Dagens ungdom?

Så har höstterminen startat för sonen. Ny skola, ny klass, en förflyttning till högstadiet. Det är stort. Särskilt om man bara har börjat sexan och har en gammalmodig mamma som inte har förstått det här med att de olika stadierna i skolan inte längre är huggna i sten. Att man kan gå på högstadiet fast man bara går i sexan. Och få tillgång till uppehållsrum inomhus (behovet av frisk luft försvinner tydligen när man blir större) och kafeteria. 

Han har klätt sig med omsorg de senaste dagarna. Det gör han i och för sig alltid, men nu är det nog lite extra. Jag får dagliga rapporter om vad som fattas i garderoben. Är han minsta lilla osäker på hur han tar sig ut fotograferar han sig själv och lägger ut det på Instagram och 30 sekunder senare har han massor av gilla-markeringar och kommentarer från diverse för mig okända små flickebarn som skriver Snygg med massor av utropstecken och hjärtan. Jag vet, för jag kollar jag också. Så att man vet vad som händer. Och jag undrar vad jag själv hade blivit för fåfängomonster om jag haft möjlighet till denna omedelbara bekräftelse i alla lägen. Hade man vågat? Min generation är ju trots allt uppfostrade till att aldrig någonsin förhäva oss. Man får ju inte tro att man är någon.

Den här barnagenerationen måste ju bli fantastiska nätverkare när de blir vuxna. Att ha massor av vänner på diverse sociala medier är ju en självklarhet och kontakter verkar tas hur enkelt som helst. Det är inte bara halvanonyma chattkontakter, de pratar faktiskt med varandra också i telefon. Många och långa samtal. Mitt arbetsrum ligger ju vägg i vägg med sonens, så jag behöver inte tjuvlyssna, jag kan helt enkelt inte undgå att höra ibland. Ibland frågar jag vem han pratar med. Det kan vara en tjej i Stockholm, som visserligen håller på AIK men är trevlig ändå. Eller en som visst bor på en ö i skärgården, han vet inte vilken. De låter väldigt förtroliga när de pratar, men de har aldrig träffats och kommer väl antagligen aldrig att göra det. Jag förundras. Och undrar hur det kommer att bli när de blir större. Deras värld är så mycket större än vad min värld var när jag var i den åldern. 

Och vad händer med dem som inte får några gilla-markeringar?

I'm back!

Jaha. Då kör jag väl ett race igen då. Plötsligt känns det som om jag kanske ska skriva något, i alla fall ibland. Detta är ju trots allt en plats som man styr över helt själv, där ingen kan säga emot en (taskiga kommentarer kan man ju faktiskt ta bort, om det skulle vara så). Det är ju inte så ofta man får vara oemotsagd. Så om jag behöver uttrycka en åsikt som ingen i min omedelbara närhet orkar höra, får jag väl göra det här. Eller när jag tycker jag kommer på en alldeles osedvanligt finurlig ordvändning som jag gärna vill briljera med.

Idag är det skolstart här där jag bor. Det innebär att jag för första gången på hela sommaren är ensam hemma och kan jobba i lugn och ro. Det firar jag just nu med att inte jobba alls. Inget oväsen från diverse väldigt högljudda TV-spel från rummet bredvid. Inga horder av hungriga barn som vill ha något att äta. En märklig, men mycket efterlängtad tystnad. Endast det vanliga bruset av diskmaskinen och tvättmaskinen hörs. Det kan jag stå ut med.

En sommar har passerat, men den har inte märkts så mycket. Mina bad kan lätt räknas på ena handens fingrar. Solbrännan är inte vad den brukar vara så här års. Fast det är OK, det också. Man ska inte hetsa upp sig över vädret, för det hjälper ändå inte. Som vanligt har dock sommaren passerat väldigt fort. Som vanligt har allt det där man skulle göra inte hunnits med. Man borde väl lära sig någon gång när man sitter där i början av juni och inbillar sig att att sommaren är oändlig och att tiden ska räcka till så himla mycket? 

Ooops. Där tackade jag precis ja till att göra ett jobb med löjligt kort leveranstid. Bara för att jag hade tänkt ta det lite lugnt idag. Och så slapp jag städa idag igen.