Da’n före julafton, en väntans dag. Väntan på julledighet och helg. Inte mycket jobb blir gjort idag. Om man jobbar över huvud taget, vill säga. Snart kan man slappa med gott samvete och tokäta, för det är ingen idé att ens försöka ”tänka på figuren” när det är jul. Allt jobbigt får man ta tag i sedan. Nästa år. En annan dag.
Vi åker bort över jul. Det är både bra och mindre bra. Bra för att man slipper en massa ansvar och kan vara gäst och det är alltid trevligt. Mindre bra för att det faktiskt är trevligt att få vara hemma och slippa vara gäst. Att få vakna i sin egen säng och slippa hålla reda på alla saker så man inte glömmer något när man ska hem igen. Men nu är familjekonstellationen sålunda utformad att ett förslag om en jul hemma inte skulle mottas med någon större entusiasm. Ett ensambarn vill ha större delen av släkten samlad, det får inte vara tyst och lugnt på jul. Han har längtat hela veckan, inte bara efter julklappar utan efter att få åka iväg och träffa kusiner, farmor, farfar och alla andra.
Så min drömjul som jag hoppas att jag ska få uppleva någon gång vore att vi, jag och min familj, bodde i ett stort fint hus som gjort för familjejular och att alla, både min och min mans släkt, kunde komma hem till oss. Jag lovar, jag skulle laga till ett julbord som gästerna sent skulle glömma. Ett hus där alla ungar skulle få plats att ränna runt precis som de ville. Och alla vuxna kunde sitta ner och prata med varandra och uppleva lite julfrid. Ingen förflyttning mellan olika hus, ingen som sitter ensam någonstans. Ingen julaftonsstress, helt enkelt. Fanny och Alexander, fast utan intriger och mörka hemligheter.
Så var mina jular när jag var liten. Alla kom hem till oss. Men det där sket sig ju sedan när kärnfamiljen upplöstes. Då förvandlades julafton till en ångestdag som mest bestod av dåligt samvete för att man inte kunde vara överallt, för att man var tvungen att välja. För att man var tvungen att fira jul med människor som inte hade i min familj att göra, som trängde sig på eller som fick en att känna sig som om man själv trängde sig på. Och när det inte finns något hem att återvända till är man gäst även om man firar med en av sina föräldrar. Gäst i ens förälders nya liv.
Jag hoppas att jag aldrig behöver ställa frågan ”Och var vill du fira jul i år?” till min son och bäva för svaret.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar