För ett tag sedan när jag var ute och gick med hunden, gick jag förbi det hus jag bodde i när jag var liten och jag hängav mig åt att tycka lite synd om mig själv en liten stund, för att jag är i så total avsaknad av ett barndomshem. Jag kan vara riktigt avundsjuk på folk i min omgivning (exempelvis min man) som kan åka "hem" då och då. Jag vet inte om han, min man alltså, fattar hur bra han har det. Att alltid vara välkommen, att kunna få vara barn en liten stund igen. Det kanske låter jättefånigt och jag är givetvis alldeles för gammal för att tänka så här, men jag kan längta ibland. För mig tog barndomen slut för fort. Eller kanske inte alls. Jag kanske är fast i denna längtan just för att jag inte själv fick välja när det var dags att stå på egna ben. Att bli vuxen och lära sig stå på egna borde ha varit en längre process, jag kan känna det nu, även om jag inte förstod det då. Jag tyckte självklart att jag var jättestor när jag var 19 och flyttade till egen lägenhet och att jag visste allt som jag behövde veta om livet och på något sätt gick det ju rätt bra. Men när jag ser 19-åringar runt omkring mig idag, så känns de ju inte sådär vansinnigt rustade för att klara sig helt på egen hand. Och det var nog inte jag heller egentligen.
Många av oss med skilda föräldrar kan nog längta efter den där riktiga familjen, den som försvann eller inte blev av, hur stora vi än blir. Inget familjeuppbrott är ju det andra likt, men det de flesta har gemensamt är ju att det finns ett misslyckande någonstans i botten. Det blev inte som man hade tänkt sig, inte för någon. Jag tror också att vi som är födda på 60- och 70-talet kanske drabbades hårdare av separationerna än vad barn gör idag. Våra föräldrar hade oftast ingen egen erfarenhet av att vara skilsmässobarn. Jag tror inte de fattade ett dugg av hur barn känner i de situationerna. När jag tänker på hur mina föräldrars skilsmässa har påverkat mig genom åren kan jag bli en rabiat förespråkare för kärnfamiljen. Det låter inte särskilt modernt och jag vet att det finns massor av människor som har haft det betydligt värre än jag och att det finns många älskade bonusmammor och bonuspappor där ute och att alla möjliga och omöjliga nya familjesammansättningar fungerar alldeles utmärkt. Jag vet det. Men någonstans inuti mig finns en övergiven unge som önskar att ingen ny kvinna i världen hade kunnat få hennes pappa att flytta hemifrån. Och mest av allt är jag arg på mig själv för att jag aldrig ställde kärnfrågan: Hur kunde du?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar