Jag har ett avtal

Flyttpackningen går sakta men säkert framåt, med betoning på sakta. Det är alldeles för mycket opackade saker kvar. Och alldeles för mycket saker jag inte längre visste att jag hade. Batikklänningen jag köpte i Thailand i början av 90-talet, till exempel. Hade ingen aning om att den fortfarande fanns. Och den passade. Bra att ha? Nja, jag vet inte. Och mer av den sorten. En inventering av mitt liv. Men det går för långsamt. Tiden rinner iväg.

Och så slösar man bort en massa tid på att bli upprörd. Under midsommarhelgen var jag ett tag mycket upprörd över Tele2. Igår skulle jag avhjälpa det genom att ringa till Tele2s kundsupport. Om jag hade varit lite upprörd innan var jag fullständigt galen efteråt. Jag talade med fyra olika personer med ca 20 minuters väntetid på var och en. Bara det kan få vem som helst att bryta ihop fullständigt. Jag kan inte påstå att jag fick hjälp heller. Hjälp får man nämligen bara om man byter till något som innebär att man måste betala mer pengar. Jag har nämligen ett avtal. Med betoning på jag. I min värld måste ett avtal omfatta minst två parter, men så icke i Tele2s värld. Du har ett avtal, sa man åt mig. Det vill säga jag är skyldig att betala pengar, men de är inte skyldiga att hjälpa mig så att jag kan nyttja den tjänst jag betalar för. Om jag inte ingår ett ännu längre avtal som kostar mer pengar. Det står antagligen i mitt avtal. I dessa grilltider borde det där svarta fåret grillas långsamt över öppen eld. Givetvis levande.

Läst: The Winter Ghosts av Kate Mosse

Den här boken hade älsklingen med sig hem som en lite midsommarpresent i torsdags. Det var ett mycket trevligt initiativ av honom. Jag har inte haft ro att läsa så mycket på sista tiden, men i lördags hade jag stressat ner tillräckligt mycket för att ta tag i en bok igen. Så jag sträckläste den här.

Freddie har förlorat sin älskade bror i första världskriget och har efter det haft svårt att gå vidare. Han har varit på mentalsjukhus efter ett sammanbrott och befinner sig på en planlös resa i Frankrike 1928. Han tycker sig både se och höra sin bror lite varstans. Det är vinter och han fastnar med sin bil i ett snöoväder någonstans i Pyrenéerna. Han får bege sig till fots för att försöka hitta hjälp och hamnar till slut i en liten by som heter Nulle. Överallt på vägen tycker han sig höra en röst. Just den dagen han kommer till byn är det dags att fira St Etienne och han blir inbjuden av hotellvärdinnan att närvara vi denna festlighet. Han beger sig dit och träffar Fabrissa, en mörk skönhet han blir helt betagen av. Hon tycks förstå Freddies sorg utan att han ens behöver berätta. Plötsligt uppstår tumult på festen och Fabrissa och Freddie flyr genom en underjordisk gång och Freddie får höra Fabrissas historia. Han avger ett löfte och dras in i en historia som utspelade sig i början av 1300-talet.

Det är en ”liten” historia som går alldeles utmärkt att ta sig igenom på några timmar. Den bjöd väl egentligen inte på några direkta överraskningar, men var ändå alldeles uppslukande så länge den varade. Ett stycke trivsam verklighetsflykt, som lämpar sig utmärkt väl i en solstol. Och så blev man sugen på en Frankrike-resa igen.

Midsommar över för den här gången

Sol. Solen sken hela helgen, trots att det var midsommar. Jag kan fortfarande inte fatta hur vädrets makter kunde frångå en så äktsvensk tradition som regn och 12 grader på midsommarafton.

Vi har varit i huset på landet sedan i torsdags och det har varit alldeles, alldeles underbart. Förutom att jag hade lite svårt att stressa ned till att börja med. Jag hade tagit med mig datorn för att jag skulle kunna göra lite nytta om det skulle behövas. När jag kollade mina mail i mobilen i torsdags eftermiddag hade jag fått minst fyra som jag bara måste svara på. Jag försökte via mobilen. Det gick inte. Ingen utgående server hittades. Jag försökte koppla upp datorn. Det gick inte. Inget nät hittades. Jag tänkte onda tankar om Tele2 och höll på att nästan totalt krevera av stress och dåligt samvete mot mina stackars uppdragsgivare som antagligen tror att jag är en sådan där nonchalant typ som bara svarar på mail när jag har lust. Sedan var det bara att ge upp. Det fanns ju inget jag kunde göra, så jag fick läsa en god bok i stället. Och bada. Och sola. Och ha trevligt i goda vänners lag, sådär som man ska ha på midsommar. Det gick bra det med. Men jag tänker fortfarande onda tankar om Tele2. Har fått e-post i mobilen att funka igen i alla fall. Utan Tele2s inblandning den här gången. Och fungerar inte mobilmodemet får jag väl skaffa ett nytt. Om en vecka är det ju det jag ska jobba med eftersom det tar en evigt lång tid innan man får ett vanligt bredband inkopplat efter en flytt i det här landet.

Nog om teknikstrul. På landet finns det ett hotell. Det ligger ca 200 meter från vårt hus och igår kväll gick jag och älsklingen dit och tog ett glas iskallt vin i kvällssolen. Det är lyx.

Snart Midsommar

Midsommarhelgen närmar sig och med den lite paus i flyttmisären. Vi åker till huset på landet och det ska bli så skönt. Jag hoppas jag kan slappna av ordentligt, bara. Det har varit lite si och så med sömnen på sista tiden, eftersom jag har haft en otäck tendens att vakna jättetidigt på morgnarna och då är det ju lika bra att gå upp och jobba. Igår satt jag vid datorn runt sex på morgonen och det känns ju inte riktigt friskt. Så även idag, men idag skyller jag på en katt som höll på och jävlades VÄLDIGT tidigt i morse innan jag kastade ut honom. Och har man väl gått upp och kastat ut en katt, ja, då är man ju liksom uppe.

Nu ska det handlas midsommarmat och jag antar att jag inte blir ensam på ICA, men det får man ta en dag som denna. Packa bilen full och förhoppningsvis har temperaturen i vattnet stigit tillräckligt mycket för att även jag ska våga mig i. Det ska åkas båt för första gången i år. Och inte vare sig jobb eller flyttpackning förrän på söndag igen.

Rapport från flyttmisär

Här hemma där jag bor i en och en halv vecka till råder total misär. Allting är skitigt, men det är ingen idé att städa. Det som inte ligger nerpackat i kartonger, vill säga. Det är alldeles för mycket som inte är nerpackat. Jag har lite olika strategier för hur jag ska komma tillrätta med det lilla problemet, men jag vet inte riktigt vilken jag ska välja. Jag jobbar på det. Det kanske ordnar sig. Tack och lov att vi har flyttfirma som bär i alla fall. Då behöver jag inte ha dåligt samvete för om jag packar lådorna sådär äckligt astunga, eftersom de antagligen har säckkärror. Har de inte det får de skylla sig själva. Det är ju alltid ett problem när man har många böcker. Det blir så himla tungt. Just nu sprider jag ut dem lite lagom sådär i alla kartonger.

En annan baksida av att flytten närmar sig är att det inte finns något gott att äta eller dricka kvar. Jag kan inte ens tröstäta! Eller rättare sagt, det har jag redan gjort och nu är allt gott slut och det finns bara tråkmat hemma. Och eftersom frysen ska tömmas SKA ALL MAT TILLAGAS AV SÅDANT SOM FINNS I FRYSEN. Och vad är det som är kvar i frysen? Tråkmat. Det är ju därför vi inte har ätit upp den.

Utsvävning

Jag har suttit och jobbat en stund, men är ganska oinspirerad. Började klicka lite i alla reklammail man får. Kampanjpris på en parfym jag nosat lite på. Hm. Nej, nej, nej. Här ska inget nytt köpas förrän vi är i ordning i nya huset. Absolut ingenting, spelar ingen roll hur billigt det är. Det handlar om att göra slut på allt det som finns nu (och det finns mycket), så att det blir så lite att packa ner som möjligt. Parfym är kul, men just nu väldigt onödigt. Hittade några jättesnygga (och jättedyra armband) också. Kanske man skulle unna sig? Men jag har ju en hel byrå full (nästan) med smycken. Inga nya parfymer och inga nya armband. Sluta genast, Helena, och gå och packa en låda eller något. Gör lite nytta!

Avbockat på listan

Två bra saker avklarade idag:

Alla bankpapper är nu påskrivna och klara och vi har satt oss i rejäl skuld. Men det får man ta. Vi har världens bästa bankkontakt här på vårt bankkontor. Hon fixar allt. Hoppas att vårt nya bankkontor kan ställa upp med en lika bra. Internetbanker i all ära - men det känns så bra med en riktig människa som vet vem man är och inte behöver fråga om allt om igen varje gång det är något.

Jag har också fått ett avtal med ett företag om översättningsjobb i minst ett år - massor av jobb. Kanske inte så vidare värst bra betalt, men ändå hyfsat. Det är en del pappersexercis kvar, men det ser bra ut. Jag hoppas att det här kan bli en bra bas för min verksamhet ett tag framåt. Så allt rullar på åt rätt håll. Och det känns nästan lite overkligt bra. Var är haken?

Enda smolket just nu är det här med packningen. Det känns nästan oöverstigligt och jag har sovit dåligt och är så himla trött. Men förhoppningsvis sover jag bra i natt och kan ta nya tag i morgon. Vi ska väl bara kolla om Spanien kan ta sig vidare i VM först.

Sista bokklubbsträffen?

Jag har haft min sista boklubbsträff. För den här gången i alla fall. Vi startade för tio år sedan och har hunnit läsa en hel del böcker, fikat massor och pratat om allt möjligt - även om böcker. Men nu lämnar jag Duffelklubben för ny hemort. Men de tänker komma ner till Göteborg för att gå på bokmässan i höst. Ser redan fram emot det.

Men om någon händelsevis har en plats över i en bokcirkel i Torslanda-trakten är jag intresserad.

Fotbollsfebern fortsätter

Nu är gruppspelet avklarat (i Örebro-cupen, alltså - VM håller väl på ett tag till) och vi befinner oss i spänd förväntan på första matchen i slutspelet. Det är Brommapojkarna som ska käka gräs, men det kommer antagligen att bli svårt. Reservplanen är som följer: vid förlust och därmed inget mer spel, så åker vi till landet och fixar i ordning båten. Det är inte så dumt det heller. Vid vinst blir det laddning hemma inför kvartsfinal i morgon bitti.

Sticker emellan med lite prinsessbröllop, men det är en alltför utdragen historia för att vara intressant i mina ögon. Många kungligheter är det. Tveksamt om de hinner säja ja innan vi måste iväg igen.

Fotboll för hela slanten

Det är inte bara de stora grabbarna nere i Sydafrika som sparkar boll just nu. En annan viktig tillställning pågår också - Örebro-cupen. Det tar nu alla resurser i anspråk för stolta fotbollsföräldrar som i förmiddags fick se sina grabbar i Karlslunds IF Vit spöa skiten ur Latorps IF. Eller det var väl ganska jämt om man ska vara ärlig, även om slutsiffrorna blev 3-0. Men det är konstigt det där med fotboll, hur det kan få en att tycka att det är helt OK att ens egen unge trycker dit någon annan riktigt rejält. Att man till och med är upprörd för att han inte tog i hårdare. Det är ju inte direkt så man reagerar när de tacklar varandra på skolgården. Och vadå spela för att det är kul och alla får vara med? Det är vinna eller försvinna som gäller.

Så här skriver för övrigt Bodil Malmsten på sin blogg om fotbolls-VM:

Jag har fastnat i fotbollsträsket igen, jag kan inte hålla min kvinnomässigt höga intellektuella standard, jag visste att om jag började skulle jag inte kunna sluta, jag började.

Så är det. Nu kollar jag lite på VM inför sonens nästa match för att snappa upp lite så att jag ska kunna ge honom lite initerade råd.

Och så lite virkat

En virkad korg blev det igår. Den ska bli brödkorg i huset på landet. Jag hittade massor av gamla lakan när jag packade förrådet, så nu har jag material för en tid framåt. Vissa behöver lite färg bara, men det är ju enkelt att ordna.

Glödhoppor

Inte nog med att jag jobbar och sliter, jag bakar också. Igår kväll slog jag till med lite glödhoppor. Inte för att baklusten helt plötsligt infann sig, utan för att vi var utan bröd och jag orkade inte åka och handla. Jag insåg att sonen skulle vilja ha sin kvällsmacka efter träningen, så vad göra? Något snabbakat bakpulverbröd och jag mindes av någon anledning plötsligt att min farmor bakade världens godaste glödhoppor. Jag letade upp ett recept lite snabbt ,så där som man gör nu för tiden, på nätet och sedan blev det minsann glödhoppor. Inte riktigt lika goda som farmors, men med lite övning så. Dessutom missar jag inte gärna chansen att göra av med sådant som finns i skåpen just nu. Jag vill inte flytta med en massa öppnade mjölpåsar, men man slänger inte fullt användbara livsmedel. Det gör man verkligen inte. Så all mat ska helst tillagas av sådant som redan finns hemma den närmaste tiden. Endast det absolut nödvändigaste får köpas. Det gäller alla typer av förbrukningsvaror. Jag blir så glad varje gång jag får kasta en tom förpackning. Ikväll tror jag till exempel att jag ska göra slut på min tub med brun-utan-sol.

Solglasögonfnatt

Vidare arkeologiska utgrävningar i skåpet i hallen blottade en solglasögongömma. Närmare bestämt 23 par. Jag borde antagligen skämmas, men är mest lite ledsen över att det par som jag har använt hela våren fått en repa mitt i synfältet och jag hade tänkt köpa ett nytt par. Men med 23 par solglasögon i skåpet känns det som att jag kanske inte borde göra det. I synnerhet eftersom jag nu genomför ett korståg mot onödig bråte och önskar att jag inte hade så himla mycket saker som måste sorteras och packas. Jag ska verkligen INTE skaffa mig mer prylar just nu. Verkligen inte.

Skryt

Jag har börjat rota i det stora skåpet i hallen, det vi använder för att gömma undan saker vi inte vill se just nu. Och sedan glömmer vi bort dem. Det är med andra ord proppfullt med bortglömda prylar och papper. Bland alla dessa papper hittade jag ett brev, daterat 95-10-25, från min gode vän T, som på den tiden var min kollega. Vi jobbade för samma företag, men i olika städer, som lärare på olika IT-kurser. Jag hade haft en genomgång av makroprogrammering i Excel för honom och han skrev följande till mig efteråt (på papper, det var till och med så länge sedan att vi inte hade börjat skicka e-post än. Inte jämt och ständigt i alla fall.).

Dear Helena,

Thanks for the lesson in VBA. It was excellent! You are a very good teacher (I honestly wouldn't drive through remote forests on the windiest roads in Sweden if I didn't think it would be worth it!!!).
Thought I send you a copy of my latest publication! Actually, I'm more of a plagionist than a real writer but all I want to show with this book is simply... GO FOR IT!
You can write a superb course book on VBA. Do it, sell it to Docendo, start publishing stuff. You are very good. I don't think you quite know how talented you are. GO FOR IT! Write it!
Don't ever give up - you're too good to ever give up.

Best wishes and warmest regards,
T.

Jag hade glömt bort det här brevet, men jag blir så himla glad när jag läser det. Det är så ovant att någon försöker peppa en på det där viset (skulle kunna säga osvenskt befriat från jante och det är ju precis vad det är också - T är inte svensk). Nu kommer jag att vara glad resten av dagen.

Packning påbörjad

Två turer till tippen och en till Bra Begagnat blev resultatet av gårdagens övningar. Så nu börjar jag bli klar med förrådet. Alla små, små barnkläder fick gå till Bra Begagnat, utom de allra finaste. Det är lite jobbigt att göra sig av med, men fem kartonger med kläder i storleker under 100 kan jag ju inte släpa runt på en flytt till. Jag var tvungen att spara lite. Och de små, små skorna. De där man får i present för att folk tycker att de är söta, men som aldrig används eftersom skor på bebisar som inte kan gå känns lite dumt. Men de är fina. Jag kanske kan plåga sonen med dem någon gång när han blir stor.

En packad låda står i sovrummet också. Det blev en sådan där planlöst packad låda, enligt packningsfilosofin jag-vet-inte-var-jag-ska-börja-så-jag-tar-lite-här-och-lite-där. Men det är en början. Just nu känns det riktigt segt att komma igång ordentligt.

Läst: Boktjuven av Markus Zusak

Tyskland 1939. Nioåriga Liesel ser sin bror dö på ett tåg och döden stiftar för första gången bekantskap med denna märkliga flicka. Det är nämligen Döden som är berättarröst i den här boken. Och han har ju en del att göra under de närmaste åren.

På broderns begravning tappar en av dödgrävarna en bok och Liesel plockar upp den. Det blir hennes debut som boktjuv, något hon kommer att ägna sig åt en del under åren som komma skall. Liesel och hennes bror var på väg för att lämnas hos en fosterfamilj. Deras pappa är kommunist och försvunnen sedan länge och deras mamma har inte möjlighet att ta hand om barnen. När Liesel har lämnats bort försvinner mamman för att inte höras av mer.

Liesel hamnar i den lilla staden Molching, hos Rosa och Hans Hubermann på Himmel Strasse. Så värst himmelsk blir inte tillvaron, men Liesel får mycket starka band till sin Hans, och även Rosa visar sig ha ett hjärta under den barska ytan. På samma gata bor Rudy, som blir Liesels bästa vän. Liesel har til att börja med vissa svårigheter med läsningen, men när hon väl får kläm på det går hon inte att stoppa. Hon läser allt och borgmästarfruns bibliotek blir en guldgruva. Där stjäl Lisel nya upplevelser, även om det sker med borgmästarfruns goda minne.

När bomberna börjar falla även över Molching läser Liesel högt för grannarna när de trängs nere i skyddsrummet och hon läser även med och för Max, juden som Hubermanns gömmer i sin källare. Den enda hemlighet Liesel inte kan dela med någon, inte ens med Rudy.

Det är en mycket fin berättelse, om det lilla livet i skuggan av det stora kriget. De alldeles vanliga människorna som alla är offer, oavsett vilken sida de står på. Om de ens står på någon sida. Det handlar om att överleva. För att gömma en jude i källaren behöver man inte ta ställning i politiken eller ens förstå den. Är man en någorlunda god människa gör man det rätta på det mänskliga planet. Jag tycker mycket om den här boken.

Göteborg tur och retur

Skolavslutning i torsdags i strålande solsken och sonen har nu lämnat lågstadiet och sin första skola bakom sig. Tiden går fort.

På eftermiddagen tog vi tåget ner till Göteborg för att möta upp pappsen som missade avslutningen. Han fick kompensera sin frånvaro med presenter. Det var tänkt att det skulle bli myspys på Liseberg, men det regnade bort. Det blev jacuzzi på hotellet i stället. Det är inte så dumt, det heller.

Fredagen var vikt för studentuppvaktning av sonens näst äldsta kusin. Det regnade och var rätt kallt, men det är ju inget som hindrar nybakade studenter från att bära minimala vita klänningar och bada i fontäner. Sent omsider kom vi hem igen på fredagskvällen och idag har det varit fotboll i 12 plusgrader och halv storm. Inget är lika nyckfullt som svensk sommar. Men sonen spelade bra och med självförtroende. Det kommer att bli en bra eftermiddag/kväll när vi nu bänkar oss framför de stora grabbarnas matcher på TV med lite hemgjord pizza som tilltugg.

Imorgon börjar allvaret. Då går det inte att skjuta upp längre. Flyttfirman dumpade 38 flyttkartonger här i torsdags och nu är det dags att börja fylla dem. Jag bävar.

Avslutning

Igår jobbade jag min sista dag som anställd. Än så länge känns det alldeles utmärkt och jag tillbringade min första kväll i ”frihet” med att – jobba. Vilket jag naturligtvis är väldigt glad för nu när jag ska försörja mig som egenföretagare ett tag. Men det blev ganska sent och jag var alldeles för uppvarvad för att somna och när jag låg där och vred och vände på mig kände jag stanken. En hysteriskt fisande hund i rummet. Han har varit lite dålig i magen under några dagar och när de där odörerna börjar utsöndras brukar det vara fara å färde. Jag fick springa upp och släppa ut honom en tre-fyra gånger innan vi kunde somna, både han och jag. Innan hundskrället kunde slå ner ändan på gården och inte bara sitta och vänta på att vi skulle gå ut. Men jag är inte benägen till promenader klockan två på natten, inte när det finns alldeles utmärkta rabatter att göra sina behov i. Jag mockar gärna dagen därpå, bara jag slipper gå ut. Så idag är en trött dag, en väldigt trött dag efter alldeles för lite sömn.

Vi provade skolavslutningskläder också, sonen och jag. Det ska vara skjorta och slips. Vi kom på att ingen av oss kunde knyta en slipsknut och eftersom mannen i mitt liv inte är hemma kan det bli ett problem. Vi övade en stund och jag fick till något som eventuellt kan liknas vid en slipsknut och i värsta fall får vi väl be en granne om hjälp. Den lille snobben vill fixa håret också, men hans far har tagit med sig all hårgelé till Göteborg. Jag fick således order om att handla hårprodukter idag. Vax ville han ha och det har han fått nu också. Men han var lite orolig i morse, så han påminde mig en sista gång med orden: Du vet vad vax är va, mamma? Det är i sådana där små runda burkar.

Älskling, du har långt kvar innan du kan slå mig på fingrarna vad gäller hår- eller hudvårdsprodukter. Men jag är helt övertygad om att du kommer att bli min överman där en vacker dag om du fortsätter på det här viset.

Örhängespyssel

Öppnade mitt pysselskåp i söndagskväll och det blev två par små örhängen. De små vita pärlorna skulle en kollega ha (och var anledningen till att skåpet öppnades), det gula paret gjorde jag till mig själv när jag ändå höll på.

Läst: Det var inte mitt fel av Ann Heberlein

Efter Eberhard fortsätter jag lite på samma tema, det här med kränkthet och ansvarstagande, som verkar vara så svårt i Sverige. Både Eberhard och Heberlein hänvisar ju dessutom till varandra då och då.

Ann Heberlein diskuterar moral, etik och konsten att ta ansvar för sina egna val på ett lättsamt och bra sätt. Man slås av hur dumt allting är. Den svenska skolan som inte låter barnen förstå att alla inte har samma förutsättningar, som daltar med de besvärligaste eleverna i stället för att be dem skärpa till sig så att de kan växa upp till ansvarstagande vuxna människor och inte fösas in i rollen som problembarn. Att det är så enkelt att skylla på någon annan om man själv misslyckas. Och så blir vi kränkta för allt möjligt och den som känner sig kränkt är oantastlig för den är det synd om. Alla människor har ett ansvar för sitt liv och för sina handlingar. Man måste inte växa upp till att bli våldsverkare om man har blivit slagen som barn. Vi är inte predestinerade att bli det ena eller det andra. Vi kan välja, även om vissa omständigheter gör det svårare. Och det är skönt att läsa att vi faktiskt kan skapa vårt eget öde (i och för sig så vet jag ju redan det men det känns bra att någon annan sätter ord på det), att vi faktiskt inte är offer för olyckliga omständigheter i alla lägen. Man kan välja.

