Onsdag, men ändå fredag

Långhelg stundar. Fredagskänsla fast det är onsdag, med andra ord. Huset på landet och fyra lediga dagar där hägrar. Det ska bli så skönt så det är inte klokt. Visserligen behövs en hel del vårstädning och allmänt röj, men det ska bara bli skönt att få lite ordning där. Jag antar att det är ganska grönt och fint nu, med massor av gräs som behöver klippas. Tyvärr är ju trädgården där ganska övervuxen och förvildad vid det här laget. Det blir ju så när man inte kan vara där och pyssla så ofta. Men det gör inget. Det är fint ändå.

I övrigt önskar jag mig en kravlös helg. Jag vill ligga på nya kökssoffan och läsa och kanske lösa ett korsord. Tar väl med mig en liten pysselväska ifall andan faller på. Man vet inte. Ingen dator ska med i alla fall.

Mors dag

I sonens skola har man gett barnen möjlighet att sätta ihop och skicka morsdagspaket till ensamstående mödrar i Lettland via Hoppets Stjärna. Jag har försökt pumpa sonen på upplysningar om hur det går, men inte fått ut så mycket så jag antar att det är ytterligare en sådan grej som alla tycker är bra, bara det är någon annan som gör det. Så idag har jag tagit tag i det. Jag har packat en väska med schampo, balsam, tvålar, deo, lotions, smink, kaffe, te, pasta, konserver och en hel massa andra grejor. En banankartong full. Det enda som behövdes var att jag öppnade några skåp och plockade lite av mitt eget uppenbara överflöd. Det kanske kan ge lite tröst och lättnad för någon som verkligen behöver det. För egen del är det som vanligt bara att inse att man har alldeles för mycket av allt. Att en kartong lämnar huset kommer inte ens att märkas.

Jobba vs. vara ledig

I morse tackade jag nej till en hel veckas jobb. Min motivering var att det var för en kund som tar lite för lång tid på sig innan de betalar sina fakturor och jag har ingen lust att vänta på pengar en hel evighet. Men det var ett ganska bra jobb och jag får hysteriskt dåligt samvete när jag säger nej utan att egentligen vara upptagen av annat.

Jag har varit så himla duktig under en längre tid. Jobbat och jobbat och jobbat. Jag tänkte jag skulle våga mig på att vara lite ego en liten stund nu. Ta det lugnt. Försöka vara lite kreativ. Men jag får som sagt dåligt samvete bara jag tänker på det, tänk om jobben tar slut om jag inte tackar ja till allting? Fast å andra sidan, tänk om jag tar slut om jag tackar ja till allting? 

Vi åker till huset på landet på onsdag och då vill jag inte ha något jobb hängande över mig. Jag vill vara ledig och ta det lugnt, bara några dagar. Läsa och kolla på TV och slappa i största allmänhet. Vårstäda och göra fint. Jag har väl förtjänat det, har jag inte?

Slut på en seg vecka

Har loggat ut från jobbet nu och är inte ett dugg sugen på att logga in igen någonsin. Jag vet att det går över till måndag, men just nu känns det så. Har haft trassel med en kund som skickat i mina ögon helt orimlig kritik och dessutom på ett otrevligt sätt och det gör mig både förbannad och ledsen. De är dessutom skyldiga mig pengar eftersom de inte har betalt de två senaste fakturorna. Jag tror att vi har jobbat färdigt ihop nu. Inte en stavelse till ska de få av mig, inte förrän de betalat i alla fall.

Det har varit en trött vecka rent allmänt. Dåligt med sömn i början av veckan eftersom en familjemedlem envisades med att vakna på nätterna och inte kunna somna om igen förrän han fick sällskap i sitt rum. Jag orkar inte riktigt med nätter med dålig sömn längre. För gammal, antar jag. Åtta timmar i ett streck om jag ska fungera.

Nu är det en stundande helg utan aktiviteter, det vill säga inga fotbollsmatcher, och det känns skönt. Det späckade schemat börjar tära även på fotbollsspelaren. Vi behöver vila allihop och kanske hitta på något för oss själva. Visserligen är det ett litet stadslopp som kommer att proppa igen halva sta'n i morgon, men det får vi stå ut med. Jag är nöjd om jag bara får sova tills jag vaknar av mig själv.

Läst: Quiet av Susan Cain

Ramlade på en ganska krokig väg över den här boken för ett tag sedan. Klickade på en länk, hamnade på en sida där det fanns en föreläsning med Susan Cain som var så bra att jag beställde boken direkt. Jag kände nämligen igen mig nästan helt och hållet och blev alldeles löjligt lycklig över det och sådant händer ju inte så ofta.

Susan Cains bok har undertiteln "The power of introverts in a world that can't stop talking". Hon berättar om sig själv och andra som hon klassar som mer eller mindre introverta och hur det är att vara introvert och lite tyst i ett samhälle (USA) som hyllar förmågan att vara extrovert och talför över allt annat. Det är superintressant och det ger en hel del tankeställare. Att vi har gått från ett samhälle där man hyllade det tystlåtna och eftertänksamma och där framfusighet ansågs vara lite ouppfostrat till att hylla det som hörs och syns mest och nästan se dem som är tystlåtna som lite dumma. Det är en i mitt tycke ganska tragisk utveckling.

Utgångspunkten är ju förstås USA, men det går att ändå att känna igen sig en hel del. USA är kanske ett extremt extrovert samhälle, men jag tror Sverige tyvärr är på väg åt det hållet.

Jag har jobbat i en bransch där jag gång på gång träffat människor som är världsmästare i att låta käften gå oavbrutet, skitsamma om man har något att säga och det har för det mesta lönat sig. Att de flesta chefer saknar förmåga att se igenom glappkäftarna har alltid stört mig och de årliga medarbetarsamtalen har ofta i lite olika varianter kretsat kring temat "du måste ta för dig lite mer, kavla upp skjortärmarna, du har ju säkert bra idéer så ut med dem". Att göra sitt jobb räcker inte. Man måste vara högljudd också för att märkas. Är man tillräckligt högljudd behöver man inte göra sitt jobb, för det finns en massa tysta plikttrogna typer där bakom som är tacksamma för att själva slippa hålla låda så de jobbar i stället. Utan att få löneförhöjning, eftersom de inte hörs. Och jag har sett de mest korkade idéer belönas enbart för att de framfördes tillräckligt ihärdigt.

Jag tycker att det här borde vara ett standardverk i varje chefs bokhylla och även i lärares. Alla som har som jobb att bedöma andra människors insatser borde läsa den här boken och ta sig en tankeställare över hur de "ser" sina medarbetare. Eller hör de bara gaphalsarna?

Måndagsgnäll

Som de flesta andra vill jag ha sol och värme nu. Jag är trött på tjocka tröjor och vinterbleka ben. Och just idag så ser det så där inbjudande vårigt ut. Så länge man sitter och tittar ut genom fönstret. För väl därute är det kallt och jävligt. Eller så har jag bara för lite kläder på mig, i någon vildsint förhoppning om att det ÄR sommar nu.

Det som inte är så kul är ju att jag (surprise!) inte är så där smal och sommarsnygg som jag i vintras hade tänkt att jag skulle vara så här års. Jag vet inte riktigt vad som hände, eller rättare sagt, det hände ingenting. Allt är precis som vanligt. Lätt överviktig, medelålders, taskig frisyr och med mörka ringar under ögonen på grund av att jag lägger mig för sent och går upp för tidigt. Det som väl är enklast att göra något åt är väl frisyren, av den enkla anledning att min egen arbetsinsats där är minimal. Den utgörs ju enbart av att ringa ett samtal för tidsbokning och att hosta upp pengarna efteråt.

Just idag är jag alltså lite allmänt gnällig. Det kanske är för att de är måndag, vad vet jag. Jag önskar mig lite roliga saker att se fram emot. Gärna saker som inte involverar fotboll, eftersom det känns som att hela familjens liv nu kretsar kring matcher och träningar. Och ska man stå och vara stöttande förälder på match efter match borde det vara ett krav att man kan sola samtidigt utan att frysa häcken av sig.

En Barcelona-resa skulle sitta fint. Om någon har en över är det bara att hojta till.

Traditioner och sån't

Vi var på dop igår. Det är ju sådant där som normala människor tycker är trivsamt och det tycker väl jag också, men jag har ju lite svårt för vissa kyrkliga traditioner. Dit hör dop. Jag tycker inte att det är gulligt när en stackars unge får vatten på huvudet och prästen sedan förklarar att han/hon nu är välkommen i församlingen. Min obstinata sida reagerar direkt och vill ifrågasätta om den här ungen inte var välkommen innan de där vattenstänken. Och när föräldrar och faddrar står och lovar att de vill att barnet ska uppfostras i den kristna tron och bla, bla, bla, tycker jag att det strider mot vår lagstadgade religionsfrihet. Alla barn borde uppfostras religionsfritt så att de sakligt kan ta ställning till sin egen tro när de blir vuxna.

Som onödig kyrklig tradition slås dop enbart av konfirmation. Jag hörde min son och några kompisar diskutera konfirmation idag, eftersom ett antal konfirmander ramlade ut ur idrottshallen när de skulle åka på fotbollsmatch. Kyrkan här är ju ganska liten, så jag antar att den inte räcker till och då får man ta till idrottsarenorna i stället. Måste ha varit stämningsfullt att sitta på en handbollsläktare i stället för i en kyrkbänk. Hur som helst, en unge frågade varför man konfirmerade sig och ingen visste, men min besserwisser till unge klämde i med det klassiska svaret: man får ju presenter. Om presenter är målet med konfirmation kommer jag att förbjuda honom att konfirmera sig. 

Jag är inte utan tro, men jag vill behålla den för mig själv. Ingen präst eller annan företrädare eller uttolkare ska få tala om vad som är rätt eller fel. Jag tror på mitt sätt och det tänker jag fortsätta göra. Jag gillar att gå in i kyrkor och andra typer av tempel, men jag gör det när jag själv vill och har lust. Och ceremonier är väl bra, om man verkligen tror på det man gör och ens liv får en större mening när man genomför dem. Att utföra ceremonier bara för att det är en tradition och för att man alltid har gjort så, eller för att ens föräldrar vill att man ska göra det, tycker jag däremot bara är dumt.

En bisak jag noterade i kyrkan var två stora änglastatyer som fanns framme vid altaret. Det var klassiska änglafigurer med väna ansikten och böljande särkar. Men de hade fötter. Bara fötter som tittade fram under de vackra kläderna. Stora, groteska, fula fötter. Antingen saknade konstnären som gjorde dem helt sinne för proportioner eller så finns det någon underliggande mening. Han/hon kanske ville visa att allt inte är vackert, inte ens om man är en ängel. Eller så var de inte alls änglar utan något mycket mörkare.

Länge sedan...

Ja, det här var ju ett tag sedan. Jag har visserligen levt fastklistrad vid tangentbordet i några månader nu, men så mycket "fritidsskrivande" har det inte blivit. Det går bra för mig just nu. Jobbmässigt, alltså. Det är sådant man ska bara tacksam och ödmjuk inför. Men det där med fritid tar ju stryk. Det blir liksom ingen tid till någonting. Men just idag blev det lite ofrivillig tid över. Jag har varit på en ögonundersökning och har just nu världens största pupiller och ser ganska dimmigt. Jag kan inte jobba, även om jag borde. Jag ser alldeles för dåligt. Och sedan känner jag mig eländig i största allmänhet. Jag skulle vilja vara riktigt liten en stund, men det är så dåligt med stora att luta sig emot nu för tiden. Jobbet får helt enkelt vänta en liten stund. Jag har ju hela helgen på mig. Jag känner att soffan, en filt och en kopp te kallar och jag inser med förnuftet att det är precis en sådan kallelse jag i detta nu bör åtlyda.