Snabbhelg

Vissa helger går fortare än andra. Det är måndag igen innan man hinner blinka. I vår familj gillar vi inte sådana helger, även om vi sysselsätter oss med enbart roliga saker. Vi har haft en sådan helg nu. Igen. Träningar, matcher, lite arbete och en massa hästhoppning har gjort att det helt plötsligt är måndag igen och vi har inte kunnat ägna oss åt vår favorithelgsysselsättning: att bara slappa. Så nu har vi gemensamt fattat beslutet att nästa helg, då avstår vi alla måsten. Vi struntar i träning, eventuella matcher och vad som än hinner dyka upp. Vi ska bara slöa. Så nästa helg är det dags. Ingen väckarklocka, inga måsten. Inte ens roliga sådana. Den som ser fram emot det mest är nog sonen. Han behöver sova, något som dagens barn inte riktigt hinner med ibland för alla aktiviteter.

Det är inte roligt jämt

Igår var jag ute med min hund. Det är jag i och för sig varje dag, men igår var det rejält kallt och blåsigt och det tog emot ordentligt att behöva gå ut. Fast man gör det ju ändå, eftersom man måste. Har man skaffat sig hund så går man ut oavsett väder och man funderar inte ens över om man vill eller inte för det spelar ingen roll. Man har tagit på sig en uppgift och det är bara att göra. Det är inget negativt i det, tvärtom. Den tillfredsställelse man får av att ha slutfört en uppgift som det tog emot att sätt igång med är betydligt större än om man bara sysslar med roliga saker. Sedan är det själsligt renande att göra tråkiga saker ibland. Eller att helt enkelt inte fundera på om det är kul eller inte, eftersom det är en arbetsuppgift som måste utföras.

Jag har för mig att jag fick lära mig sådant när jag gick i skolan. Att det inte kan vara roligt jämt. Det är en rätt viktig livskunskap, för när man kommer ut i arbetslivet är det banne mig inte alltid så roligt. Även det allra roligaste jobbet har sin grå stunder. Att man ändå gör det kan väl betecknas med sådana där omoderna egenskaper som plikttrogenhet. Usch, det låter ju verkligen hur trist som helst i en värld där allt numera bara ska vara roligt.

Men när man kommer in från den där kalla promenaden eller har ägnat en hel dag åt tråkig bokföring, då har man rätt att belöna sig. Då har man förtjänat att unna sig något extra. Och det är något man missar när man bara har roligt hela tiden.

Virusattack

Igår utsattes vi för en virusattack här hemma. Inte en sådan man får snuva av, utan en sådan man får teknikstress av.

Sonen och jag satt vid varsin dator - det är ibland så vi umgås här hemma - när ett MSN-meddelande ploppade upp hos mig från sonen med en uppmaning om att klicka på en länk som hade en facebook-URL. Mitt virusprogram (gamla trovärdiga och fungerande Norton) fick spel och sa nej, nej, nej. Men för sonen, som har F-Secure på sin burk, var det för sent. Han hade klickat på länken (som givetvis inte var något som han skickat utan en sådan där liten otäck sak som sprids automatiskt till de MSN-kontakter som har oturen att vara online) och sedan var det kört. Varje gång han försökte öppna Internet Explorer dök det upp konstiga meddelanderutor som effektivt stoppade all vidare användning. Ett tips till alla virusmakare: om ni nu försöker åstadkomma trovärdiga meddelanderutor som ska lura aningslösa användare att klicka vidare till skumma siter, så stava åtminstone rätt i era texter. Sonen höll på att bryta ihop, eftersom hans dator nu var "förstörd", men mamma ryckte in och körde lite nya virusprogram som hittade, och tog bort, inte mindre än tre worms.

Nu verkar allt fungera som det ska igen, men det återstår att undersöka vart skyddet i F-Secure tog vägen.

Virkade armband

Någonting att sysselsätta sig med framför TV:n ska man ju ha. Små enkla armband som går supersnabbt att göra, känns som om det kan bli ganska beroendeframkallande. Har letat igenom mina skåp och lådor efter fina knappar men utbudet känns lite skralt. Jag kanske får göra egna. Eller gå loss med lite pärlor.

Grytlappar

Virkade ett par grytlappar förra veckan när vi var på landet. Lyckades bli nästan klar, men hade ett varv kvar som jag gjorde igår. Inte för att jag behöver fler grytlappar, men de är inte så tålamodsprövande att göra. Det vill säga, jag hinner inte tröttna förrän jag är klar.

Champagne till lunch?

När vi åt lunch inne i sta'n i söndags kom det in en kvinna tillsammans med vad som troligast var hennes dotter. Mysigt med mor-dotter-lunch på sta'n. Dottern dricker cola och mamman beställer in ett glas champagne åt sig själv. Bara så där. Inget mousserande vitt vin, utan riktiga grejer, Moët & Chandon. Detta skulle jag antagligen inte ha lagt märke till om det inte var så att vi satt ganska nära baren och jag hörde det karakteristiska ploppandet när flaskan öppnades. Samt barpersonalens muttrande om att behöva öppna en hel flaska bara för ett glas. Jag vet inte hur enkelt det är för dem att bli av med resten av flaskan en vanlig söndagslunch. Men det jag vill komma till är min egen reaktion, som innebär ett präktigt förfasande över en sådan dekadens blandat med avundsjuka och beundran. Mitt präktiga jag börjar försöka lista ut vad ett glas champagne kostar och fundera över om det är värt det till lunch och mitt beundrande jag önskar att jag också kunde skita fullständigt i triviala saker som vad saker och ting kostar och vara så cool att om jag är sugen på champagne, ja, då köper jag champagne. Utan att bry mig om att barpersonalen muttrar. Kände mig väldigt mainstream där jag satt med mitt mineralvatten.

Skön söndag

Igår var vi inne i sta'n och det var alldeles för länge sedan sist. En fin solig dag med vårkänsla, trots att det var ganska kallt. Jag försöker ju intala mig själv att mina shoppingdagar är över och det är faktiskt inte så svårt. När jag kollar i skyltfönstren så tycker jag att det är påfallande ofta jag kan säga till mig själv: "En sådan har jag". Det vill säga, inte så mycket nytt under modehimlen egentligen, möjligen lite nya kombinationer. Jag ska ta en djupdykning i garderoben och försöka mig på lite nya kombinationer vilken dag som helst. Dock tog jag en tur inne på Indiska. Jag älskar Indiska och skulle gärna inhandla alla mina inredningsdetaljer där. Tingeltangel är betydligt trevligare en trist avskalad minimalism. Men jag behöver inga fler ljuslyktor heller. Eller kuddar. Eller fina temuggar. Men jag köpte ett par solglasögon för det facila priset av 59 kr i en guldig pilotmodell. Det tyckte jag att jag var värd. Och så försöker jag förtränga det faktum att jag redan har ca 23 par solbrillor i en låda.

Läst: Sense and Sensibility av Jane Austen

När de tre systrarna Dashwoods far går bort tvingas de tillsammans med sin mor att lämna godset Norland där de växt upp, eftersom det nu ärvs av deras mycket ekonomiske bror. Broderns hustru är dessutom en riktig ragata, så att leva under samma tak är uteslutet. Mrs Dashwood och hennes döttrar får möjlighet att hyra ett hus som tillhör en släkting och börjar ett nytt liv i Barton. Deras släkting, mr Middleton, är en man som älskar umgängesliv och de fagra systrarna blir så ofta inbjudna på middagar och danser att det nästan blir jobbigt.

Innan de lämnade Norland hann de dock bekanta sig med Edward Ferrars, bror till deras hemska svägerska, och mellan Elinor Dashwood och Edward uppstår något mer en vänskap, något som inte ses med blida ögon av Edwards syster Fanny, som inte anser att Elinor är något passande parti alls (för fattig, eftersom Elinors bror/Fannys man inte uppfyller sin fars önskan om att sörja ekonomiskt för sina systrar).

Marianne Dashwood älskar långa promenader, men råkar en dag falla och stuka foten. Som tur är uppmärksammas detta av en förbipasserande gentleman som bär Marianne hela vägen hem. Det är mr Willoughby, både snygg och stygg, som det senare ska visa sig. Mrs Dashwood gläder sig åt att det ser ut som om både Elinor och Marianne kommer att gifta sig, men så enkelt är det naturligtvis inte. Om Mariannes hand finns dessutom ytterligare en konkurrent, överste Brandon, god vän med John Middleton. Det dyker dessutom upp en riktig liten apa, Lucy Steele, som gärna vill bli bästis med Elinor och som påstår sig vara hemligt förlovad med Edward Ferrars.

Elinor är den som står för förnuftet, medan Marianne är allt igenom känsla i denna sedelärande historia. Man kan väl säga att förnuftet håller i längden, medan känslan är mer flyktig.

Tyvärr har jag sett Ang Lees filmatisering lite för många gånger och jag kan inte se Elinor som någon annan än Emma Thompson. Jag tycker väldigt bra om Emma Thompson som skådespelerska och hon gör rollen som Elinor bra också, det är bara det när man läser boken så inser man hur unga de är. Elinor är 19, Marianne 17 och Edward ca 25. Utan att göra några efterforskningar vågar jag påstå att Emma Thompson måste har varit runt 35 när hon gestaltade Elinor. Jag försöker tänka 19 men ser 35. Det blir inte riktigt bra. Och senare på kvällen råkar jag se överste Brandon (Alan Rickman) som tysk terrorist i Die Hard. Hur fel kan det bli egentligen?

Skatter, avgifter och annat som kostar

Nästan en veckas frånvaro har naturligtvis resulterat i en mängd post som måste gås igenom. Den har den här veckan mest bestått av räkningar, så så där himla kul är det inte. Nu har jag suttit en stund och försökt göra rätt för mig och få ordning på papper och annat som väller in just nu. Det är ju snart deklarationstider också. Just nu känner jag mig faktiskt lite deppig. Det känns som att Skatteverket vill ha alldeles för mycket och i mina försök att få till en vettig vardagsekonomi ingår just nu att ta itu med en drös försäkingsbolag som vill ha väldigt olika betalt för att försäkra våra pinaler. När vet man att allt blir optimalt rätt? Det är ett heltidsjobb bara att kolla upp allting. Sedan ringer det ju en massa obehagliga typer hela tiden och försöker övertala mig att just deras tjänst är den allra bästa för mig, vad det nu än råkar vara för något de råkar tillhandahålla. Hur som helst är det ganska stora skillnader när det gäller exempelvis bilförsäkringar och det lönar sig att vara lite om sig och kring sig, men just nu känns det bara jobbigt. Och jag förstår inte riktigt det här med skattereduktion för husarbete. Jag måste prata med någon vettig människa med stort tålamod som kan förklara hur det kommer sig att min skatt verkar öka i och med den här så kallade reduktionen. 

Om någon just nu kunde ringa och till en billig penning erbjuda tjänsten att ta hand alla papper och lova att jag aldrig betalar för mycket för något, oavsett om det gäller försäkringar, mobilabonnemang eller TV-kanaler, skulle jag antagligen slå till direkt.

Hemma igen

Sonen och jag är hemma igen efter vårt sportlovssejour... hemma. Eller vad är det som är hemma nu? Det är ju väldigt hemma att åka upp till Örebro och träffa vänner och bekanta på alla vanliga ställen och köra bil utan att behöva tänka för man hittar överallt och ingenting överraskar en. Förutom den där kvinnan jag inte såg i mörkret och höll på att köra över vid ett övergångsställe uppe på sta'n. Där blev jag faktiskt lite svettig ett tag.

Samtidigt så är ju hemma där man bor, vart det nu råkar vara för tillfället och där alla ens saker finns. Allt det där som utgör vardagen. Jag är en vardagsjunkie. Semester och resor är alltid trevliga avbrott, men det är ju trots allt i vardagen man lever sitt liv. Men vi har två hem nu. Huset på landet är också väldigt hemma och ibland känner jag mig lite splittrad. Skulle egentligen vilja ha två uppsättningar av allt jag äger så att jag aldrig behöver sakna något där jag för tillfället befinner mig. Fast det har vi nästan. Förutom en skrivare på landet. I fredags saknade jag en skrivare.

Lantliv

Livet på landet fortskrider, men det börjar bli dags att bege sig hemåt. I morgon drar vi ner till kusten igen. Det har vart ett svinkallt sportlov i de närkingska skogarna och jag var inte riktigt beredd på kylan. Men vi har det ganska varmt och gott i stugan, som nu börjar se ut som ett smärre slagfält, eftersom varken sonen eller jag är så mycket för att hålla i ordning när det bara är vi. Det behöver röjas en del med andra ord, men den riktiga storstädningen får vänta till våren, eftersom det känns lite väl kallt och jobbigt att ta ut mattor och sån't nu.

Det har varit skönt och välbehövligt att ha några extradagar för att hinna med att göra allt det där man inte hinner när man bara är upp över en helg. Jag har haft tid att hälsa på både släkt och vänner och det känns bra. Det var ett tag sedan jag hade tillfälle att vara så social.

Läst: Pride and Prejudice av Jane Austen

Min favoritbok, läst för typ sjuttioelfte gången. Alltid lika bra.

Familjen Bennett har drabbats av fem döttrar och det är ett hårt jobb för deras stackars mor att försöka hitta passande unga män att gifta bort dem med. Jane är äldst och vackrast och det ser ut att ordna sig för henne när den stiliga och charmerande mr Bingley flyttar in  trakten. Elizabeth är näst äldst och smartast och favorit hos sin far. Hon anser sig grovt förolämpad av mr Bingleys högdragna vän mr Darcy, men får anledning att ompröva sina känslor för honom både en och två gånger. Det visar sig nämligen att alla inte alls är det de utger sig för att vara, att vissa far med osanning och att andra är mycket mer ädelmodiga än någon kunnat föreställa sig.

Elizabeth Bennett är min favorit bland Austens hjältinnor. Hon kanske är den som är mest modern. Hon är smart och hon kan tänka själv, vilket är ganska märkligt med tanke på att hon är uppfostrad av en av litteraturens mest korkade kvinnor. Å andra sidan är hennes far en kul prick som med bitande ironi lugnt ser på när hans hustru och döttrar vimsar omkring för att försöka locka de unga männen till syltburken. Mr Darcy är väl närmast en ikon för kärv manlighet och en man som handlar i det tysta och inte alltid har behov av att skryta med sina goda gärningar. Dessutom vill han hellre ha en kvinna med hjärna än en med pengar och bara det gör ju att han är en hjälte värd namnet.

Stolthet och Fördom är en klassikernas klassiker som all bör läsa åtminstone tre gånger. Man behöver lite tid på sig för att göra sig en bild av alla de människor som befolkar den här romanen och det är väl värt besväret. Och när man har gjort det sätter man sig och tittar på BBC-dramat med Colin Firth. Det ska jag göra nu bara jag får tillfälle och en TV för mig själv.

Film: Northanger Abbey

En filmatisering av Northanger Abbey i regi av Jon Jones. Inte alls så dum, faktiskt. Catherine Morland är precis så söt och romantiskt naiv som i boken och filmen bjuder inte på några överraskande förvanskningar av ursprungsstoryn, vilket jag naturligtvis uppskattar.  General Tilney är möjligtvis lite mer djävulsk än i boken. Han har inga försonande drag alls här. Henry Tilney är stilig och en riktigt gentleman och Catherine, som sagt, alldeles utomordentligt charmerande. Jag gillar faktiskt Catherine mer i filmen än i boken, vilket är ett gott betyg.

Ensam fredag.

Framme i huset på landet. Överallt varnades det för att ge sig ut på vägarna i snöovädret, men det var inga större problem. Jag hade tur med vädret, kan man säga. Lite blåsigt på sina ställen, men det kunde varit värre. Känns lite konstigt att åka hit alldeles ensam, dock. Men vad gör man inte när man ska luncha med gamla bokklubben i morgon. Och resten av familjen komme i morgon och sedan stannar sonen och jag några dagar extra och har lite sportlov. Det ska bli skönt. Jag känner att jag behöver vara lite social med vänner och bekanta här uppe, så man inte blir helt bortglömd. Facebook i all ära, men det är rätt trevligt att ses på riktigt också. Och jag har laddat upp inför min ensamma fredagkväll med... Jane Austen-filmer! Kan knappt vänta.

En iakttagelse gjord i tvätthögen

Vek tvätt igår. Mycket tvätt. Och det som slår mig varje gång är att trots att det är jag som alltid får höra hur mycket kläder jag har, är skyldig till en väldigt liten del av all den smutstvätt som passerar vår tvättstuga. Det kan inte bero på att jag tvättar mina kläder mer sällan, för jag tvättar egentligen en hel del i onödan, bara för att jag vill att det ska kännas riktigt rent när jag tar på mig något. Men ändå. När man viker en tvätthög här hemma märks knappt min andel i jämförelse med övriga familjemedlemmars.

Jag har också en bekännelse att göra i klädsammanhang: sedan jag flyttade i somras har jag inte köpt ett endaste plagg, mer än strumpor och underkläder som väl ändå får räknas som förbrukningsvaror. Det är lång tid utan shopping. Det har till viss del att göra med att jag inte går iväg till en arbetsplats längre och behovet av att göra sig till lite är lika med noll. Fast jag önskar att jag var tvungen att göra mig till lite oftare. Min vardagsutstyrsel är numera av det mer praktiska slaget. Jag kommer att glömma bort hur det är att gå i högklackat. Det är lite trist. Fast ganska skönt också. Och billigt.

Svenska vs. engelska

Påbörjade min omläsning av Stolthet och fördom igår kväll. På svenska, alltså. Det funkar inte alls. Nu när jag har läst tre Austen-romaner på raken på engelska, tänkte jag att ett litet språkligt experiment skulle vara på sin plats, men det blir bara fel, fel, fel. Så till kvällens lässtund byter jag till engelska. På något sätt fungerar inte de bitska replikerna på svenska. Det låter bara löjligt. Det är konstigt. Men ett enkelt litet uttryck som "silly girls" har för mig en helt annan substans än "fjolliga flickor". Vad är "fjollig" för löjligt ord egentligen? Mitt modersmål känns så nyanslöst i jämförelse med engelskan. Det går liksom inte att spetsa till det på det där artiga och belevade sättet på svenska. Det blir bara buskis av allting och om det är något jag har väldigt svårt för är det buskis. Jag tror inte att det är översättningen som missar nyanserna, jag tror det är svenskan som saknar dem och det känns faktiskt väldigt tråkigt.

Läst: Northanger Abbey av Jane Austen

Catherine Morland är sjutton år och en ganska så naiv varelse som inte sett så mycket av världen. Hennes världsuppfattning präglas till stor del av de gotiska romaner hon slukar. Hon får följa med några barnlösa välbeställda grannar till Bath under några veckor och gör en del nya bekantskaper där. Hon blir bästa väninna med en miss Isabella Thorpe, som förlovar sig med Catherines bror James, men som också visar sig vara av en sällsynt ytlig sort och vars lojalitet inte räcker särskilt långt. Catherine blir också upp över öronen förälskad i en mr Henry Tilney och vänninna med dennes syster Eleanore.

När vistelsen i Bath är över blir Catherine bjuden att följa med syskonen Tilney hem till deras gods Northanger Abbey. Deras far, general Tilney, har fått för sig att Catherine är ett bättre parti än vad hon egentligen är (ekonomiskt, alltså!) för Henry och är mer än villig att få sonen gift och gör sitt bästa för att Catherine ska trivas. Catherine som är alldeles för påverkad av vad hon har läst i sina gotiska romaner får för sig att Northanger Abbey, med tanke på att det är ett gammalt klposter och allting, måste dölja mörka hemligheter och får skämmas ganska rejält när det visar sig att det endast är i hennes fantasi som alla dessa obehagligheter utspelar sig. När general Tilney får klart för sig att Catherine i själva verket är fattig (vilket inte heller är sant) skickas hon bryskt hem. Men förälskelsen mellan Catherine och Henry är redan ett faktum och Henry får reda ut saker och ting och allt ordnar sig naturligtvis och äktenskapet mellan de unga tu kan slutligen sanktioneras av bådas familjer.

Det här är väl den Austen-bok jag har svårast för. Det ska vara en pastisch på de gotiska romaner som var populära i slutet av 1700-talet, början på 1800-talet, men eftersom jag inte har läst någon sådan är det lite svårt för mig att se sambanden. Sedan är väl Catherine Morland den av Austens hjältinnor som jag har svårast att identifiera mig med. Hon är för naiv, för barnslig, helt enkelt för mycket tonåring. Men det är ganska slående när man läser om hur tjejerna gör sig till för att bli uppmärksammade av de unga männen i Bath. Skillnaden mot idag är inte så stor, förutom att de - åtminstone i romanens värld - var lite mer välartikulerade på den tiden.

Nu ska jag försöka få tid att se en filmatisering av Northanger Abbey som har legat och väntat på rätt tillfälle ett bra tag.

En helsjuk helg

Alla är sjuka och det är inte roligt alls. Inget fungerar som det ska och allt är kaos. Som tur var höll sig maken på benen när jag var som sämst och nu börjar jag kunna fungera någorlunda normalt igen när han har dalat. Familjeinfluensa är inget att rekommendera. Behöver lite sol och värme nu för att stärka immunförsvaret. Och för att tina bort de sista isresterna så att man gå ut med hunden utan att halka omkring så infernaliskt.

Austenacious

Hittade den här sidan igår och hade en ganska trevlig stund.

Mrs Norris

På tal om supertaskiga mrs Norris i Mansfield Park (som jag alltså inte riktigt har släppt än), heter inte vaktmästare Filchs rätt läskiga katt i Harry Potter mrs Norris? Det kan väl inte vara en slump?

Presentpyssel

Gjorde ett armband med matchande örhängen igår.

Konstaterade att jag behöver sortera alla mina prylar och material lite bättre. Jag har väldigt svårt att hitta det jag är alldeles säker på att jag har.

Film: Mansfield Park

Eftersom jag nu har gått in i mitt Austen-projekt till hundra procent följde jag upp genomläsningen av Mansfield Park med att titta på en filmatisering av den samma, inspelad 1999 och i regi av Patricia Rozema.

I de flesta fall så plockas ju en massa detaljer bort när en roman blir ett filmmanus, men har faktiskt vissa detaljer lagts till, av en anledning som jag inte alls förstår. Exempelvis läggs det stor vikt vid att stora delar av den rikedom som familjen Bertram besitter, härstammar fån slavarbete på deras plantager i Antigua. Det nämns ingenting om slavar i romanen, även om det nog var ganska självklart att det fanns slavar på brittiska plantager i Karibien i början av 1800-talet. Vidare framställs Lady Bertram som en världsfrånvänd gammal alkis och Fanny är politiskt korrekt nog en ung dam med betydligt mer skinn på näsan än romanens Fanny. Hon tillåts vara både frispråkig och stark. Det är svårt att tänka sig romanens mera ömtåliga och försynta Fanny upprört storma ut ur huset och själv sadla sin häst och ge sig ut på en ridtur mitt i ösregnet. Jag tror inte roman-Fanny kan sadla en häst och hon kan definitivt inte komma upp på den utan hjälp. Och skulle hon rida i regnet skulle hon antagligen sedan ligga sjuk i minst tre veckor. Film-Fanny skriver dessutom egna berättelser och har en livlig och ibland ganska elak korrespondens med sin syster Susan i Portsmouth. Det är som om man velat ha in lite mer av Jane Austen själv i film-Fanny.

Men om man bortser från sådana detaljer är det ett stycke brittiskt kostymdrama som man gott kan ägna ett par sysslolösa timmar åt. Men man kanske inte ska ha läst ut romanen Mansfield Park kvällen innan.