Läst: Mansfield Park av Jane Austen

Det var ett bra tag sedan jag senast ägnade mig åt Fanny Price, så det kändes nästan som en helt ny upplevelse att återigen göra hennes bekantskap.

Fanny Price lever sina första barnaår i Portsmouth, som dotter i en ganska fattig familj. Hennes mor gifte sig av kärlek, inte pengar, och hennes lott i livet är nu att försöka föda sina barn i armod och med en drinkare till man. Hon sväljer sin stolthet och kontaktar sina systrar, som gjort lite mer strategiska livsval. En av dem kan numera titulera sig Lady Bertram och lever på ett gods i Northampton, Mansfield Park. Där finns också den tredje syster till Fannys mor, mrs Norris, som "bara" lyckats bli prästfru, men som gör sitt bästa för att bli oumbärlig på Mansfield Park. På hennes inrådan tar därför Sir Bertram emot Fanny för att hon ska få en lite bättre chans i livet och Fanny tvingas som åttaåring att lämna sin familj.

På Mansfield är det första Fanny måste lära sig att veta sin plats. Skulle hon mot förmodan vid något tillfälle glömma det, är mrs Norris aldrig särskilt sen med att tillrättavisa henne. Överhuvudtaget ägnar man sig åt en aningslös form av mobbning på Mansfield. Och vad kan stackars Fanny göra? Hennes lott i livet är att altid veta att hon inte är jämställd med sina kusiner och att vara tacksam för att hon har haft den oerhörda lyckan att få lämna sin familj. Den enda som behandlar Fanny någorlunda väl är hennes kusin Edmund och resultatet blir att Fanny älskar honom av hela sitt hjärta.

Barnen på Mansfield växer upp och den äldsta dottern, Maria, ska gifta sig med den något korkade, men rike mr Rushworth. Ormen i paradiset dyker upp i form av Mary och Henry Crawford, halvsyskon till byns prästfru. Henry Crawford är en rik slyngel som är van att få det han vill ha och den största triumfen är naturligtvis att ta det man inte får, så han börjar genast slå sina lovar kring den förlovade Maria, till hennes lillasyster Julias stora förtret. Mary har siktet inställt på äldste brodern Tom, som är arvtagare till Mansfield, men finner sig mot sin vilja mer attraherad av Edmund. Allt detta observeras av Fanny som är ganska klar över att syskonen Crawford inte riktigt är att lita på. Maria gör dock det hon bör och gifter sig med Rushworth, även om hon flirtat ganska skandallöst med Henry och när hon flyttar följer Julia med henne. Kvar att kurtisera för Henry finns då bara Fanny och eftersom hon inte visar några som helst tecken på att falla för hans charm, blir hon naturligtvis helt oemotståndlig för Henry. Han finner till slut till sin egen förvåning att han faktiskt blivit förälskad på riktigt och friar till Fanny, som förskräckt avvisar honom. Det faller inte i god jord hos övriga familjemedlemmar. Fanny är inte i en sådan situation att hon kan tacka nej till en sådan chans, är den allmänna uppfattningen, men Fanny framhärdar. Fanny skickas hem till sin familj i Portsmouth för att få lite perspektiv på saker och ting.

Naturligtvis ordnar det sig på slutet och alla får upp ögonen för hur skrupelfri Henry Crawford faktiskt är och hur lättsinnigt hans syster tar på allvarliga saker som äktenskapsbrott. De två ädla själarna Fanny och Edmund kan till slut förenas för gott och nästan alla får leva lyckliga.

Man kan inte annat än tycka om Fanny Price. Hon följer sitt hjärta, även om det ser ut att kosta och hon är stark i sin moraliska övertygelse, till skillnad från vissa andra i den här boken. Hon är den fula ankungen som till slut blommar ut till en strålande vacker svan. Av någon anledning, som jag som modern läsare har vårt att förstå, kan hon dessutom känna kärlek till några av de människor som i en modern historia hade traumatiserat henne för livet. Dock inte till mrs Norris. Ingen kan känna det minsta sympati med mrs Norris, vare sig på den tiden eller nu. En avskyvärd människa, helt enkelt.

Och så lite utrikespolitik

Att det sjuder av vrede i Egypten just nu torde inte ha undgått särskilt många. Stora delar av arabvärlden skakar och risken för att oroligheterna spider sig är stor. Det kan man läsa om i tidningarna och se på TV. Men det värsta av allt verkar ändå vara att några stackars svenska charterresenärer får åka till Teneriffa istället för till Egypten. Observera, de blir inte utan sol och bad, de blir ombokade till ett lite lugnare resmål. Det är ju förskräckligt, vart är världen på väg? Och skulle oroligheterna sprida sig till ett grannland, sig Libyen, så rör det som tur är inte oss i Sverige, eftersom det inte går några charterresor till Libyen. Vilken tur.

Utan arbetskamrat

Hunden är hos veterinären för att ta bort knölen i huvudet och det känns väldigt konstigt att vara helt ensam hemma. Han fattas och det är alldeles för tomt och tyst. Jag hoppas allt går bra och att han inte är för eländig när jag hämtar honom i eftermiddag. Med tratt och rakat huvud, antar jag. Stackarn.

Veterinärbesök

Jag tyckte att jag hade nog med veterinärbesök i våras, men idag var det dags igen. En liten äcklig kula har växt fram mitt på hundens huvud och den ser inte särskilt kul ut alls. Så idag var det dags att ta tag i saker och ting och vara en duktig matte och åka till veterinären. Som trodde att det var en tumör. Visserligen en godartad sådan, men tumör låter aldrig bra, hur godartade de än må vara. Den kanske skulle försvinna av sig själv om några månader. Men kan man påskynda försvinnandet och dessutom få ett klart besked om vad det faktiskt är, känns ju det så mycket bättre och det är för sådana här tillfällen man är kund hos försäkringsbolagen, så det blir operation på måndag. Här väntas inte, även om det kostar hela självrisken.

Och när jag stod i väntrummet och skulle få en tid för operationen, kom det in en farbror och sa att han skulle hämta sitt djur. Som jag då antog var ett djur som hade opererats eller något och som nu skulle få åka hem. Han fick en urna med sig. Usch och fy. Det kändes inte bra.

Polare i soffan

Läst: Persuasion av Jane Austen

Mitt Jane-projekt är igång och det känns så bra. Jag har glidit in i ett mystillsånd med vackra brittiska landsbygdsvyer, underbara gamla hus och berättelser där allt ordnar sig till slut. En sagovärld på sätt och vis, men en intelligent och smart sådan.

I Persuasion heter hjältinnan Anne Elliott, mellandotter till en fåfäng och kanske inte fullt så intelligent baronet. Familjen Elliott huserar på Kellynch Hall, men på grund av att man inte direkt anpassat mun efter matsäcken, tvingas familjen hyra ut sitt gods och flytta till ett billigare boende i Bath. Hyresgäst blir en amiral och hans fru. Det visar sig att frun har en bror, kapten Wentworth, som Anne känner mycket väl. Åtta år tidigare, när Anne var nitton år, förälskade hon sig i kapten Wentworth och de var förlovade, men förhållandet ansågs inte fint nog av hennes far och äldre syster och inte heller av familjens goda vän lady Russel, som tillsammans lyckades övertala Anne att bryta med Wentworth.

Blotta vetskapen om att Wentworth antagligen kommer att besöka trakterna igen väcker massor av känslor till liv hos Anne. Innan hon följer med sin far och äldre syster till Bath åker hon på besök hos sin yngsta syster Mary Musgrove, som är den enda av systrarna som lyckats bli gift. I Uppercross, där systern bor, umgås Anne med sin systers och svågers familj. Svågern har två yngre systrar, Louisa och Henrietta, och det blir många visiter, middagar och promenader. Och en dag kommer kapten Wentworth på besök tillsammans med de nya hyresgästerna på Kellynch Hall. Han verkar fatta ett visst tycke för systrarna Musgrove och blir en flitig gäst i Uppercross.

Efter många missförstånd och turer till Lyme och Bath kan Anne och Wentworth äntligen reda ut allting mellan sig.

Det är ju underbart bra. Jag läser på engelska eftersom jag inte vill gå miste om tonen, som jag inte är säker på bibehålls i översättning. Jag njuter till fullo varje ögonblick och det är tur att det här bara var den första boken i min omläsningsorgie, för nu ser jag fram emot nästa.

Att vara frisk är det enda viktiga när man är sjuk

Åh, vad jag har varit sjuk. Det var länge sedan jag var så sjuk sist och jag hade glömt bort hur jävligt det kan vara. Massor av obestämda obehagssymptom, illamående och sedan en massa otäcka utslag. Diagnos: bältros. Hur sexigt låter det? Men jag fick jättestora piller som jag ska ta fem gånger om dagen och de verkar fungera bra, för jag är på benen igen, om än lite darrig emellanåt.

Notering från en sjuksäng: När mamman/frun inte plockar efter övriga familjemedlemmar blir det väldigt rörigt hemma. Note to self: Måste bli hårdare med undervisningen om hur smutsiga strumpor transporteras till tvättkorgen. Den har uppenbarligen inte gått fram.

Ska man se något positivt med att bli väldigt sjuk under några dagar, så är det väl att mitt viktminskningsmål nästan nåddes på bara tre dagar. Det går undan när man fastar. Har dock en känsla av att jag snart äter upp mig igen och om jag inte vill fortsätta vara alldeles yr och skakig bör jag nog göra mitt bästa för att nå normala nivåer när det gäller näringsintag igen.

Fredagsränderna går aldrig ur

Nu är det fredag igen. Och fredagsstämning, även om jag arbetar ensam och inte har någon att snacka helgförväntningar med. Ja, kanske någon på FB, då, men det är inte samma sak. Men fredagskänslan är ändå djupt rotad i ens inre.

Den här fredagen kommer bästa svägerskan hit och vi ska äta tapas tills vi storknar. Jag har inhandlat diverse trevliga ingredienser och ser fram emot att börja pilla med alla små delikata läckerheter tillsammans med ett glas vin fram på eftermiddagen. Mitt viktnedgångsprojekt som den här veckan har gått ganska bra, kommer att få sig en törn. Men det är väl smällar man får ta. Det är ändå ganska långt kvar till badsäsongen. Jag kanske hinner ändå med lite god vilja. Det ser för övrigt bra ut inför helgen. Jag har stora förhoppningar på en alldeles utomordentligt trevlig helg.

80-talsmardrömmar

I min lokala ICA-butik kan man höra Neverending Story som något slags butikssoundtrack. Inte högt, men lite sådär i bakgrunden. Hela tiden. Oavbrutet. På repeat. Det har pågått i flera veckor. Hur står personalen ut? Varje gång jag kliver in får jag en inre bild av Limahl som liksom hänger med och stör hela tiden och det är inte alls roligt. Jag kommer antagligen snart att börja drömma mardrömmar om spretiga blonderade 80-talsfrisyrer. Jag tror inte att det här är bra för mig. Jag kanske måste åka och handla någon annanstans, bara för att slippa eländet.

Vårkänslor?

Nej, inga alls. Inte om jag ser ut genom fönstret i alla fall. Men postorderföretagen har vårkänslor så det räcker och blir över och just nu känns det som om jag blir överöst med reklam för fina sandaler och vippiga små klänningar. Och ha-begäret väcks. Just nu gäller det särskilt de här sandaletterna. Visserligen tycker jag ju att det är allra snyggast med riktigt höga och eleganta skor, men min vardag är inte särskilt glamorös just nu och lite lägre höjder är därför att föredra. Men det är inte bara årstiden som är fel, mina fötter är också just nu helt fel för snygga skor. Så bleka att man nästan bländas. Det är inte mycket att visa upp. Sorgligt, men sant. Vissa år har jag inte kunnat hejda mig utan köpt sommarskor redan så här års, men hur kul är det egentligen att ha skor som man får ha i garderoben ett halvår innan man kan använda dem? Och som vanligt saknas det inte skor i min garderob.

Ska jag ställa mig den där jobbiga frågan som handlar om vad jag egentligen behöver, så är svaret fortfarande lika urbota trist: inget. Jag är välförsedd. Det är fullt i skåpen. Ska något nytt in, får något annat åka ut. Det här trista förnuftstänket håller på att gå mig på nerverna. Tänk om jag tappar all kontroll och bara ger mig ut på total tokshopping?

Men en ny bikini skulle sitta fint till sommaren. Det har jag inte köpt någon på länge. Men det får vänta. Bara en veritabel masochist låter sitt blekfeta januarijag prova bikini.

Lite Övertalning

Så jag gjorde det igår. Började läsa om Persuasion. Det känns så bra. Jag vet vad jag får och jag vet att det är bra och jag kommer inte att besviket slänga boken ifrån mig en enda gång, utan när den är utläst kommer jag att ställa in den i bokhyllan och klappa lite på den tills vi ses nästa gång. Jag orkade visserligen bara två kapitel igår kväll, men blotta vetskapen om att jag och Anne Elliott ska umgås ett tag framöver gör att livet känns lättare.

Dear Jane

Jag har rätt gott om böcker hemma, de flesta lästa, men en hel del oläst finns det också. Jag tycker alltid att billiga böcker är fynd och dyker för det mesta ner i alla korgar med 3 pocket för 100 kr och liknande. Men nu känns det som om det var väldigt länge sedan jag läste något jag tyckte var riktigt bra. Jag känner att det är dags att tillskansa sig lite riktig läsglädje igen. Det var så länge sedan jag var en riktigt lycklig läsare. Så jag ska satsa på säkra kort ett tag och göra lite omläsningar i stället för att botanisera på den olästa hyllan. Såg någon liten snutt av den filmatisering av Emma som har gått på TV under julen och sedan såg jag filmen The Jane Austen Book Club för ett tag sedan och inser att det är dags för dear Jane igen. Jag funderar bara på vilken jag ska börja med. Jag tror det får bli Persuasion, eftersom det var den första jag läste. Den ingick som kurslitteratur när jag började läsa engelska på högskolan för en hel evighet sedan. På min Jane-hylla finns inte bara allt av Jane utan en del om Jane att gotta sig i också. För att inte tala om vad jag köpt på mig i DVD-väg. Det får bli ett Jane-projekt i år.

Läst: Nostradamus försvunna profetior av Mario Reading

En drogberoende zigenare annonserar i tidningen om att han har Nostradamus försvunna profetior, de som det påstås att han gömde undan innan sin död, att sälja. Han får två svar - ett från en man vid namn Achor Bale, skummis och medlem av ett urgammalt sällskap (naturligtvis måste det finnas ett sådant!) och ett från Adam Sabir, amerikansk författare som skrivit en bok om Nostradamus. Zigenaren träffar Acor Bale först i Paris, men får onda aningar, särskilt efter att ha sett att Bales ögon saknar ögonvitor. Han blir övertygad om att Bale har kastat det onda ögat på honom och flyr i stället till mötet med Sabir. Zigenaren inser att mannen med de onda ögonen är efter honom och att han troligtvis inte kommer att klara sig levande ur situationen. Han lyckas ge en kryptisk ledtråd till Sabir och flyr sedan, men hittas snart torterad och mördad i en gränd. Sabir får skulden för mordet och beger sig på flykt även han. Med hjälp av den lilla ledtråd han hann få hamnar han i ett zigenarläger där han träffar den vackra Yola, syster till mordoffret och Alexi, en släkting. De tre ger sig ut på jakt efter Nostradamus försvunna profetior för att få tag på dem före ögonmannen, som är en sällsynt skicklig och mordisk förföljare. Ett par franska poliser är dem hack i häl. Jakten går genom Frankrike, med en liten avstickare in i Spanien.

Det är som underhållningslektyr rätt OK. Föredömligt korta kapitel som gör att det går fort att läsa. Slutet blir dock lite platt, som det oftast blir när man jagar något stort. Vissa mysterier eller gåtor går ju bara inte att lösa på riktigt, eftersom det skulle skriva om historien alldeles för mycket. Därför är det egentligen väldigt dumt att läsa (och skriva) den här typen av romaner, eftersom det inte går att få till vettiga slut. Men några timmars förströelse bjuds man på, om man tar vissa saker med en nypa salt - exempelvis att det som Nostradamus sagt verkligen har slagit in. Och sedan får man en dos rejäla fördomar också. Zigenarna är romanens oskyldiga naturbarn, som lever efter sina egna regler. Så där sorglöst, liksom. Sabir får stå för tänkandet som den vite amerikan han här. Men står man ut med sådant så gör det väl inget om man läser den här boken.

Svärdet och spiran

Jag har tittat på TV och följ en serie. Det var inte igår. Jag brukar undvika allt som innebär att man måste titta i flera veckor, men den här TV-serien varade endast i två veckor, så det gick riktigt bra. Jag har alltså tittat på "Svärdet och spiran" och tyckt att det har varit ganska nöjsamt. Jag är rätt svag för historiska berättelser och jag läste boken någon gång för länge, länge sedan när den var helt ny. En riktig tegelsten, som numera finns i semesterbokhyllan på landet. Tunga äventyrsromaner passar bäst som semesterlektyr. Jag tror mig minnas att jag tyckte att boken var bra, men insåg när jag såg på TV att jag inte kom ihåg ett dugg. Det är ju synd, för då kan jag inte klaga på eventuella friheter som har tagits i TV-versionen. Men jag kanske ska läsa om den någon gång när jag har gott om tid - fast man blir oftast besviken när man läser om sådant man gillade när man var yngre och mer okritisk. Fast jag som nästan inte gillar någonting längre, borde kanske läsa lite mer okritiskt.

Det som dock slog mig redan efter första avsnittet vara att det var kvinnorna som var de starka och drivande och att männen, med några få undantag, mest utgjordes av gnälliga mesproppar - som mer än gärna överlät grovgörat på en kvinna. Och den antytt incestuösa relationen mellan William Hamleigh och hans mor (vars role model måste vara Lady Macbeth) - var det verkligen så i boken?

Hur som helst känner jag mig nästan lite duktig som faktiskt har lyckats se en hel TV-serie.

Mardröm

Troligtvis till följd av sent kaffedrickande igår kväll hade jag oerhört svårt att sova i natt. Det brukar bli så, i synnerhet nu när jag nästan har vant mig av med att dricka kaffe helt och hållet. Det slutade med orolig sömn och mardrömmar. Jag brukar nästan aldrig drömma mardrömmar, men nu drömde jag att en något yngre upplaga av min son blev kidnappad av en människosmugglarliga som stal barn för att sälja på en illegal adoptionsmarknad. Låter invecklat och det var det också. Jag tror det började med att någon försökte stjäla min hund - och det är illa nog - men det övergick alltså till barnstöld.

Jag vaknade med en känsla av att jag, trots att jag för det mesta är rätt fredlig av mig, nog inte skulle ha något emot att personligen se till att den som kröker minsta lilla hårstrå på mitt barns huvud får lida för det i all evighet. För en sådan varelse - att säga människa är för snällt - finns ingen nåd att få.

Fåfänga

Som så många andra ska jag börja ett nytt liv nu i år. Ett nyttigare, smalare, snyggare liv. Ett hälsosammare liv, brukar det flesta blygsamt säga, men vi vet ju alla att vi först och främst vill gilla det vi ser i spegeln, eller hur? Så viktminskning är det främsta målet, även om en och annan hälsoeffekt brukar smyga sig med på köpet. Om man går ner i vikt genom att äta bra mat, vill säga. Jag är alldeles för hungrig för att ge mig på dieter utan riktig mat och jag inbillar mig att det inte är särskilt hälsosamt heller med pulver och shaker och allt vad det nu är.

