Två på en gång alltså. Jag har en liten Gallico-samling som jag har inhandlat på diverse antikvariat och loppisar och jag gillar dem. Det är ofta små fina berättelser, även om de kan kännas lite gammalmodiga ibland. De är ju skrivna på de ålderdomliga 50- och 60-talen, gubevars.
The Foolish Immortals handlar om losern Joe Sears, som hankar sig fram på diverse småjobb, men drömmer om det stora genombrottet. När han läser en artikel om den stenrika Hannah Bascombe, åldrad arvtagerska som har allt. Nästan. Hannah har ingen lust att dö och ge skattemyndigheterna som hon är i ständig strid med fritt fram. Hannah har inga arvtagare och kanske skulle hon vilja skiljas från en liten del av sina enorma tillgångar om hon fick det hon helst ville ha? Sagt och gjort, Joe läser sin Bibel och klurar ut en plan på hur man säljer in evigt liv till en ensam gammal kvinna. Som ett svar på alla hans böner träffar han Ben-Isaac, nyanländ från Polen, men med hågen styrd mot Israel där han ska försöka leta upp sin släkt. Av släkten i Polen finns ingen kvar efter kriget och trots att Ben-Isaac är ung och vacker, så har han den erfarenhet som bara en som sett för mycket kan ha. En perfekt representant för en av Israels stammar som härstammar från de gamla patriarkerna som enligt Bibeln blev flera hundra år gamla.
Ett sällskap ger sig så iväg till Israel för att söka efter livets träd. Väl där blir det inte riktigt som Joe tänkt sig och efter ett tag är det inte lika tydligt längre vad det är de letar efter. Men det finns mycket man kan hitta i Israel.
Historien är som en liten saga och den är rätt söt, även om den är kryddad med lite fåniga hårdkokta fraser, främst från Joe, som i mina ögon är den typiskt vilsna losern i någon gammal 50-tals film. Men även han hittar något i Israel, även om det inte var det han trodde.
Den andra då, Kärlek låt mig inte hungra. Den utspelar sig på en cirkus. Av någon anledning gillar jag cirkusromaner. Här finns alla möjliga sorters människor med alla möjliga olika nationaliteter och kvaliteter. Rose kommer till cirkusen tillsammans med en av clownerna. Hon är ensam i hela världen och har ingenstans att bo, så en cirkusvagn är rena paradiset för henne. Det handlar inte om kärlek, det är bara ett praktiskt arrangemang. Rose blir vän med den gamle djurskötaren mr Albert och blir vän med de flesta djuren, utom den kvinnohatande elefanten. Hon blir också förälskad i Toby, konstryttaren i en cirkusadlig familj som ser ner på sådana som Rose, som anser vara en simpel hora.
I England, där cirkusen har sin hemvist, är det trögt att locka publik. Cirkusdirektören tror att det beror på att folk sitter hemma och glor på sina TV-apparater i stället. Han bestämmer sig för att ta cirkusen dit där inte TV:n har nått ut än och valet faller på Spanien. På den spanska landsbygden har inte folk TV, där kommer de att vilja gå på cirkus.
I Spanien inträffar en katastrof som slår undan benen på cirkusen för alltid. Alla artister sticker därifrån, men djuren hålls kvar av de spanska myndigheterna. Kvar är även Rose, Toby, mr Albert och Janos, dvärgen, för att ta hand om djuren. Hårda tider stundar och de tvingas till både det ena och det andra för att få pengar till mat för deras stackars hungrande djur.
Jag vet inte riktigt varför jag gillar Gallico, jag gör det bara. Det är annorlunda på något sätt. Och fint. Och medmänskligt. Kärleksfullt. Feelgood-böcker, mer eller mindre, även om den termen nog inte var uppfunnen när de skrevs.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar