Champagne till lunch?

När vi åt lunch inne i sta'n i söndags kom det in en kvinna tillsammans med vad som troligast var hennes dotter. Mysigt med mor-dotter-lunch på sta'n. Dottern dricker cola och mamman beställer in ett glas champagne åt sig själv. Bara så där. Inget mousserande vitt vin, utan riktiga grejer, Moët & Chandon. Detta skulle jag antagligen inte ha lagt märke till om det inte var så att vi satt ganska nära baren och jag hörde det karakteristiska ploppandet när flaskan öppnades. Samt barpersonalens muttrande om att behöva öppna en hel flaska bara för ett glas. Jag vet inte hur enkelt det är för dem att bli av med resten av flaskan en vanlig söndagslunch. Men det jag vill komma till är min egen reaktion, som innebär ett präktigt förfasande över en sådan dekadens blandat med avundsjuka och beundran. Mitt präktiga jag börjar försöka lista ut vad ett glas champagne kostar och fundera över om det är värt det till lunch och mitt beundrande jag önskar att jag också kunde skita fullständigt i triviala saker som vad saker och ting kostar och vara så cool att om jag är sugen på champagne, ja, då köper jag champagne. Utan att bry mig om att barpersonalen muttrar. Kände mig väldigt mainstream där jag satt med mitt mineralvatten.