Rötter

Efter ett dygn eller två i huset på landet känns det närmast ofattbart att jag egentligen bor någon annanstans. Det är ju så självklart att vara här. Men det är ändå inte riktigt hemma.

I morse bläddrade jag lite i några guideböcker om Kilsbergen som min man fått. Jag har tillbringat åtskilliga timmar på hästryggen i Kilsbergen och tycker mig ha ganska bra koll på de områden som ligger närmast det ställe där hästarna fanns. Uppenbarligen finns det ändå massor jag har missat. Det är konstigt att man aldrig riktigt bryr sig om det man har allra närmast sig, förrän man har förlorat närheten till det. Det är väl så med allting.

På några av mina hundpromenader de senaste dagarna har jag gått runt här i byn och tittat på hus. Minsta lilla skruttiga stuga kan ju se hur idyllisk ut som helst mjukt inbäddad i snön och med smakfulla juldekorationer (vilket inte alla har). Man ser också väldigt tydligt vilka hus som inte längre är permanentboenden. Nedsläckta hus där ingen har skottat på väldigt länge. De blir fler och fler. Jag tycker om den här byn. Den har en historia, naturen är vacker och sjön är stor. Här kan man leva gott. Men skulle jag vilja bo här på heltid? Jag vet inte. Det är så lätt att bli landbygdsromantisk när man bara turistar där.

Jag vet inte riktigt vart jag vill bo när jag blir stor. Det är lite jobbigt med tanke på att min fyrtiosjunde födelsedag inträffar om en vecka. Jag borde vara stor. Jag borde ha ett riktigt hem, inte bara bo i ett av raden av tillfälliga hem som duger så länge. För så är det. Trots att jag bara bott ett halvår i huset på kusten och trivs alldeles utmärkt där, så är det en boplats som valdes av praktiska skäl och inte av kärlek. Jag vill hitta det där stället där jag kan plantera rötterna för gott och känna att den här platsen vill jag aldrig lämna. Ett riktigt hem. Men det är en bit kvar dit verkar det som.

Shoppingdag

Jag ägnar mig faktiskt inte så mycket åt shopping nu för tiden. Jag är mer intresserad av att bli av med gamla grejor än att skaffa hem nya. Men alla i familjen tycker inte som jag och en hade ett presentkort som brände i fickan. Så vi har tillbringat ett par timmar i shoppingland och det har varit väldigt trevligt. Jag har en synnerligen nöjd, glad och välekiperad son nu. Han fick med lite hjälp av mamma ut mesta möjliga av sitt presentkort och lyckades låta bli att spendera alltför mycket av övriga julklappspengar. Sonen har även ätit det som enligt honom är världens godaste lasagne. Den serveras upplysningsvis på Bellini i Mariebergs köpcentrum utanför Örebro. Vi har haft en toppendag och bättre shoppingsällskap än en smart och rolig tioåring kan man knappast önska sig. Han ser dessutom till att mamma inte slösar bort några pengar, ifall hon nu skulle få för sig det, eftersom de affärer jag skulle kunna tänka mig att besöka snabbt döms ut som tråkiga.

Ut på vägarna

I morgon bär det av till huset på landet. Det ska naturligtvis bli skönt, men jag bävar för att ge mig ut på vägen. Jag är lite trött på att köra långt och den här gången har jag dessutom bilen full med mor, son hund och katt. Det bäddar inte för lugn och ro. Ingen rofylld körning tillsammans med den CD-bok jag lyssnar på i bilen. Dessutom är det tydligen väldigt halt, har en mig närstående person berättat som åkte nästan samma väg idag. Huset på landet har antagligen snöat igen. Jag får skotta mig in. Sedan kommer det att vara väldigt kallt inomhus. Men vi var lite strategiska och bullade upp med mycket ved inne sist vi var där. Jag måste alltså inte börja med att skotta mig fram till vedboden. Alltid något.

Då var det över

Tomten var snäll i år också och jag tror att alla blev ganska nöjda. Det ska bli skönt nu att ta det lite lugnt. Huset på landet hägrar i mellandagarna innan nästa firande tar vid. Sedan är allt som vanligt igen. Det finns ju en viss tjusning med vardagen också. Man får struktur på saker och ting. Inte sitta uppe halva natten. Gå upp i normal tid. Äta regelbundet och inte för mycket. Jag har faktiskt lite vardagslängtan nu. Och lust att börja planera för den bästa sommarresan någonsin.

Efter nyår blir det dags för vårstädning av kroppen också. Det känns som om det är alldeles, alldeles nödvändigt nu.

Da'n före da'n

Jag är lite kluven inför det här med julafton. Å ena sidan finns det fortfarande en viss förväntan kvar, man kommer ihåg hur det kändes när man var liten och det verkligen var årets höjdpunkt. Å andra sidan finns den där klumpen i magen kvar, den där som permanentade sig under åren när man inte kunde tillfredsställa alla och mest kände sorg över att tiden med riktiga familjejular var förbi och vetskapen om att det aldrig skulle bli julstämning igen så som det var när man var riktigt liten och familjen var en riktig familj. Då var julen den absolut värsta perioden på hela året. Sedan kom mitt barn och man kunde koncentrera allt julfirande på att se till att det blev bäst för honom.

Jag vet inte om jag skulle fira så mycket jul egentligen om jag inte hade barn själv. Utan ungar är det väl ganska meningslöst. Allt är ju för hans skull. I år kommer vi att för första gången på väldigt, väldigt länge dessutom att fira jul på hemmaplan. Inget resande, ingen kappsäck, den egna sängen. Det ska bli alldeles fantastiskt skönt. Jag kan kanske börja gilla julen på riktigt igen.

Flitens lampa

Idag har flitens lampa lyst här hemma. Jag har slagit in paket. Och ansträngt mig riktigt bra, om jag får säga det själv. Massor med krulliga snören och fina etiketter. Jag har till och med dekorerat paketen lite extra med fina juliga klisterbilder. Återstår att se om någon kommer att lägga märke till det. Troligtvis inte. Eftersom jag egentligen inte är särskilt bra på att slå in paket så där fint och proffsigt (skulle aldrig kunna jobba i affär i juletid) försöker jag dölja det genom att ösa på med snören och andra dekorationer. Fungerar riktigt bra.

Det har vidare griljerats skinka, lagats rödbetssallad och rödkålschutney. Sonen beställde hemlagat potatismos och det fick han. Jag har farit fram i köksregionerna som Nigella på speed. Eventuellt tar jag tag i knäckkoket senare ikväll.

Och allt detta efter att ha jagat en bortsprungen hund halva förmiddagen. Han är urusel på att spåra, men ibland får han för sig att han är värsta jägaren och blir både blind och döv och bara försvinner. När jag efter nästan en timme hade tvingat ut man och barn i skogen för att avlösa mig i letandet och gick hem möttes jag av en mycket glad vovve hemma vid dörren. Han hittade i alla fall hem. Alltid något.

Tänk större

Igår satt jag och slösurfade en del, eftersom jag inte alls orkade ta tag i mitt liv och det kändes som ett bra sätt att se lite upptagen ut på. Letade lite efter folk på Facebook och så. Och jag hittade en, som jag efter lite ytterligare sökande insåg hade förverkligat sin dröm, om mina efterforskningar inte ledde mig helt galet. Bilden stämde, namnet stämde och den förverkligade drömmen kände jag igen. Det gjorde mig varm om hjärtat. Det går, alltså. Kan han, så kan jag. Och alla andra som vill något. Jag gjorde genast en skylt som jag satte upp på väggen i mitt arbetsrum för att påminna mig själv om det. Ifall jag nu skulle glömma bort.

Hej Tomten

Jag vet att jag är alldeles för gammal för sådant här, men jag skulle väldigt gärna vilja ha en sådan här läskudde i julklapp. Jag läser ju nästan enbart i sängen och jag får ont lite överallt emellanåt. Jag är ju inte så ung längre. Dessutom har jag progressiva glasögon på mig på kvällarna och får inte alltid in rätt vinkel när jag ligger. Jag tror att en läskudde skulle passa mig perfekt. Bara ett litet tips, sådär. Utifall.

Soffmys

Idag har det inte blivit mycket gjort och det ser inte ut som om det kommer att bli det heller. Jag hade vissa planer, det hade jag, men de har så att säga bordlagts. Förmiddagen har ägnats åt att ligga i soffan i morgon rock och under täcket tillsammans med sonen. Vi har kollat på någon ganska usel och sötsliskig film på Disney Channel och något mer. Vi fastnade där efter frukost. Sonen är superförkyld och spelar på det så gott han kan. Han anser sig vara för sjuk för att klä på sig eller bädda eller över huvud taget göra något. Men han bad med ynklig röst att jag skulle ligga i soffan med honom eftersom han frös och när jag övervägde alternativen, ligga i soffan eller dammsuga, tänkte jag att dagar för dammsugning finns det i överflöd, medan de dagar då ens avkomma vill att man ska ligga i soffan och mysa med dem kommer att ta slut. Det gäller att ta vara på de dagarna.

Läst: Winesburg, Ohio av Sherwood Anderson

Jag har äntligen lyckats ta mig igenom den här boken. En ganska tunn skrift, som det har tagit mig flera veckor att bli klar med. Det beror inte på att den är ofantligt tråkig, det beror mest på att min läslust har varit i botten och då menar jag verkligen i botten.

Jag har haft Winesburg, Ohio i bokhyllan i ganska många år. Fick den av en vän av någon anledning som jag inte kommer ihåg. Att jag började läsa den nu är för att den ingår i projektet beta-av-hyllvärmarna. Att det var en riktig amerikansk klassiker fattade jag inte förrän jag började läsa förorden och inledningen. Jag hade nämligen aldrig hört talas om Sherwood Anderson, vilket uppenbarligen är en brist i min litterära bildning. Jag som till och med har några poäng i amerikansk litteratur. Men Sherwood Anderson var tydligen guru för storheter som William Faulkner och Ernest Hemingway (och de ingick ju i kursen i amerikansk litteratur). Det innebär att jag borde läsa med andakt. Det har jag väl inte riktigt gjort.

Winesburg, Ohio är en samling noveller som samtliga utspelar sig i den fiktiva staden Winesburg och publicerades 1919. Det handlar om olika människor i staden och har ett ganska vardagligt tilltal. Den röda tråden är George Willard, en ung man som arbetar som journalist på lokaltidningen och har en längtan efter något större. Han går in och ut genom novellerna, även om han inte är huvudperson i alla. Över huvud taget är det nog fler av stadens invånare som längtar efter något mer än vad den lilla staden ute i ingenstans kan erbjuda, men som inte har möjlighet att göra något åt det. Det är ganska korta historier och det är lite som att se en film som rör sig från den ena personen till den andra utan att egentligen handla om något, men ändå handla om allt. Jag kommer att tänka på filmen "Den sista föreställningen" av någon anledning, även om den utspelar sig i en helt annan tid. Det är mest känslan i filmen som jag tycker påminner om den känsla jag får när jag läser om invånarna i Winesburg.

Tycker jag att det är bra? Jag vet inte. Jag tror det.

Mitt rum

Har haft ett par dagar med massor av jobb och det är inte slut än. Julrusch även på översättningsfronten, kanske? Härligt, i alla fall. Jag har med andra ord tillbringat väldigt mycket tid i mitt arbetsrum. Jag trivs bra där. Det är skönt med ett eget rum, där man kan få bre ut sig ordentligt. Eftersom det i princip bara är jag i familjen som vistas där, har det kommit upp både det ena och andra på väggarna som liksom bara är mitt. En del är sådant som har legat nedpackat nästan ända sedan jag flyttade hemifrån. Jag har till och med lyckats smyga upp foton på mina hästar. Visserligen bakom dörren, men ändå. De finns där och de påminner om en i alla fall så här i retroperspektiv, ganska bekymmersfri tid. Det känns tryggt. Det är inget rum som platsar i Sköna Hem direkt, men det gör å andra sidan inget av våra andra rum heller.

Skrivbordstomtar

Matlagningsprogram

I söndags eftermiddag när jag kommit hem från en ganska lång, mörk och hal bilresa, ramlade jag ihop i fåtöljen med fjärrkontrollen för en gångs skull (jag var ensam hemma) i ett tryggt grepp. Jag halvsov, med extrem huvudvärk och en allmän känsla av otillräcklighet, framför en julspecial med Nigella.

Nigella är aldrig otillräcklig. Hon lagar fantastisk mat som hon serverar familj och vänner och känner ingen julstress alls. På julaftonskvällen bjuder hon hem sina fantastiska vänner till en liten mysig middagsbjudning kvällen innan allt brakar loss med kalkonstekning och allt. Det är inte alls jobbigt, kvittrar hon och förbereder så duktigt på dagen. När kvällen så kommer pussar hon sin perfekta små barn godnatt och de gnäller inte ett dugg, trots att det ska komma gäster, utan somnar direkt, så att Nigella kan fixa till sig lite innan gästerna kommer. Det kan aldrig blir för rött till jul, kvittrar hon medan hon målar läpparna läckert julröda. Sedan kommer alla vännerna och de avnjuter naturligtvis en formidabel middag i all enkelhet och är inte ett dugg stressade över att de ska hem och stoppa ner julklappar i strumpor och ställa kalkonen i ugnen och allt det där de gör i England.

Jag noterade att det antagligen var ett program som hade några år på nacken, eftersom Nigella var smalare än vad hon är i de lite nyare programmen. Nu är det ju dock så att medan andra, sådana som jag, blir fetare, äldre och fulare, blir sådana som Nigella bara ännu lite mer yppiga, sensuella och moget vackrare. Det är konstigt att det kan vara så orättvist.

Jag gjorde i alla fall en variant av Shepherd's pie, inspirerad av matgudinnan, till middag dagen därpå. Dock av ett lite enklare snitt än Nigellas. Det var lite svårt att hitta malet hjortkött i min lokala butik. Men det blev ganska gott ändå.

Granen står så grön och grann...

Vi har julat till det lite mer här hemma nu. Skaffat gran och lite sån't. Och fått höra en mig närstående upprepa samma sak han säger varje år: "Är det inte lite tidigt att ta in granen nu?". Det beror på vad man menar med tidigt. Det är tio dagar kvar till jul. De går fort. Efter juldagarna vill jag helst slänga ut varenda julpinal. Efter juldagarna avskyr jag rött och vill ha turkosa kuddar i soffan igen. Ska det var juligt ska det vara juligt FÖRE jul, annars kan det kvitta. Så om vi ska tindra vid granen ska vi göra det nu. Om tio dagar är det för sent.

Sommarlängtan

På väggen i duschrummet i huset på landet hänger en strandväska av en riktigt ful modell. Den är gjord av flätade plastband och ska väl försöka efterlikna en stråväska, men lyckas inget vidare. Men den hänger där och påminner om sommaren. Det är den väskan vi har använt för att slänga ner badkläder och handdukar i när vi ska ner och bada. Ibland en schampoflaska. Nu innehåller den en ett bortglömt cyklop och en sådan där boll som studsar på vattnet. Den hänger där som en sorglig påminnelse om somrar som flytt. Jag längtar och hoppas att det snart är sommar igen. Och att det blir en sådan där bra sommar, med massor av bad och båtturer och ett riktigt sorglöst sommarliv. Eftersom vi ägnade den senaste sommaren åt att bära kartonger är behovet större än någonsin. 

Det är väl okej med vackra vinterdagar och jag är ganska välklädd så jag fryser sällan - snarare tvärtom, faktiskt. Jag försöker undvika att frysa så till den milda grad att jag håller på att svettas ihjäl i stället när jag går ut. Jag är ingen riktig vintermänniska. En veckas skidåkning i fjällen skulle kunna tillfredsställa alla mina vinterbehov. Fjällstuga och bra backar i några dagar räcker. Vinter på hemmaplan till vardags är bara trist.

Tävling!

"Jag tävlar hos Livsresan om ett armband ifrån VarUnik."

Bokhyllans comeback?

Nya numret av Allt i Hemmet basunerar ut att bokhyllan gör comeback. Vi vill ha det mysigt och personligt omkring oss, så det är okej att inreda med böcker igen. Jaha? När gjorde bokhyllan sorti? Var gjorde alla trendkänsliga av sina böcker när det kastade ut bokhyllan? Eller hade de inga böcker? Rusar de ut och handlar ett gäng nu för syns skull att ha i den nya trendiga bokhyllan?

Eftersom jag försöker pressa in så många bokhyllor det bara går är jag alltså för en gångs skull rätt. Det måste vara första gången i så fall. Känns fint. Ett hem är inte ett hem utan böcker. Lästa böcker. Eftersom jag är ganska snobbig på den punkten har jag alltid varit lite skeptisk till folk som saknar bokhyllor. Men de kanske bara följde den förra trenden och kastade ut bokhyllorna och sparade böckerna i garderoben tills de blev inne igen. Dags att plocka fram dem nu och visa vilka ni är.

Här är ett exempel på en alldeles överfull hylla. För den riktigt personliga och mysiga touchen ligger det också en hög med tvättkläder i fåtöljen.

Längtan bort

Jag längtar till alla möjliga platser just nu. Till solen, till fjällen, till huset på landet. Vart som helst som inte innebär vardagsliv. Vilken tur att vi ska åka till huset på landet i morgon. Det är en och en halv månad sedan sist och det är alldeles för länge. Det är en fristad. Det är hemma. Det är god mat, rödvin och sprakande brasa. Mys på hög nivå. Och det redan i morgon!

Virkade vantar

Lite virkning på sistone: ett par vantar. Eller två par, för att vara exakt. Det första paret snodde sonen åt sig innan jag hann blinka. Ska göra en djupdukning i garnkorgen och se om det finns några roliga garnrester som jag kan använda till något. Känner mig hyfsat pysslig just nu, så det gäller att passa på.

Snömos

Det går trögt med min läsning just nu. Jag håller på med Stor Amerikansk Litteratur och förordet med hyllningstalet är lika långt som resten av boken. Jag känner att min intellektuella nivå inte riktigt är på topp just nu, så Stor Litteratur är inte riktigt vad jag vill ha. Jag behöver något mindre krävande. Något som går in och ut utan att lämna några spår att tala om. Dessutom dök det upp en tidning igår som hette Axess. Jag vet inte var den kommer ifrån eller varför, men den ser väldigt intellektuell ut och jag har inte ens orkat bläddra i den.

En virkbeskrivning för ett par vantar har jag dock läst de senaste dagarna. Den var så dåligt skriven att det var enklare att titta på bilden. Nu är jag snart klar med det andra paret som jag gjorde med den så kallade beskrivningen enbart som inspiration. De blev betydligt bättre än det första paret när jag försökte göra som det stod.

Jag vet inte om det är allt det här juliga som får det att bli snömos i skallen. Man inbillar sig att man har så mycket annat att tänka på. Jag ser fram emot mellandagarna när allt är tyst och stilla. Då kanske min intellektuella kapacitet har återvänt så att jag kan ta tag i någon maffig tegelsten som jag förhoppningsvis har fått i julklapp. I väntan på det ska jag tillverka en tomte eller något annat pyssligt.

Örhängen!

Om någon händelsevis skulle vara intresserad av ett par örhängen går det alldeles utmärkt att höra av sig. Mitt förråd av pärlor känns just nu oändligt.

Vem behöver Pocketklubben?

De senaste dagarna har det kommit ett par pocketböcker med posten. Det är tydligen mitt månadspaket i Pocketklubben. Jag hade ingen aning om att jag var medlem i Pocketklubben. Jag funderar över om det är något jag inte sa nej till tillräckligt snabbt när någon snabbpratande telefonförsäljare har ringt. Hur som helst tänker jag inte fortsätta vara medlem i Pocketklubben. Varför ska jag betala 118 spänn för två böcker när jag kan köpa dem för runt 80 spänn på AdLibris och då dessutom välja själv vilka jag vill ha? Det verkar ju väldigt dumt.

En skoter i sta'n

Det har ju snöat en del i helgen. Men inte plogats. Vilket gör att när man är ute och går med sin hund får man pulsa på cykelbanorna i radhusområdet. Och rätt som det är möter man en snöskoter. Det kan inte vara så vanligt att man gör det på de här breddgraderna. Jag förstår att om man bor här nere på västkusten och råkar ha en skoter stående i garaget blir man rätt till sig när det är sådant här väder. Det kan inte vara så himla ofta man får lufta en sådan leksak här. Igår luftades det ordentligt. Vi höll nästan på att bli överkörda på kvällspromenaden och att döma av spåren på fotbollsplanen bredvid skolan har det körts rejält.

Undrar hur många som ringde närpolisen och klagade på skoterplågan? Av det lokalblad som delas ut till hushållen häromkring en gång i veckan har jag förstått att mopedåkning på cykelbanorna anses vara ett otyg. Vad ska då inte en vildsint snöskoter vara?

Krogbesök

Vi har varit ute i svängen, minsann. Det hör inte till vanligheterna nu för tiden. Tur att goda vänner kommer till sta'n ibland så det blir av. God mat - om än något förvirrad service - och gott vin och lagom många goda drinkar. Jag är stolt över mig själv. Jag har lärt mig. Jag tar inte den sista längre. Åldern har tagit ut sin rätt när det gäller återhämtning och jag vet var min gräns går nu för tiden. Och jag var smärtsamt medveten om att vi skulle upp i hyfsad tid på söndag morgon för att åka på handboll. Allt som allt en mycket lyckad och trevlig lördag kväll. Tack P & A för att ni såg till att vi kom ut litegrann. Vi behövde det.

Milstolpe nådd

Jag vill översätta film och TV. Jag tror jag kan göra det riktigt bra, om jag får chansen och nu är jag nära. Idag har jag gjort den sista delen i "inträdesprovet" hos ett stort internationellt företag och snart är jag förhoppningsvis igång på allvar. Visserligen har varenda programvara som företaget tillhandahåller kraschat både en och två gånger, vilket har varit oerhört frustrerande, men med lite trixande gick det bra till slut. Ibland undrar jag hur folk som inte har 20 års erfarenhet som programmerare (som jag faktiskt har) klarar sig i den digitala världen. Jag vet ju för det mesta hur jag ska få icke-fungerande program att fungera och jag kan läsa mellan raderna i bristfälliga installationsanvisningar. Även om jag har lagt systemutvecklandet på hyllan är jag rätt tacksam för den erfarenhet jag har.

Någonstans i tidernas begynnelse, när jag var relativt ny i branschen och på mitt första jobb, hade jag en chef som själv ansåg sig vara en oerhörd allvetare och visionär. Han tyckte synd om oss som hade kastat bort flera år på att utbilda oss till systemutvecklare, eftersom vi inte skulle behövas i framtiden (framtiden då var typ 1995). De nya programvarorna skulle vara så enkla och intelligenta att vilken normalanvändare som helst kunde göra allting själv så det skulle inte behövas några specialistkunskaper inom IT (eller ADB som det hette på den tiden). Man kan väl säga att det var en riktig snedträff till profetia.

Back seat drivers - nej tack

Min son tränar fotboll och handboll. Det är bra. Det är bra att det finns engagerade föräldrar som lägger ner mycket fritid för att vara ledare för killar och tjejer som vill idrotta. Det är jag oerhört tacksam för. Utan dessa eldsjälar skulle det inte finnas några lag för yngre barn. Tack för att ni finns!

Men så finns det de där andra föräldrarna som sitter på läktaren eller står bredvid plan och vet hur allt borde vara. Som gnäller och snackar skit. Och som ignorerar tränarnas uppmaningar om att det är TRÄNARNA som coachar ungarna under matcher, inte föräldrarna som står bredvid. Om ni vet och kan så himla mycket, hur kommer det sig att det är ni som står bredvid plan och inte är på plan och frälser alla barnen med era oerhört begåvade idéer om hur de borde spela? Det finns i de flesta lag alltid plats för fler ledare. Har ni något att bidra med så gör det. Men klaga för helvete inte om ni inte själva är beredda att gå in och göra jobbet.

Nu gick startskottet

Idag brakade det loss. Nu börjar julhetsen på allvar. I morse var inkorgen fullare än fullast av adventskalendrar från diverse olika håll. Jag hoppas på vinst i Tickets julkalender, eftersom lite respengar skulle sitta väldigt fint just nu.

Fri frakt från Amazon i England till Sverige med leverans före jul är ett annat erbjudande värt att tänka över - i princip all elektronik, spel och annat är mycket billigare än i Sverige. För att inte tala om alla böcker. Och skor. Det är faktiskt inte så mycket som inte finns på Amazon. 

I CDON.s julkalender fanns ett Xbox-spel som jag nyss köpt till sonen för 599 kr. Idag kostade det 299 kr. Det känns ju sådär.

Det är väl dags att sätta sig ned och göra klart det sista på den där julklappslistan nu, så att man är av med det. Aldrig i livet att jag jagar julklappar sista veckan.

Julklapp till mig själv

Jag gav mig själv en fin tesil häromdagen, för att förgylla mina testunder som jag har ganska många av varje dag. Den gör sig väldigt fin på köksbänken också. Tyvärr så lämpar den sig inte riktigt för mitt nyanskaffade Rooibos-te, som är alldeles för småbladigt för den här tesilen. Men den är snygg i alla fall. Och den passar alldeles utmärkt till mitt gröna favoritte. Som för övrigt finns i en presentaffär som ligger ganska nära där vi bor. Det är ju fruktansvärt praktiskt. Om det inte vore för att damerna som jobbar i den affärern ser så stroppiga ut. Det får mig osökt att tänka att det är ett par överklassbrackor som fått en presentaffär att leka med av sina rika män. Om det handlade om ren och skär överlevnad borde de nämligen vara lite trevligare mot sina kunder. Men det kanske var jag som hade en dålig dag när jag var där sist. Jag kanske inte alls blev ignorerad när jag skulle handla, det kanske bara kändes så.

Jag är redo för julkortsanstormning

Jag har virkat ett rött band som ska hänga på väggen i köket. Och köpt små löjliga klädnypor med tomtar på som ska hålla fast alla julkorten som ska hänga där och påminna oss om att det finns nära och kära som tänker på oss i jul. Jag hoppas det i alla fall. Jag vill alltså ha riktiga julkort. Inga blinkande e-mail eller SMS som spelar Bjällerklang. Riktiga julkort. Sådana som jag skickar till mina vänner och släktingar. Som kanske kostar lite i porto och ansträngning, men som är så mycket finare och juligare än det allt det där digitala krafset. Det innebär så mycket mer än att bara vara en på en massutskickslista.

En ganska lat helg

Igår var vi och kände lite på julstämningen på Liseberg. Det var trevligt och det blev ganska dyrt, men vi vann ändå inte minsta lilla chokladkaka. Det var fint med alla ljus och så och riktigt juligt, men svinkallt.

Lata söndagen har till viss del tillbringats i en handbollshall där sonen har gjort matchdebut i handboll. De förlorade, men kämpade väl. Handboll är en mycket bra föräldrasport, i synnerhet vintertid, eftersom den utövas i uppvärmda idrottshallar med kafeteria. Resten av tiden har vi mest gjort det vi har en tendens att göra lite för mycket på helgerna: ätit gott. Och så har jag varit duktig och jobbat lite för att förbereda morgondagen. Jag försöker även jaga ett par skridskor till sonen på Tradera, men det har inte gått så bra hittills.

Och så har vi tänt det första ljuset, förstås.

Julörhängen till tomtemor

Har fixat mig ett par julörhängen. Och lagat ett halsband som legat väldigt länge och väntat. Och konstaterat att en ihopslagen laptop inte alls är ett bra underlag om man ska hålla på med små, små pärlor.

Läst: Fru Sorgedahls vackra vita armar av Lars Gustafsson

En gammal sitter i sina rum i Oxford, där han tillbringat åtskilliga decennier som universitetslärare, och minns sin ungdom i Västerås med omnejd. Det är lite fragmentariska minnesbiler, varav många utspelar sig sommaren 1954. Då är han på väg att bli en ung man och upptäcker kärleken och kvinnorna på allvar, i form av Ingela, grannflickan på landet, med vilken han har en sommarhistoria av det mer köttsliga slaget, och fru Sorgedahl, den vackra grannfrun i det gamla hyreshuset som kallas Paradiset, i vilken han är dödligt förälskad.

Det är fint berättat, tonårsgrubblerier blandat med skrönor från trakten, urspungligen berättade av hans mor. Och språket är alldeles underbart. En fin liten bok.

Adventsfint

Lite adventsstämning har jag försökt åstadkomma idag. Inte för mycket jul - det är ju trots allt fortfarande november - men mina blommiga gardiner i köket matchade inte adventsljusstakarna. Lila kuddar i soffan - nej, tack.

Min jul är röd, med inslag av guld. Inget annat. Jul i silver och lila och alla möjliga färger får de ägna sig åt i inredningsmagasinen. Här hemma har vi inga oortodoxa inslag över jul. Övriga tider på året får det gärna vara lite mer färgvariation, men inte nu. Så nu har nya gardiner åkt upp i fönstren och nya dukar fram på borden. Turkosa och gröna ljuslyktor har bytts ut mot - röda. Det får räcka så, så länge. Jag väntar ett tag till med tomtar och annat oknytt.

Adventsljusstakarna var förresten en historia i sig. De fanns ingenstans. Jag började nästan misstänka att vi hade glömt någon kartong någon helt annanstans i flytten. Jag kunde inte heller påminna mig om att jag hade packat upp dem. De återfanns till slut i min gamla stallkista. Jag måste ha tyckt att det var ett bra ställe att lägga dem på när vi packade.

Shopping

Sonen saknade thermobyxor inför vintern och nu blev det oåterkalleligt: att bara prata om att åka och köpa ett par fungerade inte längre, det var bara att ge sig av. Backaplan kändes som  närmast till hands och det skulle ju gå fort, eftersom jag ju bara behövde hoppa in på Stadium och köpa ett par. Icke. På Stadium fanns bara fel färg, på Intersport fanns bara alldeles för dyra, på Kapp-Ahl fanns ingenting, så icke heller på Lindex. H&M, tänker man då och ser sig omkring. En H&M-skylt lyser långt, långt bort, för långt och för krångligt för att gå i issörjan. Ta bilen till H&M, ingenting, ta bilen till Team Sportia och köpa ett par bara lite för stora byxor.

Jag förstår ju att handelsplatser som Backaplan har växt upp över tid, men ur miljösynpunkt måste det ju vara totalt förkastligt att sprida ut butikerna över ett område som knappt går att ta sig över till fots. Bilburen shopping måste ju vara något av det sämsta man kan tänka sig. Jag undrar hur folk som brukar handla här (om det finns några) tänker? Idag åker vi till Kapp-Ahl, men H&M får vi ta en annan dag. Eller knatar de kilometer efter kilometer över oändliga parkeringsplatser och livsfarliga gator?

Alla kan se snygga ut

När jag äter lunch nu för tiden, gör jag det oftast framför TV:n. Känns så trist att sitta ensam vid köksbordet. Mitt TV-sällskap brukar oftast vara BBC Lifestyle. Det är antingen repriser av gamla matlagningsprogram eller, som idag, What not to wear, med de lite småtbitchiga stylisterna Trinny och Susanna. Fast jag blir faktiskt lite glad av att se dem. De plockar ut vad som på ytan ska ses som hopplösa fall och hjälper dem att hitta en ny stil och ett nytt självförtroende och det helt utan kirurgiska ingrepp eller botox. Det är rätt befriande. Skönhet handlar alltså inte om fettsugning och bröstimplantat i första hand, det handlar om att se vilka alldeles naturliga företräden man har och sedan framhäva dem. Lätt som en plätt, men ändå så himla svårt. Men det är lite fint att se dessa omgjorda kvinnor stråla efteråt och ta ett kliv ut ur sina gamla dammiga garderober. Och när även Susanna fäller en tår av medkänsla känns det faktiskt äkta.

Mera julpyssel

Man kan virka sig ett halsband också. Eller hänga det i granen.

Spa

Ibland får man fixa sitt eget spa. Jag gjorde ett försök igår kväll. Fotbad, fotmask, fotkräm, hårinpackning, mikrodermabration och en handkur (och pinsamt nog även en slimmingkräm, men jag väntar fortfarande på en sådan med instant result) unnade jag mig instängd i badrummet en timme. Det kändes bra. Och så blir det lite åtgång på alla mina produkter. Min Mary Kay-säljande vän A skulle vara så stolt över mig.

Fast jag vill åka på riktigt spa. Helst en hel helg. Inte behöva ha annat än mysig morgonrock på mig och bara bada, slappa och bli masserad. Toppa det med lite god och nyttig mat, några bra böcker och trevligt sällskap så kan det nog inte bli bättre. Det önskar jag mig i julklapp, tomten.

Bokmärkesbekymmer

Igår kväll började läsa en ny bok, men det tog inte så lång stund innan jag var tvungen att slå igen den eftersom klockan redan var en bra bit efter midnatt. Till min fasa hittade jag inte mitt bokmärke. Jag har massor av bokmärken, eftersom det är sådana där bra saker man kan köpa i souvenirshoppar när man egentligen inte har råd med något annat. Men det är nästan bara ett jag använder. Det är i svart skinn med en text om Jane Austen i guldtryck, inköpt i souvenirbutiken vid katedralen i Winchester, när jag vördnadsfullt besökte Jane Austens grav för sisådär 15 år sedan. Det har hängt med sedan dess och jag tror att Jane vakar över min läsning när jag använder det. Det känns inte alls lika bra att använda något annat bokmärke. Under årens lopp har jag dock tappat bort det vid ett antal tillfällen, men det har alltid dykt upp igen. Så även denna gång. Det återfanns under bäddmadrassen när jag bäddade i morse. Jag tror vi hör ihop på något sätt, Jane och jag.

Snö och lite grunder för julpynt

I morse hade vi 10 cm nysnö, nästan. Eftersom vi var ovanligt slöa och senfärdiga idag upptäckte jag också att vi var de enda som inte hade skottat "vår" bit av gatan när jag kom ut på förmiddagen. Och det gick inte alls att råda bot på, för uppenbarligen hade inte vår snöskyffel följt med i flytten. Den står antagligen i något uthus på landet och vilar sig. Jag tog en tur till Plantagen för att inhandla en ny skyffel och kanske lite annat också. Några hyacinter blev det och en adventsstjärna att hänga i fönstret. Men det fanns så mycket juligt fina saker att jag blev alldeles peppad på det här med julpynt, fast det känns lite tidigt och det får vänta åtminstone tills nästa helg innan det brakar loss.

På eftermiddagen tog jag och hunden en promenad i skogen där vi samlade in diverse bra-att-ha-saker när man ska julpynta. De tog nämligen ganska bra betalt för två hopbundna grankvistar på Plantagen. För att inte tala om en liten påse med mossa. Måste vara ett storstadsfenomen. Gran och mossa finns ju i skogen.

Och snön hade smält när jag kom hem med vår nya fina skyffel.

Skolan

Lyssnade med ett halvt öra på lokalnyheterna i morse på radio. Man pratade om skolan. Att man i Göteborgs kommun inte skulle låta duktiga elever gå vidare, det vill säga kanske börja läsa in vissa gymnasiekurser redan i grundskolan om de ligger långt fram, eftersom det var hämmande för de mindre duktiga. Duktiga elever kunde i stället utvecklas genom att hjälpa sina mindre duktiga kamrater. Så oerhört stimulerande för de som är duktiga och vill läsa. Att få gå in och göra lärarens jobb som belöning för att det går bra för en måste ju verkligen vara sporrande.

Varför är det helt OK att få hur mycket ära och berömmelse, specialklass och kanske till och med specialskola om man är duktig i fotboll men inte om man är duktig på engelska? Det är ju trots allt väldigt få som blir som Zlatan och de som blir det, blir det nog utan "stöd" från skolan. Men skolan kanske skulle kunna gå in och hjälpa en blivande professor i matematik på vägen. Skolan kanske missar att det finns elever med potential att bli matteprofessor just därför att de eleverna inte får någon som helst uppmuntran.

Jag var en så kallad högpresterande elev. Det var inte bra. Min mellanstadiefröken tyckte inte om mig alls, tror jag. Det var bara besvärligt när jag var klar med uppgifterna innan övriga klassen. Signalen var att man borde sitta still och rulla tummarna i stället, inte sticka ut, inte lämna kollektivet. På högstadiet fanns det ju en viss segregering på 70-talet i form av särskild och allmän klass i matte och engelska. Det underlättade något. Men det jag lärde mig mest av allt i grundskolan var att visst var det bra att vara duktig, men man fick absolut aldrig, på inga villkors vis, tro att man var någon. 

På gymnasiet däremot var det lite annorlunda. På dåvarande humanistisk linje var samtliga elever, med två undantag, högpresterande tjejer. Det var bra. Det fanns fler som jag som fann någon pervers njutning i att böja latinska verb. På den inte så oerhört jämlika gymnasieskolan var hela skolan dessutom indelad i status och prestation. I början av korridoren, närmast lärarrum och annat av vikt, hade naturvetare, samhällsvetare och humanister sina skåp och klassrum. Därefter följde de treåriga ekonomerna och längst bort, dit där vi aldrig behövde gå, fanns tvååriga ekonomer och de som gick på DK. Dumklubben kallad. På grundskolan skulle alla alltså vara precis likadana och det med tvång om vi inte hade vett att fatta det själva, men på gymnasiet var segregeringen total. Men det var då det. Naturligtvis ser det väl inte ut så nu?

Årets första julpyssel!

Men inte det sista. Nu är jag på G och alla pysselattiraljer ska få ligga framme i vägen och skräpa tills alla blir galna. Jag vet inte var det här hjärtat ska få hänga, men det blir väl antingen i grannen eller kanske i ett fönster.

Det där med självförtroende

På torsdagar börjar sonens skoldag med slöjd på en annan skola. Det innebär att han måste åka en kvart tidigare och eftersom han när terminen startade inte hittade till den andra skolan har det blivit en vana att cykla tillsammans med en klasskompis som bor på samma gata som vi. De träffas utanför på gatan tjugo i åtta och åker tillsammans. Det är bra. Förra torsdagen dök dock inte kompisen upp. Panik spred sig hos sonen. Jag sa att han fick åka själv för att inte komma för sent, men det var inte så lätt. Han började tro att han missat något, att slöjden var inställd och stod och velade på gatan tills jag nästan blev arg och tvingade honom att cykla ensam. Han gav sig iväg mycket motvilligt och med stor osäkerhet mot den andra skolan.

Det visade sig sedan att det var den andra killen som glömt bort att de hade slöjd och gått till skolan som vanligt och därmed kom kraftigt försent till slöjdlektionen när han insåg sitt misstag. Ingen större fara på taket, tycker jag. Det kan hända alla.

Det jag däremot tycker är sorgligt är att min unge alltid utgår från att det är HAN som gjort något fel ifall allt inte går enligt plan. Jag hoppas att det här visade honom att det faktiskt kan vara andra som gör misstag ibland. I morse flöt däremot allting på precis enligt plan.

Kändisspaning på ICA

Idag har sonen och jag kollat in Glenn Strömberg på ICA. Han var där för att göra lite reklam för italiensk mat och signera sin kokbok. Jag köpte en. Sonen  ville ha autograf, förstås, men blev så nervös när han skulle gå fram att mamma fick göra en insats meddelst rejäl knuff i ryggen. Men han fick ett fint kort och en personlig hälsning och är nu en mycket nöjd och stolt kille.

Läst: Drömfakulteten av Sara Stridsberg

Av någon anledning trodde jag att jag verkligen skulle gilla den här boken och som alltid när jag har lite för höga förväntningar blir jag besviken.

Det handlar om Valerie Solanas, amerikansk feminist och författare till SCUM-manifestet och den som sköt Andy Warhol. Han dog inte, så hon var ingen mördare, men han skadades svårt och återhämtade sig aldrig riktigt. Det här är ingen biografi om Valerie Solanas, utan en fantasi om Valerie Solanas. Fragment från olika tidpunkter skapar tillsammans en diffus bild av en ganska förvirrad och gravt missbrukande kvinna. En mycket tragisk figur. Det är sorglig läsning om en sorglig spillra till människa.

Jag är dock tämligen kallsinnig. Jag gillar det helt enkelt inte. Jag tycker upplägget känns överpretentiöst. Jag kan inte ta till mig det alls. Jag är besviken på mig själv.

Frosseri

Frosseri är en av de sju dödsynderna och det har vi ägnat oss helhjärtat åt hela helgen. Det blir så när man är på besök hos svärmor. När vi fortfarande alldeles stinna landade hemma igår kväll kändes det därför helt naturligt att avsluta helgen med en pizza. Nu ska jag inte äta på hela veckan som straff för denna på gränsen till onaturliga orgie i mat. Några salladsblad duger bra ifall man behöver tugga på något. Sedan kanske jag närmar mig vågen igen. Och kaffe har jag druckit så mycket att jag inte kommer att kunna sova på en vecka, minst.

Födelsedag!

Sonens, alltså. Jag får vänta ett par månader på min och det är för övrigt inte så mycket att se fram emot längre. Men nu står sonens nya födelsedagsdator på plats och det blir säkert jättebra när allt blir klart. Det är fortfarande lite program som behöver installeras. Det fattades ett trådlöst nätverkskort upptäckte vi. Och en låda som jag inte har något minne av att vi diskuterade när vi gjorde inköpslista dök upp från ingenstans. En subwoofer. Var kom den ifrån? Eller så är den bara ett sådant där bevis på att man absolut inte ska överlåta teknikinköp till män, eftersom de är så lättledda när det gäller just tekniska prylar. Det är klart man måste ha en subwoofer till datorn.

Hur som helst, ett enormt jättestort supergrattis till världens finaste unge!

Nytt armband

Äntligen tog jag mig lite tid och ett nytt armband pryder nu min arm. Jag gjorde ett i svart också och ska passa på att trä om ett gammalt som inte blev så bra. När man väl börjar är det svårt att sluta.

Läst: Våld av Joyce Carol Oates

Jag tycker Oates är helt fenomenal i det här lilla formatet, att få in så mycket på så få sidor är skickligt. Det här är alltså en kortroman på ca 165 sidor och det är tur att det inte är fler, för då skulle det bli så himla sent när man börjar läsa på kvällen. Jag kunde nämligen inte sluta, trots att jag verkligen avskydde det jag läste. Jag vet inte ens om jag skulle stå ut om historien blev mer utdragen.

Teena och hennes tolvåriga dotter Bethie är på väg hem efter en fjärde juli-fest hos Teenas pojkvän. De går genom en park där de träffar på ett grabbgäng, fulla och drogpåverkade, som börjar jaga dem. De motas in i ett båthus där Teena blir våldtagen, slagen och sparkad, medan Bethie bara kan höra på vad som händer från det gömställe hon lyckats hitta.

Teenas liv går att rädda, men bara nätt och jämnt. Den första polisen på plats, Dromoor, blir djupt berörd av det han ser. Han känner dessutom igen Teena, de har träffats på en bar några år tidigare och visst tycke uppstod, även om ingenting hände. Han är en man med ett stort patos för rättvisa, men inser ganska snart att för Teena finns ingen rättvisa att få.

Bethie kan peka ut några av gärningsmännen. Det är utåt sett alldeles vanliga grannpojkar. Och visst finns det sådana i sta'n som står på Teenas sida. Men. Är hon egentligen inte en sådan som får skylla sig själv? Vad gjorde hon där mitt i natten? Var hon inte lite för lättklädd? Hade hon dessutom inte druckit för mycket på festen? Och hur ansvarslös är hon inte som tar med sin dotter på fest? Och Bethie såg ju egentligen inte vad som hände. Hur kan hon då peka ut någon? De unga männens föräldrar anlitar en riktigt sliskig försvarsadvokat och Teena är chanslös från början. Men när lagen inte kan skipa rättvisa finns det andra som kan. Öga för öga, tand för tand.

Det är otäck läsning. Och det känns igen från diverse andra liknande händelser som cirkulerat i media. Som läsare mår man illa över hur Teena behandlas. Men det riktigt otäcka kanske är man tycker att det är bra att det finns någon som tar lagen i egna händer och faktiskt skipar rättvisa. Som gör att Bethie slipper leva i ständig skräck. Gärningsmännen får vad de förtjänar, för en gångs skull.

Läst: Revolutionary Road av Richard Yates

1950-tal. Frank och April Wheeler ser på ytan ut att ha det mesta. De har lämnat staden (New York) för en familjevänlig förort och Frank pendlar till sitt lite småtrista kontorsjobb inne i staden, medan April tar hand om barn och hushåll. De har två små barn, en flicka och en pojke och verkar ha det hyfsat ställt ekonomiskt. De borde vara nöjda. Men  tristessen håller på att förlama deras tillvaro. Frank föraktar sin arbetsplats och sitt jobb och skaffar en älskarinna inne i sta'n för att pigga upp sig lite och April avskyr sitt liv i största allmänhet. Hon har haft vissa skådespelardrömmar men de har blivit grymt krossade. Men så kommer April på en briljant idé. De ska flytta till Paris och finna sig själva igen i Europa. Barnen ska få lära sig franska och se världen. Till att börja med nappar Frank helhjärtat på idén, men får kallare och kallare fötter ju närmare den planerade avfärden de kommer.

Det är oerhört välskrivet och jag har stor förståelse för att den här boken kommer i nyutgåva (skriven 1961). Paret Wheelers äktenskapsproblem är lika aktuella nu som då. Jag har inga invändningar alls. Det jag däremot har lite svårt att ta till mig är Frank och April. Jag gillar dem inte. De är högfärdiga och stroppiga och anser sig vara så mycket mer än andra. Som om de är de enda som förstår och ser hur världen är, trots att de på sitt sätt är precis lika insnöade som de flesta andra. De är två superegoister och April har så rätt när hon säger att de nog inte borde blivit föräldrar, för de är så upptagna med att gräla, slåss och dricka sprit att de knappast kan ha så mycket ork kvar till sina barn, som bara är några slags skuggfigurer som skickas iväg till grannarna för att mamma och pappa ska kunna "prata". Läsvärt, absolut, men inte sympatiskt.

Ung och bortskämd

Jag tycker att min unge är ganska bortskämd, men när jag såg avarterna i TV-programmet Ung och bortskämd igår inser jag att det nog inte är så farligt. Jag ska se till att det blir folk av honom, men frågan är om det blir det av de självupptagna puckon som deltar i den här serien. Och vad i h-e är det för fel på deras föräldrar? Hur kan de leva med sig själva och sitt totala misslyckande med att göra folk av sin avkomma? Varför tycks det vara så fullständigt ute att lära sina barn att man måste göra rätt för sig? Det går faktiskt att vara en schysst förälder och samtidigt ställa vissa krav. Att flytta hemifrån, men fortfarande ha försörjningsstöd från föräldrarna är inget alternativ. Nu tror jag inte att familjerna i det här programmet är särskilt representativa för folk i allmänhet. De flesta familjer kan nog inte låta sina slashasar till ungar handla obegränsat på mammas kontokort eller betala hyran åt en utflugen unge som inte vill jobba. "För det är inte roligt".

När jag spände ögonen i sonen och frågade om det var så där han tänkte bli, såg han helt chockad ut och menade att han minsann hjälpte till mer hemma nu och han är ändå bara tio år. Sedan frågade han om jag kunde lära honom diska ordentligt... Jodå, det ska jag nog kunna ordna.

En födelsedag nalkas

På fredag fyller sonen tio år. Han har skrivit en lång önskelista med massor av dyra saker han skulle kunna tänka sig att få. Och han ska få den allra dyraste. En ny dator står "gömd" under en filt i mitt arbetsrum och han låtsas att han inte ser den eftersom han vill bli överraskad på fredag och inte en dag tidigare. Anledningen till att den inte står kvar i sin kartong är att det ju kräver lite fixande och trixande innan den kan tas i bruk och vi har tänkt att den ska vara helt klar på fredag, med allra senaste operativ och allt annat vi kan tänka oss att han behöver. Det ska bli väldigt skönt när den är körklar och han äntligen får en egen riktig dator. Då slipper han hänga över axeln på mig när jag jobbar och var tionde minut fråga om jag är klar snart. Bortskämd unge? Ja, mycket. Men jag vet att han kommer att bli så himla glad och tacksam att det är värt varenda krona.

Så mycket bättre

Nu sitter vi minsann och myser framför TV:n på lördagskvällarna framför Så mycket bättre på TV4. Äntligen ett program som präglas av respekt och kärlek. Inget skitsnack och inga pakter, och framför allt ingen som ska röstas ut. Så mycket bättre TV-underhållning det blir då. Så mycket gladare man blir som TV-tittare. Jag ser redan fram emot nästa lördag.

Vatten på min kvarn

I veckan kom tidningen Amos från Svenska Kyrkan i brevlådan. Det är en sådan där tidning jag brukar kasta direkt tillsammans med reklam och annat onödigt som jag inte bett om, men jag råkade sätta mig ner och bläddra lite i den av någon anledning. Det fanns en artikel om ett nytt fenomen som barn av idag drabbas av: omsorgsbrist. Och det handlar inte om barn som växer upp i missbrukarfamiljer eller något annat påtagligt fel, det handlar om barn som växer upp i alldeles vanliga familjer där föräldrarna är så upptagna av sina karriärer och sina egna liv att de inte har tid med sina barn. Att barn ringer till Bris och berättar att ingen frågar hur det går i skolan, ingen tröstar eller pysslar om dem när de är sjuka. Dagens självupptagna föräldrar hinner alltså inte med sina barn. Och när de behöver ta igen sig åker de på vuxensemster utan barn. Det står också att författaren Maria Sveland nyligen sagt i en intervju att hon är glad att hon skilt sig, för det frigör så mycket energi att inte ha barnen hos sig hela tiden. Tänk när hennes barn läser det när de blir större? Mamma tyckte det var skönt att slippa oss med jämna mellanrum.

Barnpsykologen på Bris som intervjuas i artikeln är även starkt kritisk till ordet kvalitetstid och jag känner att jag har hittat en själsfrände. Som om relationen till ens barn kan mätas i effektiv och ineffektiv tid och det ena skulle vara så mycket bättre än det andra.

Det finns också något som heter Stiftelsen Allmänna barnhuset som för tre år sedan kom med en rapport om våld mot barn. Den fysiska misshandeln av barn ligger på en oförändrad nivå, men däremot har hårdheten mot barn ökat. Man vet att man inte får slå dem, så man bestraffar dem på andra sätt. Utfrysning är tydligen något som används på ett synnerligen effektivt sätt.

Jag blev riktigt ledsen när jag läste den här artikeln. Om man vill satsa fullt ut på det egna livsprojektet är det nog lämpligt att inte skaffa barn. Barn kräver tid och kompromisser och faktiskt något så omodernt som uppoffringar ibland.

Jag läste en annan artikel i en morgontidning för en tid sedan där man förfasade sig över en otäck ny trend, nämligen den att fler unga mödrar nu för tiden faktiskt kan tänka sig att vara hemmafruar om bara ekonomin tillåter. De vill ta hand om sina barn. Det var något som artikelförfattaren tyckte var en skrämmande backlash för jämnställdheten. Men det kanske är så att det finns pappor som också vill ta hand om sina barn? Fast då är det ju helt plötsligt bra för jämställdheten. Kan inte föräldrar som faktiskt vill vara just föräldrar få vara det i lugn och ro? Ur ett samhällsperspektiv på lång sikt kanske det är en fördel att de som växer upp gör det i någorlunda trygghet med närvarande föräldrar. Samhället i övrigt har ju inte så mycket att erbjuda på den fronten.

Att utbilda sig till psykolog nu måste vara ett oerhört smart karriärsval. Framtidens vuxna lär behöva en hel del hjälp för att komma tillrätta med sina traumatiserade barndomar.

Ut med det gamla

Jag håller så sakteliga på att göra mig av med en del saker. Det ena efter det andra säljs på Tradera och lämnar hemmet utan att saknas det minsta. Det är mest kläder hittills och där finns det att ta av. Innan vi flyttade vräkte jag ut urvuxna barnkläder till vänner och bekanta, eftersom jag inte orkade ta tag i det där med att sälja. Det är ju lite tidskrävande. Men nu tar jag lite i taget. Det har inte blivit så mycket pengar än, men jag kanske hittar något bra i gömmorna som kan inbringa en hacka. Det vore fint att få ihop till en ny soffa. Jag tror dock att jag måste gräva lite djupare än bara till garderoberna då.

Måndag på en tisdag

Jag är fullt medveten om att det är tisdag idag, men det känns ändå som måndag. Vi var i huset på landet i helgen för att byta till vinterdäck på bilarna och för att sonen skulle få träffa två av sina kompisar. Så han och jag åkte hem igår. Och eftersom man alltid åker hem på söndagar, känns det som måndag idag. Särskilt när jag igår kväll satt och planerade veckans arbete och gav mig själv en arbetsuppgift som skulle vara klar på måndag och insåg att det redan var för sent.

På hemvägen igår åt sonen världens dyraste köttbullar. Vi stannade vid ett väghak för att äta och han ville således ha köttbullar. När vi fick maten tittade han mycket klentroget på sin tallrik (han var nämligen hungrig). Den bestod av tre köttbullar och ett par potatisar. Jag tyckte att det var ynkligt och frågade damen bakom disken om han inte kunde få några till och om han av misstag hade blivit serverad en barnportion. Det hade han och om vi ville uppgradera till en vuxenportion fick jag betala mellanskillnaden på 25 kr. Jag är ju en mamma som vill att mitt barn ska få äta sig mätt, så det gjorde jag. Då kom hon på att hon inte hade tagit betalt för drickan, som bara ingick vid en barnportion. Jag fick betala den också. Det blev 37 kr totalt. Sedan kom människan ut med två köttbullar. Två extra köttbullar för 37 kr. Som hittat. Jag vet ett väghak längs E20 som inte får några fler besök av oss i alla fall.

Läst: Martina-koden av Martina Haag

En samling krönikor som tidigare publicerats i diverse tidskrifter jag inte läser, så de vara alla nya för mig. De är roliga, de kan vara på pricken ibland, men så här många på en gång blir lite för mycket för mig. Jag tror de är roligast när man avnjuter en i taget. Jag hinner tröttna på den kaotiska tillvaron hemma hos familjen Haag och ibland känns det lite för överdrivet och tillskruvat. Men det kanske det inte alls är, vad vet jag. Nu har ju jag lämnat de värsta småbarnsåren bakom mig, så jag kanske börjar glömma hur det är när man inte får sova och är livrädd för att glömma något av allt det där viktiga som man måste komma ihåg och allt är allmänt kaos. Är man mitt i det tror jag att det kan vara ganska befriande att läsa att man faktiskt inte är ensam. Nästa gång ska jag dock läsa en i taget.

Läst: När barnet lagt sig av Michael Nyqvist

När Michael är sådär en sju år åker han med sina föräldrar på bilsemester till Italien. Han får veta att han är adopterad och att hans biologiska pappa var/är italienare. Strax därefter skiljer sig hans föräldrar och rotlösheten och känslan av svek är ett faktum som förföljer en vuxne Michael och som till slut gör att han tar tjuren vid hornen och bestämmer sig för att ta reda på vilka hans biologiska föräldrar faktiskt är.

Han får tag på sin mamma, men det mötet blir inte särskilt givande. Sin pappa lyckas han efter mycket letande hitta i Florens. Där väntar även en stor italiensk släkt. Men att få en helt ny släkt när man är vuxen är inte alltid så lätt. Och alla frågorna? Går de att ställa nu så långt efteråt?

Jag gillar boken jättemycket. Den är fint och känsligt skriven och även om min egen situaton är helt annorluna finns det även ett drag av igenkänningsfaktor. Det kanske mest är tiden, jag reste också på bilsemester med mina föräldrar genom Europa på 60-talet, de skilde sig, och händelser som har präglat ens världsbild finns där i bakgrunden (9/11 och Malexander-morden). Det är kanske det som gör att det känns som om det handlar om någon som kunde ha varit någon jag känner. Och vi är många skilsmässobarn som släpar runt på en stor koffert med obesvarade frågor.

Då var det dags

Jag måste ta tjuren vid hornen och göra det jag inte hade tänkt göra på mycket länge: jag måste ringa till en tandläkare. Jag har bitit av en tand och det känns som ett stort, vasst hål i munnen. Inte bra. Antagligen jättedyrt.

I våras höll min gamla tandläkare på och ringde för att boka in mig på min årliga kontroll. Jag känner ju givtevis igen numret så jag struntade helt enkelt i att svara tills vi hade flyttat, så att jag kunde säga att jag tyvärr inte kunde besöka deras inrättning något mer. Jag trodde jag hade kommit undan ett tag. Så fel jag hade. Det finns uppenbarligen högre makter som ser till att man gör sina årliga besök, vare sig man vill eller inte. Eller så är det bara min skröpliga gamla kropp som håller på att falla i bitar.

Läst: Utrensning av Sofi Oksanen

Aliide är en gammal kvinna som bor ensam på sin gård någonstans på landsbygden i Estland. Det är hennes fädernesgård och efter att föräldrarna, som så många andra, försvunnit under andra världskriget, bodde Aliide kvar tillsammans med sin syster Ingel och hennes familj. Ingel var gift med Hans, stilige Hans som Aliide såg först och som är den ende man hon någonsin velat ha, men som bara hade ögon för Ingel. Efter kriget är livet svårt i Estland. Hans är nationalist och därmed fiende till den nya Estniska Sovjetrepubliken. Systrarna gömmer honom i ett lönnrum på gården. Men det har ett högt pris. Det går inte att lita på någon. Aliide begår det stora sveket. För den hopplösa kärlekens skull och för att överleva.

Många år senare, i början av 1990-talet, strax efter självständigheten, dyker en trasig ung flicka, Zara, upp på Aliides gård. Hon talar estniska, men är alldeles tydligt från Ryssland och hon har ett gammalt fotografi av Aliide och Ingel insytt i BH:n. Ett traffickingoffer på flykt undan en psykopatisk hallick, men också en länk till Aliides historia.

Det är ju så himla bra. Och otäckt. Och nära. Estland är inte långt borta, men är ändå så annorlunda. Jag tror inte vi som svenskar fattar hur lyckligt lottade vi har varit. Vilken tur vi har haft genom historien. Så oerhört befriade från krig, våld och ockupationsmakter. Vi borde nog tänka på det lite oftare och tacka vår lyckliga stjärna för att de allra flesta av oss har möjlighet att leva sådana bra liv som vi gör.

Höst

Det är verkligen höst nu. Jag vet inte riktigt vad jag ska hitta på för att pigga upp mig, men något radikalt skulle behöva göras. Shoppa är ju ofta humörhöjande, men inte just nu. Jag är fortfarande kvar i min känsla av totalt överflöd på alla fronter och vill inte ha mer prylar eller kläder. En ny soffa, däremot. Det skulle jag inte ha något emot, men det känns inte riktigt ekonomiskt försvarbart precis i detta nu. Men det skulle sitta fint med en ny soffa. 

Egentligen vet jag vad jag vill ha. En resa, nästan vart som helst bara det är vi tre tillsammans. Men gärna till Barcelona. Fast en spahelg med en tjejkompis är nog inte heller så dumt. Massage, vin och skvaller. Det borde väl pigga upp även den dystraste november.

En doft av medelhav

I somras fick vi ett litet apelsinträd av P och L när de hade lånat huset på landet ett par veckor. Det var fullt med frukt då och ännu mer fullt nu och har tillbringat sommaren och hösten ute i vårt uterum. Men för några veckor sedan tyckte jag att det var för kallt och apelsinträdet fick flytta inomhus. Jag tror det fick gädjefnatt eller något, för nu blommar det. Och det doftar sol och semester i vardagsrummet. Just nu så nära Medelhavet jag kan komma. Det börjar kännas både här och där att det inte blev någon riktigt semester i somras. Tiden räckte inte till det. Men nu längtar jag efter sol, värme och hav. Vi måste åtgärda det här på något sätt. Under tiden får jag väl ligga i soffan och försöka stänga av alla sinnen förutom luktsinnet. Då kan jag låtsas att jag sitter på något mysigt torg någonstans med ett glas sommarvin, brunbränd och fräsch. För vem vill vara vinterblek i svinkalla Sverige och känna att det roligaste man har att se fram emot är november?

Planer och åter planer

Nu är alla mina flyttkartonger uppackade till slut. Inklusive den med alla pärlor, band och annat smått och gott. Jag kan alltså börja göra smycken igen. Jag ska göra smycken igen. Jag vill göra smycken igen. Men jag har inte haft tid. Jag vill ha en webshop att sälja mina smycken i. Jag har inte haft tid med det heller. Jag vet inte var jag gör av med all min tid. Men jag är på gång, jag känner det. Vilken dag som helst tar jag tag i mitt liv och sätter igång och fixar allt det som behöver fixas.Jag har bara inte lyckats få med allt på min att göra-lista än.

Men idag är det fredag och helgen stundar. Det viktigaste att ta tag i nu är således städning och den stora frågan: Vad blir det för mat?

Lite roligare falukorv en helt vanlig onsdag

Smörj en ugnsform med olivolja. Skiva en falukorv i skivor om 1 cm och lägg dem i formen. Skiva en squash och lägg ovanpå falukorven. Skiva därefter två rödlökar och lägg i formen. Nästa lager består av en ask körsbärstomater skurna i bitar. Krydda med örtsalt, svartpeppar och någon god örtkrydda. Avsluta med ett lager riven ost. In i ugnen tills det verkar klart. Servera med pasta. Kalasgott!

Uppkopplad?

Igår kväll fungerade inte vår Internet-uppkoppling. Inte för att jag skulle jobba just då när jag upptäckte det, eller ens hade något direkt behov av att befinna mig ute på nätet, men jag blev som vanligt alldeles besatt. Det ska funka. Ur och i igen med alla sladdar, starta om modem och router, gör om allt som går att göra om. Det hjälpte inte. Till slut fick jag bita ihop och ringa supporten på Bredbandsbolaget. Jag avskyr att ringa till all typ av IT-support. Efter oändliga väntetider och knapptryckningar kommer man om man har tur fram till någon fjunig nyss-tonåring som frågar om man har sladden i och som talar till en som om man vore en efterbliven sexåring. Jag avskyr när folk utgår från att man inte fattar något, inte kan något, inte vet något. Jag vill ha en direktlinje för oss som inte är idioter, som har startat om, som har sladden i och strömmen påslagen.

Jag behövde inte ens prata med någon. På en telefonsvarare talade de om att det var driftstopp på grund av strömavbrott. Så mycket tid nedlagd på att bli sur för ingenting. Så mycket upparbetad negativ energi.

Läst: Angelology av Danielle Trussoni

Verlaine, en småhandlare i konstbranschen, med ett visst forskarintresse för familjen Rockefeller, får i uppdrag av en mystisk och sjuklig man vid namn Percival Grigori att försöka hitta ett samband mellan Abigail Rockefeller och ett nunnekloster utanför New York. Verlaine har hittat något som tyder på att det förekommit en brevväxling mellan fru Rockefeller och en abbedissa på klostret under 1940-talet. I klostrets bibliotek arbetar en ung vacker nunna som heter syster Evangeline. Verlaine nekas tillträde till klostrets bibliotek av princip, men lyckas smita in ändå och mot alla sina klosterprinciper hjälper Evangeline honom och kommer då även sin egen historia på spåren.

Sedan går det fort. Förutom ett avsnitt mitt i boken som är en tillbakablick på krigsåren i Paris, utspelar sig hela historien under ett par dygn. En mer eller mindre hemlig världsomspännande sammanslutning av angelologer arbetar för att bekämpa ondskan mitt ibland oss, ondskan i form av Nefilim, ättlingar till fallna änglar som beblandat sig med människor och som lever mitt ibland oss vanliga dödliga. Men de är ondsinta varelser som vill ta herraväldet över jorden och förslava mänskligheten. De anser sig på ett självklart sätt vara högre stående varelser. Problemet är att somliga av dem, som Percival Grigori, drabbats av något mystiskt virus som sakta men säkert bryter ner deras styrka. Men om en viss mystisk och mytisk sak hittas ska han kunna botas. Det är det som angelologerna försöker förhindra.

Det är rappt och skickligt skrivet, en riktig bladvändare, med en pseudovetenskaplig approach som bygger på ganska vildsinta tolkningar av vissa bibelstycken. Logiken håller inte särskilt långt, men om man kan bortse från det tycker man säkert att boken är oerhört spännande och man gillade säkert Da Vinci-koden också. Parallellerna är ganska många. Jakten, pusslet, tidspressen. En ung vacker flicka som visar sig vara så mycket mer än hon trodde från början. Mystiska sammanslutningar som i årtusenden har arbetat i det tysta.

Om man är en sådan där petig läsare som vill att historien ska hålla ihop hela vägen, då ska man låta bli att läsa det här. Jag har ett par frågor av karaktären: Hur tänkte du nu? som jag skulle vilja ställa författarinnan. Det är ju inget fel på hennes hantverkskunnande eller fantasi, men jag hittar åtminstone ett uppenbart fel. Det är kanske inte så viktigt, men oerhört störande: en nunna kom alldeles uppenbart till klostret 1943, det är nu 1999 och men det står på ett ställe att hon kom till klostret för sjuttio år sedan. Jag kan bara inte med sådana felskrivningar. Korrekturläsning, hallå? Och för mig blir det alldeles för många logiska kullerbyttor. Jag har exempelvis allvarliga problem med kombinationen lyran, ärkeängeln Gabriel och Orfeus. Och varför har inte nefilim tagit makten över mänskligheten för länge sedan? Det kan ju inte ha varit så svårt.

Men det blir alldeles säkert en film, med ett par riktiga snyggingar i huvudrollerna som Evangeline och Verlaine. Peter Stormare som Percival Grigori, kanske? Kan bli en ganska maffig slutscen med Brooklyn Bridge i gryningsljus och en himmelskt vacker varelse som bokstavligen provar sina vingar för första gången. To be continued.

Nybakat

Doften av nybakat bröd sprider sig i huset. Jag känner mig så duktig. Borde baka oftare. Varje dag, typ. Och sedan lite färsk krabba, goda ostar och vin till det. Fredagsmys!

Ser alla små barn likadana ut?

Jag läste nyss i gårdagens lokalblaska från min forna hemstad om en morfar som skulle hämta sitt treåriga barnbarn på dagis och fick med sig fel barn. Det är, enligt tidningen, skandallöst att förskolan har så dåliga rutiner och det måste givetvis utredas hur de kunde släppa iväg fel barn. När man själv har haft barn på dagis för inte så länge sedan är man dock inte så förvånad. Men en stilla undran: är det inte en ännu större skandal att en morfar inte känner igen sitt eget barnbarn? Vore jag mamma till "rätt" barn (alltså det barn som skulle hämtas) skulle jag nog vara väldigt, väldigt upprörd och ledsen.

En dag som är så där

Strålande vackert höstväder och den nyfriserade hunden och jag tog en långpromenad i morse. Det var skönt, men det är en sådär trist dag också. Lite småsnuvig, lite ont i halsen, men inte tillräckligt för att få kalla sig sjuk - i alla fall inte som kvinna. Hängigt, med andra ord. Dessutom sov jag dåligt natten till idag till följd av kaffedrickande på kvällen. Det går inte. Jag vet ju att det inte går, men jag gjorde det i alla fall. Dumt. Jag ska hålla mig till mitt te. Det blir mycket tidig sänggång ikväll.

Läst: Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann av Jonas Jonasson

På sin hundraårsdag kliver Allan Karlsson ut genom fönstret från äldreboendet i Malmköping och försvinner. Han träffar ett antal mer eller mindre udda människor, som tillsammans ger sig ut på en mer eller mindre udda färd genom Sverige, först med ett kriminellt gäng i hälarna och sedan polisen. Vi får också följa Allans något udda färd genom livet, där han, trots ett totalt ointresse av politik, av ren slump hela tiden lyckats hamna mitt i diverse storpolitiska spel och i allra högsta grad påverkat dessa. Han har exempelvis räddat general Franco, supit med Harry Truman, uppfunnit atombomben (åt både USA och Sovjetunionen), räddat Maos hustru, suttit i Gulag tillsammans med Albert Einstens okände bror Herbert Einsten, bränt ner Vladivostok, tröstat en gråtande Kim Jong Il och så vidare. Det finns liksom ingen hejd på det alls.

Och det är lite kul, lite rart, lite Paasilinna (eller ganska mycket) och givetvis en skröna av klassiskt snitt. Det jag gillar bäst är att den totalt rabiate åklagaren som vill sätta dit Allan och hans reskamrater för mord, heter Ranelid. Conny visserligen, men ändå.

Nyfriserad

Trimdags!

Om några timmar är detta rufs förhoppningsvis ett minne blott.

Änglar

Jag har fått hem Angelology av Danielle Trussoni idag. Jag beställde den efter att ha läst en oerhört positiv recension. Under tiden som jag har väntat på boken har jag dock läst en annan recension där den totalsågades och recensenten direkt avrådde från att över huvud taget ta i boken. Det kan ju bli lite spännande då och se vad man själv tycker.

Jag ska bara avsluta den där boken om hundraåringen som alla påstår är så bra. Jag har läst halva och jag är inte ett dugg övertygad.

Klassfest

Nu har jag varit på klassfest. Återträff, gamla minnen och bara jag som fortfarande ser ut som jag alltid har gjort. Eller inte. Intressant att höra vad andra kommer ihåg och inse att man antingen är utrustad med teflonminne eller lider av någon allvarlig förträngningsåkomma. Det kanske bara är åldern. Det var hur som helst intressant att träffa den tappra lilla spillra av min niondeklass som kom. Som vanligt säger man att man måste ses snart igen. Gör man inte alltid det när man träffar gamla bekanta från förr? Vi måste ses snart igen.

Klagomuren dock: Vilken affärsidé att ordna ihop gamla återträffar. Man hyr in en ordinär nattklubb några timmar innan de brukar öppna och serverar gamlingarna en synnerligen medioker meny där vare sig ett glas vin till maten eller kaffe ingår. För det tar man 400 spänn. Och hoppas att alla tycker det är så himla roligt att ses igen att man inte bryr sig om att arrangemanget i övrigt är obefintligt.

Mer struktur i tillvaron, tack

En ny strukturerad version av mig själv har trätt fram de senaste dagarna. Hon brukar göra det lite då och då, men tyvärr aldrig stanna tillräckligt länge. Efter flera dagars ångest över att inte få gjort det jag borde få gjort, fanns det ingen återvändo - att göra-listan måste fram igen. Jag är uppenbarligen inte kapabel att få någonting gjort om det inte står på papper. I alla fall göromål som är av den typ så att de lika gärna skulle kunna göras En Annan Dag. Som alla vet inträffar aldrig En Annan Dag. Men nu ligger listan på skrivbordet och två dagar i rad har jag fyllt den med åtminstone fem saker som ska vara gjorda innan dagen är slut. Det här gäller alltså inte jobb, det går före allt och där håller jag alltid mina deadlines. Nej, det handlar om andra, till synes mindre viktiga saker (som att till exempel laga en söm i en tröja som har legat och väntat på lagning i sisodär ett halvår), men som betyder mycket för sinnesfriden. Så nya strukturerade jag har nu inte skjutit upp allt utan ringt en massa samtal som borde ha ringts för länge sedan, fått en hel del småfix gjort och känner mig riktigt nöjd med mig själv. Fem saker känns dessutom som en bra och fin siffra. Inte för lite och inte för mycket. Det blir inte oöverstigligt - det är ju en dag i morgon också och då är det dags för ytterligare fem saker. Och är det så att man av bara farten hinner med mer, trots att det inte står på listan är det ju en alldeles strålande bonus. Då är man värd en extra klapp på axeln.

Jag har inget att ha på mig!

På lördag ska jag gå på fest. Det är en relativt stor händelse, det festas nämligen inte alltför ofta här nu för tiden. Det är dessutom en klassfest. En sådan där alldeles-för-många år sedan 9:an-fest. Jag ska träffa folk som jag troligtvis inte sett på minst 10 år (det var nämligen 10 år sedan jag senast var på en sådan här tillställning). Alltså folk jag inte alls känner eller kanske inte ens känner igen längre. Man vill ju visa sig från sin bästa sida då. Om det någon som har blivit kärring, så inte är det jag i alla fall. Men jag vet inte. Finaste kläderna känns för överklätt och jeans för underklätt - dessutom har jag inga snygga jeans.

Jag provade ut en outfit förut idag, men jag börjar ångra mig. För vippig kjol och skorna känns inte rätt. In i garderoben och botanisera igen. Jag borde gå på fest oftare, så att jag var mer festvan. Så att jag bara kunde slänga på mig något som jag vet alltid passar. Nu är det bara jobbigt. Och en väska måste jag leta upp. Min gigantiska vardagsväska passar inte på party.

Jag kanske inte känner någon alls. Det kanske bara är jag som kommer från min klass och allt kanske bara blir pinsamt. Oavsett vad jag har på mig.

Dagens middag

Med lite billig fläskytterfilé kan man göra så här:

Skär köttet i tärningar och lägg det i en oljad wokpanna med en grovt hackad gul lök och, om man så vill, färska champinjoner i bitar. Låt det bli genomstekt och pressa sedan över en halv citron. Häll på soya efter tycke och smak och krydda med salt och peppar. Strössla lite skalade sesamfrön över anrättningen. Servera med ris eller nudlar. Riven gurka är gott till. Enkelt, gott och anpassat efter veckans extrapris på Willys. Middag för snålvargar, med andra ord.

Läst: De oförglömliga av Gabriella Ahlström

Fredrika har växt upp i en kändisfamilj - mamma Maud är firad skådespelerska, pappa Max framstående forskare och lillebror Simon modell, skådis och kändis i största allmänhet. Fredrika och Simon har ända sedan de var riktigt små haft väldigt starka band, utlämnade till varandra eftersom föräldrarna inte alltid hade tid - eller lust - att vara just föräldrar. Simon är familjens mittpunkt - en kraft kring vilket allt kretsar. Han är krävande, manipulativ och vet precis när han ska sätta in sina stötar för att framför allt få Maud på fall. Fredrika är den som står i skuggan av dem alla, den som bara finns men inte riktigt räknas.

Det ofattbara inträffar. Simon hittas död av en överdos i Köpenhamn. Balansen i familjen skakas i grunden och Fredrika måste ta itu med sina egna känslor och drabbas av en djup depression. Hon måste bearbeta det där som hände i Paris. Simons stora svek.

Jag känner mig lite tudelad efter att ha läst den här boken. Å ena sidan kan jag knappt lägga den i från mig - jag sträckläser verkligen. Jag känner starkt med Fredrika och hennes svårigheter att frigöra sig från familjen och vill verkligen att hon ska sluta vara till lags, sluta finna sig i att vara den grå bland alla färgglada. Å andra sidan blir jag frustrerad över att jag inte får något riktigt grepp på vad hon verkligen vill. Hon borde ge bilden av den självcentrerade skitstöveln Simon en rejäl spark där bak och börjar leva sitt eget liv. Plocka ner ikonen. Tycker jag.

Det är väldigt mycket ältande på terapisoffan och jag tycker inte att det verkar som om hon kommer fram till så mycket - hon försöker ju faktist även att vara psykiatrikern till lags och säga det hon tror att doktorn vill höra. För även om familjen till att börja med verkar helt dysfunktionell, så vet jag inte om den egentligen skiljer så mycket från de flesta familjer. Jag tror liksom inte på den perfekta familjen. Att man har blivit den grå musen och utplånat sin egen personlighet är kanske inte alltid något som är alla andras fel. Efter bokens slut hoppas jag att Fredrika går tillbaka till sin psykiatriker. Hon är definitivt inte klar. Jag tycker faktiskt inte att hon har kommit någonstans alls. Om hon nu verkligen vill bryta sig ur sin faktiskt självvalda isolering, vill säga. Det är inte så säkert det heller.

Äntligen en egen läshörna!

Ett hörn av vardagsrummet som bara ska vara till för mysläsning, nu även med avlastningsplats för tekoppen. Om också vissa andra familjemedlemmar kunde respektera det och inte belamra fåtöljen med kläder och annan bråte skulle jag vara mycket tacksam. 

När blir man vuxen?

Jag har haft lite vuxengrubblerier. När blir man vuxen och hur vet man att man är det? Varför känner jag mig betydligt mindre vuxen nu än när jag var 19, då jag tyckte att jag var oerhört vuxen? Är det det som är att vara vuxen, kanske, att inse att man inte alls har kommit så långt som man tror?

En mig närstående person brukar anklaga mig för att vara så ruskigt mogen och vuxen jämt – i motsats till barnsligt spontan som enligt den här personen är att föredra. Det är märkligt, eftersom jag känner mig mindre och mindre vuxen för varje år som går. Jag är inne i regression. Jag inser att jag förstår mindre och mindre. Det är lite jobbigt. När jag ser mig i spegeln ser jag en medelålders, lätt överviktig kvinna som både är fru och mamma, men det går inte alls ihop med min självbild. Jag är ju fortfarande jätteliten. Det är bara det att det inte finns någon som tar hand om mig längre. Det har det i och för sig inte funnits på väldigt länge. Jag förväntades klara mig själv ganska tidigt och det gjorde jag uppenbarligen. Fattar bara inte alltid hur det gick till.

Jag tycker att jag ser så himla många vuxna och kloka människor runt omkring mig. Eller är de precis som jag, har fullt upp med att hålla masken? Antagligen.

Jag försöker komma på vilka vuxna förebilder jag har haft i mitt liv och inser att jag inte kan komma på en enda längre. De jag trodde var vuxna visade sig inte vara det. Och med vuxen menar jag trygg i sig själv och i sina beslut. Så som jag vill vara. Men det kanske är ett tillstånd som inte finns i verkligheten.

När jag antar vuxenrollen gentemot min son kan jag ibland tycka att jag har lättare att relatera till hur det är att vara barn än hur det är att vara vuxen. När han är nervös i nya sammanhang eller rädd för något kommer jag ihåg hur det kändes. Det känns fortfarande. Jag vill stötta honom och inte komma med vuxenfloskler. Jag hoppas att det gör mig till en bra mamma. Att jag vet hur det känns. När jag var liten tror jag gränsen mellan barn- och vuxenvärlden var mycket tydligare. Jag tror att de som hade uppnått en viss ålder inte längre ville kännas vid hur det var att vara barn. Eller så var de så fast i sina egna föreställningar om hur man skulle vara som vuxen. Mitt viktigaste uppdrag som vuxen är ju att vara en bra mamma. Då kanske det är bra att vara liten ibland, så att man inte glömmer bort hur det är. Fast jag vill ju att han ska växa upp och se mig som en vuxen förebild. Jag vet inte hur det här ska gå ihop.

En liten stund på jorden

Det är inte så ofta man är helt ensam och kapabel att njuta av ensamheten. Men när arbetsdagen är slut och man har loggat ut från allt som gå att logga utifrån, pojkarna i ens liv är på fotbollsträning, man har dammsugit, tänt mysbelysning och alla ljus, man har satt på en bra skiva med musik man själv vill lyssna på, öppnat en flaska vin och tagit den första klunken medan man lägger sista handen vid fredagsmysmaten. Då. Då har man sin stund på jorden.

Läst: Mellan himmel och jord av Niccolò Ammaniti

Så har jag tillbringat några kvällar i italiensk misär. Cristiano är tretton år och bor tillsammans med sin pappa Rino i ett mer än skruttigt hus i någon liten trist håla. Mamman stack när Cristiano var liten och har aldrig mer hörts av. Hon ville aldrig ha barn, men Rino hotade att döda henne om hon gjorde abort. Rino är en misslyckad loser av värsta slag: skinnskalle, nazist, alkoholist och givetvis arbetslös. Men far och son håller ihop och om man ska säga något gott om Rino så är det väl att han i alla fall vill Cristiano väl. På sitt sätt. Och Cristiano avgudar sin pappa. Han har ju i och för sig inte så mycket att välja på. Tillsammans gör de sitt bästa för att städa och snygga till det fallfärdiga ruckel de bor i en gång i månaden när den av bägge föraktade socialassistenten kommer på besök, allt för att inte Cristiano ska bli omhändertagen.

Rino har två kompisar - Danilo, som tog till flaskan när hans dotter omkom i en olyckshändelse och inte släppt taget om grappan sedan dess, och Corrado, som kallas Quattro Formaggi och är samhällets byfåne. Dessa tre utgör alltså kretsen av signifikanta vuxna för Cristiano. De är för det mesta aspackade.

Eftersom pengar alltid är något som saknas bestämmer sig de tre kumpanerna för att  göra en stöt som ska göra dem ekonomiskt oberoende för lång tid framöver - de ska spränga stadens bankomat. Men det går inte riktigt som de har tänkt sig. Man kan väl säga att planen var något spritindränkt.

Jag har sträckläst 475 sidor på bara ett par kvällar. Det går inte att sluta läsa. Misären är så total att det knappt går att föreställa sig, men det är sådant flyt i berättelsen att man verkligen sugs in. Ammaniti skriver föredömligt i extremt korta kapitel, vilket gör att man läser ett till hela tiden. Och bara ett till. Det går inte att sluta.

Det är fantastiskt bra.

Telefonterror

Igår var en sådan där dag igen. Först ringde en kille från Kalix eller vad det var och ville hjälpa mig med mina PPM-fonder. Tack, det står utmärkt till med mina PPM-fonder och jag vill inte ha någon hjälp, sa jag och lade på luren. Sedan ringde en kvinna från Månadens Bok och vill ge mig en Marimekko-skål och en bok jag redan hade läst. Fem minuter innan jag skulle på utvecklingssamtal i skolan ringde en oerhört dryg göteborgare och påstod att mina telefonräkningar var för höga. Det är möjligt, men lägg dig inte i det, du. Och när du får det att låta som att jag är en fullständig idiot kan du glömma att göra affärer med mig. Jag betalar hellre mer än hjälper dig med din provision. Så det så. Och jag hade knappt hunnit få ner blodtrycket efter att jag hade pratat med Tele2:s kundtjänst för ett par dagar sedan. Jag har inte ord för vad jag tycker om allt det här tjatet. Om alla som ska lägga sig i och påstå sig veta mer om mig än vad jag gör själv. Nu är telefonnumret i alla fall spärrat hos Nix och förhoppningsvis hjälper det ett tag i alla fall. Mina PPM-fonder går för övrigt hur bra som helst. Kan själv.

Mer glamour i vardagen

Jag har massor av kläder. Och skor. Och smink. Och smycken. Men jag ser ändå för det mesta ut som en jäkla lodis. Nu när jag har kontoret hemma blir det kanske inte så att man fixar till sig för att gå till jobbet på samma sätt som när man kliver iväg till ett kontor någon annanstans. Fast jag har satt gränsen vid mjukisbrallor och sådant. Jag ska vara påklädd på dagtid, även om jag inte ska ut på något mer spännande än hundpromenader. Jag måste inte vara uppklädd, men klädd. Fast det blir inte riktigt bra ändå. Jag kom på mig själv med att hasa runt i världens fulaste, mest illasittande jeans. De duger när jag ska gå ut med hunden, var det en inre röst som sa. Nej, det gör de förbaske mig inte. Illasittande, fula kläder är inte bra för någon. De duger aldrig. Man är aldrig bekväm i kläder man känner sig ful i. Så nu ska de ut. Tillsammans med urtvättade, sladdriga tröjor och skavande behåar. Det som inte passar nu, passar aldrig.

Förr i tiden förpassades alla gamla kläder till högen "stallkläder". Där fick de befinna sig tills de gick sönder. I ett stall håller nämligen inte kläderna för evigt och det är bra. Då får man lite rundgång på gamla paltor. Men det är länge sedan jag hade ett stall nu. Jag behöver inga stallkläder längre. Däremot tror jag att det är bra för välbefinnandet att känna sig lite fin, eller åtminstone respektabel, även om man bara sitter i arbetsrummet och knappar på ett tangentbord hela dagarna. Men min inre röst som säger att man inte ska kasta bort saker som trots allt går att använda är ibland en svår motståndare. Och jag har hittills inte sett en enda UFF-låda eller liknande här i närheten. Men en ovanligt ful t-shirt och några behåar som var för stora har fått gå i soporna den senaste veckan. Jag är stolt över mig själv. Det är en början. Man ska rensa i röran. Det finns ju till och med böcker i det ämnet, men det känns lite overkill att skaffa en sådan. Jag ska klara det på egen hand. Jag måste helt enkelt bli lite tuffare och lite mer bestämd mot mig själv. Och att packa ner kläder i en pappkasse och ställa ut i förrådet räknas inte, även om det är det mest frestande alternativet.

Läst: Livets rytm av Matthew Kelly

Eftersom jag tydligen just nu behöver lite vägledning och stöd i livet tycks jag drabbas av en hel massa böcker som just utger sig för att kunna ge läsaren vägledning och stöd i livet. Jag vet dock inte om jag blir så mycket klokare, men jag tror inte att det gör någon direkt skada heller. Matthew Kelly verkar vara en klok och snäll människa och jag har inget emot kloka och snälla människor. På bilden på baksidesflikens insida ser han dock ut som en amerikansk pastor eller något och det är lite skrämmande. Men jag blir lite lugnare när jag läser. Han är från Australien, även om han bor i USA. Och han tror på Gud och på styrkan i bönen. Jag brukar i vanliga fel mest attraheras av  läror som är för mig lite mer exotiska, gärna österländska eller med schamanistiska inslag, men jag får skärpa till mig lite. Bön eller meditation. Det är ju faktiskt ingen skillnad. Det är bara olika benämningar för att göra samma sak.

"Ett av våra största misslyckanden som människor är vår oförmåga att vara närvarande i våra egna liv." Så inleds boken sista del och jag gillar den meningen. Jag tror det är det jag försöker uppnå just nu. Närvaro i mitt eget liv. Här och nu och inte senare, inte skjuta upp allt, inte vänta på bättre tider, bättre väder eller på att andan ska falla på. Matthew Kelly kommer inte med något nytt och revolutionerande, men med ytterligare lite klokskap. Att leva här och nu låter enkelt, men kan vara förbaskat svårt ibland.