Dagens ungdom?

Så har höstterminen startat för sonen. Ny skola, ny klass, en förflyttning till högstadiet. Det är stort. Särskilt om man bara har börjat sexan och har en gammalmodig mamma som inte har förstått det här med att de olika stadierna i skolan inte längre är huggna i sten. Att man kan gå på högstadiet fast man bara går i sexan. Och få tillgång till uppehållsrum inomhus (behovet av frisk luft försvinner tydligen när man blir större) och kafeteria. 

Han har klätt sig med omsorg de senaste dagarna. Det gör han i och för sig alltid, men nu är det nog lite extra. Jag får dagliga rapporter om vad som fattas i garderoben. Är han minsta lilla osäker på hur han tar sig ut fotograferar han sig själv och lägger ut det på Instagram och 30 sekunder senare har han massor av gilla-markeringar och kommentarer från diverse för mig okända små flickebarn som skriver Snygg med massor av utropstecken och hjärtan. Jag vet, för jag kollar jag också. Så att man vet vad som händer. Och jag undrar vad jag själv hade blivit för fåfängomonster om jag haft möjlighet till denna omedelbara bekräftelse i alla lägen. Hade man vågat? Min generation är ju trots allt uppfostrade till att aldrig någonsin förhäva oss. Man får ju inte tro att man är någon.

Den här barnagenerationen måste ju bli fantastiska nätverkare när de blir vuxna. Att ha massor av vänner på diverse sociala medier är ju en självklarhet och kontakter verkar tas hur enkelt som helst. Det är inte bara halvanonyma chattkontakter, de pratar faktiskt med varandra också i telefon. Många och långa samtal. Mitt arbetsrum ligger ju vägg i vägg med sonens, så jag behöver inte tjuvlyssna, jag kan helt enkelt inte undgå att höra ibland. Ibland frågar jag vem han pratar med. Det kan vara en tjej i Stockholm, som visserligen håller på AIK men är trevlig ändå. Eller en som visst bor på en ö i skärgården, han vet inte vilken. De låter väldigt förtroliga när de pratar, men de har aldrig träffats och kommer väl antagligen aldrig att göra det. Jag förundras. Och undrar hur det kommer att bli när de blir större. Deras värld är så mycket större än vad min värld var när jag var i den åldern. 

Och vad händer med dem som inte får några gilla-markeringar?

I'm back!

Jaha. Då kör jag väl ett race igen då. Plötsligt känns det som om jag kanske ska skriva något, i alla fall ibland. Detta är ju trots allt en plats som man styr över helt själv, där ingen kan säga emot en (taskiga kommentarer kan man ju faktiskt ta bort, om det skulle vara så). Det är ju inte så ofta man får vara oemotsagd. Så om jag behöver uttrycka en åsikt som ingen i min omedelbara närhet orkar höra, får jag väl göra det här. Eller när jag tycker jag kommer på en alldeles osedvanligt finurlig ordvändning som jag gärna vill briljera med.

Idag är det skolstart här där jag bor. Det innebär att jag för första gången på hela sommaren är ensam hemma och kan jobba i lugn och ro. Det firar jag just nu med att inte jobba alls. Inget oväsen från diverse väldigt högljudda TV-spel från rummet bredvid. Inga horder av hungriga barn som vill ha något att äta. En märklig, men mycket efterlängtad tystnad. Endast det vanliga bruset av diskmaskinen och tvättmaskinen hörs. Det kan jag stå ut med.

En sommar har passerat, men den har inte märkts så mycket. Mina bad kan lätt räknas på ena handens fingrar. Solbrännan är inte vad den brukar vara så här års. Fast det är OK, det också. Man ska inte hetsa upp sig över vädret, för det hjälper ändå inte. Som vanligt har dock sommaren passerat väldigt fort. Som vanligt har allt det där man skulle göra inte hunnits med. Man borde väl lära sig någon gång när man sitter där i början av juni och inbillar sig att att sommaren är oändlig och att tiden ska räcka till så himla mycket? 

Ooops. Där tackade jag precis ja till att göra ett jobb med löjligt kort leveranstid. Bara för att jag hade tänkt ta det lite lugnt idag. Och så slapp jag städa idag igen. 

Det här fungerar inte längre

Alltså det här med att jag ska ha en blogg. Jag har ju faktiskt inget viktigt eller ens särskilt roligt att skriva om. Jag funderar på om jag ska bli en twittrare i stället. Leverera oneliners från mobilen när andan faller på. Enkelt och snabbt. Jag vet inte. Måste fundera på saken.

Förändring

Förändring är ju något som de flesta blir lite skraja inför. Att lämna sin egen trygghetszon och allt det där. Att flytta till en annan stad eller stadsdel så barnen måste byta skola är ju närmast att vara barnmisshandlare nu för tiden. Hur ska det gå när barnen inte längre har sin trygghet i form av den klass de alltid gått i?

Sonen ska byta skola till hösten (igen, vi bytte ju stad för ett par år sedan). Han längtar. Idag kom klasslistorna med de nya klasserna i sexan och de luslästes med spänd förväntan. Lätt besviken kommentar: De flesta kommer ju från min gamla klass. För lite förändring, alltså.

Jag - en vinnare

Och så gick det flera veckor igen. Jag vet inte riktigt vad jag gör med min tid just nu, men jag skyller på den hektiska våren då allt ska hända och göras. Just nu tycks dock våren ha gjort ett litet avbrott. Det har regnat i natt och det är ganska kallt. En alldeles utmärkt dag för att sitta inne och kura och inte alls ha dåligt samvete för att jag inte målar huset eller gör rent altangolvet eller något annat som "borde" göras. Jag har dessutom precis återhämtat mig efter ett par dagar i mer eller mindre horisontalläge med obestämd sjukdomskänsla och en enorm trötthet. Jag misstänker att jag nog har lite järnbrist och har startat en Blutsaft-kur. Det kanske det är det som har fått mig på benen igen.

Men idag är en bra dag, även om den är grå och det är dags att få lite gjort. Dessutom hade jag ett mycket trevligt meddelande i inkorgen i morse. Jag har vunnit en tävling! Med priser och allting. Det hör ju inte direkt till vanligheterna, så jag får tacka och bocka åt alla håll. Jag har alltså vunnit ett halsband och en massageolja och det är ju sådant man aldrig kan få för mycket av. Tack, tack, tack!

Onsdag, men ändå fredag

Långhelg stundar. Fredagskänsla fast det är onsdag, med andra ord. Huset på landet och fyra lediga dagar där hägrar. Det ska bli så skönt så det är inte klokt. Visserligen behövs en hel del vårstädning och allmänt röj, men det ska bara bli skönt att få lite ordning där. Jag antar att det är ganska grönt och fint nu, med massor av gräs som behöver klippas. Tyvärr är ju trädgården där ganska övervuxen och förvildad vid det här laget. Det blir ju så när man inte kan vara där och pyssla så ofta. Men det gör inget. Det är fint ändå.

I övrigt önskar jag mig en kravlös helg. Jag vill ligga på nya kökssoffan och läsa och kanske lösa ett korsord. Tar väl med mig en liten pysselväska ifall andan faller på. Man vet inte. Ingen dator ska med i alla fall.

Mors dag

I sonens skola har man gett barnen möjlighet att sätta ihop och skicka morsdagspaket till ensamstående mödrar i Lettland via Hoppets Stjärna. Jag har försökt pumpa sonen på upplysningar om hur det går, men inte fått ut så mycket så jag antar att det är ytterligare en sådan grej som alla tycker är bra, bara det är någon annan som gör det. Så idag har jag tagit tag i det. Jag har packat en väska med schampo, balsam, tvålar, deo, lotions, smink, kaffe, te, pasta, konserver och en hel massa andra grejor. En banankartong full. Det enda som behövdes var att jag öppnade några skåp och plockade lite av mitt eget uppenbara överflöd. Det kanske kan ge lite tröst och lättnad för någon som verkligen behöver det. För egen del är det som vanligt bara att inse att man har alldeles för mycket av allt. Att en kartong lämnar huset kommer inte ens att märkas.

Jobba vs. vara ledig

I morse tackade jag nej till en hel veckas jobb. Min motivering var att det var för en kund som tar lite för lång tid på sig innan de betalar sina fakturor och jag har ingen lust att vänta på pengar en hel evighet. Men det var ett ganska bra jobb och jag får hysteriskt dåligt samvete när jag säger nej utan att egentligen vara upptagen av annat.

Jag har varit så himla duktig under en längre tid. Jobbat och jobbat och jobbat. Jag tänkte jag skulle våga mig på att vara lite ego en liten stund nu. Ta det lugnt. Försöka vara lite kreativ. Men jag får som sagt dåligt samvete bara jag tänker på det, tänk om jobben tar slut om jag inte tackar ja till allting? Fast å andra sidan, tänk om jag tar slut om jag tackar ja till allting? 

Vi åker till huset på landet på onsdag och då vill jag inte ha något jobb hängande över mig. Jag vill vara ledig och ta det lugnt, bara några dagar. Läsa och kolla på TV och slappa i största allmänhet. Vårstäda och göra fint. Jag har väl förtjänat det, har jag inte?

Slut på en seg vecka

Har loggat ut från jobbet nu och är inte ett dugg sugen på att logga in igen någonsin. Jag vet att det går över till måndag, men just nu känns det så. Har haft trassel med en kund som skickat i mina ögon helt orimlig kritik och dessutom på ett otrevligt sätt och det gör mig både förbannad och ledsen. De är dessutom skyldiga mig pengar eftersom de inte har betalt de två senaste fakturorna. Jag tror att vi har jobbat färdigt ihop nu. Inte en stavelse till ska de få av mig, inte förrän de betalat i alla fall.

Det har varit en trött vecka rent allmänt. Dåligt med sömn i början av veckan eftersom en familjemedlem envisades med att vakna på nätterna och inte kunna somna om igen förrän han fick sällskap i sitt rum. Jag orkar inte riktigt med nätter med dålig sömn längre. För gammal, antar jag. Åtta timmar i ett streck om jag ska fungera.

Nu är det en stundande helg utan aktiviteter, det vill säga inga fotbollsmatcher, och det känns skönt. Det späckade schemat börjar tära även på fotbollsspelaren. Vi behöver vila allihop och kanske hitta på något för oss själva. Visserligen är det ett litet stadslopp som kommer att proppa igen halva sta'n i morgon, men det får vi stå ut med. Jag är nöjd om jag bara får sova tills jag vaknar av mig själv.

Läst: Quiet av Susan Cain

Ramlade på en ganska krokig väg över den här boken för ett tag sedan. Klickade på en länk, hamnade på en sida där det fanns en föreläsning med Susan Cain som var så bra att jag beställde boken direkt. Jag kände nämligen igen mig nästan helt och hållet och blev alldeles löjligt lycklig över det och sådant händer ju inte så ofta.

Susan Cains bok har undertiteln "The power of introverts in a world that can't stop talking". Hon berättar om sig själv och andra som hon klassar som mer eller mindre introverta och hur det är att vara introvert och lite tyst i ett samhälle (USA) som hyllar förmågan att vara extrovert och talför över allt annat. Det är superintressant och det ger en hel del tankeställare. Att vi har gått från ett samhälle där man hyllade det tystlåtna och eftertänksamma och där framfusighet ansågs vara lite ouppfostrat till att hylla det som hörs och syns mest och nästan se dem som är tystlåtna som lite dumma. Det är en i mitt tycke ganska tragisk utveckling.

Utgångspunkten är ju förstås USA, men det går att ändå att känna igen sig en hel del. USA är kanske ett extremt extrovert samhälle, men jag tror Sverige tyvärr är på väg åt det hållet.

Jag har jobbat i en bransch där jag gång på gång träffat människor som är världsmästare i att låta käften gå oavbrutet, skitsamma om man har något att säga och det har för det mesta lönat sig. Att de flesta chefer saknar förmåga att se igenom glappkäftarna har alltid stört mig och de årliga medarbetarsamtalen har ofta i lite olika varianter kretsat kring temat "du måste ta för dig lite mer, kavla upp skjortärmarna, du har ju säkert bra idéer så ut med dem". Att göra sitt jobb räcker inte. Man måste vara högljudd också för att märkas. Är man tillräckligt högljudd behöver man inte göra sitt jobb, för det finns en massa tysta plikttrogna typer där bakom som är tacksamma för att själva slippa hålla låda så de jobbar i stället. Utan att få löneförhöjning, eftersom de inte hörs. Och jag har sett de mest korkade idéer belönas enbart för att de framfördes tillräckligt ihärdigt.

Jag tycker att det här borde vara ett standardverk i varje chefs bokhylla och även i lärares. Alla som har som jobb att bedöma andra människors insatser borde läsa den här boken och ta sig en tankeställare över hur de "ser" sina medarbetare. Eller hör de bara gaphalsarna?

Måndagsgnäll

Som de flesta andra vill jag ha sol och värme nu. Jag är trött på tjocka tröjor och vinterbleka ben. Och just idag så ser det så där inbjudande vårigt ut. Så länge man sitter och tittar ut genom fönstret. För väl därute är det kallt och jävligt. Eller så har jag bara för lite kläder på mig, i någon vildsint förhoppning om att det ÄR sommar nu.

Det som inte är så kul är ju att jag (surprise!) inte är så där smal och sommarsnygg som jag i vintras hade tänkt att jag skulle vara så här års. Jag vet inte riktigt vad som hände, eller rättare sagt, det hände ingenting. Allt är precis som vanligt. Lätt överviktig, medelålders, taskig frisyr och med mörka ringar under ögonen på grund av att jag lägger mig för sent och går upp för tidigt. Det som väl är enklast att göra något åt är väl frisyren, av den enkla anledning att min egen arbetsinsats där är minimal. Den utgörs ju enbart av att ringa ett samtal för tidsbokning och att hosta upp pengarna efteråt.

Just idag är jag alltså lite allmänt gnällig. Det kanske är för att de är måndag, vad vet jag. Jag önskar mig lite roliga saker att se fram emot. Gärna saker som inte involverar fotboll, eftersom det känns som att hela familjens liv nu kretsar kring matcher och träningar. Och ska man stå och vara stöttande förälder på match efter match borde det vara ett krav att man kan sola samtidigt utan att frysa häcken av sig.

En Barcelona-resa skulle sitta fint. Om någon har en över är det bara att hojta till.

Traditioner och sån't

Vi var på dop igår. Det är ju sådant där som normala människor tycker är trivsamt och det tycker väl jag också, men jag har ju lite svårt för vissa kyrkliga traditioner. Dit hör dop. Jag tycker inte att det är gulligt när en stackars unge får vatten på huvudet och prästen sedan förklarar att han/hon nu är välkommen i församlingen. Min obstinata sida reagerar direkt och vill ifrågasätta om den här ungen inte var välkommen innan de där vattenstänken. Och när föräldrar och faddrar står och lovar att de vill att barnet ska uppfostras i den kristna tron och bla, bla, bla, tycker jag att det strider mot vår lagstadgade religionsfrihet. Alla barn borde uppfostras religionsfritt så att de sakligt kan ta ställning till sin egen tro när de blir vuxna.

Som onödig kyrklig tradition slås dop enbart av konfirmation. Jag hörde min son och några kompisar diskutera konfirmation idag, eftersom ett antal konfirmander ramlade ut ur idrottshallen när de skulle åka på fotbollsmatch. Kyrkan här är ju ganska liten, så jag antar att den inte räcker till och då får man ta till idrottsarenorna i stället. Måste ha varit stämningsfullt att sitta på en handbollsläktare i stället för i en kyrkbänk. Hur som helst, en unge frågade varför man konfirmerade sig och ingen visste, men min besserwisser till unge klämde i med det klassiska svaret: man får ju presenter. Om presenter är målet med konfirmation kommer jag att förbjuda honom att konfirmera sig. 

Jag är inte utan tro, men jag vill behålla den för mig själv. Ingen präst eller annan företrädare eller uttolkare ska få tala om vad som är rätt eller fel. Jag tror på mitt sätt och det tänker jag fortsätta göra. Jag gillar att gå in i kyrkor och andra typer av tempel, men jag gör det när jag själv vill och har lust. Och ceremonier är väl bra, om man verkligen tror på det man gör och ens liv får en större mening när man genomför dem. Att utföra ceremonier bara för att det är en tradition och för att man alltid har gjort så, eller för att ens föräldrar vill att man ska göra det, tycker jag däremot bara är dumt.

En bisak jag noterade i kyrkan var två stora änglastatyer som fanns framme vid altaret. Det var klassiska änglafigurer med väna ansikten och böljande särkar. Men de hade fötter. Bara fötter som tittade fram under de vackra kläderna. Stora, groteska, fula fötter. Antingen saknade konstnären som gjorde dem helt sinne för proportioner eller så finns det någon underliggande mening. Han/hon kanske ville visa att allt inte är vackert, inte ens om man är en ängel. Eller så var de inte alls änglar utan något mycket mörkare.

Länge sedan...

Ja, det här var ju ett tag sedan. Jag har visserligen levt fastklistrad vid tangentbordet i några månader nu, men så mycket "fritidsskrivande" har det inte blivit. Det går bra för mig just nu. Jobbmässigt, alltså. Det är sådant man ska bara tacksam och ödmjuk inför. Men det där med fritid tar ju stryk. Det blir liksom ingen tid till någonting. Men just idag blev det lite ofrivillig tid över. Jag har varit på en ögonundersökning och har just nu världens största pupiller och ser ganska dimmigt. Jag kan inte jobba, även om jag borde. Jag ser alldeles för dåligt. Och sedan känner jag mig eländig i största allmänhet. Jag skulle vilja vara riktigt liten en stund, men det är så dåligt med stora att luta sig emot nu för tiden. Jobbet får helt enkelt vänta en liten stund. Jag har ju hela helgen på mig. Jag känner att soffan, en filt och en kopp te kallar och jag inser med förnuftet att det är precis en sådan kallelse jag i detta nu bör åtlyda. 

Rapport från dödsriket

Om definitionen på död är att inte längre ha något liv, har jag varit död i flera veckor nu. Jobben väller in och varje gång jag precis avslutat något riktigt jobbigt och tänker att nu, nu ska jag pusta ut ett tag, dyker något nytt upp. Och min klåfingriga små tangentfingrar knappar glatt iväg ett "Visst, det tar jag!" fast jag stunden innan hade lovat mig själv att säga nej.

Det är naturligtvis bra att ha mycket jobb när man är sin egen. Det är liksom själva grunden för ens existens som egenföretagare, men det är dumt att försöka göra tre veckors jobb på en vecka. Det är faktiskt jättedumt. Det skulle jag ha sagt till vem som helst som hade frågat mig. Men det är precis så jag bär mig åt just nu. Bara den här veckan, så kan jag vila sedan.

Men sedan blir man ju smickrad också. Det kan ju vara så att det inte finns en enda vettig översättare att få tag på just nu, men jag vill ju gärna tro att jag får så mycket jobb på grund av att jag är så bra. Vilket jag inte kommer att vara om jag försöker göra för mycket på en gång.

Jag tröstar mig med att drömma om allt det där jag ska göra snart. När det har lugnat ner sig. När jag har tjänat lite extra och kan unna mig lite lyx. Alla filmer jag ska se när jag äntligen ligger i soffan och slappar igen. Eller åka på en spahelg. Jag läser dreglande alla annonser om spahotell. Det finns gott om dem här i närheten, så det behöver inte ens innebära en lång resa. Jag borde verkligen boka en spahelg nu på en gång. Because I'm worth it. Jag ska bara jobba lite först.

Killar är killar och tjejer är tjejer

Kollade lite på TV igår, för en gångs skull. Kvällsöppet, om genusperspektiv på våra förskolor, eller enligt vissa av debattörerna, avsaknaden därav.

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta när de sitter på fullt allvar och tycker att man ska säga "hen" i stället för "hon" eller "han" och att världen därigenom skulle bli så mycket bättre. Jag tror det är att förenkla en aning. De flesta ungar i förskoleåldern är mycket medvetna om vilket kön de har och det alldeles oavsett om föräldrarna har talat om det för dem eller inte.

Jag kanske är för gammal eller för dum eller för indoktrinerad av min egen uppväxt. Att inte se min kille som en kille känns bara idiotiskt. Det är väl bättre att göra sitt bästa för att uppfostra honom till en bra kille än att försöka göra något könsneutralt mähä av honom som något slags uppfostringsexperiment. Det viktigaste är att ungarna lär sig att alla är lika mycket värda, oavsett kön eller något annat. Det tycker jag att ungarna är bra på också. Jag tror skolan gör sitt jobb där, trots avsaknaden av särskilda genuspedagoger som ska "övervaka" barnens lekar (har man barn i förskoleåldern får man ju numera vara tacksam om det finns personal överhuvudtaget). Jag vill inte att staten ska lägga sig hur min unge leker på förskolan. Vill han leka med bilar, ska han göra det, vill han leka med dockor likaså. Det ska inte vara politik i det.

Barnuppfostran borde i första hand styras av sunt förnuft. Tyvärr råder det ju lite brist på det emellanåt. Vi bor mitt emot en lekplats och ibland kan jag förundras när jag ser småtjejer i sandlådan i kjol och kalasbyxor i stället för riktiga byxor som går att leka i. Att hindra sina barn att leka ordentligt genom att inte klä dem praktiskt är ju dumt så det finns inte. Så såg det inte riktigt ut på det mer könsneutrala 70-talet när jag växte upp. Kollar man på mina gamla lekisfoton är det inte alltid säkert att man ser skillnad på tjejer och killar. Vi har alla likadana skitfula rostbruna manchesterbyxor och polotröjor och hemmaklippta frisyrer. Oerhört praktiskt. Men vi var ändå rätt medvetna om vilket kön vi hade.

Läst: Death comes to Pemberley av P.D. James

Ingen mindre än deckardrottningen själv har alltså skrivit en uppföljare till Stolthet & Fördom. Sådant är ju helt livsfarligt, men varför inte?

Det har gått några år sedan Elizabeth och Darcy gifte sig. Elizabeth har intagit sin plats som fru på Pemberley med den äran och två små pojkar har det hunnit bli. Det är kvällen innan Pemberleys årliga bal och några nära och kära vänner är redan på plats, bland annat Bingleys (förstås) och överste Fitzwilliam. Det regnar och stormar ute.

Uppståndelse uppstår när en vagn närmar sig i full fart. Ut tumlar Lydia Wickham gastandes för full hals att hennes make är mördad. Lydia har inte bättrat sig under åren som gått och det mesta hon säger måste fortfarande tas med en nypa salt. Efter lite om och men lyckas man få ur henne att hon färdats i vagnen tillsammans med Wickham och kapten Denny, men att de båda lämnat vagnen och sprungit till skogs. En grupp med Darcy och Fitzwilliam i spetsen ger sig ut för att leta efter de försvunna officerarna och hittar en kraftigt berusad Wickham bredvid Dennys kropp, svamlandes att han dödat sin bäste vän.

Detta är alltså upptaken på vad man kanske skulle kunna kalla en mordutredning, men i en tid när det varken finns brottsplatstekniker eller brottsutredare blir det en ganska futtig utredning och rättegång, där allt egentligen bygger på vittnesmål.

De flesta personerna känns igen någorlunda från Stolthet & Fördom, även om Elizabeth här har en ganska tillbakadragen roll och faktiskt inte fäller en enda bitsk kommentar och det är ju lite trist. Huvudpersonen är Darcy, som funderar och tvivlar och tänker en hel massa. Men är gentleman rakt igenom gör vad som krävs för att rädda äran för dem han bryr sig om.

Några av de personer som inte hade särskilt framträdande roller i den urspungliga historien får här tillfälle att vika ut sig lite mer. Mrs Young, till exempel, som har ett mycket närmare förhållande till George Wickham än vad man kanske skulle kunna tro. Det görs ett par ganska snygga anspelningar på Övertalning och Emma också, som inte stör alls.

Men på det hela taget tycker jag inte att det är sådär jättekul. Storyn är rätt platt som mordhistoria sett. Det roligaste är faktiskt att återknyta bekantskapen med rollbesättningen från Stolthet & Fördom. Det enda jag inte köper är att Elizabeth fortfarande skulle känna ett sting av attraktion vid tanken på Wickham ibland. Det köper jag inte alls. Så korkad är inte Lizzy.

Man måste för övrigt inte ha läst Stolthet & Fördom innan, eftersom första kapitlet är en ganska föredömlig sammanfattning. Men det underlättar ju naturligtvis.

Har det redan gått en hel vecka?

Hoppsan, nu gick det undan. En vecka som bara försvann in i ett svart hål av stress och korrupta filer. Jag vet inte riktigt vad som hände. Det började jävlas på riktigt i onsdags och sedan rullade det bara på. Alldeles för mycket jobb på alldeles för få dagar och, som sagt, korrupta filer som krävde massor av workarounds och är jag äntligen fick till det kunde jag glädja mig åt att jag hade två till att ta hand om. Och det är få saker som kan få mig att tugga fradga så mycket som tekniskt strul. Särskilt inte när det från början har orsakats av någon annan. Då vill jag stänga dörren, dra ur telefonen och borra ner huvudet och inte titta upp förrän jag är klar. Att försöka gå ifrån och "vila" en stund gör mig bara ännu mer stressad. Att inte morra och fräsa om telefonen ringer tar nästan all min viljestyrka och självbehärskning. Och när man under sådana omständigheter ska försöka leva ett normalt vardagsliv som innefattar rastning av hund, väckning av barn, packning av ryggsäckar och alla sådana helt vanliga saker som helt plötsligt bara har blivit störande moment, ja, då blir jag inte så rolig. Vara sig att vara eller att träffa.

Men nu har det löst sig och allt är frid och fröjd igen. Förutom att jag såg John Gray på Skavlan i fredags. Och enligt hans, eeh, rätt så generaliserande teorier om män och kvinnor är ju män sådana att de vill dra sig undan "i sin grotta" när de är stressade medan kvinnor bara vill älta. Med tanke på hur jag betett mig under dagarna innan är jag alltså egentligen en man. Och John Gray är en jävligt idiotisk amerikan.

Typisk måndag

Just nu är jag lite trött på att ha mycket att göra (fast det ska bli kul att fakturera den här månaden). Jag skulle vilja ha lite tid att bara lata mig och läsa "Death comes to Pemberley". Att P.D. James har tagit sig an familjen Darcy och låter en mordhistoria utspela sig på Pemberley är ju alldeles strålande och precis det jag skulle vilja ägna mig åt i soffan, under en filt, medan någon hela tiden ser till att min tekopp fylls på med alldeles lagom varmt te.

Och så skulle jag behöva städa lite (igen och igen och igen). Folk som bor i det här huset har en tendens att dra in en jävla massa skit i hallen, rent ut sagt och det tycks inte hjälpa vad jag gör. Jag behöver en sådan där smart lösning för hallen som brukar vara med i diverse glassiga inredningsreportage, men vår hall är för liten och trång och jag har en känsla av att den kommer att fortsätta vara överbelamrad med kläder och skor vad vi än gör. Och jag tillhör dem som inte tycker det är någon idé att plocka i ordning om det ändå ser likadant ut igen efter en dag eller två.

Riktigt kallt och ruggigt är det just nu också. Trots att temperaturen inte ser så skräckinjagande ut när man läser av termometern inifrån är man färdig att frysa sönder när man går ut. En sådan där liten otäck vind med obehaglig havskyla har satt in. Vill ha torr och fin kyla, inte den där jäkla kustvarianten.

Och från sonens rum låter det bara "diggadiggadingdingding, här glider kingen in". Det kan driva en till vansinne om inget annat har hunnit göra det innan. Tack för det, Sean Banan.

Om det inte var så att jag försökte gå ner lite i vikt och dessutom måste kompensera lite för allt jag "unnade" mig i helgen skulle jag tröstäta massor just nu. Åh, vad gott det vore.

Läst: Lilla himlafågel av Joyce Carol Oates

I den lilla hålan Sparta blir en kvinna brutalt mördad. Hon heter Zoe Kruller och mycket kan sägas om hennes moral, men naturligtvis förtjänar hon inte att sluta sina dagar på ett sådant sätt. Det finns två misstänkta, den före detta maken Delray och älskaren, Eddie Diehl. Inget går dock att bevisa och ingen blir fälld för mordet, men att vara misstänkt för mord är tillräckligt för att hela livet ska ställas upp och ner. 

Det får Eddie Diehl erfara, som förlorar både jobb och familj, trots att han hela tiden hävdar sin oskuld. Den enda som inte överger honom är dottern Krista. Hon kan inte låta bli att älska sin pappa, trots att det är emot allt sunt förnuft. Åtminstone enligt Kristas mor. Och om inte Eddie är skyldig, så måste det väl vara Delray?

Det tror däremot inte Delrays och Zoes son Aaron. Han är övertygad om att Eddie har mördat hans mamma.

Historien berättas ur både Kristas och Aarons perspektiv. De kretsar runt varandra (eller det är väl mest Krista som kretsar runt Aaron) under sin uppväxt, med en slags skräckblandad fascination, men de får inte reda på sanningen förrän de är vuxna.

Det känns som en väldigt lång bok. Det händer egentligen inte så mycket. Allting är mest bara djupt tragiskt. Sparta är en mörk och dyster stad, som mest verkar befolkas av mörka och dystra människor med alkohol- och drogproblem. Alla mår dåligt. Ingen verkar ha något hopp om en framtid.

Jag gillar ju för det mesta Oates och det gör jag på sätt och vis nu också, men hälften så många sidor hade räckt. Och det är definitivt ingen av mina favorit-Oates.

Rätt och fel

Har funderat lite. Det gör jag ju i och för sig oftare än vad folk kanske tror, men ändå. Jag har funderat lite extra. På att alla verkar tycka att de har så rätt i allt, medan alla andra har fel.

Här är ett pinfärskt exempel från igår. Jag var ute på den vanliga morgonpromenaden med hunden när jag ser en annan, lös hund med husse på kryckor ca 20 m bakom. Den lilla skithunden rusar stöddigt fram till oss och slagsmål utbryter. Jag fick gå emellan och ta bort jycken från min hund, medan husse sakta men säkert närmade sig på sina kryckor. I det här läget förväntar man sig en ursäkt. Men det jag i stället får höra är att "jag kan faktiskt inte ha honom kopplad nu när jag går på kryckor". Nähä? Så då låter man en hund man inte har kontroll över springa lös i ett villaområde och gör det till alla andras problem? Vad fan är det för fel på folk?  Och kan man verkligen inte rasta sin hund på rätt sätt, så finns det andra som kan. Mot en viss avgift då förstås. Här i trakten åker de omkring i små bilar som det står "hundrastare" på.

Och man skulle kunna tro att det är de yngre som är värst. De bortskämda skitungarna som fått allt de pekat på av sina curlingföräldrar och som har fått lära sig att "ta för sig", men någonstans verkar det vara den äldre generationen, den som borde vara präglad av s k sunt bonnförnuft, som är värst. De trängs i kassaköerna, står i vägen i affären och verkar anse att alla ska anpassa sig efter dem. Glömmer man bort att visa hänsyn gentemot andra när man blir äldre? Är jag på väg dit? Hur lång tid tar det innan man börjar tycka att allt jag gör är rätt och alla som inte tycker som jag har fel? Kommer jag snart att börja snegla på grannarna för att kolla att de har uppfyllt sina skyldigheter i form av skottning, sandning och vad det nu kan vara och sedan klaga, skriva anonyma lappar och bete mig som en idiot i största allmänhet? Någonting oroväckande säger mig att bara det att jag skriver det här innebär att jag inte har långt kvar.

Verklighetsflykt

Har gjort ännu en djupdykning i DVD-hyllan och haft några högtidstimmar med Jane Austen-dramatiseringar de senaste dagarna. Jag har betat av BBC-produktionen av Stolthet och fördom (den med Colin Firth som mr Darcy) samt versionen av Emma med Kate Beckinsale som jag inte sett förut. Det är en alldeles utomordentlig avkoppling och passar bra som total avslappning mellan arbetspassen.

Den här produktionen av Stolthet och fördom är den längsta och den bästa av de varianter jag sett. Den har faktiskt med det mesta och då går det ju åt några timmar. Det är ren njutning från början till slut och sex timmar går ganska fort, även om man betar av dem i etapper under ett par dagar.

Emma tillhör inte mina favoriter. Jag vet inte riktigt varför. Det sägs ju att den enligt många "experter" ska vara den bästa och mest komplexa Austen-romanen. Jag gillar väl helt enkelt inte Emma. Hon är för arrogrant och för självsäker för min smak, även om hon bättrar sig på slutet. Mr Knightley å andra sidan är väl den mest perfekte Austen-hjälten i hård kamp då med mr Darcy. De är båda ofantligt rika och goda godsägare med ett starkt rättspatos. Darcy lite mer tjurnackad och svårtflörtad, medan Knightley helt öppet gör det som är rätt i alla lägen. Därför har jag lite svårt att förstå varför han faller för Emma. Jag antar att han ser henne som "work in progress" och han lyckas ju rätt bra och man får väl anta att det bara fortsätter åt rätt håll.

Hur som helst, jag inser att brittiska kostymdramer är precis den verklighetsflykt jag behöver just nu och en titt på Amazon ger vid hand att jag kan införskaffa en helt bunt därifrån för en spottstyver. Jag har inte sett någon filmatisering än av Övertalning, men det ska jag snart råda bot på. Som ett komplement till Austen ska jag nog ta en djupdykning hos systrarna Brontë också. Där finns också en del godbitar att hämta från BBC.

Yoga och sushi

Det blev ingen bokklubbsstart igår. Inställt på grund av sjukdom. Sådant händer och vi tar nya tag om ett par veckor. Men mitt lite mer aktiva liv tog fart med en yogaklass idag och det var inte så dumt. Jag är ju stel som en pinne just nu eftersom jag inte tränat yoga på riktigt på flera år, men nu ska jag försöka komma igång ordentligt. Känner mig riktigt peppad.

I övrigt består tillvaron av jobb, jobb, jobb just nu. Jag hinner ingenting, mer än att hålla deadlines. Det börjar faktiskt bli lite slitigt och jag inser att den kommande helgen knappast blir fredad. Dessutom har jag bestämt mig för att göra egen sushi i morgon kväll. Jag har aldrig gjort det själv, men det ska väl gå, bara jag börjar i tid. Jag har införskaffat diverse för ändamålet avsedda attiraljer och ingredienser. Fast med mitt lugna och nyyogade sinne känner jag mig full av tillförsikt inför denna matlagningsutmaning. Hur svårt kan det vara?

Höga förväntningar

I morgon ska jag åka på bokcirkel. En ny. Det ska bli alldeles fantastisk roligt att komma igång med det igen. Nya människor, nya böcker. Det kanske sätter lite fart på mitt läsande som har legat lite i träda nu ett tag. Jag har mycket stora förväntningar. Längtar efter lite hetsiga bokdiskussioner och lite ny input. Det kan behövas. Och så kanske jag kan premiäranvända mina nya snygga skor, som var värsta reafyndet. Bara en sådan sak. Det gör ju att det inte alls känns som ett onödigt köp. Annars har jag ju mest bara användning för praktiska promenadkängor till vardags och det är faktiskt inte alls särskilt kul alla gånger.

Det fortsätter rulla på

Så har flera dagar och en hel helg gått utan att jag hann med riktigt. Mycket jobb har det varit och är. Bra, men lite stressigt just nu. Helgen tillbringades i huvudsak i soffan med en bitvis ganska jobbig huvudvärk. Jag tror just nu att det är fel på min arbetsstol, min syn, mitt skrivbord i ungefär nämnd ordning. Det är ju sån't som går att åtgärda. Så det ska jag väl göra vad det lider. När jag har tid. Och råd. Jag inser att jag behöver både nya glasögon och linser och det där med nya glasögon är ju ofta ganska kostsamt. Särskilt när man är utrustad med en syn som är i ständig förändring. Under tiden tar jag huvudvärkspiller.

Så det blev ingen höjdarhelg. En film hann jag klämma och det var ganska länge sedan jag kollade på film. Bra att beta av åtminstone något i mitt mycket modesta filmbibliotek, där det mesta faktiskt är osett. Det blev en film som hette "The Namesake". Den handlade om en indisk familj som flyttar till USA och mest av allt om sonen, som ju är född i USA och är amerikan, men ändå är indier. Och hans namn, hans pinsamma namn som har en mycket djup innebörd för hans far, men vilken tonåring bryr sig om det? Det var en ganska långsam film och jag kan väl inte påstå att jag blev så där vidare värst engagerad, men det kändes bra att kolla på film. Jag ska nog försöka ta och göra om det snart igen.

Det rullar på

Nu har jag bestämt att 2012 ska bli ett bra år. Det har nämligen börjat alldeles ypperligt. Jobben har rullat in, jag har gått ner 2 kg sedan nyår, ska ta tag i min yogaträning och börja ny kurs nästa vecka och en bokcirkel är på gång. Större krav på tillvaron än så har jag inte så jag är fullt nöjd.

Viktminskningen är välbehövlig eftersom jag toppnoterade här efter alla helger och nu krävs lite krafttag, men jag är på G och det känns helt OK. Ställer man till det för sig får man städa efteråt. Min träning består ju mest av hundpromenader, men jag ska ta dessa ytterligare ett steg och i stället för att undvika alla otäcka backar som får mig att flåsa som värsta elefanten har jag utnämnt mördarbacken alldeles runt hörnet till mina Philadelphia-trappor. Ni vet, första Rocky-filmen och trapporna som nästan tar död på honom först, men som han sedan lite lätt skuttar uppför. Så ska det bli här också. Så småningom.

Yogan har legat nere länge och den där enkla hemmaträningen har skjutits upp till i morgon hela tiden med diverse mer eller mindre dåliga ursäkter. I måndags körde jag dock ett pass och insåg att det var precis det min stela rygg behöver. Och så får jag samma kväll en inbjudan på FB från en fd kollega som flyttade hit ungefär samtidigt som jag och som har utbildat sig till yogalärare och ska starta en ny kurs nästa vecka. Kunde inte vara mer vältajmat.

Och min gamla bokcirkel saknar jag, men nu håller den enda vän jag lyckats skaffa mig härnere hittills på att dra igång en här och det ser jag fram emot. Både att få lite lästips och att träffa lite nytt folk.

Läst: Lost in Austen av Emma Campbell Webster

Det här är en interaktiv bok. Man kan alltså genom att göra olika val skapa sin egen egen Jane Austen-roman. Grundstoryn är Stolthet och fördom och som läsare är man Elizabeth Bennet, men vid olika punkter ställs du/Lizzy inför olika val och du kan hamna i en helt annan roman helt plötsligt. Det går alltså att läsa om och om igen och få lite olika historier. Ganska kul grepp, men jag var lite för trogen min Austen och kunde inte bara med att navigera fel, så för mig blev det en light-version av Stolthet och fördom den här gången. Jag får väl göra om det igen. Det kan ju vara intressant att se hur det går ifall Lizzie hamnar på Mansfield Park eller åker till Bath och suktar efter kapten Wentworth. Eller vad det nu kan vara.

Jag - en bärare

Jag är en bärare. Eventuellt kanske en samhällsbärare, i och med att jag betalar så fruktansvärt mycket skatt, men jag är också en bärare i ordets mer bokstavliga bemärkelse. Jag bär saker. Jag bär kläder som ligger lite här och där till deras rätta platser, som kan vara allt från tvättkorgen till garderoben. Jag bär saker och tidningar och papper som har en tendens att samlas i stora högar på bord och stolar. Ibland bär jag bara en hög till en annan hög. Det är inte så bra. Det kallas snabbröjning och ska bara vara för tillfället. En stor del av det där som samlas på hög tillfälligt hamnar i tvättstugan. Där syns det nämligen inte. Då kan man lura sig själv och tro att det faktiskt är borta på riktigt. Många av högarna innehåller papper, post och tidningar som jag ska gå igenom senare, så att jag inte missar något viktigt. Ofta blir det tyvärr långt senare.

Sedan bär jag till återvinningen. Nästan varje dag bär jag någonting till återvinningen. Jag ska ju ändå ut och gå med hunden och då kan man lika gärna ta med sig en påse skräp. Och hur jag än försöker minskar aldrig den där mängden skräp. Antalet förbrukade mjölkförpackningar som vandrar ut härifrån tycks ibland oändligt.

De senaste dagarna har jag burit julsaker. De har nu förpassats ut i förrådet. Det känns bra och det lilla ljus som ändå finns kan återigen sippra in genom ljusa vårgardiner i stället för att hållas ute av tunga, röda saker. Det känns bra. Luften blir lite lättare att andas då.

Ingen mjukstart

Det nya året har rivstartat och jag har hur mycket som helst att göra. Det är ju bra på alla sätt och vis, men eftersom jobb måste gå före fritid (och i fritid ingår städning) är min arbetsmiljö just nu en sanitär olägenhet. Jag är liksom bara halvfärdig med avjulningen. Granen och allt lullull är nerpackat, men det hänger fortfarande röda tygskynken i fönstren och det ligger glöggfläckiga dukar på borden. Där granen stod är nu ett stort tomrum, eftersom jag har en del planer på ommöblering som jag inte hunnit sätta i verket än. Dammtussarna virvlar omkring och det är fullt med glitter i ryamattan. Jag borde kort sagt ta mig en riktig röjardag, men nu finns det ingen tid alls till sådant. Hoppas bara ingen får för sig att komma och hälsa på den närmsta tiden. Och ja, han jag är gift med befinner sig på annan ort, så nej, vi kan inte vara jämställda på det här planet just nu.

Läst: Själens osaliga längtan av Audrey Niffenegger

Så har jag äntligen lyckats läsa ut en bok igen. Att det har dröjt så länge beror inte alls på att det här en tråkig bok eller så, det beror på att jag har haft så mycket annat för mig att det helt enkelt inte har funnits någon ro. Men ett par dagars badsemester i Danmark gjorde susen. Att läsa en bok innebär nämligen ett fullt legitimt alibi för att slippa åka vattenrutschkana. I alla fall i min värld. Sonen och jag var inte helt överens där.

Boken då? Den utspelar sig i London, mestadels i ett hus med tre lägenheter som gränsar till Highgate-kyrkogården. I en av lägenheterna har Elspeth bott, men när hon dör i cancer skänker hon lägenhet och alla tillhörigheter till sin systerdöttrar Julia och Valentina. De har aldrig träffats, eftersom Julia och Valentina har växt upp i USA. Julia och Valentina är enäggstvillingar, liksom Elspeth och flickornas mamma Edie.

De övriga lägenheterna i huset bebos av Elspeths yngre älskare Robert och paret Marijke och Martin. Martin är korsordsmakare med svåra tvångsföreställningar och han har inte lämnat lägenheten på flera år. Marijke tröttnar och flyttar hem till Amsterdam. Robert är guide på kyrkogården och skriver på en avhandling om densamma.

Så ser scenariot ut när Julia och Valentina anländer till London för att ta sitt arv i besittning. Men de är inte så ensamma i den stora lägenheten som de tror. Elspeth är också kvar och med lite träning lyckas hon göra så pass mycket väsen av sig att hon får kontakt med tvillingarna. Valentina är den känsligaste av de två och hon och Elspeth för långa samtal. Det leder till att Valentina tänker ut en rätt skruvad plan för att få lite mer utrymme och frigöra sig från den mer dominanta Julia. Robert involveras mot bättre vetande, eftersom han inte kan motstå någon av dessa kvinnor.

En rätt skruvad historia, skulle man kunna säga. Det blir av olika anledningar inte riktigt som någon hade tänkt sig. Det jag tar mest illa vid mig av är dock när Elspeth av misstag lyckas ha ihjäl en liten kattunge. Som också får evigt liv som vålnad i Elspeths gamla lägenhet, så på sätt och vis är det väl hoppfullt att man inte bara försvinner, men det verkar ruskigt långtråkigt att vara en ande.

Betyg? Sådär. Ganska bra. Medel.

Jag ser fortfarande rött...

Men det ska bli ändring på det nu. Allt det där klibbigt röda, som man före jul inbillar sig är riktigt mysigt ska bort nu. In med ljus och vårfärger. Och graneländet. Snart, alldeles snart är det över och nerpackat igen för den här gången. Och ett helt år till nästa gång. Hurra!

Vi är alltså hemma igen. Inga besök hos släktingar inplanerade på ett bra tag. Inga resor över huvud taget, faktiskt. Skönt. När mitt hem är avjulat vill jag bara njuta ett tag. Av den frid och den stillhet som infinner sig när fridens och stillhetens främsta högtid äntligen är över. Det är tio månader kvar tills någon i familjen fyller år igen. Inga fler paket på ett bra tag. På tisdag börjar skolan igen. Vardag! Yippee! Nu är det snart sommar, men den är ännu tillräckligt långt borta för att man ska kunna inbilla sig att man har gott om tid att fixa bikiniformen. Jag vet att när jag börjar blocka bort krimskramset i granen kommer jag också att inbilla mig att jag nästa år ska ha en extremt personlig gran med enbart vackert, handgjort pynt som jag naturligtvis har knåpat ihop alldeles själv. Självbedrägeri är underbart.

Sista kvällen i huset på landet knåpade jag dock ihop ett litet mobilfodral. Nu när jag är med stor mobil var det gamla för litet och eftersom jag vet (och hoppas) att jag fortare än jag tror kommer att gå ut och rasta hunden i en sommarklänning utan fickor behöver jag ett mobilfodral att ha runt halsen. Det är dessutom förfärdigat i det garn jag fick av den hemliga bokvännen. Återigen tusen tack för det.

Hemlängtan

Varför ta det lugnt när man kan stressa omkring på vägar under stormvarningshot? Efter turen till Danmark var det bara hem och packa om väskan för att åka och hämta hunden som har varit på stadskollo hos min mor medan vi har varit borta. Ett arrangemang som lät bättre än det visade sig vara, eftersom min fyrbente vän skrämts halvt om vettet av raketer och smällare. Han har inte visat några tendenser att låta sig skrämmas tidigare år, men så har han aldrig varit mitt i sta'n heller. Så nu är han väl förstörd för all framtid när det gäller det här med smällare. När vi kom ut till huset på landet igår kväll åkte svansen ner mellan benen när jag tände vedspisen. Till och med det sprakandet var tydligen otäckt nu. Fast det gick över, som tur var.

Någon storm har vi dock inte sett till, men det blåste tydligen en del nere på kusten igår kväll, så det var väl lika bra att vi inte var där. Annars längtar jag efter att vara hemma och softa lite just nu. Vi har mest åkt omkring sedan jul och nu känns det som det kan vara nog med bilåkande och firande på ett tag. Jag vill städa bort julen. Här på landet är det bara några elljustakar som ska plockas bort och det är ju snabbt gjort. Hemma tar det lite längre, eftersom det handlar om jobbiga saker som gardiner, men det ska bli skönt med lite ljusa färger igen.

Och här på landet har morgonens snöblandade regn dragit vidare och nu skiner solen. Om jag kan uppbåda lite energi kanske jag går ut och dammsuger bilen. Men bara kanske.

Back in business

Så var det hela över för den här gången. Jul, nyår och allt det där. Nu kan saker och ting snart återgå till det normala igen och vi vardagsjunkies kan få lite lugn och ro.

Jag skrev ett osedvanligt sinnesslött inlägg en tid före jul. Jag vet inte vad som tog åt mig. Naturligtvis tänker jag inte alls börja mjäka med vissa av mina medmänniskor. Hur kunde jag få för mig något sådant? Så dumt det kan bli. Det här är en lärdom jag har dragit av att fira jul, skulle man kunna säga. Eller rättare sagt en påminnelse om att det är häxan Surtant som är min sanna role model. Och man ska hålla fast vid sitt sanna jag, annars kanske dumskallarna vinner.

Nyår firades i Danmark. Det var också 40-årsdags för min käre make. Två flugor i en smäll, med andra ord. Mycket trevligt och roligt. Badlandskap och alla barnsligheter man kan tänka sig passade bra. Nu är vi stärkta inför det nya året. Jag hoppas givetvis 2012 innebär att jag blir smalare och snyggare. Yngre är väl att hoppas på för mycket.