Nu är jag fortfarande alldeles för förkyld för att ens orka tänka tanken att jag ska motionera. så det slipper jag ett tag till. Och lite tröst behöver man om man inte känner sig riktigt bra, så den alldeles strikta dieten får vänta ett tag till. Jag smyger lite än så länge. Försöker dra ner lite här och där. Efter en och en halv dag känner jag naturligtvis ingen effekt, men jag tror det kommer. Nästa vecka, då kommer jag att vara redo för hard core-detox. Efter den tror jag att det börjar bli dags för lite BUS. Inte för att det har några som helst hälsoeffekter, men ser man inte lite, lite smalare ut om man inte är så där vintrigt mjölkvit?

Hört: Stråk av rött av Elizabeth George

Jag är ju inte så mycket för ljudböcker av någon anledning, men under långa bilresor är det perfekt. Den här tegelstenen på 22 CD-skivor har pågått ett tag och det har tagit ganska långt tid att ta sig igenom den. Det har krävts flera resor till huset på landet och lite till.

Det är ju Elizabeth George och således kommissarie Thomas Lynley. Lynley har precis förlorat sin fru och vandrar lamslagen av sorg längs kustleden i Cornwall. Han råkar hitta en pojke som fallit från en klippa vid klippklättring och naturligtvis är detta ingen olyckshändelse. Som vittne blir Lynley tvungen att stanna kvar i den lilla staden ett tag och tvingas mer eller mindre mot sin vilja att bistå den lokala polisen med lite hjälp. Hans trogna följeslagare Barbara Havers dyker också upp efter ett tag.

Det puttrar på under många timmar och det är en hel del stickspår. Det tar tid (22 CD-skivor!) och ett tag känns det som om de aldrig ska komma någonstans. Det är antagligen tur att jag har hållit på med det här under ganska lång tid, för det blir faktiskt rätt segt emellanåt. Jag tror att den här historien gör sig bäst i ett par lite mer nerskalade avsnitt på TV. Vilket antagligen finns. Och som jag kanske har sett också för den delen.

Själva historien är rätt invecklad och många gamla oförrätter kommer i dagen. Ingenting glöms i Cornwall. Ett plus för miljön, som trots att jag bara "hör" den får mig att vilja förlägga en semestertripp till Cornwall.

Äntligen vardag

Så är det igång igen. En ny termin och allt är vardag igen. Ganska skönt, tycker jag. Jag tror inte jag tyckte det när jag gick i skolan, men just nu känns det väldigt bra att jullovet är över. Det är ju mysigt och kul på alla sätt och vis med mycket ledighet och sonen hemma, men det blir inte så mycket jobb gjort. Nu är det dags att kavla upp ärmarna och sätta fart igen. Nu ska jag alltså ta tag i allt det där jag sparade lite fint till "efter nyår", det vill säga gjorde mitt bästa för att skjuta upp till en obestämd framtid. Dåligt samvete-listan. Det finns några springande punkter på den. Och några för evigt vilande och några som ska sparkas liv i. Något vettigt ska jag nog klara av att göra i år.

Ut med det sista pyntet

Jag städade ut julen förra helgen och tyckte att jag verkligen hade skannat av hela huset och fått med allt, för en gångs skull. Men idag upptäckte jag ett litet kvarglömt hjärta på gästtoaletten. Det är ett rött satinhjärta med vitt spetskant som det står "God Jul" på. Jag funderade som vanligt över varför jag hade hängt upp denna otroligt smaklösa tingest den här julen också. Varför den finns i min ägo är en gåta. Jag tror den har sitt ursprung i något fånigt julklappsbyte för max 20 kr på någon arbetsplats för länge sedan. Eller ett lotteri. Jag har i alla fall inte köpt den och jag hoppas att ingen av mina vänner har varit så taskiga att de har gett mig den. Och varför tycks ens estetiska blick grumlas så till den milda grad där någonstans i mitten av december att man hänger upp nästan vilket krimskrams som helst bara det är lite juligt?

Nästa jul ska jag bara sätta upp det allra smakfullaste pyntet. Jag funderade lite över det när jag slängde ut granen, vars pynt börjar se lite gammalt och slitet ut. Att nästa år ska vi ha den allra snyggaste granen (så att andra "oohar" och "aahar" när de kommer hem till oss) med bara otroligt vackert pynt, helst unikt handgjort sådant, en sådan där gran som jag inbillar mig att Ernst har. Full av fiffiga handgjorda saker gjorda av saker han hittar i skogen och lite överallt. Jag borde alltså sätta igång nu på en gång om jag ska hinna klart till nästa jul. Oddsen för att jag skulle göra det är dock ganska små. Det känns väldigt 2010 med jul just nu.

Förkylningskoma

Jag har en komahelg. Tur att det är helg, förresten, så jag slipper sitta framför datorn och låtsas att jag är jättesugen på att jobba. Jag gör absolut ingenting och vårt hem faller ihop runt omkring och det enda jag orkar göra är att titta på riktigt dåliga TV-program. Inte för att jag inte vill titta på bra TV-program, men de verkar lysa med sin frånvaro den här helgen. Dessutom har fjärrkontrollen en tendens att befinna sig alldeles för långt bort och jag orkar inte resa på mig för att hämta den. Det beror på att varje gång sonen kommer in i vardagsrummet slår han över till någon sådan där amerikansk skrik-och-spring-serie på en barnkanal och sedan går han igen. Utan att ge mig fjärrkontrollen.

Jag orkar inte ens läsa. Kan i och för sig bero på att jag håller på med en bok jag inte alls gillar och som jag bara blir sömning av. Som tur är fick jag en som heter Nostradamus försvunna profetior i födelsedagspresent och det låter som lite trivsam och spännande verklighetsflykt av det fullständigt osannolika slaget. Om jag orkade läsa, alltså.

Så har ett år till gått

Då har man blivit ett år äldre igen. Det finns visst ingen hejd på hur gammal man kan bli och tur är väl det. Dagen till ära har jag dragit på mig min första förkylning på hur länge som helst. Jag är lite ynklig, faktiskt.

Viktiga behov tillfredsställda

Med julklappspengar brännande i fickan (inte på mig) begav sonen och jag oss till det stora köpcentret för att spendera. Sonen ansåg sig absolut tvungen att ha en ny mobiltelefon. Varför den gamla fullt fungerande inte dög gick dock inte att förklara. Varför man behöver ny telefon när man nästan aldrig ringer och endast skickar enstaka SMS är också en sådan där gåta utan svar som vuxenvärlden står villrådig inför. Men väl inne i den stora elektronikbutiken kan allt ändra sig. Ställd inför det faktum att man inte behövde köpa en ny Xbox-konsol för att köpa Kinect (vilket sonens föräldrar okunnigt avfärdat allt prat om Kinect med) var behovet av ny telefon som bortblåst, medan behovet av Kinect helt plötsligt livsavgörande. Familjen är alltså numera med Kinect. Vilket även krävde en total ommöblering i sonens rum för att skapa den golvyta som krävdes. Det kanske är bra det här. Inget mer stillasittande TV-spelande, åtminstone inte den närmsta tiden. Och han har lovat att gör en tjejavatar till mig.

Ett slut och en början

Nu är helgerna slut och jag är benägen att säga äntligen, även om det låter lite trist. Det barrande trädet ska ut och de jobbigt röda gardinerna ska ner nu. In med ljus och förhoppningar om annalkande vår, även om den ser väldigt avlägsen ut just nu.

Jag funderar lite på vad som hände förra året och det känns som om det inte hände något av vikt, vilket naturligtvis är så fel det kan bli, eftersom vi flyttade och bytte vardagstillvaro och jag sa upp mig från jobbet för att bli min egen. Det är ju stora saker i vilket liv som helst. Men jag hakar upp mig lite på att ingenting hände, eftersom allt det där nu ett halvår senare känns alldeles självklart och det enda jag minns är att all tid gick åt till att leta hus, bära kartonger och ha det jobbigt i största allmänhet.

Jag hoppas att det blir lite lugnare i år. Att vårt nya vardagsliv sätter sig ännu mer och att vi i sommar får tid att ge oss iväg på resa igen i några veckor. Vi har ett antal resmål att bocka av och jag ser fram emot att få göra det. Det blir antagligen Frankrike igen, eftersom vi verkligen inte är klara där. Jag kanske skulle förbereda mig med en liten språkkurs? Min franska är inte särskilt lysande.

Vinter-Vättern

Älskade huset

Vinterpromenad på landet

När hunden och jag klev ut igår morse på landet var det ett av de absolut tystaste ögonblick jag upplevt. Vi kunde nästan ha varit de sista levande varelserna på jorden, så kändes det.

Läst: Börja leva av Nadine Gordimer

Jag har ju inte varit så bra på att läsa på sista tiden, så jag är faktiskt riktigt glad när jag äntligen läser ut något så att jag får börja på något nytt. Börja leva är ett av hyllvärmarprojekten, den har antagligen stått och gömt sig ända sedan Nadine Gordimer fick Nobelpriset och jag samma år fick den här boken i julklapp. Jag tror det är så, men jag kommer inte riktigt ihåg. Jag tror jag har läst något av henne tidigare, men jag kommer inte ihåg det heller. Och om jag har gjort har jag absolut ingen aning om vad jag tyckte.

Den här historien handlar om Paul, som drabbats av cancer och under strålbehandlingen blivit radioaktiv så han måste sitta i karantän under några veckor för att skydda sin fru och sin son. Karantänen förläggs i föräldrahemmet och modern är den som som på ett alldeles självklart sätt utsätter sig för de största riskerna när hon får hem sitt vuxna barn igen.

Paul reflekterar över det liv som han fått tillbaka och det liv som han haft när han återigen blir sonen i barndomshemmet. Han tar ansvar för sin familj genom att hålla sig undan och inte utsätta dem för fara. Han försöker fortsätta arbeta så gått det går. Fadern, som är nybliven pensionär, vill väcka liv i sina gamla arkeologdrömmar. Modern är en framstående advokat på väg att bli domare.

När Paul inte utgör en risk längre och kan flytta hem, åker hans föräldrar på semester till Mexiko. Något händer som förändrar allt, men ändå fortsätter livet som vanligt. Pauls fru vill skaffa ett barn till.

På något sätt känns det som om ingenting händer, men ändå händer det en hel massa. Jag tycker det är både fascinerande och lite småtråkigt. Kan inte bestämma mig för vad jag tycker. Det är en stillsam historia. Det bara är, trots att det är helt livsavgörande händelser som inträffar. I bakgrunden finns hot om miljöförstöring och den i Sydafrika allestädes närvarande skillnaden mellan svarta och vita.

Ensam på landet

Efter en utlykt några timmar västerut och ett alldeles förträffligt trevligt nyårsfirande är jag, hunden och katten tillbaka i huset på landet. Resten av familjen har åkt hem för att sonen ska på kalas i morgon. Jag ska städa och plocka i ordning här så att det är extra mysigt att komma hit nästa gång. Vi har mest ställt till en massa de senaste gångerna vi har varit här och så att säga prioriterat annat än städning. Min ambitionsnivå när jag bestämde att jag skulle vara kvar en dag till var till en början hög, men börjar nu lägga sig. Jag funderar på om jag inte ska koka en kopp te och krypa upp i soffhörnan med en virkning i stället. Jag kanske kan städa en stund i morgon innan jag åker hem. Lite trött är jag allt efter nyårsfirandet och ett par timmar i bilen. Mina fyrfota sällskap är helt utslagna och verkar också ha firat hårt igår.

Det känns lite konstigt att vara här ensam. Det är första gången jag är det sedan vi köpte den här stugan. Det har ju hela tiden varit en plats för ledighet och gemenskap och ska så vara. Det är väldigt, väldigt tyst när man är ensam på landet. Och mörkt.