Årets näst sista dag

Årets näst sista dag. Det tog slut, den här gången också. Sammanfattningsvis har det varit ett ganska bra år för mig och min familj. Beslut har fattats och planer gjorts upp. Vi är på gång, på väg någonstans. Vi sitter inte fast just nu, det kanske till och med kan bära ännu längre än vad vi planerat. När bollen väl är i rullning, vet man ju inte riktigt vart den stannar. Jag ser fram emot nästa år med tillförsikt. Jag tror att det kommer att hända mycket.

Måste ju bara presentera en sådan där familjeårslista också, när jag nu har chansen.

Bästa totalupplevelse: Sommarsemestern i ett underbart Provence. Vi kunde inte ha gjort ett bättre val.
Bästa sportupplevelse: Förutom att se sonen blomma ut på fotbollsplanen är det ju givetvis när vi satt på läktaren på Camp Nou och såg Barcelona dänga till Zaragoza med 6-1.
Bästa weekendresmål: Barcelona. Tredje året i rad vi lyckades ta oss dit. Och det var inte den sista gången.
Bästa bad: Sportlovsturen till Fredrikshamn, där sonen äntligen fick kläm på det där med simning. En helt ny värld öppnade sig.
Bästa musikal: De tre musketörerna på Stadsteatern i Stockholm. I och för sig den enda musikalen för oss under året, men det gäller ju att välja rätt.
Bästa läsupplevelse: Tycker inte att jag har lyckats pricka in någon riktigt höjdare, men att läsa Ängelns lek av Carlos Ruiz Safón nyss hemkommen från Barcelona var inte så dumt.
Godaste öl: En kall Estrella på vilken liten bar som helst i Barcelona.
Bästa tapas: Otippat nog i Frankrike, på vägen ner till Provence, i Valence. För övrigt en av de bästa matupplevelserna under hela året.
Årets favoritland: Lite oväntat Frankrike. Efter två turer till Frankrike i år undrar jag bara varför jag undvikit att resa dit under så lång tid.
Bästa sommarkväll: Att ta båten ut till någon av favorithällarna i Alsen och kvällsbada i det ljumna vattnet. Alsen är en vik av Vättern och så fort man säger att man badar i Vättern, så börjar folk som inte vet bättre tjata om hur kallt det är där. Det är en myt. Norra Vättern är alldeles ljummen på sommaren. Lägg därtill kristallklart vatten och sommarsuccén är given.

Och idag fyller min man år. Grattis, älskling!

Ett menlöst litet ord

Igår kväll hade jag av någon outgrundlig anledning svårt att somna och min hjärna började spinna mer än vanligt på ett extremt övertrött sätt. Jag började reta upp mig det lilla oansenliga ordet ”rar”. Rar som i söt och gullig, inte i den (som jag tror, utan att ha gjort några som helst efterforskningar) ursprungliga betydelsen ”sällsynt”. Jag har något emot ordet ”rar”. Det är ju i grunden ett ord som är positivt laddat, men jag använder det själv enbart i sarkastiska sammanhang, tror jag. När någon benämns som rar, associerar jag till menlös. Ett rart leende blir för min inre bild ett mesigt fånleende. En rar person är för mig någon som är totalt oförarglig, menlös och ointressant. Jag vet inte varför jag tycks ha en sådan aversion mot ordet rar och varför det så totalt kan uppta mina tankar mitt i natten. Det verkar inte riktigt friskt.

Läst: Middlesex av Jeffrey Euginides

Calliope växer upp i en familj med grekiskt ursprung som vilken amerikansk flicka som helst. Fast hon är inte som andra flickor. Hon är egentligen ingen flicka alls. Calliope är hermafrodit, vilket inte uppenbaras förrän hon är i tonåren. Då blir hon tonårspojken Cal. Orsaken till den muterade gen som gör Cal till den han/hon är kan sökas långt tillbaka i tiden, men kanske framförallt i det faktum att hennes farmor och farfar även var bror och syster. Lägg därtill till att även hennes mamma och pappa är släkt och den lilla muterade genen har fått många chanser att sprida sig tills den blommade ut i Cal/Calliope.

Det här är en mustig släktkrönika som tar sin början i kriget mellan Grekland och Turkiet i början av 1920-talet. Cals farfar och farmor, uppväxta i en grekisk by i Turkiet, lyckas fly från ett brinnande Smyrna och ta sig till USA för att börja ett nytt liv. Ett liv som man och hustru. De hamnar i Detroit. Berättelsen handlar förstås om de vedermödor familjen och hela USA måste utstå under den tidsperiod som följer, depression, krig, raskravaller, upplopp, det frigjorda 70-talet o.s.v, men mest om flickan Calliope som av någon anledning aldrig vill visa sig naken, känner sig sexuellt attraherad av en flicka i klassen och som börjar känna på sig att något inte är som det ska. När hennes tillstånd av en slump uppenbaras (något som förbisetts av den gamle grekiske husläkaren som familjen anlitat ända sedan de anlände till USA och som för övrigt också var med på båten från Smyrna) och hon blir en medicinsk sensation får hon också möjlighet att återfödas på nytt.

En av de bättre romanerna jag läst på länge, även om för lite lästid har gjort att de drygt 600 sidorna har känts väldigt långa. Tur att det blev jul och lite ledigt. Jag klagar väldigt mycket på för lite lästid just nu, men det har faktiskt varit så. Jag hoppas att det blir lite ändring på det nu. Jag behöver långa, mustiga och tänkvärda historier som den här att sjunka in i.

Annandag jul

Så är den förbannade julen över officiellt. Vi åkte hem idag. Eller igår ska man antagligen, säga, klockan är över midnatt, men jag tycker fortfarande att det är annandag. Jag kollar på "Mannen med oxpiskan" på TV, man behöver inte fundera så mycket då, hård är hårdare och hårdast av alla är Clintan. Min första katt hette Sigmar "Clint" Tiger Eastwood. Han var en verkligt hård katt, allmänt kallad Clintis. Röd och vit och sju klio tung. Ingen som inte var behörig kom i närheten. Den andre Clintan rider just nu på TV iväg på en skimmel för att ta hämnd på allt och alla. A man with a mission. Själv är jag äntligen hemma och just nu lite lagom berusad på ett fint franskt rödtjut, Cuvee Aegidiane, vår senaste favorit. Hemma i min egen soffa där jag får vara hur jag vill. Min älskade make sover i fåtöljen och sonen på soffan. Hela familjen känns ganska avslappnad. Jag förbereder nästa helg, nyår. Då är det min tur att vara värd och det är franskt tema i år (har vi, mon chéri och jag bestämt, eller är det mest jag?) och jag funderar redan på vad jag ska laga för mat. Det är bra att fundera nu, när man fortfarande är mätt efter all julmat. Det blir lite mer rationellt då. Men det kommer att bli gott, det är jag helt övertygad om.

Den här julhelgen har jag tagit ett för mig viktigt initiativ och återsett en gammal bekant, nämligen min före detta svägerska. Och konstaterat en viktig sak: man ska inte göra f d av människor som andra gör till sina ex. Man ska ta vara på de människor man verkligen tycker om, ty de är sällsynta. Jag lovar och svär härmed att jag ska bli bättre på att vårda de relationer jag bryr mig om på riktigt. Det finns liksom ingen större vits att lägga för mycket krut på de där andra. Det ska nog bli mitt nyårslöfte för nästa år. Men det är ju några dagar kvar dit.

Och nu rider Clintan iväg i ett dallrande fjärran och så gör även denna julhelg. Ett helt år kvar till nästa och det känns ganska skönt.

I väntan på julen

Da’n före julafton, en väntans dag. Väntan på julledighet och helg. Inte mycket jobb blir gjort idag. Om man jobbar över huvud taget, vill säga. Snart kan man slappa med gott samvete och tokäta, för det är ingen idé att ens försöka ”tänka på figuren” när det är jul. Allt jobbigt får man ta tag i sedan. Nästa år. En annan dag.

Vi åker bort över jul. Det är både bra och mindre bra. Bra för att man slipper en massa ansvar och kan vara gäst och det är alltid trevligt. Mindre bra för att det faktiskt är trevligt att få vara hemma och slippa vara gäst. Att få vakna i sin egen säng och slippa hålla reda på alla saker så man inte glömmer något när man ska hem igen. Men nu är familjekonstellationen sålunda utformad att ett förslag om en jul hemma inte skulle mottas med någon större entusiasm. Ett ensambarn vill ha större delen av släkten samlad, det får inte vara tyst och lugnt på jul. Han har längtat hela veckan, inte bara efter julklappar utan efter att få åka iväg och träffa kusiner, farmor, farfar och alla andra.

Så min drömjul som jag hoppas att jag ska få uppleva någon gång vore att vi, jag och min familj, bodde i ett stort fint hus som gjort för familjejular och att alla, både min och min mans släkt, kunde komma hem till oss. Jag lovar, jag skulle laga till ett julbord som gästerna sent skulle glömma. Ett hus där alla ungar skulle få plats att ränna runt precis som de ville. Och alla vuxna kunde sitta ner och prata med varandra och uppleva lite julfrid. Ingen förflyttning mellan olika hus, ingen som sitter ensam någonstans. Ingen julaftonsstress, helt enkelt. Fanny och Alexander, fast utan intriger och mörka hemligheter.

Så var mina jular när jag var liten. Alla kom hem till oss. Men det där sket sig ju sedan när kärnfamiljen upplöstes. Då förvandlades julafton till en ångestdag som mest bestod av dåligt samvete för att man inte kunde vara överallt, för att man var tvungen att välja. För att man var tvungen att fira jul med människor som inte hade i min familj att göra, som trängde sig på eller som fick en att känna sig som om man själv trängde sig på. Och när det inte finns något hem att återvända till är man gäst även om man firar med en av sina föräldrar. Gäst i ens förälders nya liv.

Jag hoppas att jag aldrig behöver ställa frågan ”Och var vill du fira jul i år?” till min son och bäva för svaret.

Sudoku

Jag är beroende. Det tog tid, men nu är jag fast. Jag har fastnat i sudoku-träsket. Det har nästan tagit över min annars så dyrbara lästid. Och jag börjar blir bra också. Jag är inne på de varianterna som enligt Expressens söndagsbilaga kallas "djävulska". Har alltid försökt påstå att jag inte är någon siffermänniska, men det är jag tydligen visst. Särskilt när de står i kluriga kontraster till varandra. Jag måste lösa det sista från i söndags innan helgen nu, så att jag kan få lite julfrid. Och invänta nästa söndagsbilaga.

Knäck

Den godaste och enklaste.

100 g smör
1,5 dl socker
1 dl ljus sirap
0,5 dl vispgrädde
0,5 dl hackad mandel

Mikra alltihop i 8-10 minuter. Klart när sedvanligt kulprov känns bra. Häll snabbt upp i formar innan det stelnar för mycket. Försök att inte äta för mycket (det är det svåraste).

Pyssel-Helena returns!

Svängde ihop två par örhängen och ett halsband igår kväll. Bara sådär i förbifarten. Det var ett tag sedan sist. Kanske dags att börja göra av med allt material jag köper hela tiden och lägger in i mitt fina skåp? Glashängena (jag har många fler) tillverkades på glasfusingkurs för väldigt länge sedan. Men ett rött hänge till jul kändes helt rätt att sätta ihop nu. Och jag har letat upp virknålen igen.

Huset på landet

Så här fint var det i helgen. Och vi gjorde ingenting, bara slappade, sov och läste. Och pojkarna spelade Xbox. En perfekt helg.

Längtan söderut

Idag är det första dagen på jullovet. Jag jobbar hemma idag, så att det verkligen ska få vara jullov för sonen. Sitter i fåtöljen med TV:n på och en hund på mina ben, men just nu går det faktiskt bra att jobba så också. Har konstaterat att mina favoritkanaler dagtid är brittiska, BBC Lifestyle och BBC Knowledge. Kan växla över till Viasat History eller någon Discovery-kanal också om det skulle vara så. Det finns ett helt gäng brittiska program om att byta liv och starta på nytt utomlands, i solen. Husletarprogram och program om "ex-pats" som lyckats mer eller mindre bra, oftast i södra Spanien. Jag längtar också söderut just nu. Jag undrar varför vi är så himla bekväma och fega, varför drar vi inte bara? Chansar lite? På TV byter folk ut sin småsjaskiga brittiska vardag mot allt möjligt i soliga Spanien. Och det verkar ju gå för det mesta. Blev dock lite svettig när jag såg paret som bestämt sig för att starta en långrittsverksamhet i Andalusien och köpt sig ett stort stycke land där de skulle bygga hus till sig själva, alla sina gäster, stall till hästarna och en hel massa, men som efter ett halvår fortfarande bodde i en husvagn och inte hade något bygglov. Och inga pengar längre. Men de var lyckliga ändå och tyckte att de hamnat i paradiset. Jag önskar att jag också vore så cool. Att jag inte oroade mig så mycket. Men man kanske blir coolare bara man kommer bort härifrån, vågar ta steget.

Helglängtan

Jag har helglängtan. Våldsam sådan. Den här veckan kan inte ta slut fort nog. Jag vill ha julledigt. Sova länge på morgonen och vara uppe sent på kvällen utan att behöva tänka förståndiga tankar. Långpromenader med hunden. Läsa massor av böcker. Äta mycket god mat och dricka ett och annat glas vin. Troligtvis gå upp i vikt och planera för sedvanlig detoxkur efter nyår (det är alltså planerna som är sedvanliga mer än själva genomförandet). Jag vill kura in mig i en tjock tröja, tända en massa ljus och elda i vedspisen på landet. Vilken tur att det är precis det jag får göra i morgon kväll.

Tjatmamman

Jag vill vara en bra mamma. En mamma som har tid, kan vara på rätt plats vid rätt tillfälle, som är rättvis och konsekvent. Just nu är jag en mamma som tjatar om alla saker som mystiskt försvinner, som tjatar om att det är dags att gå upp, äta frukost, klä på sig, gå till skolan och INTE GLÖMMA medhavda extrakläder, vantar, gympapåsar i skolan så att det kommer bort. Det tar på krafterna att vara tjatmamma när man hellre vill vara en rosenkindad bullmamma. Nu är det snart jullov, men tjatmamman har förbrukat all sin semester så hon kan inte vara ledig så mycket som hon skulle vilja. Och jag tjatar, för att jag tror att jag måste, trots att jag ser att det är något som kanske inte stämmer. Det är vikarier i skolan, för fröken har visst bränt ut sig. Varför då? Vad är det som sker där egentligen? Sonen rycker på axlarna och säger att allt är som vanligt, men att vikarien inte är bra. Och efter jul blir det en ny vikarie. Och vissa i klassen pratar mycket. Är lite kaxiga. Och vikarien blir arg. Jag oroar mig. Min son har alltid gillat skolan. Nu vill han inte gå dit, men säger inte varför. Är det en tillfällig svacka eller har något gått snett? Jag vet att han saknar sin riktiga fröken. Jag förstår att han är trött och sliten så här års, det är jag också. Jag vill inte heller gå till jobbet varje dag. Skulle mycket hellre vilja sitta hemma i soffan under en filt med sonen och se en mysig julfilm eller något. Men jag säger att man måste. Man kan inte bara vara hemma bara för att man inte har lust. Så gör man inte. Han släpar sig iväg och det gör jag med.

Julkarameller

Godiskorgar och chokladaskar från konsultbolagen avlöser varandra på löpande band så här års i de statliga korridorerna där jag håller till på dagarna. Att vuxna människor kan trycka i sig så mycket godis så snabbt är en ständig källa till förvåning. Pressen på konsulterna att överglänsa varandra med tjusiga korgar är hård. Men totalt meningslös. Det är ingen av gamarna här som bryr sig ett smack om vem som varit särskilt givmild eller gjort sig till lite extra. Ingen läser på korten. Spara pengarna, skänk dem till välgörenhet eller vad som helst. Det är bara slöseri och ingenting som har någon som helst betydelse när kontrakten ska skrivas. Det blir bara en årlig uppvisning i girighet.

Kärlek till ett litet hus

I helgen var vi i vårt hus på landet. Det är en lyx att ha ett fritidshus och vi är lyckligt lottade. Vårt hus är inte så märkvärdigt. Det är inte så stort. Det har inte sjötomt. Det har inte plats för en massa gäster (fast det går alltid att tränga ihop sig). Men det är ett snällt hus. Ett hus man känner frid i. När man kliver in där lämnar man vardagsproblemen bakom sig. Så har det blivit för oss och jag hoppas att det alltid ska förbli så. När man är där lagar man riktig mat och äter och dricker gott. Man läser, tittar på TV, spelar spel, löser korsord eller bara sitter och pratar. Alla de där små sakerna som aldrig riktigt hinns med hemma i vardagsboendet. Även om en helg hemma i sta’n kan vara nog så avkopplande finns det alltid något man borde göra. När man ändå är hemma kan man ju alltid tvätta lite, städa, stryka eller något. Man kan inte bara sitta och glo. Men det kan man på landet. Särskilt så här års, när det är helt OK att stänga dörren och inte behöva gå ut om man inte vill. Inga gräsmattor som ska klippas, inga rabatter som borde rensas, inga måsten över huvud taget. En tillvaro där det största problemet är vad vi ska äta till middag. Sedan är det tyst, tyst på riktigt, inte bara ett tillfälligt uppehåll i bruset. Jag vill ha mer av det. Jag får inte nog. Varje gång vi åker därifrån känns det som om jag åker ifrån något, jag åker inte hem.

Den här hösten har vi inte hunnit vara i vårt hus på landet så mycket. Helgerna har varit inbokade med så mycket annat. Vi tänkte till och med sälja det just därför. Vi ångrade oss i sista stund. Tur det, känns det som efter en sådan här helg. Det ska mycket till innan vi lämnar det här stället helt och hållet.

Läst: Dagen efter av Lionel Shriver

Irina och Lawrence är amerikaner bosatta i London. De har varit tillsammans länge och deras vardagsliv tuffar på lite lagom småmysigt. De är ganska överens om det mesta och deras förhållande är tryggt och stabilt. En gång om året brukar de gå ut och äta med Ramsey och Jude, det är Ramseys födelsedag som firas. När Ramsey och Jude skiljer sig, fortsätter traditionen på tre man hand. Tills ett år då Lawrence är bortrest och Irina och Ramsey går ut själva. Då händer det grejer. Kvällen slutar med en passionerad kyss. Eller inte. I efterföljande kapitel utspelar sig två parallella historier. En där Irina ger efter för Ramsey och lämnar sin trygga tillvaro och en där hon hejdar sig i sista stund och fortsätter sitt liv med Lawrence. Ramsey och Lawrence är varandras raka motsatser. Lawrence är intellektuell, ansvarsfull och politiskt insatt, medan Ramsey är en labil professionell snookerspelare med mycket få intressen förutom bollar som trillar ner i hål och sprit. Det de bägge "valen" har gemensamt är att det väldigt sällan blir som man tror.

Jag gillar den här boken, liksom jag gillade Shrivers förra bok "Vi måste prata om Kevin". Det är välskrivet och karaktärerna känns aldrig platta. Och det är aldrig förutsägbart. Dock tog det lite för lång tid för mig att läsa den här gången på grund av alldeles för lite lästid. Jag skulle velat haft tid att sjunka ner i boken ordentligt, det blev lite för hattigt nu, men det är ju mitt eget fel.

Lucia

Fredag igen. Sista skoldagen före Lucia och därmed Lucia-tåg i skolan. Inte ett föräldraöga är torrt. De är så söta. Vill inte tänka på att dessa små oskyldiga varelser en vacker dag, som nykläckta fjortisar eller så, kommer att argumentera för att de måste ut på sta’n och "lussevaka" inför Lucia. "Men alla andra får ju det." Ha! Jag kommer minsann ihåg hur det var och jag lovar, INGA argument kommer att bita på mig.

Panik

Idag fick vi samtal från fritids på eftermiddagen. Alla föräldrar till barn som i normala fall går hem själva ombads hämta sina barn, eftersom en "incident" hade inträffat i närheten av skolan. En okänd man har försökt kontakta ett barn på vägen hem. Beredskapen är höjd och händelsen polisanmäld. Och paniken sprider sig. Inte här hos oss. Inte i vår trygga lilla vrå av världen. För att inte skrämma upp barnen har rektor skickat med dem en lapp hem där man från skolans håll förklarar situationen. Man vill inte skrämma upp barnen i onödan, men man skickade lappen med barnen. Barnen är läskunniga. Hur tänkte de då? Och hur ska det bli nu? Hur stor är faran? Hur mycket ska vi inskränka våra barns frihet? Är jag en dålig mamma om jag låter min son cykla hem själv klockan två på eftermiddagen de 300 meter han har hem? Vad är det för jävla värld vi lever i när man över huvud taget ska behöva fundera över sådant här?

Jag - miljömupp?

Där vi bor sopsorterar vi ordentligt. Vår bostadsrättsförening har soprum med behållare för precis allt. Jag är jättenoga med vad jag slänger och i vilken låda. Det känns fint. Jag känner mig hur duktig som helst. Jag är en återvinnare. Tyvärr så är vissa av mina grannar inte alls är så duktiga som jag. Det har hänt att jag hittat allt möjligt konstigt i FEL behållare. Jag blir otroligt upprörd. En gång hade någon slängt en massa böcker i kärlet för tidningspapper. Två generalfel, alltså: 1. Inbundna böcker kan näppeligen jämställas med tidningspapper. 2. MAN KASTAR INTE BÖCKER. Så vad göra? Kärlet var ganska nytömt och det var långt ner till botten där alla böckerna låg. Som tur var hade jag vid det här tillfället en ytterst bärbar son med mig, så jag hivade naturligtvis ner ungen i soptunnan så att han kunde börja langa böcker till mig. Vi räddade en hel deckarskatt och den återfinns numera i vår sommarstuga. Och sedan slog vi naturligtvis ett slag för miljön också.

Affärsverksamhet

I hallen hemma hos oss står en massa kartonger med utrensade leksaker, böcker och kläder. Sådant som hör hemma i en annan tid och inte den vi lever i nu. Det är bra grejer, inga fel alls. De står i kartongerna i hallen och väntar på nya ägare. Jag har efter vissa försök på jobbet och annorstädes lyckats bli av med en del, men mycket återstår. Jag tänkte jag skulle vara lite ekonomisk, så jag har lagt ut lite på Tradera. Det är ju ett bra sätt att hitta nya ägare, för det känns inte helt bra att bara kasta felfria saker. Det mesta blir sålt, men det tar tid och kraft, det också. Mest sur blir jag när jag måste svara på idiotiska frågor. Ibland tvivlar jag på mina medmänniskor därute. Saker som i stort sett inte kostar någonting är väldigt sällan nya, felfria och inplastade. Det kostar pengar att skicka saker med posten, därför får man betala frakt. Hur svårt kan det vara att begripa det?

Nystart

Vi ska köpa ett nytt hus. Långt härifrån där vi bor nu (eller långt och långt, allt är ju relativt med det är ändå en annan stad). Vi ska börja ett nytt liv på en ny plats. Jag ska lämna min trygga statliga anställning och jobba med mitt egna företag på heltid. Följa drömmen, helt enkelt. Jag ser fram emot det. Jag har funderat länge. För- och nackdelar hit och dit. Och helt plötsligt känner jag av någon anledning att jag är fri från mitt trygghetsknarkande. Jag vet att det kommer att gå lite knackigt i början, men någonstans tror jag på att det kommer att gå bra till slut.

Begär

Jag har en last. Kanske fler om jag tänker efter, men det tänker jag inte göra nu. Min last gränsar till ett missbruk och jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Det handlar om nötter. Så här i stundande juletider finns det ju nötter överallt och en missbrukande nötoman utsätts för frestelser vart hon än vänder sig. Nu är vanliga julnötter kanske inte det som släcker mitt begär, men de får duga i brist på annat. Det min kropp (?) med jämna mellanrum kräver och nu för tiden har svårt att klara sig utan är runda, krämigt vita, vackra makadamianötter. Det har gått så långt att jag börjat planera mina vardagsinköp så att de kan utföras i de butiker som har makadamianötter i lösvikt bland naturgodiset. Då kan jag fylla en hel påse som jag med darrande händer börjar glufsa i mig av redan i bilen på väg hem. Min närmaste matvarubutik har inte makadamianötter i lösvikt. Det är det jag tycker är allra sämst med den butiken, men bidrar antagligen till att både min ekonomi och min figur hålls i någorlunda schack. Däremot säljer de mina eftertraktade nötter i små löjliga, hutlöst dyra påsar med ett kilopris som blir ungefär fyra gånger så högt som lösviktspriset. Men ibland måste jag, så en sådan där liten påse slinker mot bättre vetande ner i kundvagnen.

Jag känner att begäret är på väg att ta över mig nu och jag börjar fundera ut bra argument till varför jag måste åka och handla i en butik som ligger i en annan del av staden ikväll. Jag vet ännu inte hur det ska sluta, om det är förnuft eller begär som kommer att segra.

Hemlängtan

För ett tag sedan när jag var ute och gick med hunden, gick jag förbi det hus jag bodde i när jag var liten och jag hängav mig åt att tycka lite synd om mig själv en liten stund, för att jag är i så total avsaknad av ett barndomshem. Jag kan vara riktigt avundsjuk på folk i min omgivning (exempelvis min man) som kan åka "hem" då och då. Jag vet inte om han, min man alltså, fattar hur bra han har det. Att alltid vara välkommen, att kunna få vara barn en liten stund igen. Det kanske låter jättefånigt och jag är givetvis alldeles för gammal för att tänka så här, men jag kan längta ibland. För mig tog barndomen slut för fort. Eller kanske inte alls. Jag kanske är fast i denna längtan just för att jag inte själv fick välja när det var dags att stå på egna ben. Att bli vuxen och lära sig stå på egna borde ha varit en längre process, jag kan känna det nu, även om jag inte förstod det då. Jag tyckte självklart att jag var jättestor när jag var 19 och flyttade till egen lägenhet och att jag visste allt som jag behövde veta om livet och på något sätt gick det ju rätt bra. Men när jag ser 19-åringar runt omkring mig idag, så känns de ju inte sådär vansinnigt rustade för att klara sig helt på egen hand. Och det var nog inte jag heller egentligen.

Många av oss med skilda föräldrar kan nog längta efter den där riktiga familjen, den som försvann eller inte blev av, hur stora vi än blir. Inget familjeuppbrott är ju det andra likt, men det de flesta har gemensamt är ju att det finns ett misslyckande någonstans i botten. Det blev inte som man hade tänkt sig, inte för någon. Jag tror också att vi som är födda på 60- och 70-talet kanske drabbades hårdare av separationerna än vad barn gör idag. Våra föräldrar hade oftast ingen egen erfarenhet av att vara skilsmässobarn. Jag tror inte de fattade ett dugg av hur barn känner i de situationerna. När jag tänker på hur mina föräldrars skilsmässa har påverkat mig genom åren kan jag bli en rabiat förespråkare för kärnfamiljen. Det låter inte särskilt modernt och jag vet att det finns massor av människor som har haft det betydligt värre än jag och att det finns många älskade bonusmammor och bonuspappor där ute och att alla möjliga och omöjliga nya familjesammansättningar fungerar alldeles utmärkt. Jag vet det. Men någonstans inuti mig finns en övergiven unge som önskar att ingen ny kvinna i världen hade kunnat få hennes pappa att flytta hemifrån. Och mest av allt är jag arg på mig själv för att jag aldrig ställde kärnfrågan: Hur kunde du?

Oförmåga att säga nej

Ett nästan-katastrofläge har avvärjts. Scenario: sonen ringer hem vid avtalad tid och talar om att han kommit hem från skolan. Så har vi bestämt att det ska vara och så är det. Han berättar också att han inte är ensam. En klasskompis har följt med hem, en som han aldrig har lekt med förut. Jag säger "ha så kul, vi ses snart" och så lägger vi på. Sekunder senare dyker ett SMS upp, "Kan du säga att det inte går? SNÄLLA!". Jag ringer tillbaka och säger att det väl bara är att säga åt kompisen att de inte kan leka just nu och om det känns jobbigt, säg att jag snart kommer hem och att vi ska bort eller något sån’t (yes, jag uppmanar min nioåring att ljuga). Efter ett tag kommer nästa SMS: "Jag kan inte". Nej, det är klart han inte kan. Han kan inte ljuga och han kan inte säga nej. Han vill inte ens ha kalas längre, eftersom det innebär att några måste väljas bort, han har kompisar i både sin egen och en annan klass och det går ju inte att bjuda två hela klasser varje gång. Efter ytterligare ett antal samtal och SMS kan vi då äntligen lösa situationen och klasskamraten går hem till sig. Ordningen är återställd. Men vi måste rusta vår son i livets hårdare skola lite bättre. Säga nej, säga ifrån. Låter enkelt, men det är himla svårt ibland.

Frost

Så kom det lite kyla, äntligen, efter allt slask. I morse var hela världen så där vackert frostnupen och om det inte var så att man var tvungen att gå till jobbet, hade en morgonpromenad (givetvis iförd kläder anpassade till temperaturen) varit att föredra. Det skulle både jag och hunden ha tyckt och så här fram på eftermiddagen går det ju alldeles utmärkt att romantisera en frostbiten, lång morgonpromenad, eftersom den av praktiska skäl inte gick att genomföra. Eftersom jag just nu inte tycker att mitt jobb är det allra roligaste i mitt liv händer det att jag ägnar en hel del tankemöda åt att fundera över vad jag hellre skulle vilja göra här och nu. Och jag har ju en plan, så snart så… Men det är en annan historia som ligger lite längre fram i tiden och som inte låter sig berättas än.

Dino efter...

Dino före...

Idag ska Dino, den älskade lilla trasselsudden, till hundfrisören och bli julfin. Det behövs, han kan antagligen inte se något längre för allt hår som sticker ut från alla håll. Som synes ser inte Dino ut som någon annan hund (nästan). Det är för att han inte är som någon annan hund. Han är vår hund och bara det gör honom speciell. Han är dessutom en sällsynt (?) korsning mellan Jack Russell-terrier och shih-tzu. En omplacering, ett fynd på Blocket. Glädje och kärlek på fyra ben.