Det är en klok bok, lite arg ibland, men det är berättigad ilska. Jag är glad att jag läste den. Jag kommer att tjata på folk i min omgivning att läsa den (och David Eberhard) så att vi kan diskutera etik, moral och ansvarstagande sedan. Det ska bli mycket intressant.

Förutfattade meningar

Idag när jag var och handlade hade det inträffat någon form av påkörningsolycka på parkeringen. Polis var ditkallad och man stod och skrev och hade sig. Den ena bilen (med en ganska rejäl buckla) var en svenskregistrerad bil av nyare modell och den andra bilen (som kanske också hade en buckla någonstans) var en polskregistrerad bil av äldre modell. De två unga männen som verkade tillhöra den polska bilen var klädda som byggjobbare (snickarbälte och färgfläckliga byxor gjorde att jag drog den slutsatsen). Min första och omedelbara tanke var: Stackare, de vill nog verkligen inte träffa svenska poliser. Och denna tanke grundar jag naturligtvis på den förutfattade meningen att polska byggjobbare vid den här tiden på året inte är på semester i Sverige. För trots ROT-avdrag kanske en svart polack ändå är billigast när svenskarna behöver ett nytt uterum.

Sedan fick jag skämmas en lång stund för att jag är så otroligt fördomsfull. Jag måste verkligen jobba med den sidan av mig själv. Man ska inte tro så mycket när man inte vet. Och de polska pojkarna kanske fick knyta nya kontakter. Någon av poliserna kanske också behövde ett nytt uterum.

Fyrbenta älsklingar, ytterligare en gång

I morse när jag som vanligt skulle ut med hunden kunde han inte gå. Inte ett steg. Han hoppade lite på frambenen, men bakdelen fungerade inte alls. Jag såg naturligtvis proppar och andra ohyggligheter framför mig som inte skulle få något lyckligt slut. Det är fredag i Sveriges mest veterinärbefriade stad och när jag som vanligt hade ringt runt till samtliga inom fem mils radie för att få bekräftat att de inte hade möjlighet att hjälpa oss, fanns det inget annat att göra än att åka till Strömsholm.

Min stackars lilla hund var troligtvis förgiftad. Av mig som aningslös och korkad matte. Igår när vi satt och tittade på sonens fotbollsträning, hade jag nämligen en påse makadamianötter med mig som jag satt och snaskade av. Det väckte naturligtvis jyckens intresse. Han fick några och verkade tycka att det var jättegott. Men det blev inte så många, eftersom jag var snål och ville ha dem själv. Men tydligen kan just makadamianötter ge förgiftningssymptom för hundar har jag fått lära mig idag. Eftersom inga andra fel kunde hittas och han började kunna gå igen efter några timmar, kom vi väl undan med blotta förskräckelsen den här gången.

Men en hel dag i Strömsholm och 2000 spänn kostade den här lärdomen. Jag har nog inte råd att köpa några dyra nötter på ett tag.

Pyssel och plock

Det rödvitrandiga lakanet räckte till ytterligare en korg. Jag använde tjockare remsor så den blev lite stadigare än den förra. Jag gav bort den till Frejda vid besök i hennes torp igår. Hon kanske kan ha någon grönsak i den eller något, vad vet jag. Hoppas den kommer till användning.

Själv fick jag med mig lite rabarber, ett par chiliplantor och ett exemplar av Frejdas kok- och bakbok hem. Inte så dumt.

Teknikstrul en masse

Det här inlägget kanske kommer att innehålla ett språk som jag i vanliga fall inte använder. Åtminstone inte i skrift. Känsliga läsare varnas härmed och kan hoppa vidare till något annat, något lite roligare, lite trevligare.

Jag ska bara klargöra några saker först. Jag har arbetat professionellt med datorer i mer än 25 år. Jag är systemutvecklare. Jag har skrivit tusentals rader kod i en massa olika verktyg på en massa olika plattformar. Men jag är så förbannat trött på allt jävla teknikstrul jämt och ständigt att jag är färdig att spy. Jag har gjort mig själv extremt beroende av att mer eller mindre ständigt vara online. Jag blir nervös när jag inte kan kolla min e-post regelbundet. Jag vet inte hur jag ska få fram minsta lilla information om jag inte har tillgång till Internet. Jag är helt handikappad. Jag måste ha fungerande miljöer för att klara av att sköta mitt jobb. Och det har jag inte alltid. Jag har lyckats skaffa mig själv en maskin som gör som den vill ibland. Jag blir tokig. Det tar så mycket kraft att jag snart går i taket. Det kunde antagligen ha varit värre, men min toleransnivå är extremt låg, samtidigt som mina krav på hur det ska fungera är alldeles för höga. Ingen bra kombination. Jag vill inte hålla på och mecka. Jag vill inte fundera över varför saker och ting inte funkar. Och jag vill definitivt inte att ANDRA människor frågar varför DERAS datorer inte funkar. Hur fan ska jag veta det? Jag är programmerare, inte tekniker, det är faktiskt två helt skilda saker. Jag vill ha en egen servicetekniker hemma. En som står till tjänst dygnet runt och fixar saker. Ska det vara för mycket begärt? En som lugnt och sansat talar om för mig varför min dator kraschar när jag sätter i en extern disk, till exempel? Är det datorn eller disken som är kaputt? En som talar om för mig på ett förtroendegingivande sätt varför min trådlösa kommunikation som för ett par veckor sedan gav sig helt och hållet, helt plötsligt fungerar igen? Jag hann slösa bort en massa pengar på ett nytt USB-nätverkskort däremellan, till ingen nytta som det ser ut nu. Och säg inte att jag borde köpa en ny maskin. Jag avskyr att köpa nya datorer (dessutom är den jag har mindre än ett år gammal och borde räcka ett litet tag till). Först ska man välja och våndas över om man väljer rätt. Sedan ska man installera om alla sina program. Installera program är nämligen också något jag är hjärtinnerligt trött på. Då finns det sådana i min omgivning som börjar snacka en massa om att jag borde köra en virtuell miljö som är maskinoberoende och som jag bara kan flytta med mig (och jag som trodde att bärbara datorer löste det där mobila problemet). Fixa en sådan åt mig då, säger jag, för jag kan inte och jag vill inte ta reda på hur man gör. Men då blir det sådär otäckt tyst. Och allt, precis allt, måste man göra själv.

Läst: Den perfekte vännen av Jonas Karlsson

Jag är av någon anledning inte så förtjust i noveller. Jag vet inte varför, men det är väl att det korta formatet är så mycket svårare att hantera. En författare har liksom inte så mycket tid på sig att komma till skott eller komma till slut. Sedan gillar jag inte heller när allehanda kändisar inom andra områden ska börja skriva böcker. Som om man med automatik har något vettigt att säga bara för att man är skådespelare/journalist/musiker eller, ve och fasa, dokusåpakändis? Så man kan ju undra vad det var för plötsligt infall som fick mig att köpa en novellsamling skriven av en skådespelare?

Det var tur att jag la mina fördomar åt sidan en stund, för jag har haft några riktigt trevliga lästimmar de senaste dagarna. Han skriver ju jättebra. Och roligt. Och underfundigt. Och kan både få till en knorr och ett slut på novellerna. Jag köper i princip alltihop rakt av. Bäst gillar jag den längsta novellen, ”Rummet”. Den utspelar sig på någon diffus statlig myndighet och är egentligen helt galen, men eftersom jag tillbringat en hel del tid i myndighetskorridorer kan jag känna igen varenda person. De finns. Jag vet vad de heter. Och det är faktiskt rätt skrämmande.