Fy f-n för vissa fotbollspappor

Min son är en fotbollskille. Han har spelat fotboll organiserat sedan han var fem och det är det roligaste han vet. Det är bra. Det är bra att barn idrottar och att de rör på sig. Framför allt är det bra att de har roligt.

I det lag han spelar i nu finns det dock element (läs: tränare, tillika pappor) som inte är intresserade av att barnen har roligt när de tränar. De är över huvud taget inte intresserade av andras barn. Någonstans på vägen har de missuppfattat det här med tränarrollen. Har man tagit på sig ett tränaransvar är man tränare för hela laget, inte bara sin egen unge. De anser att deras barn är viktigare och mer begåvade än andras och vill därför plocka ut de femton bästa killarna till ett eget lag i en annan klubb, så att de ska slippa medelmåttorna. De har redan börjat rekrytera sitt topplag i smyg. Dessa tränarpappor har utryckt klart och tydligt att de tycker att det är tråkigt att träna de som inte tillhör lagets toppskick och eftersom de inte kan gå ut och säga rakt ut att de skulle vilja att 30 grabbar slutar spela fotboll (för precis så är det), så gör de så här.

Det här är ett lag med många spelare, ca 50 stycken, så spannet blir givetvis stort. En del har spelat sedan de var små, andra har spelat ett halvår. Någonstans i någon klubbpolicy står det nämligen att alla är välkomna till klubben för att spela fotboll. Denna välkomnande anda råder alltså inte i verkligheten, inte hos alla.

Jag vet inte hur den klubb som är tänkt att "ta emot" denna elitsatsning kommer att göra det eller hur de resonerar. Vill en liten klubb i idrottsrörelse-Sverige ta emot tre dryga besserwisserpappor som tror att deras barn är blivande fotbollsproffs? Vill de ha ett lag som är stängt för nykomligar - såvida inte dessa nykomlingar "platsar"? Vill de ha med pappor att göra som uppenbarligen försöker kompensera sina egna misslyckade fotbollskarriärer genom sina barn?

Jag vet inte heller hur föräldrarna till de barn som kommer att få en förfrågan om att gå över till det nya laget resonerar. Kommer de att känna sig utvalda? Deras barn kanske trivs med att spela med sina kompisar i en klubb de känner till. Men sådant känslopjunk kan man givetvis inte ta hänsyn till, om man nu tror att man har en blivande pensionsförsäkring på gång.  

Och de killar som inte får en förfrågan om de vill följa med till den nya klubben. De som är ratade. De som mycket väl vet att de inte är bäst i laget, men som strävar efter att bli det. Som kämpar och sliter efter förmåga, för att de älskar att spela fotboll. De tränare som blir kvar - de som antingen inte har hål i huvudet eller har söner som är medelmåttiga - de kommer givetvis att göra vad de kan för att ta hand om dem och förhoppningsvis kliver nya förmågor fram ur föräldraleden. Men jag är ändå rädd för att några kommer att lägga av när turbulensen och bråken bryter ut. För så kommer det att bli, när alla förstår vad som håller på att hända bakom ryggen på dem.

Jag förstår egentligen ingenting. Jag trodde i min enfald att det var okej att spela fotboll för att det var roligt när man var 11 år och att det liksom var så det skulle vara. Att det var en bit kvar innan allvaret började och bänknötarna ska särskiljas från utespelarna. Att om man tog på sig en tränarroll i sitt barns lag så gjorde man det för att man gillade fotboll och ungar. Att det än så länge inte var så allvarligt, för allvarligt talat, hur stor är egentligen chansen att någon av det här 50 ungarna blir en ny Zlatan?

Tiden går

Tiden går väldigt fort ibland och det händer mycket. I alla fall i alla andras liv. Mitt är väl ungefär som det alltid ha varit. Åtminstone känns det så när man hittar gamla vänner och bekanta på Facebook och annorstädes. De har liksom blivit så vuxna, gör vuxna saker och har blivit så... gamla. Hos mig har det ju inte hänt så mycket och jag är väl ungefär som jag alltid har varit, eller? Det är märkligt. Ser t.ex att en som jag gick i skolan med har barnbarn. Barnbarn? Herregud, själv fick jag efter mycket om och men mitt första barn alldeles nyss. Eller för elva år sedan då, om man nu ska vara nogräknad. Och partyprissen som var ihop med en kompis till mig har fem barn nu. Fem! Hur har han hunnit med det? Det var ju inte så länge sedan vi var på krogen. Eller så var det kanske det. Det kanske var 25 år sedan, när jag tänker efter. Det är klart man hinner greja fem barn på 25 år utan att ens anstränga sig särskilt mycket.

Folk har blivit höga chefer, miljonärer och allt möjligt. Det är väl bara en sak som är säker, det man trodde var den absoluta sanningen när man gick på gymnasiet (och visste allt, för det gör man när går på gymnasiet), det stämde inget vidare. Man får liksom kasta sin fördomar på sophögen. Det blir folk av de flesta. Fast kanske inte den sortens folk man trodde. Och de som det inte blir folk av, de visar i alla fall inte upp sitt misslyckande på Facebook.

Bokmässa

Igår var jag på Bokmässan nästan hela dagen. Där fanns förstås massor av böcker, men också en hel massa kändisar av alla digniteter som fladdrade förbi till höger och vänster. Guillou och Ranelid kan man exempelvis inte undvika, hur mycket man än vill. De är överallt (fast dock aldrig på samma plats samtidigt). Jag försökte lyssna lite på Henrik Schyffert och Fredrik Lindström när det pratade inredning (och krängde sin inredningsbok), men det var för trångt och för dåligt ljud, så jag missade hälften. Jag fick veta att Fredrik Skavlan också är illustratör, vilket jag inte hade en aning om och att han inte kan rita hästar. Jag lyssnade på en kort intervju med Alex Schulman och en med Patrik Sjöberg.

Jag köpte till och med Patrik Sjöbergs bok, signerad. Det var på ren impuls. Jag gillade det han sa om barn och idrott och ledare inom ungdomsidrott. Jag gillar att han jobbar med BRIS. Det faktum att vi så sent som för några veckor sedan fick mail från sonens idrottsförening om att det förelåg en polisanmälan mot en ledare inom klubben för närmanden mot minderårig påverkade också. Och så blev jag säkert lite starstruck. Om man nu ska släpa med sig en autograf hem är det väl lika bra att det är från en världsmästare. Jag såg ju inte till de där nobelpristagarna som också skulle finnas på plats.

Sedan var jag helt slut. Blev tvungen att sitta ner länge och vila och fika med Anna från Örebro. Och gå och trängas lite framför Nina Hagens boksignering. Köpa så mycket böcker och tidningar jag orkade bära ut till bilen.

Det är jobbigt att gå på bokmässa, men fantastiskt kul. Kanske borde ta en sväng idag igen?

Jobba, jobba, jobba

Så himla mycket jobb det rullar in just nu. Fantastiskt roligt, hoppas det håller i sig. Men i morgon tar jag paus för att gå på bokmässan. Det ser jag verkligen fram emot. Ska utrusta mig med bekväma skor i år. Jag har för mig att jag blev lite för trött i fötterna förra året. Mycket knallande blir det en sådan dag.

Ska bara göra klart morgondagens jobb så att jag kan åka till mässan med gott samvete.

Varning för barn

Jag har en hund. En liten och som det har visat sig, ganska feg hund. Han är lite rädd för nästan alla som är större än han själv och som han inte känner igen. En tvååring är större än vad han är. På gatan där vi bor, bor också en mängd barn. Framfusiga, gapiga och rätt ouppfostrade barn. De springer gärna rakt på en gullig liten ´hund vilt skrikande "jag vill klappa". Det funkar inte så bra. Min hund morrar åt dem och om jag inte höll i honom skulle han säkert nafsa också. Jag avskyr den där tjutande horden ungar. Jag kommer snart att bli den där elaka tanten längst ned på gatan som fräser "ge fan i min hund, ungjävlar". Deras föräldrar kommer att hata mig. De är ju bara barn och nu för tiden måste man ju förstå att barn inte fattar någonting och därför måste få göra som de vill. Hela världen är deras lekplats, ända tills de kommer upp i 40-årsåldern så där.

Jag har bestämt för mig att när jag var liten fick man lära sig att inte gå fram till främmande hundar, eftersom man inte kan lita på en hund man inte känner. Gjorde man det ändå fick man nog skylla sig själv. Nu för tiden är det alltid någon annans fel om något skulle hända. Barn är ju alltid oskyldiga och föräldrar verkar inte ha någon som helst skyldighet att uppfostra sina telningar heller.

Jag tycker för övrigt inte att det är ett dugg gulligt med ungar som skriker på restauranger, tåg eller flygplan heller. Jag kan ta det om jag ser att föräldrarna gör vad de kan för att få stopp på det, men föräldrar som låter ungarna hållas och fritt störa andra kan jag bara inte med.

Mycket nu

Det känns som om det har varit lite mycket nu några dagar. Fotbollscup i helgen och som den fanatiska supporter man är till sitt eget barn missar man inte det. Det gick ganska bra, men när sista matchen snöpligt förlorades på straffsparker var sorgen i det närmaste avgrundsdjup. Det kunde nästan lika gärna ha varit en VM-final, så ledsna blev de. Men det går över. Och det kommer nya cuper.

Igår var en sådan där jobbdag när det fanns hur mycket som helst att göra. Jag gjorde nästan två dagars jobb på en dag så det blev lite sent igår. Men det gick bra och det kommer att bli ganska roligt att fakturera den här månaden också. Idag däremot ska jag försöka röja lite här hemma. Det ser ut som jag vet inte vad och inte blev det bättre av att det var studiedag igår och det var minst fyra ungar hemma här hela dagen. Det är lite grus i hallen skulle man kunna säga. Vi har knappt någon mat hemma heller, så jag måste handla. Och är det inte fotbollsmatch ikväll igen?

Armringar

Och så har jag gjort några armringar. Att bära en och en eller i flock.

Nu kanske jag snart öppnar affär

Blåsigt

Det blåser något alldeles infernaliskt just nu, även om det just nu faktisk också är lite soligt. Annars har det ju regnat en hel del också. Så jag har gett upp. De vita korta byxorna som har legat i sovrummet och väntat på att bli använda en gång till har åkt i tvätten och ska sedan förpassas till lämplig förvaringsplats i väntan på nästa sommar. Det är lite sorgligt.

Man blir så trött av blåst. Att jag är lite småförkyld gör väl inte saken bättre. Jag vill inte göra någonting nu. Jag vill bädda ner mig och vänta på att det går över. Gå i ide. Jag är ingen höst- och vintervän längre. Jag vill mest bara tända ljus, dricka the och läsa böcker. Om jag orkar. Annars går det bra med tidningar också. Jag har ett oläst exemplar av besserwissertidningen Hundsport liggande. Kanske ska ta tag i den. Alltid finns det något man kan reta upp sig på. 

Shopping

Igår var jag en sväng på Livstilssmässan i Göteborg och lyssnade på en föreläsning om attraktionslagen. Tog även en sväng inne på mässan, men jag blev inte så långvarig. Det var lite för mycket "jag talar med änglar och om du köper min magiska kristall kommer du att leva lycklig i alla dina dagar". Min skepticism slår till lite för mycket ibland i sådana ögonblick. Jag gillar inte riktigt att det blir sådan kommers på välbefinnande. Dessutom tror jag mässan hade fått tillnamnet "Hälsa- och Livstilssmässan". Det var dock slående hur många som stod och rökte utanför. Jag får inte riktigt det att gå ihop. Man går in och köper svindyra gojibär och dricker en slurk aloe vera-juice för att uppnå diverse hälsoeffekter och sedan går man ut och tar en cigg?

Jag gick en sväng på Indiska i Nordstan i stället. Jag spanade in ett par gardiner för några veckor sedan och det fanns kvar två längder med just det mönstret jag ville ha. Jade Jagger-tunikan jag klämt på lite tidigare fanns också kvar på reastången, plus en annan tunikaklänning, som trots sitt brokiga mönster inte alls fick mig att se ännu tjockare ut. För det facila priset av 50 kr, dessutom. En osedvanligt lyckad shoppingrunda i min favoritaffär. Det kanske var attraktionslagen som inverkade och gjorde att jag hittade precis det jag ville?

Utflykt

Jag sitter ju liiite för mycket hemma ibland. Det blir ju så när man jobbar hemifrån. Det är j fantastiskt skönt på många sätt och vis, men det är alltid skönt att komma ut lite också. Idag var jag bjuden på lunch hos Malin i Landvetter. Det vankades thailändsk fisksoppa. Fantastiskt gott och en trevlig pratstund. 

Så det blev en bra dag idag. Till slut. Det började nämligen inte så bra. Jag hade otroligt svårt att somna i natt av någon outgrundlig anledning, så när jag var tvungen att gå upp var jag helt slut och arg som ett bi. När jag sover dåligt brukar huvudvärken komma som ett brev på posten fram emot eftermiddagen och just idag skulle jag göra ett jobb med ganska tight deadline ikväll. Men. Jobbet var försenat och deadline senarelagd, solen sken och jag fick mig en trevlig utflykt och huvudvärken lyser med sin frånvaro. Det blir dessutom sushi till middag. En alldeles utmärkt start på helgen.

Älgjakt

Det är spännande värre ute i skogarna ibland. Igår, till exempel, när den lurvige på fyra ben och jag tog en promenad stötte vi på en älg i skogen. Det är ju inget ovanligt, särskilt inte om man har tillbringat åtskilliga timmar på hästryggen i oerhört viltrika marker, då hör älgar och sån't till vardagsmaten. Men den här var väl lite felplacerad invid ett motionsspår inklämt mellan några villaområden. Dessutom blev den rätt sur på min stackars hund. Den gjorde ett ganska ilsket utfall och jag befann mig helt plötsligt i den ganska absurda situationen att jag fick försvara min hund mot en vrång älg. Dino förstod som tur var att han inte är en älghund och pep iväg när jag släppte kopplet. Själv viftade jag och skrek för allt jag var värd och älgen tog sitt förnuft till fånga och insåg att jag kanske var ganska farlig. Den backade en bit,men blängde fortfarande farligt surt. Själva vände vi och tog samma väg tillbaka. Om älgen stod kvar och lurpassade på nästa intet ont anandes motionär förtäljer inte historien. 

Om soppåsar och annat nödvändigt

Den sista franska diskmaskinstabletten har använts idag. Officiellt slut på handfasta semesterminnen, alltså. Egentligen brukar jag inte köpa diskmedel som souvenirer när jag är utomlands, men när man hyr hus måste man införskaffa både det ena och det andra av praktiska skäl. 

Jag tror i och för sig att jag har några franska soppåsar kvar. Jag ska använda dem sparsamt och tänka på hur mycket bättre de franska soppåsarna är en de svenska jag har från ICA - de franska har nämligen en liten dragsko längst upp som gör att det ju är så mycket enklare att knyta ihop påsen. Oerhört fiffigt. Väntar med spänning på att få se dessa sofistikerade soppåsar i en livsmedelsaffär nära mig.

Annars tror jag att just det här med att köpa hushållsattiraljer är ett ganska bra sätt att hålla kvar semesterkänslan. Med det franska rengöringsmedlet i högsta hugg kan jag ju minnas hur det var att stå där i affären och med mina bristfälliga franskakunskaper försöka lista ut vad det är jag egentligen köper. Triumf varje gång det blir rätt. Minns med fasa hur jag irrade runt inne på den franska stormarknaden för ett par år sedan i jakt på propplösare. "Propplösare" ingick inte bland de franska glosor jag fick lära mig i skolan. 

Långtråkigt

Man måste ha det lite småtrist ibland, för att förstå när saker och ting är riktigt kul. Så jag har en sådan där prövodag idag. Inte särskilt mycket att göra - om man bortser från hushållsarbete som jag inte vill göra. Jag skulle kunna unna mig att lägga mig i soffan en stund och läsa en bok. Det skulle inte vara att vara lat, inte idag. Men jag har lite svårt att inte sitta upp och åtminstone försöka se ut som om jag jobbar, även om jag inte gör det. Det är egentligen slöseri med tid. Har man inget jobb just i eftermiddag, så har man inte. Då får man göra något annat. Det skulle jag säkert tvärsäkert säga till andra. Men när det gäller mig själv så måste jag liksom sitta på pass. Jag kan  ju missa något viktigt annars. Jag inser hur osedvanligt korkad jag är just nu. Så korkad att jag kanske får straffa mig själv med lite dammsugning.

Självtillräcklighet

Jag avskyr självtillräckliga, självgoda människor. Sådana som alldeles självklart anser att de vet bäst och blir oerhört förvånade om det skulle visa sig att någon i någon fråga skulle ha en annan åsikt. Sådana som utan att tveka det minsta lilla kör över andra och om de mot förmodan skulle notera att någon har tagit illa vid sig, rycker de bara på axlarna och tänker att det i alla fall inte var deras fel, eftersom de ju har rätt.

Man måste försöka lägga så lång avstånd som möjligt mellan sig själv och sådana människor. Det finns ingenting man kan göra åt dem, eftersom de inte tar åt sig någon kritik (de är ju ofelbara). Ur ren överlevnadssynpunkt måste man sticka så långt därifrån det bara går. Fast jag är ju en långsint jävel, så drömmen om att krossa och smula sönder under klacken finns där också. Så får man ju naturligtvis inte tänka om man är en God Människa, men jag tror att vrede är en drivkraft så god som någon. Mycket bättre än att vara liknöjd. Det hörs ju för övrigt på själva ordet, liknöjd kunde lika gärna vara likstelhet.

Sådana kanske inte helt uppbyggliga tankar har jag ibland, särskilt när jag kör bil i några timmar och är alldeles för utlämnad till mina egna funderingar. Då är det tur för somliga att de inte råkar befinna sig på vägen samtidigt som jag. Framför min bil.

Fast jag kanske bara är avundsjuk. Jag kanske egentligen också vill vara sådär övertygad om min egen förträfflighet och inte fundera så mycket på om jag gör fel eller inte. Oavsett hur andra människor drabbas. Naturligtvis måste det vara alldeles underbart att gå genom livet och veta att man alltid har rätt. Och inte ens märka att det finns de som inte håller med.

Helg i huset på landet

Helgen har tillbringats i huset på landet. Vädret har varit alldeles underbart, varmt och soligt. Och jag har varit inomhus och städat. Inte så kul, men nödvändigt just den här helgen. Huset ska nämligen hyras ut en vecka och efter våra mellanlandningar och sporadiska besök under sommaren var städskicket kanske inte riktigt i uthyrningsbart skick. Insåg att det skulle behövas lite fönstertvätt också, men det får faktiskt bli en annan gång.

Inte riktigt en så avkopplande helg på landet som man skulle önska, alltså. Det började lite fel redan i fredags. Bilen var på verkstad och innan jag kunde hämta den, utfodra barnet, rasta hunden och allt det där som ska göras var vi några timmar senare än vad jag hade räknat med. Fredageftermiddag + Göteborg = lite för mycket trafik om man har bråttom. Det fick bli en omväg över Uddevalla - Trollhättan, som visade sig inte vara omväg alls. Det gick nästan lika fort att köra den vägen som att köra genom Göteborg en bra dag. Jag har alltså skaffat mig en alternativ resväg och det är inte så dumt. Variation är alltid bra. Jag hade dessutom utrustat bilen med en gammal samlings-CD med hårdrocksklassiker. Och det är alldeles utmärkt när man är lite stressad.

Läst: Jag älskar dig inte av Christina Stielli

Lotten och Per lever ett lyckligt familjeliv i villaidyllen. Per tjänar bra med pengar på fint jobb på NK, Lotten är lärare och tar hand om barnen, hemmet och sopar banan för Per. Ända tills Per säger lite sådär bara, att han inte älskar henne längre. Och så en dag går han.

Lottens värld rasar samman. Hela hennes liv har under många år kretsat kring att göra allt för Per och utan honom är hon ingen. Fast hon måste. Hon måste ta hand om barnen, som naturligtvis också blir förtvivlade. Hon faller ner i en djup depression och klarar tillvaron med hjälp av den goda grannen Lou, bögkompisen Bosse och brorsan Hasse. Saken blir inte bättre av att hon får reda på att Per har träffat en annan. Men det är ju inte så konstigt. Det är ju något allvarligt fel på henne. Så måste det ju vara. Att Per är värsta skitstöveln rakt igenom är en annan femma.

Till slut lyckas Lotten i alla fall uppbåda lite jävlaranamma och får tillbaka lite självkänsla igen. Hämnden på Per blir ljuv och slutet gott, allting gott.

Fast inte riktigt, va? Första halvan av boken som mest rör Lotten avgrundsdjup grät jag mig igenom. Jag kunde verkligen känna det där nattsvarta mörkret, jag vet precis hur det är att sitta i den där bubblan och inte klara av att se ut och det vara bara ren ångest alltihop. Inte den minsta lilla feelgood-läsning. Sedan vet jag inte riktigt vad som hände. Det började kännas som om Lotten trots allt hade det ganska bra. Hon tappade aldrig greppet inför barnen, var en supermamma hela tiden, grannen Lou är nästan för bra för att vara sann och sedan naturligtvis en bästa bögkompis som alltid ställer upp och ger ett litet manligt perspektiv på saker och ting, samtidigt som han är sådär tokrolig som heterokvinnors bögkompisar på film och i litteratur är. Kliché, eller? Hon går till och med ur skilsmässan med stärkt ekonomi. Hur ofta händer det? Mitt i allt eländet är Lotten alltså lyckligt lottad, jämfört med de flesta andra som hamnar i samma situation. Inte för att jag inte unnar Lotten ett gott liv, men det blir helt plötsligt lite för enkelt för att kännas trovärdigt.