delar, så att det inte blir så komprimerat som det blir när allt ska klämmas ihop i en långfilm. Ingen gör kostymdramer lika bra som BBC och jag ska frossa de kommande söndagarna, trots att jag vet precis hur det går. Bra inspelningar av Jane Austen kan man aldrig få nog av.