Catherine Morland är sjutton år och en ganska så naiv varelse som inte sett så mycket av världen. Hennes världsuppfattning präglas till stor del av de gotiska romaner hon slukar. Hon får följa med några barnlösa välbeställda grannar till Bath under några veckor och gör en del nya bekantskaper där. Hon blir bästa väninna med en miss Isabella Thorpe, som förlovar sig med Catherines bror James, men som också visar sig vara av en sällsynt ytlig sort och vars lojalitet inte räcker särskilt långt. Catherine blir också upp över öronen förälskad i en mr Henry Tilney och vänninna med dennes syster Eleanore.
När vistelsen i Bath är över blir Catherine bjuden att följa med syskonen Tilney hem till deras gods Northanger Abbey. Deras far, general Tilney, har fått för sig att Catherine är ett bättre parti än vad hon egentligen är (ekonomiskt, alltså!) för Henry och är mer än villig att få sonen gift och gör sitt bästa för att Catherine ska trivas. Catherine som är alldeles för påverkad av vad hon har läst i sina gotiska romaner får för sig att Northanger Abbey, med tanke på att det är ett gammalt klposter och allting, måste dölja mörka hemligheter och får skämmas ganska rejält när det visar sig att det endast är i hennes fantasi som alla dessa obehagligheter utspelar sig. När general Tilney får klart för sig att Catherine i själva verket är fattig (vilket inte heller är sant) skickas hon bryskt hem. Men förälskelsen mellan Catherine och Henry är redan ett faktum och Henry får reda ut saker och ting och allt ordnar sig naturligtvis och äktenskapet mellan de unga tu kan slutligen sanktioneras av bådas familjer.
Det här är väl den Austen-bok jag har svårast för. Det ska vara en pastisch på de gotiska romaner som var populära i slutet av 1700-talet, början på 1800-talet, men eftersom jag inte har läst någon sådan är det lite svårt för mig att se sambanden. Sedan är väl Catherine Morland den av Austens hjältinnor som jag har svårast att identifiera mig med. Hon är för naiv, för barnslig, helt enkelt för mycket tonåring. Men det är ganska slående när man läser om hur tjejerna gör sig till för att bli uppmärksammade av de unga männen i Bath. Skillnaden mot idag är inte så stor, förutom att de - åtminstone i romanens värld - var lite mer välartikulerade på den tiden.
Nu ska jag försöka få tid att se en filmatisering av Northanger Abbey som har legat och väntat på rätt tillfälle ett bra tag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar