Häromkvällen pratade jag och sonen mode. Det är ett ämne som dyker upp allt som oftast här hemma, eftersom den yngste familjemedemmens habegär är oändligt när det gäller mjuka paket. Jag vet inte riktigt var det där kommer ifrån. Visserligen har jag en i mitt tycke rätt välfylld garderob som ska gallras vilken dag som helst, men jag handlar numera minimalt och bara efter lång betänketid. Impulsköpens tid är förbi, hoppas jag. Men sonen, han letar på nätet efter de rätta märkena och visar och suckar längtansfullt. Han har bra smak, inget snack om den saken. Dyr och exklusiv smak.
Vi pratade bland annat vinterjacka. Förra vintern köpte jag helt på eget bevåg en i mitt tycke fullt duglig vinterjacka till honom. Till ett mycket bra pris på rea på Lindex. Den är tillräckligt stor för att nog kunna bäras den här vintern också. Något jag påpekade när han började prata snowboardjacka. Dyr snowboardjacka med häftigt märke. Jag har sedan dess fått höra massor av subtila argument om varför det nog inte alls går att ha den där trista Lindex-jackan. Bland annat att den inte går att hänga upp i skolan eftersom hanken har gått sönder. Jag sa att jag kan laga den. Men jag tror inte vi har haft vår sista diskussion om den här jackan än.
När jag gick i femman tror jag inte att det där med kläder var så himla viktigt. På 70-talet såg alla ungar likadana ut. Jeans och collegetröja, liksom. Men klädterrorn kom sedan. När coolaste tjejen visade upp sig i nya Puss & Kram-jeans. De var annorlunda. Mycket häftigare än de där Wrangler och Lee som alla hade. Sedan kom Gul & Blå-terrorn. Man var ingenting utan Gul & Blå-jeans. Jag hade aldrig vare sig Puss & Kram eller Gul & Blå. Jag vågade helt enkelt aldrig gå in i någon av de butikerna. Jag var töntig och ful och därinne fanns bara plats för de snygga och coola. Om e-handel hade funnits i mina tidiga tonår hade det antagligen förändrat mitt liv ganska så drastiskt till det bättre. Det finns få saker som är så förödande för självkänslan som att känna att alla andra är rätt, medan man själv är fel. Naturligtvis är det helt åt helvete att så mycket av självkänslan ska sitta i ett par jeans av rätt märke. Men det var så och sedan kan man tycka vad man vill om det.
I sonens fall är det lite annorlunda. Han är visserligen bara 11 (i alla fall snart), men han letar redan efter en stil. Han vet hur han vill se ut och det är inte klasskompisarna som är stilmodeller. Han går lite längre än så. Det är idrottsstjärnor och popidoler som sätter ribban. Och det får gärna vara något som ingen annan har. Något som är speciellt. Det är inte uniform som gäller bland kidsen nu. Och jag kan respektera det, även om mitt praktiska och ekonomiska jag försöker streta emot. Jag inte bara respekterar det, egentligen tycker jag att det är rätt kul att han är intresserad av hur han ser ut. Fast så ytlig får man väl inte riktigt vara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar