Läst: Högläsaren av Bernhard Schlink

En tysk bok. Det var ett tag sedan. Jag hade hunnit en bra bit in i boken när det började kännas som om jag kände igen mig. Visst ja, det är ju den där filmen med Kate Winslet, The Reader. Jag har inte sett den, men läst om den och någon trailer har säkert passerat förbi. Hur som helst, det var en mycket bra och läsvärd bok. Litet nätt format, men mycket innehåll.

Det är 50-tal och 15-årige Michael träffar den 20 år äldre Hanna och blir hennes älskare. I all hemlighet förstås. Hanna lever ett tillbakadraget liv, jobbar som spårvagnskontrollant och verkar inte umgås med någon. Michael börjar läsa högt för henne ur sina skolböcker, något som Hanna uppskattar. Men en dag är hon bara borta. Många år senare när Michael under sina juridikstudier ska bevaka en rättegång mot krigsförbrytare återser han Hanna. Hon är en före detta lägervakt som anklagas för krigsbrott. Michael förstår också att Hanna har en hemlighet, en hemlighet hon till varje pris vill hemlighålla trots att hon inte skulle dömas lika hårt om hon sa sanningen. Och vad ska Michael göra nu när han vet?

Föräldradilemma

Måndagmorgon, alla är trötta och ingen vill gå upp egentligen. Mamma, jag har lite ont i halsen. Nu igen? Är det säkert? Host, host. Låter rätt slemmigt. Fundera på saken medan jag rastar hunden. Du kanske kan gå till skolan och sedan ringer du bara mig om du blir sämre och inte orkar?

Jag går ut med hunden. Passerar skolan och ser en pappa komma dragande med en liten tjej över skolgården mot fritids. Hon hostar så det ekar. De försvinner in. Nej, barn ska inte behöva gå till skolan när de är sjuka.

Jag jobbar hemma idag. Det går att stava till FÖRVALTNINGSPLAN 2010 även hemifrån. Jag är ju priviligierad som har möjlighet att göra precis samma jobb hemma som på kontoret.

I väntan på El Clásico...

Snart, snart börjar det. Hela familjen är samlad framför TV:n.

Fredagsmys

Fredag, äntligen. En riktigt halvdan vecka med lite förkylning, men inte tillräckligt för att man ska kunna kalla sig sjuk, lätt huvudvärk och lagom irriterade ögon. Egentligen en riktig skitvecka, men det kunde ha varit värre. Men nu är det fredag och därmed fredagsmys. Det blir klassiskt fredagsmys den här veckan med räkor (kräver ingen tillagning) och Chablis. Får se om jag orkar rota fram lite stämningshöjande adventsljusstakar också. Jag har noterat att vi ligger lite efter ett flertal av våra grannar på den punkten. Man kan uppenbarligen aldrig vara ute i för god tid när det gäller julpynt nu för tiden. Fast jag tycker nog att vi brukar komma starkt på slutet. Julpyntande innebär även juldukar. Och de har legat nerpackade i nästan ett år. De kommer att vara skrynkliga. Det innebär att strykbrädan måste fram. Och har jag väl släpat fram den kan jag ju lika gärna beta av hela den där andra högen som har legat och väntat väldigt, väldigt länge. Helt plötsligt en himla massa merjobb. Det kanske räcker med att byta värmeljus i Kiwi-lyktorna på soffbordet för att få lite stämning.

Alla dessa Kiwi-lyktor...

Vi letar efter hus och har varit på ett par visningar och tittat på otaliga bilder på Hemnet. Jag konstaterar en trend (troligtvis kanske uppenbar för många, men en ny upptäckt för mig): på var och varannan bild glittrar en grupp nonchalant utplacerade Kiwi-lyktor, gärna på en badkarskant. Har Ittala något särskilt avtal med mäklarfirmorna? Eller är det så att Kiwi är svenska folkets mest älskade ljuslykta och en självklar detalj i var mans hem? Gärna i kombination och matchade med små runda mattor.

Läst: Kära Agnes

Jag var ju som sagt sugen på något helt annat att läsa efter vampyrerna i Blackeberg, så det fick bli "Kära Agnes" av Håkan Nesser. En liten nätt volym som utan problem lät sig läsas på en kväll. Den har legat i bokhyllan ett bra tag och jag tror att jag ursprungligen köpte den i julklapp till min man. Och den här blev jag glad av. Mest för språket och stilen. Underbart. Och att man som läsare blev överraskad ända in i det sista, även om man på ett ganska tidigt stadium kunde ana att något inte riktigt var som det verkade. Ett fint litet hantverk. Jag blir så imponerad av författare som verkligen vet vad de gör. Storyn då i korthet: två kvinnor, Agnes och Henny, som var bästa vänner som barn möts efter 20 år på en begravning och inleder en brevväxling med det till synes helt oskyldiga syftet att återuppta en förlorad vänskap. Men det finns en dold agenda, nämligen den att Hennys man måste dö eftersom han har varit otrogen och Henny behöver Agnes hjälp. Deras brev varvas med tillbakablickar och en riktigt mörk historia som bara kan leda till att någon får sätta livet till växer fram. Låter kanske inte så upphetsande, men många gamla oförrätter kan döljas mellan raderna.

Läst: Låt den rätte komma in

Jag läste ut "Låt den rätte komma in" av John Ajvide Lindqvist igår. Vet inte riktigt varför jag läste den, faktiskt. Antagligen för att jag av ytterligare någon anledning som jag inte kommer ihåg just nu köpte den och att jag faktiskt har som mål att läsa de böcker jag köper, även om det kan ta flera år ibland. Vampyrer är inte min grej, vare sig i bok- eller filmformat. Gillade dock "Historikern" av Elizabeth Kostova, men det var liksom så mycket mer exotiska miljöer där än Blackeberg. Och Dracula är vampyrernas vampyr. Jag kan köpa en massa andra övernaturliga ting, men vampyrer i kombination med förortstragik… Nej, det är inte min kopp te alls. Och det kunde jag ha talat om för mig själv redan från början. Nu ska jag botanisera i olästa hyllan hemma och sätta tänderna (haha) i något helt annat.

Doft och mat

I helgen som gick har jag ägnat mig åt litteratur av det ytligare slaget i form av glassiga magasin. Så här års handlar det mycket om dofter, eftersom ett flertal av världens stora modehus anser att vi bör önska oss en ny parfym i julklapp. Själv har jag undvikit att köpa nya parfymer trots att jag varit ute och flugit och vistats på tax free-shoppar flera gånger under hösten. Mycket ståndaktigt och ganska ovanligt för att vara jag. Men det där var en utvikning. När jag läste alla mer eller mindre fåniga beskrivningar av dofter och deras inverkan på oss, kom jag ju givetvis osökt att tänka på den doft som har förekommit i mitt hem lite då och då de senaste dagarna. Doften av tid och lugn och ro. Jag har nämligen varit lite halvkrasslig och hemma från jobbet och haft tid att både göra långkok och att baka. Då doftar allting helt plötsligt… farmor. Och därmed trygghet, lugn och ro. Jag säger till mig själv att jag måste göra det lite oftare, laga ordentlig, riktig mat och baka, det tar egentligen inte så himla mycket mer tid, kräver bara lite planering och blir så mycket godare och trevligare än det där planlösa letandet i frys och skåp efter något som man kan svänga ihop till en middag på 15 minuter eftersom det är BRÅTTOM. Igen.


Mina långkok bestod av diverse fläskkött som kokades ihop till rillette. När jag var i Frankrike tidigare i höstas blev det ganska mycket rillette och det var något som var helt nytt för mig. Väl hemkommen började jag leta recept och hittade en hel del. Men det ska ju koka i många timmar, alltså inget för en bråttommänniska utan tid. Förrän nu. Äntligen. Och det blev så gott. Kan inte säga om det smakade precis som i Frankrike, men det spelar inte så stor roll. Så här gjorde jag:


I kg fläsklägg lades i en stor gryta. (Det var för övrigt första gången i mitt liv jag köpte fläsklägg, ville egentligen ha sidfläsk, men det fanns inte i min närmaste affärs sorgliga köttsortiment.) I med en morot i bitar, en lök, några vitlöksklyftor, en selleristjälk, ett par lagerblad. En rejäl skvätt olivolja, lite vit balsamvinäger (vitt vin är säkert ännu godare, men det fanns inget hemma) och vatten tills köttet täcktes. Svartpeppar och lite örtkryddor. Sedan fick grytan stå och koka och dofta farmor i 3,5 timme. Sedan silade jag av buljongen och sparade den till senare och plockade bort alla rester av ben, svål och grönsaker. Jag mosade det totalt sönderkokade köttet med gaffel och spädde med buljongen tills det blev en lagom krämig och trådig konsistens och packade hela härligheten på burk. Buljongen fick en egen burk och när den svalnat var det bara att ta det översta fettlagret och hälla ovanpå rilletten som ett lock. Ska enligt uppgift kunna hålla upp till en månad i kylskåp, förutsatt att fettlocket är kvar. Ät på bröd (hembakat!) med en liten cornichon. Så himla gott att jag fick göra en omgång till efter bara några dagar.


När jag sedan fortsatte mitt überhusliga värv med att baka kanelbullar gjorde jag min son till världens lyckligaste. Han förkunnade stolt för sina kompisar, när de fick saft och bullar, att "min mamma har bakat de här bullarna, hon gjorde 40 stycken!". Jag blev nästan rörd till tårar. Så mycket lycka för några bullar. Om jag inte missminner mig var just kanelbullar världens tråkigaste kaffebröd när jag var liten. Så vitt jag kommer ihåg bakade alla tanter i min närhet bullar. Nu ska jag göra mitt bästa för att utmärka mig genom att bli en bullbakande mamma. I alla fall ibland.