Da'n före da'n

Jag kan inte påstå att jag har julstökat särskilt mycket i år och det som inte är gjort nu kan lika gärna vänta till nästa år. Vi åker bort i morgon och kommer egentligen inte att vara hemma ordentligt förrän någon gång efter nyår.

Men jag har ju pysslat en del och känt mig riktigt kreativ och det är alltid roligt. Så det ser ut så här på golvet i mitt arbetsrum just nu:

Att alla bra-att-ha-prylar ligger på golvet beror på att skrivbordet är överbelamrat med annan bråte i form av datorer, skrivare och diverse pappershögar. Jag behöver nog ta mig en allvarlig funderar på att bli lite mer organiserad. Ännu en nyårsföresats, månne?

Idag har jag meckat ihop ett armband och ett halsband att matcha julaftonsklänningen med. Jag är rätt nöjd och hoppas att det blir snyggt.

En mindre hög med knutna armband har det blivit och fler är på gång. Måste fortsätta nu. Så många idéer på en gång måste man ta vara på innan man faller innan man börjar käka upp all julmat och inte orkar göra något annant än att ligga och jäsa.

Grön påse i brevlådan!

Så dök det upp en grön påse från julklappsbytet. Ett alldeles utomordentligt överdådigt sådant, dessutom.

Inte mindre än tre böcker har förärats mig. Sanditon av Jane Austen, Lost in Austen av Emma Campbell Webster och Busters öron av Maria Ernestam. Sedan fanns där choklad, nötter, sudoko-tidning, film, servetter, tyghjärta att hänga i granen, te, garn och en superfin virknål. Och ett fint pappershänge som ska få en alldeles egen plats här hemma när allt det röda har plockats bort om några veckor. Julen är räddad! Tusen tack!

Klappat och klart

Till mamma, som numera har ett svartvitt kök och rötterna i Dalarna. Ska nog göra ett par till mig själv lite senare, om några veckor när köket slipper ifrån sin rödgröna färgskala igen och det ska in lite vårfärger. Rosa häst på turkos botten, kanske? Eller grön?

Jag har bestämt mig

Tror jag i alla fall. Jag ska avge mitt nyårslöfte redan nu. Risken finns att jag hinner ändra mig eller glömma bort det innan det faktiskt blir ett nytt år på riktigt, men jag gör det i alla fall. Här kommer det:

Jag ska bli en bättre människa.

Jag ska göra mitt bästa för att bli lite snällare, lite godare, lite mer förstående. Inte gå runt och tjura och inte reta upp mig på att folk inte tänker och tycker som jag. Det tar alldeles för mycket energi. Och ta reda på fakta och inte dra en massa förhastade slutsatser. Jag är ganska bra på att dra förhastade slutsatser, det är faktiskt en av mina sämre sidor. Fast å andra sidan är jag rätt bra på att lyssna också och jag är inte den som inte kan ändra mig om jag inser att jag hade fel.

Jag vet inte om jag klarar det, men ska jag åtminstone försöka. Jag tror det är ett bra nyårslöfte. Och jag vet att jag kommer att få massor av tillfällen att öva. Livet är fullt av prövningar och folk som gör obegripliga saker. Och övning lär ge färdighet.

Fotboll m.m.

Sonen har spelat fotbollscup i helgen. Det gick bra för laget och de kom längre än förväntat. Bra för killarnas självförtroende, med tanke på att det är de "ratade" som är kvar. De som inte var tillräckligt bra för att få en inbjudan att följa med till den nya klubben, som tre pappor med storhetsvansinne bildat för att slippa medelmåttorna.

I fredags var det dessutom fotbollsavslutning. Kul och trevligt med bra stämning. En mycket nöjd son efter en hel (nästan) helg i fotbollens tecken. Träning ikväll och sedan blir det faktiskt lite jullov även från fotboll.

And now to something completely different. Det är mycket jag inte förstår när det gäller reklam. Men efter att ha slöat framför TV:n en stor del av helgen kan säga en sak: jag kommer aldrig mer att handla något på SIBA. Hur kan någon vara så urbota dum att tro att en hysteriskt skrikande Fabian Bengtsson ska väcka köplust? Det är nästan så man önskar att han ska kidnappas en gång till. Jag kommer i fortsättningen att gå långa omvägar för att slippa se en SIBA-butik.

Duktighetssyndrom

Jag har varit superduktig i två dagar. Jobbat, betat av en hel del små förtretliga måsten, postat julkorten, fixat granen, lagat en hel massa mat och faktiskt även bakat. För en gångs skull är jag riktigt nöjd med mig själv. Skönt att det är fredag, även om jag måste jobba lite i helgen också.

Ikväll är det fotbollsavslutning med match mot föräldrarna. Jag brukar avstå allt sådant i den mån det går, eftersom den andra föräldern i den här familjen som tränare i laget är självskriven på plan. Jag ska göra mitt bästa för att sno åt mig en läktarplats. Jag har ju sedan länge insett att det är där jag passar bäst i de flesta idrottssammanhang.

I övrigt hoppas jag att jag ska beta av ytterligare några surdegar i helgen. Jag har till exempel massor av papper i en stor hög på mitt skrivbord som verkligen borde sorteras in i någon pärm och glömmas bort. Det är ju snart ett nytt år. Snart en ny deklaration. Då är det bra om alla papper går att återfinna i någon fin pärm.

Det där med att promenera

Igår var det ett helvetes väder här det jag bor. Det var kolmörkt redan halv tre och jag bor inte i Norrland, det regnade små hårda ispartiklar och det blåste från alla håll som det går att blåsa ifrån. När man har hund märker man sådant alldeles extra tydligt, eftersom man inte kan stanna inne. Jag hade närmast frostskador i pannan när jag gick mot vinden på grund av det där isregnet. Jag var inte glad.

Idag däremot, såg det nästan inbjudande ut att vara ute. Så fick jag också ett telefonsamtal från en vän på förmiddagen som ansåg att hon behövde dagsljus. Ville jag följa med ut och gå i skogen? Själklart ville jag det. Jag ska ju ändå ut med hunden förr eller senare.

När jag skulle gå upp till deras hus, vilket är upp i ordets rätta bemärkelse, drabbades jag av den smärtsamma insikten om vilket fullkomligt urusel kondition jag har, trots att jag är ute och går en hel del. När man måste stå och flåsa ut innan man knackar på dörren för att överhuvudtaget kunna säga "hej" är det inte alls bra. Visserligen har de byggt sitt hus på ett berg, men ändå.

När vi sedan traskade runt i skogen var det samma sak. Det är bitvis ganska rejält kuperat här i trakterna och det fick jag känna på nu. Jag försökte intala mig själv att jag kanske har några sviter kvar av min lungemboli, men det var så många år sedan så jag kan nog inte skylla på det. Jag har helt enkelt extremt dålig kondition just nu. Och jag vet ju hur tråkigt och jobbigt det är att göra något åt den, men jag borde verkligen. Verkligen. Någon gång. När som helst. Efter jul, kanske?

Reflektioner

Efter att ha suttit och slöläst på en del bloggar, företrädesvis skrivna av unga - väldigt unga - medvetna och klimatsmarta individer som minsann har läget klart för sig och vet hur planeten ska räddas, skulle jag vilja påpeka ett par saker. Dela aldrig, aldrig, aldrig ut pekpinnar. Tala inte om för folk i onödan hur de borde leva sitt liv. Visst är jag medveten om att en liten förändring i rätt riktning är enkel att göra för de flesta, men man ska fortfarande inte tala om för andra vad de ska göra.

Exempelvis ska man inte som entusiastisk och barnlös 19-åring rekommendera att alla småbarnsföräldrar använder tygblöjor. Det är säkert jättebra på många sätt, men för mig kändes det som något som hade varit helt oöverstigligt när det begav sig. Det var tillräckligt mycket bajs överallt ändå. Och jag hade en ambition att laga all barnmat själv av de finaste råvaror (innan jag fick barn, givetvis), men jag var inte så duktig när det väl kom till kritan. En barnmatsburk i mikron var faktiskt inte så dumt.

Det enklaste och det som alla kan och borde göra är väl att använda det man släpar hem. Kasta inte mat, laga och ät upp i stället. Går inte det så är det något allvarligt fel på shoppinglistan. Att inte kasta innebär ju också att det blir billigare. Och får man pengar över kan man ju alltid lägga det på att köpa mer ekologiskt. Jag tror att de flesta skulle vilja köpa mer ekologiskt och närproducerat, men ibland är prisskillnaderna nästan skrattretande. Och pengar spelar stor roll för de flesta familjer.

Att lämna tidningar och förpackningar till återvinning, däremot. Det är ganska enkelt. Det tycker jag också att alla borde göra. Fast visst blir det ett jäkla släpande.

Det finns ju den bästa av världar och så finns det verkligheten. Det är inte så ofta det är samma sak.

Ibland behöver man få en pizza hemkörd

Och så var det måndag igen. Det har varit en hård helg. För lite sömn och för mycket vin. Jag är inte van vid sådant längre, men vi blev så glada över besöket från Örebro i fredags att vi helt glömde bort att gå och lägga oss. Det kostade på. I min ålder är sömnbrist inget att skämta om. Nu har jag dock återhämtat mig igen.

En ganska skrämmande upptäckt gjordes i lördags. Här i den välmående förorten till Sveriges andra stad går det inte att få hemkörning av pizza. Jag har med andra ort hamnat i den totala utmarken. Jag har ju hunnit bo här i ett och ett halvt år innan jag insåg hur illa ställt det är och det säger väl något om hur frekvent mitt behov av kolhydratsrik dagen efter-mat är. Och det är väl tur. Nu lär det dröja till nästa gång. Jag kanske till och med hinner flytta till mer civiliserade trakter innan behovet av hemkörd pizza infinner sig nästa gång.

Juldoft

Juldofterna sprider sig och det skulle nog vara stämningsfullt om det inte vore så ostädat hemma. I morgon får vi finbesök (om inte vägarna blåser igen som SMHI hotar med, men SMHI har inte alltid rätt) och till deras ära ska jag faktiskt ta och göra lite fint. Jag inser att det är något allvarligt fel på min vardagsprioritering när dammsugning är en av de saker som aldrig hinns med. Och min käre man har bara varit hemma och vänt de senaste veckorna, så jag kan inte tyvärr inte dela med mig av vardagsmåstena.

Däremot hann jag med att koka lite knäck igår. Det var i och för sig inte min idé, men jag hade av någon anledning köpt hem ingredienser så jag måste undermedvetet ha anat att det var dags. Nu gör ju jag snabb mikroknäck, så det är inte särskilt jobbigt. Ska göra lite mer idag, tänkte jag. Jag har också en del vaga planer på saffransbak. Allt för att skjuta upp dammsugningen ytterligare ett tag.

Jahadå!

Då har man julpysslat lite. Krans gjord av egenhändigt hämtade grankvistar från skogen, apelsinskivor torkade i ugnen och kanelstång som jag brutit i bitar alldeles själv. Den får dock hänga på förrådsdörren, eftersom dörren in till huset är så pass ny och oförstörd att det gör ont i hela kroppen vid blotta tanken på att slå in en spik i den.

Helgen som gick

Helgens vistelse i huset på landet blev väl inte riktigt som planerat. Det vill säga, bilen är fortfarande lika skitig. Jag tror att det blåste för mycket och var ganska kallt och ruggigt i största allmänhet. Och jag hade säkert något viktigt för mig att göra inomhus. Jag ställde till exempel fram adventsljusstakar i fönstren och bytte dukar på köksbordet och vardagsrumsbordet. Det kändes som om det fick räcka så. Sedan hade jag faktiskt lite huvudvärk, så det var bäst att ligga i soffan och kolla på TV. Jag gjorde faktiskt inget vettigt alls på hela helgen. Jag kanske borde ha lite dåligt samvete, men jag struntar i det just nu.

På hemvägen stannade jag som vanligt på min favoritrastplats. Den där man kan slänga sopor, när man inte har sophämtning vintertid. Och som vanligt var utsikten över Vättern alldeles fantastisk och som vanligt tog jag ett kort.

TV-spaning

Här hemma hos oss tittar vi på Så mycket bättre på lördagkvällarna. Det gjorde vi förra året också. Och vi förundras och gläds över att det går att göra TV utan taskiga kommentarer, pakter och hugg i ryggen. Att folk på TV faktiskt kan vara snälla mot varandra.

Under första säsongen tror jag även att TV-recensenterna blev lite tagna på sängen. De hade nog inte väntat sig det här och visste inte riktigt hur de skulle hantera det, så de sa inte så mycket. Som ängslig kvällstidningsskribent kan man ju inte skriva ner något om inte alla andra gör det också. I år har de dock snackat ihop sig, vässat klorna och tävlar om att insinuera att det nog inte är så trevligt där på Gotland när TV-kamerorna är av. Att det skulle vara så mycket bättre TV om vi fick se när deltagarna blir osams eller beskyller varandra för att mörda varandras låtar. Och de förfasar sig redan över hur hemsk nästa säsong kommer att bli.

Jag tycker att gnällspikarna på kvällstidningarna ska hålla käften. Att programmet är en tittarsuccé tror jag faktiskt kan bero på att vi vanliga TV-tittare ute i stugorna är så hjärtinnerligt trötta på smarta ironiska kommentarer, skitsnack och allmänt uppblåsta egon. Både i rutan och på nöjessidorna i kvällsblaskorna. Det är oerhört befriande och faktiskt en smula hoppingivande att se program där folk verkar respektera varandra. Och även om det är helt ute med respekt för andra människor på Expressens redaktion kan väl vi vanliga dödliga få behålla den ett tag till. 

Tillhör man dem som hellre tittar på mobbnings-TV finns ju fortfarande Idol plus en hel massa annan goja att skadeglatt glädjas åt.

Kommer snön snart?

I eftermiddag styr vi kosan mot huset på landet igen. Min käre make är redan där, eftersom han har jobbat i de trakterna större delen av den här veckan. Vilket innebär att det är eldat och varmt när sonen och jag anländer, så man bara kan slänga sig i soffan och ha det skönt. Jag ser fram emot det. Lite adventsljustakar i fönstren förhöjer stugmyset ännu mer.
Jag har en vag idé om att jag ska passa på att städa bilen också, men det är sådant där som har en tendens att "glömmas" bort när man väl är på plats. Men det skulle verkligen behövas. Jag har kört omkring med en skitig hund i bilen hela hösten nu och det har minst sagt satt sina spår. Jag borde också passa på att njuta av lugnet och bara ligga i soffan och läsa medan det sprakar i vedspisen. Men då kanske jag inte hinner dammsuga bilen... Det kan bli en hård strid mellan förnuft och känsla. Eller plikt och lust.

I morse var första gången sonen uttryckte en längtan efter snö. Jag kan inte annat än hålla med. Lite vitt vore på sin plats och matchar dessutom juldekorationerna så mycket bättre. Apropå juldekorationer, det är den här tiden på året man får svart på vitt på vilka grannar som har en viss stil och vilka som bara brakar på med allt glitter de kan få tag i. Det kan onekligen vara ganska underhållande när man är ute på hundpromenader i ett helt vanligt bostadsområde i december.

Förnekelsens tid är över

Jag gjorde det i morse. Vägde mig, alltså. Det var mycket värre än jag trodde och går inte att bortförklara på minsta lilla vis. Mina ganska lama försök att ta tag i det här med vikten de senaste åren har inte förlöpt väl. Jag har helt enkelt inte vägt tillräckligt mycket för mycket för att motivationen ska vara mer än ett par dagar. Men nu har jag gått över gränsen. Kläderna har inte alls krympt i den nya tvättmaskinen. Så nu är frågan: tar jag tag i det nu eller ska jag bara fortsätta leva i förnekelse tills efter jul? Det brukar ju köra ihop sig med dieter och sån't så här års, eftersom de oftast inte är förenliga med frosseri och det är väl just frosseri som är själva julfirandet nu för tiden. Man kanske bara ska försöka upprätthålla någon slags status quo så länge, för att precis som alla andra ta nya friska tag nästa år. Jag kan ju alltid önska mig ett gymkort i julklapp. Fast det är en julklapp jag inte skulle bli ett dugg glad över att få.

Eller så kan jag rabbla medelålderskrisande kvinnors favoritmantra: jag duger som jag är. Fast det funkar inte heller, det är ju bara ett sätt att tillåta sig själv att fortsätta leva i förnekelse. Jag vill kunna använda alla mina kläder. Punkt. Det är bara att bita ihop och hålla igen. Jag åt i alla fall en sallad till lunch igår. Visserligen med mycket dressing, men det är alltid en början. Och så tog jag en ganska lång promenad i morse. Alltid något. Frisk luft är ju också nyttigt, även om man inte går ner i vikt av den.

Info till den hemliga bokvännen

Jag är med i juklappsbyte hos En bok om dagen och ska här försöka ge lite info som ska underlätta för min än så länge hemliga bokvän. Jag var kanske lite för snabb och försökte komma lite för lätt undan, men nu uppdaterar jag det här inlägget och försöker svara på alla frågorna som En bok om dagen så vänligt förser oss med.

* Vilken genre håller du dig helst till då du läser?

Jag läser allt möjligt, från högt till lågt och det viktigaste är en intelligent historia och ett bra språk. Gärna klassiker, är obotlig Jane Austen-fan. Gamla ryssar har jag en livslång kärlek till också. Och Shakespeare. Om jag ska läsa deckare ska det helst vara smarta brittiska och absolut inga som man kan sätta etiketten "det svenska deckarundret" på.

* Favoritförfattare? (Har du alla titlar eller har du läst alla titlar; alltså, är det idé att skicka något av just den författaren..?)

Se ovan. Och jag har allt och ganska mycket om Austen och Shakespeare.

* Läser du på andra språk än svenska? Vilka?

Engelska.

* Lyssnar du på böcker? Vilket format, i så fall?

Lyssnar på cd-böcker i bilen ibland. Inte mp3, eftersom jag har en gammal och omodern bilstereo.

* Samlar du på böcker av någon särskild författare?

Inte förutom Jane Austen och William Shakespeare.

* Har du någonstans publicerat en lista över böcker som du har läst eller som du äger? I så fall, var?

På flikarna ovan finns nedklottrat de böcker jag läst de senaste åren. I övrigt, nej.

* Vad är du ute efter, då du läser? (Bildning, äventyr, romantik, hjärngymnastik, nya erfarenheter..? Försök att berätta!)

En bra, smart historia och ett bra språk.

* Finns det någon genre eller författare som du undviker? Vilken?

Björn Ranelid.

* Vad har du läst, men tänkt "Aldrig mer!" om..?

Björn Ranelid.

* Finns det någon genre eller författare som du gärna vill prova på, men inte kommit dig för? Vilken?

Kan inte komma på någon. Fast jag skulle vilja läsa lite mer böcker som inte är från Sverige, USA eller Storbritannien.

* Finns det några särskilda titlar som du letar efter och som du skulle bli riktigt glad över att få?

Kan inte komma på någon på rak arm, förutom att jag blev lite sugen på Niccolo Ammanitis senaste, efter recension i GP i morse. Men det dröjer väl en stund innan den kommer i pocket.

* Vad gör du helst på fritiden?

Läser, virkar, försöker pyssla i största allmänhet. Går ut med hunden. Undviker i övrigt all form av träning.

* Samlar du på något?

Nej.

* Favoritfärg?

Turkos.

* Teve-serier som du uppskattar?

Jag följer inga TV-serier om det inte är sådana med avslutade avsnitt. Avskyr cliffhangers i TV-sammanhang, eftersom det innebär att jag måste hålla reda på TV-tablåer.

* Favoritfilm? Eller: vilken slags film gillar du bäst?

Filmer som känns i hela kroppen.

* Föredrar du te eller kaffe? Vilken smak?

Jag är tedrickare av ganska stora mått och har nästan helt lagt av med kaffe, i alla fall till vardags.

* Vilket slags godis tycker du bäst om? Och hur är det där med naturgodis, egentligen..?

Äter gärna en chokladbit, men allra helst nötter av olika slag, vilket ju passar bra i juletider. Och jag äter gärna naturgodis. Gillar inte lakrits.

* Stjärntecken? 

Stenbock.

* Något som du verkligen skulle avsky att få i ett paket till jul?

En bok av Björn Ranelid.

* Något som du verkligen skulle bli glad över att få i ett paket till jul?

Har inte tänkt så långt än.

* Eventuella allergier eller födoämnesval (vegan, t.ex.)?

Både äter och tål det mesta.
I övrigt vet jag inte riktigt vilken information jag ska förse dig med, kära bokvän, men du är varmt välkommen att fråga.

Uppladdning

Igår företogs den perfekta uppladdningen inför jul. Bästa svägerskan och jag spenderade en halv dag på Hagabadet med massage, lite plaskande och brunsch med ett glas vin. Det var förra årets julklapp från våra barn och min man. Det var verkligen superskönt och en alldeles utomordentligt vald present. Tackar ödmjukast för den.

Nu är jag nästan redo för lite jul. Jag har hängt upp röda gardiner, till exempel. Inhandlade väldigt tjusiga med broderier och paljetter på det alldeles utomordentliga julvaruhuset Rusta. Jag har strukit dukar och bytt ut alla turkosa ljuslyktor mot röda. Och förstås fått upp lite elljustakar och stjärnor i fönstren. I'm ready. Just nu försöker jag vänja mig vid det röda som är en färg jag inte alls gillar i inredningssammanhang. Jag försöker intala mig att det är mörkt och mysigt och att det blir bra, bara man tänder tillräckligt många ljus, men jag inser att jag redan ser fram emot att få riva ner det igen så att jag kan återgå till min normala färgskala som den senaste tiden är turkos, grönt och lila och väldigt, väldigt ojulig.

Men nu är det alltså rött som gäller en månad framåt. Det får gå. Jag är i alla fall nöjd med de nya gardinerna. Om det inte hade varit stormvarning skulle jag ha tagit med en sekatör ut idag och knipsat lite grankvistar att göra en krans av. Sån't gillar jag. Jag har till och med torkat apelsinskivor i ugnen att dekorera med.

Tidningsspaning

Jag läser en hel del tidningar. Eller bläddrar i dem i alla fall. I många magasin kan man läsa om vikten av att ta hand om sig på olika sätt. Att säga nej, stressa mindre, planera in egentid i kalendern (höll på att skriva almanackan, med insåg att det lät hopplöst gammalmodigt). Att man inte måste vara så himla perfekt jämt om man vill må bra. Det är ju fint och ligger i tiden och allt det där, men på nästa sida kan de sedan av någon outgrundlig anledning göra sitt yttersta för att jag som läsare ska inse hur oerhört patetiskt operfekt jag är.

Exempelvis bläddrade jag häromdagen lite förstrött i en bilaga till Damernas Värld, som man vid första ögonkastet skulle kunna tro var en skönhetsbilaga, men det var bara en förklädd reklambilaga. Mitt i någonstans vill företaget ifråga att vi som läser ska få någon att identifiera oss med, så att vi hittar rätt i hudvårdsdjungeln. Den som ska representera hudvård för 40+, det vill säga sådana som jag, presenteras som Jane, 46 år, från Stockholm. Jane är chef på ett företag med internationell verksamhet, har två barn i skolåldern, tränar zumba, aerobics och är med i en bokcirkel. Samt tar naturligtvis oerhört väl hand om sin hy. Om Jane hade fått breda ut sig lite mer i annonsen hade hon säkert kvittrat något om mysiga middagar med vänner och italiensk matlagning och långkok i det perfekta köket. Jag behöver bara kasta en blick på perfekta Jane för att avsky henne och hennes förbaskade hudvårdsprodukter.

Sedan är det ju det här med stundande jultider. Då finns det inga goda råd om egentid och att säga nej längre. Nu är det fritt fram för att tokstressa, ivrigt påhejad av varenda blaska.

I Expressens lördagsbilaga från helgen som gick börjar julhysterin breda ut sig. De har till och med en liten kalender som man kan följa för att enligt tidningen "slippa julstsressen". Så när det är 14 dagar kvar till jul kan man göra senapen, när det är 10 dagar kvar bakar man knäckebröd och gör köttbullar som man stoppar i frysen, en vecka innan kan man göra sina fisk- och skaldjursterriner och frysa in, när det är fem dagar kvar sätter man igång att grava laxen och gör alla sina köttpatéer, sedan börjar det bli dags att lägga in sillen, koka saftsås till ris á la maltan, griljera skinkan och dagen innan julafton gräddar man sin Janssons frestelse och rör ihop ris á la maltan. Jag antar att man dessutom under ungefär samma tidsperiod handlar julklappar, städar, tvättar fönster, pyntar, fixar gran, bjuder alla sina vänner på trevliga glöggpartyn och tindrar förväntansfullt i största allmänhet. Sedan står det att på julafton, då är det bara det roliga kvar, nämligen att fixa salladerna, skiva upp all mat, lägga upp den fint och bjuda till bords.

Om man nu inte blivit hämtat med ambulans innan dess. Naturligtvis i god tid innan jul, alla vet ju hur underbemannad vården är under själva julhelgen.

Jobbkoma

Två helvetesdagar är till ända. Hoppas jag. Fortfarande kan vad som helst hända. En mycket överoptimistisk tidsplan (tidsuppskattningar är inte alltid min starkaste sida, uppenbarligen) ledde till att jag fick klämma in ca 20 timmars jobb på en och en halv dag. Lägg därtill så kallat tekniskt strul av den mer hjärtklappningsframkallande sorten. Det vill säga, under den tid som jag skulle tokjobba och inte alls hade tid för något annat än att möjligen gå ut med hunden, kraschade min dator tre gånger. Jag har alltså startat om, gjort om, reparerat korrupta filer, stirrat på blå skärmar och allt möjligt eländigt samtidigt som klockan tickade och deadline närmade sig. Inte bra.

Men nu är allt skickat och förhoppningsvis läsbart för mottagaren. För att hålla mig alert har jag under gårdagskvällen och natten käkat tonvis med choklad. Funkar bättre än kaffe och man kan sova efteråt. Men nu börjar det kännas som om det räcker. Ska sätta mig och njuta av en nyttig lunch i lugn och ro. Sedan ska jag plocka i två dagars disk i diskmaskinen och slänga mig i soffan och hoppas att ingen vill mig något förrän jag har sovit ett par timmar.

Mörkerkörning

Mysig dag i gamla hemstaden med trevlig samvaro med goda vänner. På vägen hem upptäckte jag dock en lite jobbig sak om mig själv. Min bil är bra på många sätt, klarade exempelvis besiktningen alldeles galant för bara några dagar sedan, men den har en del att önska när det gäller strålkastare. Eller rättare sagt, den har helt usla strålkastare och borde egentligen inte få vistas på allmänna vägar efter mörkrets inbrott. Lägg så till ett lätt duggregn, regnblanka vägar och antagligen en del skit på strålkastarna. Samt en bilförare med lite ögonproblem till följd av en propp i huvudet som orsakade ett tryck på synnerven som inte längre har den elasticitet som en synnerv ska ha. Det vill säga, när jag blir bländad tar det lite för lång tid innan jag ser igen. Allt detta sammantaget innebär livsfara vid bilkörning i mörker, det fattar ju vem som helst.

Så de fem milen mellan Örebro och Åmmeberg gick inte riktigt som en dans i kväll. Jag kände hur jag körde långsammare och långsammare för att försöka urskilja vägen och att jag antagligen retade upp somliga av mina medtrafikanter rätt rejält. Jag körde helt enkelt som en jävla kärring. Antagligen vad jag själv skulle ha muttrat om jag kört i bilen bakom mig själv.

Så från och med nu ska jag försöka bli en snäll trafikant. Jag ska tänka att den där som kryper fram och vinglar lite framför mig kan vara en sådan som jag som sitter i en liten löjlig fransk bil som är gjord för att köras i solsken. Och som dessutom ser lite dåligt ibland, särskilt vid möten med stora långtradare.

På landet hemmavid

Så är jag i huset på landet då. Lika skönt som vanligt. Har tillbringat större delen av kvällen med att få upp värmen i den ganska så nedkylda kåken. Efter ett evigt hämtande av mer ved är det nu varmt och gott här igen. Mitt enda sällskap har varit hunden, men i morgon ska jag vara supersocial. Lunch med C och lite eftermiddagsaktivitet med B. Däremellan får jag väl hitta på något. Ser verkligen fram emot det. Att träffa dem, alltså.

I övrigt hade jag tänkt mig att jag skulle jobba lite när jag kom upp hit. Ett jobb som skulle skickas "in a few moments" i morse. Det har inte dykt upp än. Sådant är lite irriterande.

I morgon styr jag kosan norrut

I morgon ska jag åka upp till huset på landet. Jag ska vara lite social och träffa vänner som jag aldrig hinner med att träffa annars när vi åker hela familjen. Då ska vi ju umgås med varandra och hitta på en massa saker och det är ju bra, men ibland behöver man lite tid för sig och sitt. Så fredag är inbokad med sköna B. Jag ser fram emot det. I övrigt vet jag inte än. Några dejter till ska jag väl hinna med.

Och jag ser fram emot att vara i huset några dagar. Elda i vedspisen och mysa lite. Det ser ut som om jag har en del jobb, men det går lika bra att göra därifrån. Det är ju det som är den stora fördelen och friheten med att vara sin egen. Jag är rätt korkad som inte utnyttjar den möjligheten lite mer. Jag måste få in i skallen att man inte måste sitta bakom ett skrivbord för att jobba. Man kan lika gärna sitta i soffan på landet. Och det spelar ingen som helst roll när på dygnet jag gör det, bara jag håller deadline. Jag måste ju hänga med lite, vara en modern människa. Så gott det nu går. Vanans makt är lite för stor ibland. Plus den där Jante på axeln som är så orolig för att jag inte ska göra rätt för mig.

Och skulle det vara så att jag får tid över kan jag ju alltid läsa lite. Det är dåligt ställt med läsandet just nu. Bokhögarna börjar torna upp sig. Här bredvid mig på skrivbordet ligger exempelvis en liten volym med titeln "Vägen till din första miljon". Den borde jag verkligen läsa och förhoppningsvis lära mig något av.

Soffpotatis-wannabe

Ny soffa på plats. Vet inte om jag är nöjd eller inte. Det är inget fel på soffan, men möjligen på rummet. Borde ha ett större rum. Det blir dock betydligt svårare att åstadkomma och kan inte anskaffas på IKEA. Just nu har vi också ett visst möbelöverskott, så när allt onödigt har avlägsnats blir det nog bra. Vi får i alla fall plats allihop i soffan nu och det är ett klart plus.

Klockan är bara 14.00 nu i skrivande stund och jag har precis avslutat ett jobb som har varit ganska mentalt påfrestande. Allt som har med tyska att göra är mentalt påfrestande och det här var väldigt mycket tyska. Jag borde förkovra mig lite mer i tyska så skulle det gå så mycket lättare. 

Jag kanske, kanske kan unna mig en stund i nya soffan? Bara lite, kolla på TV, dricka te och så. Andra kontorsslavar går ju faktisk och fikar så här dags. 

Mycket att fira

Intensiv helg med mycket firande av alla de slag är till ända. Sonen som nu är nyfylld elvaåring fick det han önskade sig och mer därtill. Plus ett rejält släktkalas. Jag tror han är nöjd. Farfar hade fyllt år i veckan som gick, så han fick också firas lite. Och mormor för två veckor sedan. Det var liksom ingen ände på presentregnet.

Igår åt vi middag ute på Hönö, på fina Tullhuset och det var mycket gott. Vi fick dessutom lokalens bästa bord. Synd bara att det hade mulnat på så att vi inte kunde njuta av den fantastiska havsutsikten fullt ut.

Så nu känns det som om det är vardag i dubbel bemärkelse igen. Det ska väl gå det med. Bilen gick för övrigt genom besiktningen utan anmärkning i morse. Det är nästan så att det är värt att fira. Inte för att jag trodde att det skulle vara några större fel, men man kan aldrig lita på en karl som i vilket ögonblick som helst kan ta en hammare och dänga till ens stackars bil i underredet.

Fredag

Har knappt hämtat mig från chocken över att Björn Ranelid ska vara med i Melodifestivalen. Kan inte karln skriva en bok eller något, så att han håller sig sysselsatt med något som gör att han inte hinner synas hela tiden? Inte för att jag kommer att läsa, men enligt honom själv har han ju en enormt stor läsekrets. Om så är fallet kanske de hellre vill läsa en ny bok än se honom fjanta runt i TV. Och vi andra kan slippa båda delar.

I övrigt är det ju fredag och en stor helg stundar. Sonen fyller år i morgon och det blir faktiskt ett riktigt släktkalas med firande hela dagen. Det är fler som har fyllt år den senaste tiden, så det blir lilla julafton med presentutdelning till höger och vänster.

Så jag borde sätta igång och städa. Men jag väntar en stund till. Ett mirakel kanske inträffar och det visar sig att jag har vunnit städning i flera år framåt i någon mysko tävling som jag inte ens vet att jag har varit med i. Det skulle vara fint.

Ska jag eller ska jag inte?

Sitter just nu och funderar på om jag ska beställa lite alldeles äkta Söderblandning från The Tea Centre of Stockholm. Eller inte. Jag har en sådan fin liten burk som är avsedd för just nämnda Söderblandning och det vore väl dumt att fylla den med något annat. Inte för att det inte går att köpa te här, men inte just sån't te.

Värre problem än så vill jag inte kännas vid just nu.

Läst: Det du önskar kan du få av Noelle Oxenhandler

Noelle Oxenhandler verkar vara en sund skeptiker till sin natur, men vill ändå undersöka kraften i att önska sig något. Hon önskar sig ett hus, en man och lite andlig upplysning. Den stora frågan är alltså: Kan önskningar förändra ens tillvaro och ge en det man vill ha?

Det är ju ett tema som det skrivits om en hel del förut, men i just den här boken undviks termen "attraktionslag" ganska konsekvent. Noelle är inte övertygad om att det fungerar, hon vill bara testa. Hon ser ganska nyktert på tillvaron runt omkring sig och är en intelligent människa som kan relatera till sagor, myter och olika ritualer utan att propagera för något. Hon säger aldrig: Så här är det. Det är befriande och på gränsen till oamerikanskt.

Jag gillar det. Det känns hoppingivande. Man kan förändra sin tillvaro. Om det sedan är universum som ger en det man vill ha eller om saker och ting helt enkelt bara går så mycket lättare när man förändrar sig själv i rätt riktning är ju egentligen strunt samma.

Jag kanske också skulle ge mig på ett experiment?

Hört: Diagnos: Strypt av Peter Gissy

Läkaren Robert Krüger får ett larm om att en sprängladdning exploderat på en Stena-färja i Göteborgs hamn när han är på väg hem från jobbet. Han är först på plats och som tur är, är det bara en skadad. Efter att Robert har lappat ihop den skadade mannen lyckas dock någon ta sig in på Sahlgrenska för att mörda patienten och sedan inleds en vild jakt på internationella skurkar med synnerligen ondsinta planer. Skoningslösa mördare skördar offer till höger och vänster i jakt på något som de tror att deras offer har i sin ägo. Vad?

Det blir en svår nöt för kriminlainspektör Mia Baltzarsdotter och hennes kollegor att lösa. Ett lite stickspår finns också i form av en pervers stalker och våldtäktsman.

För mig är det här en dussindeckare som duger bra att slölyssna på i bilen. Det är ganska spännande, har ett hyfsat driv och en rätt storslagen upplösning. Dock tycker jag att stalkersidekicken känns ganska onödig. Sedan gillar jag egentligen inte alls att läsa om ruskiga saker som inträffar i den miljö jag själv befinner mig i just nu. Jag är inte så mycket för mord på hemmaplan.

Äntligen vardag

Som vardagsknarkare måste jag tillstå att det är lite skönt att höstlovet är över. Alla familjemedlemmar håller inte med mig, men om man nu får vara lite, lite egoistisk. Rutiner är ganska bra, trots allt. Inte för att det gångna lovet har varit jobbigt på något sätt. Sonen har tillbringat all tid i den närbelägna idrottshallen där höstens stora turnering i inomhusfotboll ägt rum. Jag vet inte riktigt vad de har haft för sig därborta, men det är där "alla" har varit.

Igår var det så dags för sonens lag att spela själva. Tidig morgon blev det och vid lunch var det slutspelat för deras del. De var mycket duktiga allihop och föll med flaggan i topp i kvartsfinal. Ibland har man bara inte turen på sin sida.

När man sitter på läktaren får man ju lite tid att fundera och notera saker och ting omkring sig. Här är således några spridda tankar från läktaren:

"Undrar om den ende som ser svensk ut i Assyriska känner sig utanför i laget?"

"Det är riktigt osmakligt med stora tryck på jeansen över baken. Även om det står Dolce & Gabbana. Thailandsfynd? 40-årskris?"

"Din stora, feta pansarvagn! Ge fan i min unge!" (När min son knockas på plan och blir liggande.)

"Men kan du inte bara hålla käften!" (När man tvingas lyssna på pappor som coachar från läktaren samt skriker på domarna.)

På eftermiddagen fick vi lite så kallad vuxentid när sonen inte ville följa med oss hem. Vi får det ibland nu för tiden och det känns lite ovant. Vi åkte till Gunnebo slott och promenerade lite med den galna hunden (hans älsklingspudel löper och han kan varken äta eller sova just nu). Det var fint. Sedan blev det en sen söndagsbrunch på Avenyn. Mycket gott. Och naturligtvis åt vi inte alls med måtta.

Stinna och mätta kunde vi sedan ramla ner i soffan hemma med söndagsbilagan i högsta hugg. Där läser jag en sådan där fånig söndagsintervju med en författare som glatt kvittrar att hon har det bästa från två världar när hon lever med sina barn varannan vecka och får leva vuxenliv varannan vecka. Ytterligare en sådan där modern morsa som tycker det är skönt att vara av med barnen halva tiden. Jag blir oerhört provocerad. Jag har ingen förståelse för att föräldraliv och vuxenliv måste stå i konflikt med varandra. Jag tycker synd om alla barn till moderna mediemänniskor som får läsa i tidningarna om att deras mammor och pappor tycker det är så underbart att slippa ta hand om sina ungar jämnt och ständigt. Slippa pannkaksträsket. Känner man sig som en älskad unge då?

Eller så är den här bilden av hur underbart det är att vara varannanveckasförälder bara en fasad. Ingen vill säga rent ut att de bara ligger hemma och gråter och saknar den där veckan när ungarna är borta. Eller täljer vaxdockor föreställande Den Nya Kvinnan i min exmans liv att sticka nålar i, särskilt de kvällar när det är den där häxan som får pussa mina barn godnatt och inte jag.

Mat man mår bra av, hur svårt kan det vara?

Igår kväll hade vi en middagsgäst. Det innebär ju att man anstränger sig lite extra. Massor med mat blev det. Och glass. Och choklad. Litervis med cola. Sent blev det också. Så idag har jag nästan känt mig bakis, trots att jag inte drack en droppe vin. Det är ett tydligt tecken på att min kropp mår riktigt dåligt av sådan här kosthållning och jag hoppas att min hjärna nu kan omprogrammeras till att längta efter morötter i stället. Vi skulle må bra av det, min kropp och jag.

Det har varit slarvigt med maten nu ett tag. Det syns och känns. Jag måste skärpa mig. Fattar egentligen inte varför det ska vara så svårt. Jag vet ju hur bra jag mår när jag äter bra mat. Måndag, då är det vardag igen på riktigt. Tillbaka igen till mer regelbundna tider och rutiner. Ingen som kan locka mig ut på dåligheter, förhoppningsvis. Nej, på måndag då blir det grönsaker, kanske någon liten räka och hinkvis med grönt te.

Filmtajm

Naturligtvis var det högtidsstund i TV-soffan igår. Stolthet och fördom på TV. Det missar man ju inte, även om jag inte är helt överförtjust i just den här versionen. Jag har inget emot Keira Knightley som skådespelerska, men hon är inte Elizabeth Bennet för mig. För mycket piratdrottning över henne, kanske. Men filmen är ändå rätt bra och storyn är ju fantastisk, så hur fel kan det bli? Fast jag undrar hur man uppfattar storyn om man nu inte kan den utantill. Filmen är lite kort och jag kan tänka mig att man kanske tycker att historien hoppar lite när man inte kan fylla i luckorna med bakgrundsinformation. En sådan här komplex roman ryms helt enkelt inte inom ett vanligt långfilmsformat.

Fick dessutom tillfälle att färdigställa mitt senaste virkprojekt. Ny soffa är ju beställd och den kräver nya kuddar. Jag är rätt nöjd och det ska bli några till. Får se om det blir fler hästar eller om jag ska variera motiven lite.

Frysen full av fisk

Igår kväll ringde det på dörren här. Det var en pratglad ung man från fiskbilen.se, som undrade vad jag skulle beställa den här gången. "Den här gången" är en intressant formulering, med tanke på att vi aldrig har beställt något därifrån någonsin. Nu är jag av en ganska fånig anledning positivt inställd till fiskbilen.se. De har nämligen en filial i Åmmeberg, ganska nära vårt hus på landet, så jag brukar se deras bilar när jag är ute och går. Så de känns lite trygga, på något sätt. 

Hur som helst bjöd jag inget större motstånd och efter en kvart hade jag en jättelåda med fisk och räkor i hallen och var flera tusen kronor fattigare. Jag ångrade mig genast. Efter lite pusslande fick jag in alla firrarna i frysen och det var precis på håret. Jag fick ta ut lite bröd bara för att få plats. Ändå påstod den snabbpratande att folk runt omkring köpte mycket mer. Jag undrar hur stora frysar mina grannar har i så fall och om de aldrig äter något annat än fisk?

Jag försöker nu övertyga mig själv om hur praktiskt det är att ha hela frysen full med fisk. Ett argument är att jag ju ändå tänkt ta dra ner på köttätandet av både etiska och hälsomässiga skäl. Fast med tanke på rovfisket borde man väl dra ner på fiskätandet också. Ett annat argument som jag kom på i morse är att jag nu kan se till att lära mig grava lax. Jag har ju massor att öva på. Över huvud taget behöver jag ju lära mig laga till fisk lite bättre. Jag ska börja öva redan idag. Jag surfade på nya recet på fiskgryta redan tidigt i morse innan jag hade klivit ur sängen. Måste börja göra lite plats i frysen, ifall jag skulle få för mig att baka. Eller handla något annat än fisk. Vet inte hur jag ska tala om för sonen att det tyvärr inte blir mer limpa till frukost nu på ett tag, eftersom vi inte har plats i frysen för bröd längre. Men lite torsk på morgonkvisten kanske också går bra?

Läst: Till längtans försvar av Owe Wikström

Hur kan man egentligen motstå att läsa en bok som heter "Till längtans försvar eller vemodet i finsk tango"? Det går ju liksom inte. Inte när man står med båda fötterna djupt nedgrävda i den nordiska myllan. När man längtar till ljuset, sommaren, värmen. Och när det är sommar längtar man till hösten och lite lugn och ro, eftersom den efterlängtade sommaren kan vara så stressig ibland. Alla nordbor är väl inte sådana, men jag är det definitivt. Så jag var ju tvungen att läsa den här boken.

Det är en fin bok. En sådan där bok som nästan kräver att det finns någon annan i närheten som man kan läsa vissa stycken högt för. Det är mycket behagligt att få läsa om vemod, allvar och vårt behov av andlighet utan att hela tiden pådyvlas den där krampaktiga positiviteten som återfinns på så många andra håll. Det är okej och nödvändigt att vara allvarlig ibland. Och att längta efter något med ett vemod som nästan gör ont kan göra gott.

Så det känns bra att läsa den här boken. Jag känner mig stärkt av lite allvarlig eftertanke och att få bejaka min vemodiga längtan efter exempelvis mitt hus på landet. Man måste faktiskt inte alls vara hysteriskt glad hela tiden för att vara lycklig.

Brev till Gud

Hej Gud!

Du får ursäkta det familjära tilltalet, men jag vet inte hur jag ska säga annars. "Käre" känns inte riktigt bevämt och "bäste" är alldeles för formellt. Det får bli "hej", helt enkelt.

Du och jag har ju inte alltid varit överens genom livet. Jag tänkte att det kunde bli ändring på det. Jag är villig att räcka ut en hand till försoning. Det handlar inte om förlåtelse, det är jag inte redo för än och jag är tveksam till om jag någonsin blir det. Jag nöjer mig med försoning.

Att jag lever ett hyfsat liv och att jag har ett barn har jag inte direkt dig att tacka för. Jag tackar läkarvetenskapen. Hade jag lagt mitt liv i dina händer hade jag varit död nu. Min son hade aldrig fötts. Det är det jag har emot dig, det vet du. På ett sätt kan jag tycka att du är skyldig mig en del. Du gjorde mitt liv till ett helvete under en tid. Tur att det finns duktiga läkare som inte förlitar sig på högre makter.

Men nog om det. Jag begär egentligen inte särskilt mycket. Jag klarar mig rätt bra på egen hand nu. Jag ligger ingen till last. Jag kanske inte alltid har gjort de bästa valen i livet, men det har varit mina val, även om jag vid vissa tillfällen har varit alldeles för influerad av människor som kanske inte alltid förstod vad det var jag behövde. Men jag tror jag har dragit en del lärdom, om det nu kan vara någon tröst. Sedan finns det ju såklart en hel massa saker som har hänt som jag inte alls kan förstå vitsen med. Jag tror du vet vad jag menar. Dina vägar ska ju vara outgrundliga och det kan jag verkligen skriva under på.

Jag befinner mig väl någonstans mitt i livet, rent statistiskt. Fast inte riktigt. Jag tänker nämligen bli 100, minst. Så därför räknar jag helt kallt med att jag har ganska många år kvar. De åren vill jag leva i lugn och ro. Jag vill ha sinnesfrid. Ingen mer turbulens, tack. Du borde kunna hjälpa till lite med det. Helst vill jag ha ett litet hus på landet där jag i lugn och ro kan leva och kanske odla en trädgård. Jag skulle gärna förtjäna mitt uppehälle genom att skriva något. Eller göra något annat kreativt. Jag behöver inte bli rik, men jag vill gärna ha så jag klarar mig hyfsat. Jag vill ha goda vänner på lagom avstånd, som jag kan hälsa på och som kan hälsa på mig. Kunna göra en resa då och då när jag behöver nya intryck. Och ett bibliotek, gärna med öppen spis, där jag kan läsa och dricka te på vintern. Om det finns en sjö i närheten är det ett stort plus. Och glöm inte skogen. Det måste finnas skog.

Att jag och de som står mig nära ska få vara friska och ha hälsan är väl så självklart så jag knappt behöver skriva det. Det hoppas jag att du förstår. Inga mer sjukhus för mig, tack.

Självklart önskar jag också att allt går bra i livet för min son. Det har ju inte direkt blivit lättare att växa upp. Nu för tiden är det väl mer tur än skicklighet om man klarar tonåren utan större men. Hur tänker du där egentligen? Jag kommer naturligtvis att göra allt jag kan för honom och mer därtill, men om jag behöver extrahjälp, kan jag räkna med dig då? Han har ett gott och oförstört hjärta, låt honom få behålla det. Du kan säkert ha nytta av det en vacker dag.

Det är väl egentligen inte för mycket begärt, eller hur? Jag tycker faktiskt inte alls att jag gapar efter för mycket. Jag tycker till och med att jag har gjort mig förtjänt av det, på sätt och vis. Så har vi en deal, eller?

Jag vet inte riktigt hur jag ska underteckna det här. "Din ödmjuka tjänare"? Glöm det. "Din undersåte"? Nänä. Jag skriver bara:

Hälsningar
Helena

Ett gott dagsverke

Nu har jag ägnat två dagar åt att fixa till sonens rum och det blev riktigt fint. Jag tror att han är nöjd, även om han just nu är för cool för att ge stående ovationer. Funderar på om jag skulle försöka tvinga honom till det. Desperat mamma söker tacksamhet. Hur som helst, det tar lite tid att röja, för att inte tala om det där med att skruva Ikea-möbler. Så många Billy ja har skruvat ihop i mina da'r, så borde jag kunna göra det i sömnen. Men de hade ändrat lite på några detaljer sedan sist, upptäckte jag. Inte ens en Billy får vara var det alltid har varit. Nu har i alla fall min teen-to-be ett rumt helt (nästan) i svart-vitt, precis som han har önskat sig. Det som fattas är ett par ramar för att rama in några affischer. En tur till Ikea igen, alltså.

Eftersom jag är i fixartagen har jag börjat fundera på hur jag ska transformera mitt arbetsrum/familjens skräprum till det ultimata kontoret. Det kräver lite mer än en tur till Ikea. Det här rummet kräver till exempel ny färg på väggarna. Innan vi flyttade in tillhörde det här rummet en tonårstjej med för fria händer, har jag en känsla av. Tre väggar är nämligen rosalila och den fjärde är svart. Det är inte särskilt snyggt. Ett lite större projekt, med andra ord.

Men jag är på gång när det gäller inredning, känner jag. Kan vara att jag med stor spänning väntar på vår nya soffa. Börjar man ändra i ena änden, får man helt plötsligt en massa idéer i den andra.

Kan man ta det lugnt nu?

Alla mina stress- och pressjobb med för snäva deadlines är klara och ivägskickade. Jag hann. Nu ska jag slappa ett tag. Beacuse I'm worth it. Om det inte vore så att det fanns risk för att det dyker in en fyra-fem elvaåringar här om bara en liten stund, skulle jag kliva in i badrummet för en alldeles egen spastund i en timme eller så. Jag får avvakta ett tag och se vad som händer. Med lite tur kanske de åker iväg till en skateboardramp eller något i stället.

Om jag har tur kan jag alltså om en timme eller två kliva ut ur mitt badrum som en ny människa. Eller åtminstone med ny hårfärg och alldeles oerhört välpeelad och insmord från topp till tå. Då hoppas jag att någon annan tar eftermiddagspromenaden med hunden (man kan ju alltid drömma), medan jag själv sjunker ner i fåtöljen och kollar på film. Eller bläddrar i en glassig tidning. Så skulle jag vilja att min eftermiddag blev idag.

Det kommer inte att bli så. Vårt hem är ett slagfält just nu. Att ramla ner i en fåtölj och bara slappna av kräver en hel del skygglappar. Till exempel måste man bortse från att fåtöljen just nu är fylld av ett tvättberg av sällan skådat slag. Den som får lite tid över (exempelvis jag just nu) borde verkligen dammsuga. Det var nämligen väldigt länge sedan någon (jag) gjorde det. Jag skyller på att vi faktiskt har beställt en ny soffa och att jag ska städa som bara den när den kommer. Fast det är drygt två veckor kvar. Det hinner bli väldigt, väldigt dammigt innan dess. Men det är så himla trist att städa bland möbler som bara ber om att få bli utslängda. Om ett par veckor, alltså. Då kommer vårt hem att för en dag eller två vara rena drömmen. Sedan har vi antagligen hunnit stöka till igen och allt är som vanligt.

Slapp helg

En helg i huset på landet igen. Den här gången utan några som helst måsten. Sonens bästis var med oss hela helgen och det är underbart att se när just de här 11-åringarna är tillsammans, eftersom de känner varandra så väl och tycker så mycket om varandra att de faktiskt inte gör sig till ett dugg. Det blir ju så mycket roligare då. Annars börjar kraven på coolhet dyka in och det är ibland ganska plågsamt att se som förälder. Fast jag vet hur det var. Det hjälper inte ett dugg att mamma säger att man duger som man är, när man själv vet att man är helt fel.

Jag borde förstås ha jobbat mer i helgen. Jag har lite för mycket att göra de närmsta dagarna och det hade varit väldigt bra om jag gjort undan en del i helgen. Så det blir till att jobba sent ikväll. Och det hade jag inte varit rustad för om jag inte slappat i soffan i världens mysigaste hus och läst veckotidningar i stället för uppbygglig litteratur. Eller jobbat mig trött och sur.

Läst: The Foolish Immortals och Kärlek, låt mig inte hungra av Paul Gallico

Två på en gång alltså. Jag har en liten Gallico-samling som jag har inhandlat på diverse antikvariat och loppisar och jag gillar dem. Det är ofta små fina berättelser, även om de kan kännas lite gammalmodiga ibland. De är ju skrivna på de ålderdomliga 50- och 60-talen, gubevars.

The Foolish Immortals handlar om losern Joe Sears, som hankar sig fram på diverse småjobb, men drömmer om det stora genombrottet. När han läser en artikel om den stenrika Hannah Bascombe, åldrad arvtagerska som har allt. Nästan. Hannah har ingen lust att dö och ge skattemyndigheterna som hon är i ständig strid med fritt fram. Hannah har inga arvtagare och kanske skulle hon vilja skiljas från en liten del av sina enorma tillgångar om hon fick det hon helst ville ha? Sagt och gjort, Joe läser sin Bibel och klurar ut en plan på hur man säljer in evigt liv till en ensam gammal kvinna. Som ett svar på alla hans böner träffar han Ben-Isaac, nyanländ från Polen, men med hågen styrd mot Israel där han ska försöka leta upp sin släkt. Av släkten i Polen finns ingen kvar efter kriget och trots att Ben-Isaac är ung och vacker, så har han den erfarenhet som bara en som sett för mycket kan ha. En perfekt representant för en av Israels stammar som härstammar från de gamla patriarkerna som enligt Bibeln blev flera hundra år gamla.

Ett sällskap ger sig så iväg till Israel för att söka efter livets träd. Väl där blir det inte riktigt som Joe tänkt sig och efter ett tag är det inte lika tydligt längre vad det är de letar efter. Men det finns mycket man kan hitta i Israel.

Historien är som en liten saga och den är rätt söt, även om den är kryddad med lite fåniga hårdkokta fraser, främst från Joe, som i mina ögon är den typiskt vilsna losern i någon gammal 50-tals film. Men även han hittar något i Israel, även om det inte var det han trodde.

Den andra då, Kärlek låt mig inte hungra. Den utspelar sig på en cirkus. Av någon anledning gillar jag cirkusromaner. Här finns alla möjliga sorters människor med alla möjliga olika nationaliteter och kvaliteter. Rose kommer till cirkusen tillsammans med en av clownerna. Hon är ensam i hela världen och har ingenstans att bo, så en cirkusvagn är rena paradiset för henne. Det handlar inte om kärlek, det är bara ett praktiskt arrangemang. Rose blir vän med den gamle djurskötaren mr Albert och blir vän med de flesta djuren, utom den kvinnohatande elefanten. Hon blir också förälskad i Toby, konstryttaren i en cirkusadlig familj som ser ner på sådana som Rose, som anser vara en simpel hora.

I England, där cirkusen har sin hemvist, är det trögt att locka publik. Cirkusdirektören tror att det beror på att folk sitter hemma och glor på sina TV-apparater i stället. Han bestämmer sig för att ta cirkusen dit där inte TV:n har nått ut än och valet faller på Spanien. På den spanska landsbygden har inte folk TV, där kommer de att vilja gå på cirkus.

I Spanien inträffar en katastrof som slår undan benen på cirkusen för alltid. Alla artister sticker därifrån, men djuren hålls kvar av de spanska myndigheterna. Kvar är även Rose, Toby, mr Albert och Janos, dvärgen, för att ta hand om djuren. Hårda tider stundar och de tvingas till både det ena och det andra för att få pengar till mat för deras stackars hungrande djur.

Jag vet inte riktigt varför jag gillar Gallico, jag gör det bara. Det är annorlunda på något sätt. Och fint. Och medmänskligt. Kärleksfullt. Feelgood-böcker, mer eller mindre, även om den termen nog inte var uppfunnen när de skrevs.

Batteriladdarhelg

Jag har inte varit på sådär alldeles strålande humör på sista tiden. Det har väl till viss del berott på mycket jobb, vilket i sin tur leder till ett allmänt förfall runt omkring en när man inte hinner med så mycket annat. Och att jag knappt har hunnit lämna Torslanda på sex veckor. Det blir lite instängt. Att det har regnat och blåst oavbrutet sedan i början av augusti gör också sitt till.

Men nu i helgen åkte vi till huset på landet och nu är alla batterier laddade, om man nu får uttrycka sig så floskelaktigt. Även om vi hade saker att göra där också. Men nu är det gjort och vi kunde åka därifrån och känna att vi inte lämnat en massa ogjort bakom oss och det är alltid fint. Exempelvis har vi nu ved för flera år framåt. Sonens bästis var på besök, vädret var alldeles osedvanligt höstvackert och precis allt var faktiskt bra.

Ska man reta upp urinvånarna eller inte?

Här där jag bor nu talar vissa i lokalbefolkningen en ganska bred dialekt. Det är helt ok, det gör man där jag kommer ifrån också och det gör mig inget alls, så länge man bara pratar. Men när man börjar skriva på dialekt, då far språkfascisten i mig. När det dessutom är sonens lärare som skriver på talspråklig dialekt, då bli jag riktigt sur.

Här nere i väst har man en oerhört tröttsam vana att säga "denna" och "detta" i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Gärna följt av ytterligare en bestämd form som i "denna veckan". Det låter ju inte riktigt klokt, men man får väl ta det som en dialektal charmighet. Men när det på sonens matteläxa står "Denna läxan ska lämnas in senast fredag", då är det inte särskilt charmigt längre. Då är det grammatiskt inkorrekt och när det dessutom är skrivet av den person som ska bedöma min son i svenska tycker jag att det är katastrofalt illa.

Jag vet inte om jag ska vara stöddig morsa och näpsa läraren om det här eller om jag ska ligga lågt och nöja mig med att i alla fall se till att min unge lär sig skriva rätt.

Den sista färden

Igår gick den sista turen för Simon till veterinären. Och jag fick åka hem själv. Jag fick lägga min kanske lite romantiska dröm om att han skulle få somna in i lugn och ro hemma, allra helst i min famn, åt sidan. Det hade han säkert gjort förr eller senare, men det hade varit en alldeles för plågsam väg dit. Nu fick det bli så här. Och även om just den här veterinärkliniken hade gjort sitt bästa för att piffa upp sitt avlivningsrum med levande ljus, pappersnäsdukar och en mjuk filt på bordet så hjälper det inte. Det är i alla fall alldeles för jävligt.

Det var ju inte första gången för mig. Men av någon anledning den värsta. Nästan 16 år tillsammans. Det har hänt ganska mycket under de 16 åren. Han har funnit sig i det mesta. Barn, hundar, flyttar och alla andra jävligheter man kan utsätta små katter för. För liten var han hela livet. Maxvikten när han var i sin glans dagar nådde aldrig över 3,5 kg. En riktig bästis. Och den mjukaste av dem alla. Jag sörjer. Sonen sörjer.

Vi ska i alla fall ha tillbaka askan och regelrätt begravning kommer att ske vid huset på landet. Jag har tänkt mig under äppelträdet på baksidan.