Brev till Gud

Hej Gud!

Du får ursäkta det familjära tilltalet, men jag vet inte hur jag ska säga annars. "Käre" känns inte riktigt bevämt och "bäste" är alldeles för formellt. Det får bli "hej", helt enkelt.

Du och jag har ju inte alltid varit överens genom livet. Jag tänkte att det kunde bli ändring på det. Jag är villig att räcka ut en hand till försoning. Det handlar inte om förlåtelse, det är jag inte redo för än och jag är tveksam till om jag någonsin blir det. Jag nöjer mig med försoning.

Att jag lever ett hyfsat liv och att jag har ett barn har jag inte direkt dig att tacka för. Jag tackar läkarvetenskapen. Hade jag lagt mitt liv i dina händer hade jag varit död nu. Min son hade aldrig fötts. Det är det jag har emot dig, det vet du. På ett sätt kan jag tycka att du är skyldig mig en del. Du gjorde mitt liv till ett helvete under en tid. Tur att det finns duktiga läkare som inte förlitar sig på högre makter.

Men nog om det. Jag begär egentligen inte särskilt mycket. Jag klarar mig rätt bra på egen hand nu. Jag ligger ingen till last. Jag kanske inte alltid har gjort de bästa valen i livet, men det har varit mina val, även om jag vid vissa tillfällen har varit alldeles för influerad av människor som kanske inte alltid förstod vad det var jag behövde. Men jag tror jag har dragit en del lärdom, om det nu kan vara någon tröst. Sedan finns det ju såklart en hel massa saker som har hänt som jag inte alls kan förstå vitsen med. Jag tror du vet vad jag menar. Dina vägar ska ju vara outgrundliga och det kan jag verkligen skriva under på.

Jag befinner mig väl någonstans mitt i livet, rent statistiskt. Fast inte riktigt. Jag tänker nämligen bli 100, minst. Så därför räknar jag helt kallt med att jag har ganska många år kvar. De åren vill jag leva i lugn och ro. Jag vill ha sinnesfrid. Ingen mer turbulens, tack. Du borde kunna hjälpa till lite med det. Helst vill jag ha ett litet hus på landet där jag i lugn och ro kan leva och kanske odla en trädgård. Jag skulle gärna förtjäna mitt uppehälle genom att skriva något. Eller göra något annat kreativt. Jag behöver inte bli rik, men jag vill gärna ha så jag klarar mig hyfsat. Jag vill ha goda vänner på lagom avstånd, som jag kan hälsa på och som kan hälsa på mig. Kunna göra en resa då och då när jag behöver nya intryck. Och ett bibliotek, gärna med öppen spis, där jag kan läsa och dricka te på vintern. Om det finns en sjö i närheten är det ett stort plus. Och glöm inte skogen. Det måste finnas skog.

Att jag och de som står mig nära ska få vara friska och ha hälsan är väl så självklart så jag knappt behöver skriva det. Det hoppas jag att du förstår. Inga mer sjukhus för mig, tack.

Självklart önskar jag också att allt går bra i livet för min son. Det har ju inte direkt blivit lättare att växa upp. Nu för tiden är det väl mer tur än skicklighet om man klarar tonåren utan större men. Hur tänker du där egentligen? Jag kommer naturligtvis att göra allt jag kan för honom och mer därtill, men om jag behöver extrahjälp, kan jag räkna med dig då? Han har ett gott och oförstört hjärta, låt honom få behålla det. Du kan säkert ha nytta av det en vacker dag.

Det är väl egentligen inte för mycket begärt, eller hur? Jag tycker faktiskt inte alls att jag gapar efter för mycket. Jag tycker till och med att jag har gjort mig förtjänt av det, på sätt och vis. Så har vi en deal, eller?

Jag vet inte riktigt hur jag ska underteckna det här. "Din ödmjuka tjänare"? Glöm det. "Din undersåte"? Nänä. Jag skriver bara:

Hälsningar
Helena

Ett gott dagsverke

Nu har jag ägnat två dagar åt att fixa till sonens rum och det blev riktigt fint. Jag tror att han är nöjd, även om han just nu är för cool för att ge stående ovationer. Funderar på om jag skulle försöka tvinga honom till det. Desperat mamma söker tacksamhet. Hur som helst, det tar lite tid att röja, för att inte tala om det där med att skruva Ikea-möbler. Så många Billy ja har skruvat ihop i mina da'r, så borde jag kunna göra det i sömnen. Men de hade ändrat lite på några detaljer sedan sist, upptäckte jag. Inte ens en Billy får vara var det alltid har varit. Nu har i alla fall min teen-to-be ett rumt helt (nästan) i svart-vitt, precis som han har önskat sig. Det som fattas är ett par ramar för att rama in några affischer. En tur till Ikea igen, alltså.

Eftersom jag är i fixartagen har jag börjat fundera på hur jag ska transformera mitt arbetsrum/familjens skräprum till det ultimata kontoret. Det kräver lite mer än en tur till Ikea. Det här rummet kräver till exempel ny färg på väggarna. Innan vi flyttade in tillhörde det här rummet en tonårstjej med för fria händer, har jag en känsla av. Tre väggar är nämligen rosalila och den fjärde är svart. Det är inte särskilt snyggt. Ett lite större projekt, med andra ord.

Men jag är på gång när det gäller inredning, känner jag. Kan vara att jag med stor spänning väntar på vår nya soffa. Börjar man ändra i ena änden, får man helt plötsligt en massa idéer i den andra.

Kan man ta det lugnt nu?

Alla mina stress- och pressjobb med för snäva deadlines är klara och ivägskickade. Jag hann. Nu ska jag slappa ett tag. Beacuse I'm worth it. Om det inte vore så att det fanns risk för att det dyker in en fyra-fem elvaåringar här om bara en liten stund, skulle jag kliva in i badrummet för en alldeles egen spastund i en timme eller så. Jag får avvakta ett tag och se vad som händer. Med lite tur kanske de åker iväg till en skateboardramp eller något i stället.

Om jag har tur kan jag alltså om en timme eller två kliva ut ur mitt badrum som en ny människa. Eller åtminstone med ny hårfärg och alldeles oerhört välpeelad och insmord från topp till tå. Då hoppas jag att någon annan tar eftermiddagspromenaden med hunden (man kan ju alltid drömma), medan jag själv sjunker ner i fåtöljen och kollar på film. Eller bläddrar i en glassig tidning. Så skulle jag vilja att min eftermiddag blev idag.

Det kommer inte att bli så. Vårt hem är ett slagfält just nu. Att ramla ner i en fåtölj och bara slappna av kräver en hel del skygglappar. Till exempel måste man bortse från att fåtöljen just nu är fylld av ett tvättberg av sällan skådat slag. Den som får lite tid över (exempelvis jag just nu) borde verkligen dammsuga. Det var nämligen väldigt länge sedan någon (jag) gjorde det. Jag skyller på att vi faktiskt har beställt en ny soffa och att jag ska städa som bara den när den kommer. Fast det är drygt två veckor kvar. Det hinner bli väldigt, väldigt dammigt innan dess. Men det är så himla trist att städa bland möbler som bara ber om att få bli utslängda. Om ett par veckor, alltså. Då kommer vårt hem att för en dag eller två vara rena drömmen. Sedan har vi antagligen hunnit stöka till igen och allt är som vanligt.

Slapp helg

En helg i huset på landet igen. Den här gången utan några som helst måsten. Sonens bästis var med oss hela helgen och det är underbart att se när just de här 11-åringarna är tillsammans, eftersom de känner varandra så väl och tycker så mycket om varandra att de faktiskt inte gör sig till ett dugg. Det blir ju så mycket roligare då. Annars börjar kraven på coolhet dyka in och det är ibland ganska plågsamt att se som förälder. Fast jag vet hur det var. Det hjälper inte ett dugg att mamma säger att man duger som man är, när man själv vet att man är helt fel.

Jag borde förstås ha jobbat mer i helgen. Jag har lite för mycket att göra de närmsta dagarna och det hade varit väldigt bra om jag gjort undan en del i helgen. Så det blir till att jobba sent ikväll. Och det hade jag inte varit rustad för om jag inte slappat i soffan i världens mysigaste hus och läst veckotidningar i stället för uppbygglig litteratur. Eller jobbat mig trött och sur.

Läst: The Foolish Immortals och Kärlek, låt mig inte hungra av Paul Gallico

Två på en gång alltså. Jag har en liten Gallico-samling som jag har inhandlat på diverse antikvariat och loppisar och jag gillar dem. Det är ofta små fina berättelser, även om de kan kännas lite gammalmodiga ibland. De är ju skrivna på de ålderdomliga 50- och 60-talen, gubevars.

The Foolish Immortals handlar om losern Joe Sears, som hankar sig fram på diverse småjobb, men drömmer om det stora genombrottet. När han läser en artikel om den stenrika Hannah Bascombe, åldrad arvtagerska som har allt. Nästan. Hannah har ingen lust att dö och ge skattemyndigheterna som hon är i ständig strid med fritt fram. Hannah har inga arvtagare och kanske skulle hon vilja skiljas från en liten del av sina enorma tillgångar om hon fick det hon helst ville ha? Sagt och gjort, Joe läser sin Bibel och klurar ut en plan på hur man säljer in evigt liv till en ensam gammal kvinna. Som ett svar på alla hans böner träffar han Ben-Isaac, nyanländ från Polen, men med hågen styrd mot Israel där han ska försöka leta upp sin släkt. Av släkten i Polen finns ingen kvar efter kriget och trots att Ben-Isaac är ung och vacker, så har han den erfarenhet som bara en som sett för mycket kan ha. En perfekt representant för en av Israels stammar som härstammar från de gamla patriarkerna som enligt Bibeln blev flera hundra år gamla.

Ett sällskap ger sig så iväg till Israel för att söka efter livets träd. Väl där blir det inte riktigt som Joe tänkt sig och efter ett tag är det inte lika tydligt längre vad det är de letar efter. Men det finns mycket man kan hitta i Israel.

Historien är som en liten saga och den är rätt söt, även om den är kryddad med lite fåniga hårdkokta fraser, främst från Joe, som i mina ögon är den typiskt vilsna losern i någon gammal 50-tals film. Men även han hittar något i Israel, även om det inte var det han trodde.

Den andra då, Kärlek låt mig inte hungra. Den utspelar sig på en cirkus. Av någon anledning gillar jag cirkusromaner. Här finns alla möjliga sorters människor med alla möjliga olika nationaliteter och kvaliteter. Rose kommer till cirkusen tillsammans med en av clownerna. Hon är ensam i hela världen och har ingenstans att bo, så en cirkusvagn är rena paradiset för henne. Det handlar inte om kärlek, det är bara ett praktiskt arrangemang. Rose blir vän med den gamle djurskötaren mr Albert och blir vän med de flesta djuren, utom den kvinnohatande elefanten. Hon blir också förälskad i Toby, konstryttaren i en cirkusadlig familj som ser ner på sådana som Rose, som anser vara en simpel hora.

I England, där cirkusen har sin hemvist, är det trögt att locka publik. Cirkusdirektören tror att det beror på att folk sitter hemma och glor på sina TV-apparater i stället. Han bestämmer sig för att ta cirkusen dit där inte TV:n har nått ut än och valet faller på Spanien. På den spanska landsbygden har inte folk TV, där kommer de att vilja gå på cirkus.

I Spanien inträffar en katastrof som slår undan benen på cirkusen för alltid. Alla artister sticker därifrån, men djuren hålls kvar av de spanska myndigheterna. Kvar är även Rose, Toby, mr Albert och Janos, dvärgen, för att ta hand om djuren. Hårda tider stundar och de tvingas till både det ena och det andra för att få pengar till mat för deras stackars hungrande djur.

Jag vet inte riktigt varför jag gillar Gallico, jag gör det bara. Det är annorlunda på något sätt. Och fint. Och medmänskligt. Kärleksfullt. Feelgood-böcker, mer eller mindre, även om den termen nog inte var uppfunnen när de skrevs.

Batteriladdarhelg

Jag har inte varit på sådär alldeles strålande humör på sista tiden. Det har väl till viss del berott på mycket jobb, vilket i sin tur leder till ett allmänt förfall runt omkring en när man inte hinner med så mycket annat. Och att jag knappt har hunnit lämna Torslanda på sex veckor. Det blir lite instängt. Att det har regnat och blåst oavbrutet sedan i början av augusti gör också sitt till.

Men nu i helgen åkte vi till huset på landet och nu är alla batterier laddade, om man nu får uttrycka sig så floskelaktigt. Även om vi hade saker att göra där också. Men nu är det gjort och vi kunde åka därifrån och känna att vi inte lämnat en massa ogjort bakom oss och det är alltid fint. Exempelvis har vi nu ved för flera år framåt. Sonens bästis var på besök, vädret var alldeles osedvanligt höstvackert och precis allt var faktiskt bra.

Ska man reta upp urinvånarna eller inte?

Här där jag bor nu talar vissa i lokalbefolkningen en ganska bred dialekt. Det är helt ok, det gör man där jag kommer ifrån också och det gör mig inget alls, så länge man bara pratar. Men när man börjar skriva på dialekt, då far språkfascisten i mig. När det dessutom är sonens lärare som skriver på talspråklig dialekt, då bli jag riktigt sur.

Här nere i väst har man en oerhört tröttsam vana att säga "denna" och "detta" i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Gärna följt av ytterligare en bestämd form som i "denna veckan". Det låter ju inte riktigt klokt, men man får väl ta det som en dialektal charmighet. Men när det på sonens matteläxa står "Denna läxan ska lämnas in senast fredag", då är det inte särskilt charmigt längre. Då är det grammatiskt inkorrekt och när det dessutom är skrivet av den person som ska bedöma min son i svenska tycker jag att det är katastrofalt illa.

Jag vet inte om jag ska vara stöddig morsa och näpsa läraren om det här eller om jag ska ligga lågt och nöja mig med att i alla fall se till att min unge lär sig skriva rätt.

Den sista färden

Igår gick den sista turen för Simon till veterinären. Och jag fick åka hem själv. Jag fick lägga min kanske lite romantiska dröm om att han skulle få somna in i lugn och ro hemma, allra helst i min famn, åt sidan. Det hade han säkert gjort förr eller senare, men det hade varit en alldeles för plågsam väg dit. Nu fick det bli så här. Och även om just den här veterinärkliniken hade gjort sitt bästa för att piffa upp sitt avlivningsrum med levande ljus, pappersnäsdukar och en mjuk filt på bordet så hjälper det inte. Det är i alla fall alldeles för jävligt.

Det var ju inte första gången för mig. Men av någon anledning den värsta. Nästan 16 år tillsammans. Det har hänt ganska mycket under de 16 åren. Han har funnit sig i det mesta. Barn, hundar, flyttar och alla andra jävligheter man kan utsätta små katter för. För liten var han hela livet. Maxvikten när han var i sin glans dagar nådde aldrig över 3,5 kg. En riktig bästis. Och den mjukaste av dem alla. Jag sörjer. Sonen sörjer.

Vi ska i alla fall ha tillbaka askan och regelrätt begravning kommer att ske vid huset på landet. Jag har tänkt mig under äppelträdet på baksidan.

Slutet är kanske nära

Igår trodde jag att det skulle bli den sista dagen. För katten, alltså. Femton och ett halvt har han hunnit bli, men jag tror det börjar ta slut nu. Orken verkar börja ta slut. Igår låg han hela dagen på vardagsrumsbordet. Det brukar han inte få göra, men eftersom jag anar att slutet är nära får han nu alla privilegier. Dessutom har man ju bra koll när han ligger där. Han är inte sjuk, bara trött. Jag vill att han ska ha det så bra som möjligt och att han helst bara ska få somna när det blir dags. Vi pysslar om honom så gott vi kan.

På teatern minsann

I tisdag blev jag lite oväntad medbjuden på teater - West Side Story på Göteborgsoperan. Det är ju musikalernas musikal brukar det stå att läsa lite varstans och det kanske det är också. Och den här uppsättningen var bra med alldeles fantastiska sångare och dansare. Jag förstår ännu mindre vitsen av att leta talanger och framtida röster i fåniga TV-program. De framtida rösterna och talangerna sliter på musikalscenerna, totalt okända för den stora publiken men så mycket mer begåvade än samtliga Idol-deltagare tillsammans.

Men jag funderar lite kring själva pjäsen. Jag hade min bild av handlingen helt och hållet klar innan och den hade inte förändrats ett dugg efter föreställningen. Det är ju dessutom en handling som tyvärr också är alldeles för aktuell. Gängstrid i mellan Jets, amerikaner med polsk bakgrund och Sharks, nyanlända puertoricaner. Förbjuden kärlek över gänggränserna. Slutar med ond bråd död.

Man sympatiserar med Sharks och jag undrar om det är meningen. Det känns som om det vore mer politiskt korrekt, i synnerhet idag, att framställa båda sidor på samma sätt, men så är det inte. Sharks är snygga, färgstarka och det är där de enda kvinnorollerna finns. Jets är buffliga, lite småkorkade och deras hangaroundbrudar är namnlösa och har inga egna nummer. Det är lite som brittiska fotbollshuliganer mot portugisiska landslaget i fotboll, utseendemässigt alltså. Det är kläderna som gör mycket av intrycket. Snygga svarta kostymer mot grå illasittande kavajer och töntiga brallor. Ska det vara så? Jag tycker det är lite märkligt. Eller är det bara jag som uppfattar det så?

Hur som helst är det alltid utomordentligt trevlgt att gå på teater och jag insåg att det var alldeles för länge sedan sist. Det måste bli ändring på det.

Vikten av rätt kläder

Häromkvällen pratade jag och sonen mode. Det är ett ämne som dyker upp allt som oftast här hemma, eftersom den yngste familjemedemmens habegär är oändligt när det gäller mjuka paket. Jag vet inte riktigt var det där kommer ifrån. Visserligen har jag en i mitt tycke rätt välfylld garderob som ska gallras vilken dag som helst, men jag handlar numera minimalt och bara efter lång betänketid. Impulsköpens tid är förbi, hoppas jag. Men sonen, han letar på nätet efter de rätta märkena och visar och suckar längtansfullt. Han har bra smak, inget snack om den saken. Dyr och exklusiv smak.

Vi pratade bland annat vinterjacka. Förra vintern köpte jag helt på eget bevåg en i mitt tycke fullt duglig vinterjacka till honom. Till ett mycket bra pris på rea på Lindex. Den är tillräckligt stor för att nog kunna bäras den här vintern också. Något jag påpekade när han började prata snowboardjacka. Dyr snowboardjacka med häftigt märke. Jag har sedan dess fått höra massor av subtila argument om varför det nog inte alls går att ha den där trista Lindex-jackan. Bland annat att den inte går att hänga upp i skolan eftersom hanken har gått sönder. Jag sa att jag kan laga den. Men jag tror inte vi har haft vår sista diskussion om den här jackan än.

När jag gick i femman tror jag inte att det där med kläder var så himla viktigt. På 70-talet såg alla ungar likadana ut. Jeans och collegetröja, liksom. Men klädterrorn kom sedan. När coolaste tjejen visade upp sig i nya Puss & Kram-jeans. De var annorlunda. Mycket häftigare än de där Wrangler och Lee som alla hade. Sedan kom Gul & Blå-terrorn. Man var ingenting utan Gul & Blå-jeans. Jag hade aldrig vare sig Puss & Kram eller Gul & Blå. Jag vågade helt enkelt aldrig gå in i någon av de butikerna. Jag var töntig och ful och därinne fanns bara plats för de snygga och coola. Om e-handel hade funnits i mina tidiga tonår hade det antagligen förändrat mitt liv ganska så drastiskt till det bättre. Det finns få saker som är så förödande för självkänslan som att känna att alla andra är rätt, medan man själv är fel. Naturligtvis är det helt åt helvete att så mycket av självkänslan ska sitta i ett par jeans av rätt märke. Men det var så och sedan kan man tycka vad man vill om det.

I sonens fall är det lite annorlunda. Han är visserligen bara 11 (i alla fall snart), men han letar redan efter en stil. Han vet hur han vill se ut och det är inte klasskompisarna som är stilmodeller. Han går lite längre än så. Det är idrottsstjärnor och popidoler som sätter ribban. Och det får gärna vara något som ingen annan har. Något som är speciellt. Det är inte uniform som gäller bland kidsen nu. Och jag kan respektera det, även om mitt praktiska och ekonomiska jag försöker streta emot. Jag inte bara respekterar det, egentligen tycker jag att det är rätt kul att han är intresserad av hur han ser ut. Fast så ytlig får man väl inte riktigt vara.

Back in business

På benen efter en veckas envis förkylning med feber, rinnande näsa och trötthet som inte var av denna världen. Den lilla energi jag har haft har jag varit tvungen att ägna åt att hålla arbetet flytande, för naturligtvis var det en vecka full av tighta deadlines. Sedan ska man ju äta trots att man är sjuk och det ska även ens barn och så måste hunden ut. Vän av ordning kan ju nu fråga sig om det inte är så att jag har en äkta hälft som kan sköta ruljangsen när jag är däckad och jodå, visst har jag det. Som har varit lika förkyld som jag. Och det där med förkylda karlar, det är inte lätt. Det är jobbigt till och med när man själv är frisk.

Men nu är vi på benen båda två och allt har återgått till de vanliga rutinerna. Men det är våldsamt hur det förfaller runt omkring en när man är satt ur spel ett tag. Vårt hem är en sanitär olägenhet. Tvätthögarna har hopat sig, dammråttorna växer sig monstruösa, i kylskåpet finns organismer som lever sitt eget liv.

En åtgärdslista har upprättats. I slutet av veckan ska vi leva som anständiga människor igen, hoppas jag.