Hoppsan, nu gick det undan. En vecka som bara försvann in i ett svart hål av stress och korrupta filer. Jag vet inte riktigt vad som hände. Det började jävlas på riktigt i onsdags och sedan rullade det bara på. Alldeles för mycket jobb på alldeles för få dagar och, som sagt, korrupta filer som krävde massor av workarounds och är jag äntligen fick till det kunde jag glädja mig åt att jag hade två till att ta hand om. Och det är få saker som kan få mig att tugga fradga så mycket som tekniskt strul. Särskilt inte när det från början har orsakats av någon annan. Då vill jag stänga dörren, dra ur telefonen och borra ner huvudet och inte titta upp förrän jag är klar. Att försöka gå ifrån och "vila" en stund gör mig bara ännu mer stressad. Att inte morra och fräsa om telefonen ringer tar nästan all min viljestyrka och självbehärskning. Och när man under sådana omständigheter ska försöka leva ett normalt vardagsliv som innefattar rastning av hund, väckning av barn, packning av ryggsäckar och alla sådana helt vanliga saker som helt plötsligt bara har blivit störande moment, ja, då blir jag inte så rolig. Vara sig att vara eller att träffa.
Men nu har det löst sig och allt är frid och fröjd igen. Förutom att jag såg John Gray på Skavlan i fredags. Och enligt hans, eeh, rätt så generaliserande teorier om män och kvinnor är ju män sådana att de vill dra sig undan "i sin grotta" när de är stressade medan kvinnor bara vill älta. Med tanke på hur jag betett mig under dagarna innan är jag alltså egentligen en man. Och John Gray är en jävligt idiotisk amerikan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar