Oförmåga att säga nej

Ett nästan-katastrofläge har avvärjts. Scenario: sonen ringer hem vid avtalad tid och talar om att han kommit hem från skolan. Så har vi bestämt att det ska vara och så är det. Han berättar också att han inte är ensam. En klasskompis har följt med hem, en som han aldrig har lekt med förut. Jag säger "ha så kul, vi ses snart" och så lägger vi på. Sekunder senare dyker ett SMS upp, "Kan du säga att det inte går? SNÄLLA!". Jag ringer tillbaka och säger att det väl bara är att säga åt kompisen att de inte kan leka just nu och om det känns jobbigt, säg att jag snart kommer hem och att vi ska bort eller något sån’t (yes, jag uppmanar min nioåring att ljuga). Efter ett tag kommer nästa SMS: "Jag kan inte". Nej, det är klart han inte kan. Han kan inte ljuga och han kan inte säga nej. Han vill inte ens ha kalas längre, eftersom det innebär att några måste väljas bort, han har kompisar i både sin egen och en annan klass och det går ju inte att bjuda två hela klasser varje gång. Efter ytterligare ett antal samtal och SMS kan vi då äntligen lösa situationen och klasskamraten går hem till sig. Ordningen är återställd. Men vi måste rusta vår son i livets hårdare skola lite bättre. Säga nej, säga ifrån. Låter enkelt, men det är himla svårt ibland.