Rapport från dödsriket

Om definitionen på död är att inte längre ha något liv, har jag varit död i flera veckor nu. Jobben väller in och varje gång jag precis avslutat något riktigt jobbigt och tänker att nu, nu ska jag pusta ut ett tag, dyker något nytt upp. Och min klåfingriga små tangentfingrar knappar glatt iväg ett "Visst, det tar jag!" fast jag stunden innan hade lovat mig själv att säga nej.

Det är naturligtvis bra att ha mycket jobb när man är sin egen. Det är liksom själva grunden för ens existens som egenföretagare, men det är dumt att försöka göra tre veckors jobb på en vecka. Det är faktiskt jättedumt. Det skulle jag ha sagt till vem som helst som hade frågat mig. Men det är precis så jag bär mig åt just nu. Bara den här veckan, så kan jag vila sedan.

Men sedan blir man ju smickrad också. Det kan ju vara så att det inte finns en enda vettig översättare att få tag på just nu, men jag vill ju gärna tro att jag får så mycket jobb på grund av att jag är så bra. Vilket jag inte kommer att vara om jag försöker göra för mycket på en gång.

Jag tröstar mig med att drömma om allt det där jag ska göra snart. När det har lugnat ner sig. När jag har tjänat lite extra och kan unna mig lite lyx. Alla filmer jag ska se när jag äntligen ligger i soffan och slappar igen. Eller åka på en spahelg. Jag läser dreglande alla annonser om spahotell. Det finns gott om dem här i närheten, så det behöver inte ens innebära en lång resa. Jag borde verkligen boka en spahelg nu på en gång. Because I'm worth it. Jag ska bara jobba lite först.

Killar är killar och tjejer är tjejer

Kollade lite på TV igår, för en gångs skull. Kvällsöppet, om genusperspektiv på våra förskolor, eller enligt vissa av debattörerna, avsaknaden därav.

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta när de sitter på fullt allvar och tycker att man ska säga "hen" i stället för "hon" eller "han" och att världen därigenom skulle bli så mycket bättre. Jag tror det är att förenkla en aning. De flesta ungar i förskoleåldern är mycket medvetna om vilket kön de har och det alldeles oavsett om föräldrarna har talat om det för dem eller inte.

Jag kanske är för gammal eller för dum eller för indoktrinerad av min egen uppväxt. Att inte se min kille som en kille känns bara idiotiskt. Det är väl bättre att göra sitt bästa för att uppfostra honom till en bra kille än att försöka göra något könsneutralt mähä av honom som något slags uppfostringsexperiment. Det viktigaste är att ungarna lär sig att alla är lika mycket värda, oavsett kön eller något annat. Det tycker jag att ungarna är bra på också. Jag tror skolan gör sitt jobb där, trots avsaknaden av särskilda genuspedagoger som ska "övervaka" barnens lekar (har man barn i förskoleåldern får man ju numera vara tacksam om det finns personal överhuvudtaget). Jag vill inte att staten ska lägga sig hur min unge leker på förskolan. Vill han leka med bilar, ska han göra det, vill han leka med dockor likaså. Det ska inte vara politik i det.

Barnuppfostran borde i första hand styras av sunt förnuft. Tyvärr råder det ju lite brist på det emellanåt. Vi bor mitt emot en lekplats och ibland kan jag förundras när jag ser småtjejer i sandlådan i kjol och kalasbyxor i stället för riktiga byxor som går att leka i. Att hindra sina barn att leka ordentligt genom att inte klä dem praktiskt är ju dumt så det finns inte. Så såg det inte riktigt ut på det mer könsneutrala 70-talet när jag växte upp. Kollar man på mina gamla lekisfoton är det inte alltid säkert att man ser skillnad på tjejer och killar. Vi har alla likadana skitfula rostbruna manchesterbyxor och polotröjor och hemmaklippta frisyrer. Oerhört praktiskt. Men vi var ändå rätt medvetna om vilket kön vi hade.

Läst: Death comes to Pemberley av P.D. James

Ingen mindre än deckardrottningen själv har alltså skrivit en uppföljare till Stolthet & Fördom. Sådant är ju helt livsfarligt, men varför inte?

Det har gått några år sedan Elizabeth och Darcy gifte sig. Elizabeth har intagit sin plats som fru på Pemberley med den äran och två små pojkar har det hunnit bli. Det är kvällen innan Pemberleys årliga bal och några nära och kära vänner är redan på plats, bland annat Bingleys (förstås) och överste Fitzwilliam. Det regnar och stormar ute.

Uppståndelse uppstår när en vagn närmar sig i full fart. Ut tumlar Lydia Wickham gastandes för full hals att hennes make är mördad. Lydia har inte bättrat sig under åren som gått och det mesta hon säger måste fortfarande tas med en nypa salt. Efter lite om och men lyckas man få ur henne att hon färdats i vagnen tillsammans med Wickham och kapten Denny, men att de båda lämnat vagnen och sprungit till skogs. En grupp med Darcy och Fitzwilliam i spetsen ger sig ut för att leta efter de försvunna officerarna och hittar en kraftigt berusad Wickham bredvid Dennys kropp, svamlandes att han dödat sin bäste vän.

Detta är alltså upptaken på vad man kanske skulle kunna kalla en mordutredning, men i en tid när det varken finns brottsplatstekniker eller brottsutredare blir det en ganska futtig utredning och rättegång, där allt egentligen bygger på vittnesmål.

De flesta personerna känns igen någorlunda från Stolthet & Fördom, även om Elizabeth här har en ganska tillbakadragen roll och faktiskt inte fäller en enda bitsk kommentar och det är ju lite trist. Huvudpersonen är Darcy, som funderar och tvivlar och tänker en hel massa. Men är gentleman rakt igenom gör vad som krävs för att rädda äran för dem han bryr sig om.

Några av de personer som inte hade särskilt framträdande roller i den urspungliga historien får här tillfälle att vika ut sig lite mer. Mrs Young, till exempel, som har ett mycket närmare förhållande till George Wickham än vad man kanske skulle kunna tro. Det görs ett par ganska snygga anspelningar på Övertalning och Emma också, som inte stör alls.

Men på det hela taget tycker jag inte att det är sådär jättekul. Storyn är rätt platt som mordhistoria sett. Det roligaste är faktiskt att återknyta bekantskapen med rollbesättningen från Stolthet & Fördom. Det enda jag inte köper är att Elizabeth fortfarande skulle känna ett sting av attraktion vid tanken på Wickham ibland. Det köper jag inte alls. Så korkad är inte Lizzy.

Man måste för övrigt inte ha läst Stolthet & Fördom innan, eftersom första kapitlet är en ganska föredömlig sammanfattning. Men det underlättar ju naturligtvis.

Har det redan gått en hel vecka?

Hoppsan, nu gick det undan. En vecka som bara försvann in i ett svart hål av stress och korrupta filer. Jag vet inte riktigt vad som hände. Det började jävlas på riktigt i onsdags och sedan rullade det bara på. Alldeles för mycket jobb på alldeles för få dagar och, som sagt, korrupta filer som krävde massor av workarounds och är jag äntligen fick till det kunde jag glädja mig åt att jag hade två till att ta hand om. Och det är få saker som kan få mig att tugga fradga så mycket som tekniskt strul. Särskilt inte när det från början har orsakats av någon annan. Då vill jag stänga dörren, dra ur telefonen och borra ner huvudet och inte titta upp förrän jag är klar. Att försöka gå ifrån och "vila" en stund gör mig bara ännu mer stressad. Att inte morra och fräsa om telefonen ringer tar nästan all min viljestyrka och självbehärskning. Och när man under sådana omständigheter ska försöka leva ett normalt vardagsliv som innefattar rastning av hund, väckning av barn, packning av ryggsäckar och alla sådana helt vanliga saker som helt plötsligt bara har blivit störande moment, ja, då blir jag inte så rolig. Vara sig att vara eller att träffa.

Men nu har det löst sig och allt är frid och fröjd igen. Förutom att jag såg John Gray på Skavlan i fredags. Och enligt hans, eeh, rätt så generaliserande teorier om män och kvinnor är ju män sådana att de vill dra sig undan "i sin grotta" när de är stressade medan kvinnor bara vill älta. Med tanke på hur jag betett mig under dagarna innan är jag alltså egentligen en man. Och John Gray är en jävligt idiotisk amerikan.

Typisk måndag

Just nu är jag lite trött på att ha mycket att göra (fast det ska bli kul att fakturera den här månaden). Jag skulle vilja ha lite tid att bara lata mig och läsa "Death comes to Pemberley". Att P.D. James har tagit sig an familjen Darcy och låter en mordhistoria utspela sig på Pemberley är ju alldeles strålande och precis det jag skulle vilja ägna mig åt i soffan, under en filt, medan någon hela tiden ser till att min tekopp fylls på med alldeles lagom varmt te.

Och så skulle jag behöva städa lite (igen och igen och igen). Folk som bor i det här huset har en tendens att dra in en jävla massa skit i hallen, rent ut sagt och det tycks inte hjälpa vad jag gör. Jag behöver en sådan där smart lösning för hallen som brukar vara med i diverse glassiga inredningsreportage, men vår hall är för liten och trång och jag har en känsla av att den kommer att fortsätta vara överbelamrad med kläder och skor vad vi än gör. Och jag tillhör dem som inte tycker det är någon idé att plocka i ordning om det ändå ser likadant ut igen efter en dag eller två.

Riktigt kallt och ruggigt är det just nu också. Trots att temperaturen inte ser så skräckinjagande ut när man läser av termometern inifrån är man färdig att frysa sönder när man går ut. En sådan där liten otäck vind med obehaglig havskyla har satt in. Vill ha torr och fin kyla, inte den där jäkla kustvarianten.

Och från sonens rum låter det bara "diggadiggadingdingding, här glider kingen in". Det kan driva en till vansinne om inget annat har hunnit göra det innan. Tack för det, Sean Banan.

Om det inte var så att jag försökte gå ner lite i vikt och dessutom måste kompensera lite för allt jag "unnade" mig i helgen skulle jag tröstäta massor just nu. Åh, vad gott det vore.

Läst: Lilla himlafågel av Joyce Carol Oates

I den lilla hålan Sparta blir en kvinna brutalt mördad. Hon heter Zoe Kruller och mycket kan sägas om hennes moral, men naturligtvis förtjänar hon inte att sluta sina dagar på ett sådant sätt. Det finns två misstänkta, den före detta maken Delray och älskaren, Eddie Diehl. Inget går dock att bevisa och ingen blir fälld för mordet, men att vara misstänkt för mord är tillräckligt för att hela livet ska ställas upp och ner. 

Det får Eddie Diehl erfara, som förlorar både jobb och familj, trots att han hela tiden hävdar sin oskuld. Den enda som inte överger honom är dottern Krista. Hon kan inte låta bli att älska sin pappa, trots att det är emot allt sunt förnuft. Åtminstone enligt Kristas mor. Och om inte Eddie är skyldig, så måste det väl vara Delray?

Det tror däremot inte Delrays och Zoes son Aaron. Han är övertygad om att Eddie har mördat hans mamma.

Historien berättas ur både Kristas och Aarons perspektiv. De kretsar runt varandra (eller det är väl mest Krista som kretsar runt Aaron) under sin uppväxt, med en slags skräckblandad fascination, men de får inte reda på sanningen förrän de är vuxna.

Det känns som en väldigt lång bok. Det händer egentligen inte så mycket. Allting är mest bara djupt tragiskt. Sparta är en mörk och dyster stad, som mest verkar befolkas av mörka och dystra människor med alkohol- och drogproblem. Alla mår dåligt. Ingen verkar ha något hopp om en framtid.

Jag gillar ju för det mesta Oates och det gör jag på sätt och vis nu också, men hälften så många sidor hade räckt. Och det är definitivt ingen av mina favorit-Oates.