Påsksemester på gång

Idag och igår har varit jobbiga dagar. Jag har haft en hackspett i ena tinningen så jag har mest haft lust att ligga i ett mörkt rum med mina två bästa vänner vama vetekudden och Panodil Zapp. Men jag har överlevt och nu känns det bättre. Tillfälligtvis i alla fall.

I morgon åker vi på påsksemester. Vi ska till Weissenhäuser Strand i norra Tyskland och bada och påskmysa tillsammans med en annan familj. Det ska bli jätteskönt, även om baddräktsformen lyser med sin frånvaro. Men jag tröstar mig med att tyskar minsann inte brukar vara så himla slimmade, de heller. Eller danskar, för den delen. Jag antar helt utan grunder att det är tyskar och danskar som utgör gästlistan i första hand.

Och på vägen ner stannar vi till och skriver kontrakt på vårt nya hus... Bara så där. Hej då, Hemnet. Hoppas det dröjer innan vi ses igen.

Hus hittat

Jag hittade ett hus som skulle passa alldeles utmärkt till min blivande pläd. Jag tror till och med att det är meningen att de ska höra ihop. Det var nämligen så att när jag skulle beställa garnet så ändrade jag färger i sista stund, från svart-vit-grått till brunt-grönt-beige. Och i det hus som vi ska börja buda på i morgon har väggarna i vardagsrummet nästan precis just den gröna färgen. Det måste ju vara ett tecken på att min filt ska finnas där. Nu var det inte bara väggfärgen som stämde, allt stämde och mitt habegär är väckt. Men tyvärr brukar ju mitt habegär inte skilja sig tillräckligt mycket från alla andras habegär, så man ska väl inte ha för höga förväntningar, men jag hoppas. Den här gången kommer jag att bli riktigt besviken om det går i stöpet.

Husvisning

Jag ska snart iväg och titta på hus. Jag och min svägerska ska titta på hus, eftersom min käre äkta hälft var tvungen att åka på fotbollscup. Tvungen och tvungen, men han tyckte att det absolut inte gick att prioritera bort just idag och att jag har hans fulla förtroende när det gäller att avgöra om ett hus passar oss eller inte. Jag vill inte ha hans fulla förtroende. Jag vill ha honom med mig. Att vi tittar och tycker båda två. Det blir alldeles för mycket ansvar om jag ska bestämma själv. Tänk om jag gör fel? Fattar fel beslut, förkastar det som vore perfekt för oss och som han kanske skulle se men inte jag? Jag vill inte ha allt detta ansvar på mina axlar ensam. Jag blir alldeles för velig då. Vi brukar komplettera varandra ganska bra när vi gör det här tillsammans. Jag gnäller om bristen på förvaringsutrymmen och att kylskåpet är för litet och han tycker att jag är negativ och det är väl bara att se till att vi inte har så mycket onödig bråte. Ha! Vem är det som brukar ha svårast för att göra sig av med saker i vår familj?

Läst: Dyngkåt och hur helig som helst av Mia Skäringer

Det här är en samling krönikor ur tidningen Mama och sedan lite från olika bloggomgångar. Jag fick för mig innan jag läste boken att jag fullkomligt skulle älska allting, eller åtminstone nästan, och jag gillar det mesta, visst. Formatet krönikor och blogginlägg kan ju lätt bli lite spretigt, men temat är väl sammanhållet så det känns inte så. Som förälder kan man känna igen sig i mycket och jag blir faktiskt lite nedstämd av att läsa. Inte för att det är dåligt, utan för att det rör upp en massa känslor hos mig. Skuld över skilsmässan, saknaden efter en far som man inte fick säga allt det där man borde ha sagt till och all helt vanlig mammaoro. Det gör det lite jobbigt. Det kommer ganska nära en själv och det gjorde faktiskt att jag fällde en och annan tår. Men inte för hennes skull utan för min egen. Vi lever inte samma sorts liv och har nog aldrig gjort det, men det där grundläggande kan man ändå känna igen sig i. Det är med andra ord ingen överdrift att säga att jag blir berörd på en del ställen. När hon skriver att första kvällen efter en "mammavecka", när barnen åker till sin pappa, så är hon så extremkänslig därför att saknaden är aldrig mer påtaglig, då gråter nästan jag också, eftersom det är en situation som antagligen inte skulle hantera särskilt bra om jag hamnade i den. Eller när hon känner att hon skulle vilja ha ett barn till med sin nya man, men det funkar inte för de har redan fem tillsammans och hur blir det för de andra barnen när de ska till sin mamma/pappa och ett får stanna kvar och gosa med både mamma och pappa hela tiden? Det är ju sådana känslor som jag tycker att det skrivs för lite om. Jag tror ju inte på den perfekta styvfamiljen där allt alltid flyter på och alla mår skitbra hela tiden. Kort sagt, jag blir berörd och det brukar vara ett gott betyg, även om jag egentligen inte gillar krönikesamlingar. Eller bloggar i bokform.

Helg

Helg igen, men ingen rast och ingen ro. Eller jo, lite kanske. Men en hel del flängande fram och tillbaka kommer det att bli. Jag ska ju kolla på hela tre hus! Hoppas att något passar oss och att övriga budgivare i så fall håller sig på mattan. De verkar ha lite svårt för det. Jag känner att jag inte är någon vidare tålmodig husköpare så det vore skönt att få det hela ur världen (så lättvindigt tänker jag om det som anses vara "vårt livs största affär", som någonting jag vill ha "ur världen"). Sedan ska jag börja rensa i röran på allvar. Och planera vårt nya liv. Jag kan knappt bärga mig. Jag vill ha allt klart. Nu.

Äntligen nya projekt

Nu när jag äntligen klämt mig igenom den där tröga boken har läshungern vaknat igen. Jag lider ingen brist på olästa böcker, jag vet bara inte vad jag ska välja nu. Jag lutar åt något snabbt och lättläst. Gärna om att starta nytt liv i soligt medelhavsland. Inspirationslitteratur, helt enkelt. Så att jag genast anmäler mig till en kurs i franska eller spanska bara för att förbereda mig. För en vacker dag så... Det har vi faktiskt bestämt. Det gör vi varje gång vi ser ett sådant där Min plats i solen-program på TV. 

Om jag inte kommer på något lämpligt att läsa har jag ju ett nytt virkprojekt på gång. Som kommer att ta lite tid. Jag har beställt garn och jag har tänkt mig att resultatet ska se ut ungefär så här (lite stilistiskt uppritat i Excel):

Fina 70-talsfärger, alltså. Jag beställde garnet igår så jag hoppas att de är snabba att leverera, för lite kliar det faktiskt i fingrarna. Det var länge sedan jag gjorde något lite större och jag hoppas att jag kommer att ha tålamod nog att göra klart. Den här filten ska jag kura i när jag sitter i min nya soffa i mitt nya vardagsrum i mitt nya hus. Och tre nya huskandidater ska faktiskt beskådas på söndag. Förhoppningsvis är det något som passar till filten.

Läst: Lyckan är en sällsam fågel av Anna Gavalda

Jag har äntligen lyckats klämma mig igenom den här boken. Det har tagit ovanligt lång tid, jag brukar läsa hyfsat snabbt, men det har varit väldigt trögt på läsfronten de senaste veckorna.

Det handlar om Charles, en någorlunda framgångsrik arkitekt som mest far världen runt på olika uppdrag och sällan har tid att vara hemma. Han lever tillsammans med Laurence och hennes dotter Mathilde. Förhållandet mellan Charles och Laurence har ebbat ut och de tolererar varandra mer än älskar varandra. Laurence är otrogen titt som tätt och ids inte ens smyga med det och Charles ids inte ens bry sig. Det är Mathilde som är ljuset i hans liv. Och han är tryggheten i hennes, mycket mer än vad hennes föräldrar är.

En dag får Charles ett brev. Det står bara tre ord: Anouk är död. Och hans värld vänds upp och ner. Anouk var mor till hans bästa barndomsvän, Alexis, och en minst sagt betydelsefull person i Charles uppväxt. Han försöker få rätsida på sitt ganska insomnade känsloliv och vid ett besök hos Alexis hamnar han lite snett, hos grannen. Grannen heter Kate och är en vacker kvinna, som lever ensam med en hel massa barn och djur på en förfallen gård långt ut på landet. En veritabel kulturkrock för parisaren Charles. Men hos Kate hittar Charles lite av det han sökt efter i jakten på minnena efter Anouk. Kate har dock också fått sig ganska rejäla törnar av livet, mycket mer än Charles.

Jag hade lite svårt med den här berättelsen, minst sagt. Efter ca 200 sidor tyckte jag att inget hade hänt och att jakten på Anouks ande var ganska påfrestande. Jag tycker fortfarande när jag har läst ut boken, att jag inte riktigt har något grepp om Charles förhållande till Anouk och varför det är det som tydligen styrt hela hans liv. Jag gillar inte heller berättarstilen, med massvis av dialoger där man till slut inte riktigt vet vem som säger vad. Fast jag tyckte att det blev lite mer driv i berättelsen efter det att Charles träffade Kate, så jag skulle inte vilja såga den här boken totalt, även om den inte tillhör mina favoriter och inte alls är i klass med ”Tillsammans är man mindre ensam”, som jag tyckte väldigt mycket om.

Mera böcker

Råkade kika in på Bokhora och läsa om Mia Skäringer och tänkte att, ja, den vill nog jag läsa. Jag har en krönika av Mia nedsparad någonstans och jag tycker att den är så fruktansvärt bra. Och eftersom jag ändå liksom var i farten gick jag in och beställde den direkt på AdLibris. Men man kan ju inte bara beställa en liten ynka pocket för 39 kr, det är ju nästan en skymf mot den som måste packa paketet och se till att det läggs på lådan för sluttransport hem till mig så att jag slipper anstränga mig. Det blev tre. Självklart blev det tre. Det är väl ändå det minsta man kan begära av en nätbokhandelskund? Så nu är ytterligare tre böcker på väg hem till min överfulla bokhylla. Men vi ska ju flytta snart och då måste vi nog se till att vi får plats med minst en bokhyllesektion till. Det är väl det minsta man kan begära av ett nytt vardagsrum?

Storvulna planer

Idag har jag (nästan) bestämt mig för att dra igång ett i mina mått mätt riktigt stort handarbetsprojekt. Jag ska virka en pläd som jag kan ha i min nya soffa i mitt nya hus (att jag varken har ny soffa eller nytt hus än är bara en formalitet). Jag har ritat upp ett mönster, som kommer att resultera i en skapelse på 130 x 170 cm och jag har nästan bestämt mig för vilka färger det ska vara. Nu återstår bara att hitta ett lämpligt garn, som inte är för dyrt och att försöka göra en uppskattning av hur mycket garn det kan tänkas gå åt. Jag har väldigt sällan vägarna förbi någon av de numera mycket sällsynta garnaffärer som finns här i sta’n, så det kanske måste bli en nätbeställning. Just nu känns det här som ett bra och viktigt beslut. Varför fjutta med små mobiltelefonfodral när man kan ta i lite? Det är ju tydligen också väldigt inne att virka nu, har jag hört, så det här visar ju bara hur oerhört trendkänslig och ”med” jag är, trots att mycket annat i mitt liv pekar på motsatsen.

Mediarapport

I helgen har i vanlig ordning ett visst mediaskval avnjutits/genomlidits. Jag är ingen vidare bra TV-tittare och har svårt att inruta tillvaron efter TV-tablåerna, så mitt TV-tittande är mer av det sporadiska slaget och jag ser sällan hela TV-program.

I fredags råkade jag för en kort stund hamna framför Postkodmiljonären och en man fick följande fråga: I vilken stad kan man avnjuta en caffe latte i stadsdelen Trastevere? Rom, svarade jag, innan de fyra alternativen visades i rutan. Jag vet inte varför jag kunde det, men jag har väl snappat upp det någonstans. De fyra alternativen var Rom, Neapel, Milano och Palermo. Mannen som skulle svara var tämligen nollställd och det kan jag förstå. Roms stadsdelar hör kanske inte direkt till vanlig svensk allmänbildning. Men. Då frågade programledaren om han åtminstone visste vilket land det handlade om. Mannen svarade att det nog rörde sig om Italien eller Spanien. Sedan svarade han fel på frågan efter att ha utnyttjat tre livlinor. Helt rätt, man bör inte gå särskilt långt i en kunskapstävling om man inte åtminstone vet att Rom, Neapel, Milano och Palermo är ITALIENSKA städer. Det är geografikunskap på lågstadienivå, det ansåg både jag och min nioårige son.

I lördags slappade vi i soffan och zappade planlöst mellan eftermiddagsrepriserna och hamnade till slut framför Edward Bloms gästabud, ett program som frossade i fet mat och skummande öl. Så befriande fritt från Anna Skipper, pekpinnar och tvångsdieter. Jag blev visserligen inte direkt sugen på tyska grillade fläsklägg, men skulle kunna tänka mig att äta dem i ren trots.

Och idag har jag läst en mycket bra debattartikel av Linda Skugge i Aftonbladet, där hon påpekar att det är viktigt att tjäna pengar och klara sig själv, något som tycks gå en hel bortskämd ungdomsgeneration förbi. Så sant, så sant. De som påstår att pengar inte är viktigt är de som har så de klarar sig. Då är det förbannat lätt att snacka självförverkligande, när man har råd.

Allt annat som har passerat mig i helgens mediabrus har jag redan glömt.

Fredag

Fredag eftermiddag, veckans bästa tidpunkt. Det har varit en hektisk vecka med massor av jobb. Bra jobb, bra för framtiden, så jag klagar inte. Men fredagstacos och lite rödvin kommer att sitta fint lite senare. Och eftersom det dessutom ska avnjutas i huset på landet så är läget närmast perfekt och förväntningarna skyhöga. Mys framför TV:n ikväll och lång mysfrukost i morgon bitti i ett litet stugkök med knastrande vedspis. Det kan inte bli mycket bättre. Och den trista gamla vinterjackan åkte i soptunnan idag. Det var en befrielse. Hallgarderoben känns genast mycket luftigare och må den så förbli. I morgon ska jag ligga i soffan i stugan och läsa och vara tacksam för att det är blött och vintrigt och därmed inga måsten att göra utomhus. Jag får se om jag i och med den läsupplevelsen avslutar min relation med Anna Gavalda helt och hållet eller hur det ska bli. Efter 200 sidor är jag varken engagerad, imponerad eller över huvud taget påverkad. Men det kan ta sig på slutet och jag lämnar sällan böcker halvlästa.

Flyt på flera plan

Åh, jag har så mycket jobb! Jag får översättningsuppdrag från hela världen och jag känner mig så himla internationell. Det är så kul och det känns som om allt flyter på precis som det ska nu. Jag lyckas till och med lösa sudokun på den allra svåraste nivån när jag ska rensa hjärnan på kvällarna. Det kan bero på att jag numera äter valnötter i frukostyoghurten. Jag har läst att valnötter är bra för hjärnan. Med min konsumtionsnivå är jag snart smartast i världen. Det är nästan så att jag har bytt favoritnöt, faktiskt, makadamia mot valnöt. Och min lokala ICA-butik har skaffat ny leverantör av nötter och sådant så att jag slipper åka runt halva sta’n när jag vill tillfredsställa mitt nötknaprande. Tack, tack, tack!

Mitt nya liv börjar snart

Det går så trögt med min läsning just nu. Det har varit rätt mycket jobb på sista tiden, så jag tror hjärnan är trött på ord när det äntligen blir en stund över på kvällen. Dessutom känns den bok jag läser för tillfället lite trög hittills, jag blir inte riktigt engagerad. Men jag har inte kommit tillräckligt långt för att uttala mig om den än. Det kan fortfarande hända saker.

Jag känner att vår flytt närmar sig mer och mer, även om vi inte har hittat ett nytt hus än. Vi har sett ett nytt som vi är intresserade av, men det är inte visning förrän om ett par veckor (det vi såg sist var fullt med radon så det går bort). Det är inte så stort, men man behöver ju egentligen inte så himla många kvadratmeter om man bara inte hade så himla många saker. Jag vet att jag tjatar om det så mycket att jag snart inte orkar höra mig själv, men det ska bli så skönt att göra sig av med lite ballast. Det är nästan tio år sedan senaste flytt och det är för lång tid (eller så har vi möjligtvis ett för stort förråd att ställa prylar i ”så länge”).

I mitt nya liv efter flytten ska jag inte drunkna i prylar. Inget som inte är nödvändigt ska komma över tröskeln. Det ska bli slut på impulsköp och reafynd som aldrig används. De klåfingriga nätshoppingfingrarna ska hållas i schack. Och i denna den bästa av världar ska jag vara smal, snygg och ung också.

Knep och knåp

Våren är kanske äntligen här. Fint väder var det i helgen, även om vi tillbringade den till största del inomhus. Det blev bland annat ett besök på Universeum, tillsammans med en del av släkten och jag tror att sonen och hans kusiner uppskattade det hela mycket. Själv blev jag oerhört frustrerad över att jag inte fick visa hur intelligent jag var. Det fanns ett bord med en massa sådana här kluriga pusselfigurer att sätta ihop och just den som jag ville bygga var det en karl som satt och höll på med hela tiden som vi var där. Han gjorde helt fel, dessutom, så han kanske fortfarande håller på. Själv löste jag den när jag var sex år så där, eftersom vi hade just en sådan figur hemma. Jag ville testa och se om jag fortfarande kom ihåg hur man gjorde, men det fick jag som sagt aldrig tillfälle att göra. Efter att ha stått och kollat på en dam som under MYCKET lång tid försökte lista ut hur man flyttade Hanois torn från en pinne till en annan (utan att lyckas), skickade jag fram sonen så att han fick visa hur det går till. Vi har nämligen ett sådant hemma också och han lärde sig rätt tidigt. Det var skönt att känna att i min familj är vi minsann rätt smarta, trots allt. Jag får köpa lite sådana där leksaker så att vi kan öva mer hemma och sedan bräcka alla andra.

Det goda livet

Det pratas mycket om hur man ska leva det goda livet i tidningar och på TV just nu. Så många råd från så många förståsigpåare, som minsann vet. Man ska motionera, äta hälsosamt och det är ens förbannade plikt att vara lycklig, eller åtminstone eftersträva evig lycka och sedan leva i minst 100 år. För egen del har jag en enkel lösning (om än icke politiskt korrekt): Jag vill bli rik. Jag måste inte vara överdrivet rik, ekonomiskt oberoende skulle räcka. Då skulle jag slippa oroa mig för om lönen skulle räcka eller att oförutsedda händelser skulle undergräva hela vår ekonomi, vilket skulle leda till ekonomisk sinnesfrid. Jag skulle ha gott om tid att ta hand om mig själv, vilket skulle leda till att jag skulle må bättre både fysiskt och psykiskt. Att träna tre-fyra gånger i veckan skulle inte vara något problem längre. Jag skulle ha gott om tid att både handla min mat med omsorg och råd att handla den bästa kvaliteten och jag skulle ha tid att laga till den på bästa sätt. Jag skulle alltid vara utsövd och jag skulle fylla min tid med sådant jag verkligen ville göra, inte bara sådant jag var tvungen att göra. Det finns en massa saker jag vill göra som jag aldrig hinner med nu. Så många olästa böcker, osedda filmer och organisationer som gör gott som skulle kunna behöva ett handtag då och då. Jag kan inte se att jag skulle ha tråkigt en sekund. Kort sagt: vägen till det goda livet är tid och för att få tid behöver man pengar att vara ledig för, alltså är pengar en nödvändighet för att kunna leva det goda livet. Den som påstår annat ljuger eller är redan tillräckligt rik.

Vårstädning

Jag är fortfarande alldeles för trött för att det ska kännas normalt. Och frusen. Kanske en liten otäck vårförkylning på gång. Eller så är hela min kropp bara så trött på snö och is att den inte vill gå ut förrän den slipper tjocka vinterjackor och klumpiga kängor. När jag försöker snygga till mig lite i stövlar är det med risk för liv och lem, eftersom det är så förbannat halt överallt. Jag känner mig extremt gnällig och jag vill kasta bort min gamla fula vinterjacka, den ska inte hänga med till nästa vinter, nej, nej, nej. Bara tills det går att använda något tunnare, snyggare. Sedan ryker den.

Och jag borde verkligen ta tag i det där med att gå ner ett par kilo, så att kläderna satt snyggare. Så att jag kände mig snyggare. Och jag borde gå igenom mina garderober. Det brukar alltid bjuda på en del bortglömda överraskningar och insikter om att det faktiskt inte är shoppingrundor som behövs först och främst utan ordning och reda.  

Fibrer och frön

Jag vet inte om jag drabbats av vårtrötthet eller något. Från att tyst ha skrutit för mig själv om hur fantastiskt pigg och alert jag har känt mig på sista tiden, har jag helt plötsligt drabbats av trötthet som gränsar till huvudvärk. Jag som trodde att jag var pigg och kry på grund av att jag ätit så mycket nyttigheter på sista tiden (litervis med grönt te, frökex och kikärter, t.ex.). Det är kanske så att när den första euforin över hur oerhört duktig man är gått över, blir det nästan som vanligt igen. Frökexen, förresten, riktiga raw food-kex, så enkla och så goda. Receptet fick vi på trevlig matlagningskväll på jobbet med Lin.

Blanda 1 dl solrosfrön, 1 dl sesamfrön, 2 dl hela linfrön med lite örtsalt och täck med vatten. Låt stå och gegga till sig i 6-8 timmar. Bred ut den gelaktiga massan på en plåt och torka i ugnen på 50 grader med ugnsluckan lite öppen i 6 timmar. Bryt i bitar och ät med något nyttigt, som avokadokräm eller hummus. Om inte annat så är det väldigt bra för egot att få känna sig supernyttig och riktigt, riktigt fiberrik en liten stund.

Jag har rotat fram en tjock bok med raw food-recept som jag köpt vid något tidigare tillfälle när jag skulle förändra mitt liv till det bättre. Jag har aldrig kommit längre än till att bläddra lite håglöst i den. Allting verkar ta så lång tid. Det ska torkas, groddas, luftas och jag vet inte allt i flera dagar ibland. Men jag har bättrat mig på den punkten. Jag frångår det snabblagade mer och mer, så snart kanske jag är redo för raw food-hummus på groddade kikärter i stället för kokta. Om jag har förstått receptet rätt så ska det inte ta mer än fem dygn att åstadkomma det.

Läst: Sista andetaget av Denise Mina

Jag läser nästan aldrig deckare. Jag har vissa fördomar mot deckare som jag har svårt att skaka av mig. Som att de ofta är hafsigt skrivna av författare som inte är begåvade nog att skriva Riktiga Romaner. Sedan är jag rätt ointresserad av kriminalhistorier, det är väl antagligen där skon klämmer. Jag föredrar deckare (men endast brittiska, tack) på TV. Det är där lättviktig underhållning hör hemma. I bokform möjligtvis på en badstrand. 

Men ibland gör jag undantag och förvånar mig själv. Den här boken har legat på hyllan vid sänggaveln ett bra tag och nu kändes det som om det var dags. Sista andetaget är tredje delen om journalisten Paddy Meehan i Glasgow. Jag har inte läst de första två och inget annat av Denise Mina heller. Paddy är snabbkäftad, överviktig, ensamstående mamma och katolik. En lite annorlunda hjältinna och det är positivt. Hon får besök av två poliser sent en kväll och ombeds följa med och identifiera en död person. Det är hennes före detta pojkvän Terry, även han journalist, som hittats naken i ett dike, skjuten i huvudet. Paddy börjar naturligtvis nysta i vad som kan ligga bakom en sådan brutal avrättning och dras in i en riktigt otäck historia med irländsk anknytning, där både hon själv och till slut även hennes femårige son hotas till livet. Men inte ens den mest förhärdade terrorist bör ställa sig i vägen för en tigermamma när hon försvarar sin avkomma. Då jävlar tar det hus i helvete.

Jag gillar Paddy och det var bra driv i historien. Jag kan till och med tänka mig att läsa mer. Och när jag hade läst klart igår kväll var det skönt att sonen hade kommit och lagt sig i vår säng. Det kändes tryggt att ha honom nära.

Semesterlängtan

Jag längtar till sommar och sol och är semesternostalgisk. Här följer några franska kort.

¨

Lördagsshopping

Pojkarna åkte på fotbollscup tidigt i morse så jag fick en egen dag. Läsning i sängen ett par timmar först (tur man inte har en mogonpigg hund), sedan åkte jag in till sta'n, något jag inte gjort på väldigt, väldigt länge. Höll på att bli mos i mitt favopritp-hus när jag en bit upp i infarten MÖTER en bil. Inte bra. Den stackars människan fick backa uppför och lyckades köra rakt in i en pelare. Hans/hennes stressnivå var nog rätt hög och buckla på bilen blev det också. Fast jag kan inte riktigt fatta hur man kan ta fel på in- och utfarterna. Skyltarna är stora som hus.

Jag skulle göra mig av med ett presentkort på Akademibokhandeln som har bränt i plånboken ett tag nu. Jag lyckades nästan. Det fanns inte så mycket jag ville ha, men jag fortsatte envist mitt korståg mot TV-spel och Disney Channel när det gäller sonen. Nu ska han introduceras för Enid Blyton med en nyutgåva av Äventyrens cirkus, som jag tyckte var så bra när jag var liten. Jag är tveksam till om det funkar, men vi får se.

Jag hade ett uppdrag till. Kalsonger till sonen. Det blev både kalsonger, strumpor, tröjor, skjorta, jeans och skor. Och vårens första solbrillor till mamma. Och på vägen till bilen passerade jag en frisersalong som hade flyttstädning och sålde ut sina salongspodukter hur billigt som helst. Och schampo går ju alltid åt. En otroligt lyckad tur på sta'n, med andra ord. Och soligt var det också. Enda missräkningen var att jag var fåfäng och valde stövlar som är så hala på de ännu isiga gatorna att jag knappt kunde gå. Det får bli rejäla kängor utomhus ett tag till.

Nya solbrillorna kom till användning senare på hundpromenad och jag är mycket nöjd med ett par till i samlingen. Härlig dag hittills.

Helgpyssel

Nu är det snart helg igen och kanske blir det tid för lite helgpyssel. Avbildade alster, en väska och ett mobiltelefonfodral, har knåpats ihop under föregående två helgers melodifestivalsändningar. För många år sedan gjorde jag en liknande väska, fast mycket större som jag använde flitigt under en period. Det var på den tiden jag uppenbarligen hade all tid i världen och minsann inte bangade för att ta mig an även de största handarbetsprojekten. Men sedan i någon flytt- eller rensningskarusell, när allt hemgjort kändes mossigt och otrendigt, kastade jag alla de stora evighetsprojekt jag knåpat ihop under mina sena tonår. Filtar, överkast, väskan, allt rök då, till förmån för snyggare grejor från IKEA. Det är lite synd, för nu när jag vet bättre (och förstår att uppskatta riktigt hantverk) hade det varit åtminstone lite kul att ha ett och annat riktigt skrytprojekt att visa upp. Fast vem vet, i tanken börjar det fakrist ploppa idéer om lite allt möjligt, både stort och smått.

Läst: Tillbaka till Provence av Peter Mayle

Att läsa en bok om Provence av Peter Mayle bjuder inte på några överraskningar. Åtminstone inte om man läst någon förut. Jag tror jag har läst tre förut och den här är ungefär likadan. Ett frosseri av matupplevelser, vin, olivolja och små anekdoter om franska beteenden som åtminstone ur ett anglosaxiskt perspektiv ter sig mycket märkliga. Som att läsa ett lite längre resereportage i ett resemagasin. Den stora skillnaden är att den här boken kostade 19 spänn på bokrean och det får man knappast någon resetidning för idag.

Jag läser ändå med stor behållning, även om jag vet precis vad som komma skall nästan hela tiden. Nu är skillnaden att jag faktiskt var där i somras, precis i de trakter han beskriver och att i åtminstone ett fall vet jag till och med vilket café han menar. Det känns fint och nostalgisk och jag längtar till nästa Provence-resa. Och det är väl de känslorna en god reseskildring ska framkalla. Att Mayle älskar sitt Provence går knappast att ta miste på heller, så en bättre turistambassadör kan de inte önska sig därnere. Det är kärlek för hela slanten, till maten, vinet, landskapet och människorna.

Nu vill jag ha mer lavendelfält, solrosor, solmogna tomater och framför allt värme! Inte bara i böcker utan i mitt liv, här och nu! Får väl laga till något franskinspirerat ikväll och korka upp en röd fransos och låtsas en stund. Och dra ner alla rullgardiner så att jag slipper se den iskalla svenska vintern.

Massor av jobb

Idag är en bra dag. Efter tre månader med nästan stiltje på den egna företagsfronten har det ramlat in massor av jobb. Framtiden ser åter ljus ut. Min framtida frilanstillvaro känns närmare än någonsin. Härligt!

Läst: Ligg hos mig av Joanna Briscoe

Den här boken inhandlades helt oglamoröst i en realåda på Willys för att fylla ut ett ”3 för x”-köp. Inget jag gått och längtat efter eller ens hört talas om förut, alltså. Men man kan ju bli glatt överraskad ibland när man fyndar billigt. Det vet jag dock inte riktigt om jag blev den här gången. För mig är det här en nja-bok, även om jag bitvis var ganska fast och hade svårt att slita mig.

Richard och Leila är ett lagom framgångsrikt par i London. Hon är akademiker och jobbar på universitetet och han jobbar på en tidningsredaktion. Boken börjar med att de gör barn och sedan går på fest. På festen träffar de Sylvie, en tjej som beskrivs som en grå mus, en sådan man inte riktigt lägger märke till. Men den mystiska Sylvie börjar dyka upp överallt där paret befinner sig, så det blir lite svårt att undgå att se henne till slut.

Richard har lite svårt att ta in att han och Leila ska ha barn. Han envisas med att ”glömma” bort att Leila är gravid och när han kommer ihåg det verkar han inte vara alltför entusiastisk. Han ägnar en hel del tid åt att gräma sig över att vissa av hans vänner har blivit så mycket mer framgångsrika än han själv. Plus att han får för sig att han är störtförälskad i Sylvie, samtidigt som han älskar Leila över allt annat. Han rör till det för sig, minst sagt.

Leila har det inte heller så lätt. Karlssloken hon är ihop med vill inte kännas vid att hon är gravid och är inte ett dugg intresserad av att klappa magen eller ens befatta sig med något som har med graviditet och barnafödande att göra. Men hon får en ny vän i, häpp, Sylvie som finns där när hon behöver någon att luta sig mot och följer med på barnmorskebesök och annat. Leila och Sylvie inleder också ett förhållande.

De stora frågorna är alltså, vem är Sylvie och vad vill hon? Varför vill hon rasera det som Leila och Richard har? Det visar sig att Leila har lite mer i ryggsäcken än vad man tror från början och det hela blir faktiskt ganska spännande. Men det funkar inte till hundra procent för mig. Slutet känns lite platt och jag tycker att både Richard och Leila agerar ganska ologiskt emellanåt. De styrs lite för mycket av sin sexualdrift, de älskar varandra över allt annat, men kan av olika anledningar ändå inte hålla tassarna borta från Sylvie. Jag har väl lite allmänt svårt för när folk måste sticka iväg och sätta på någon annan så fort de får lite kalla fötter. Jag lyckas heller aldrig frammana en bild av den fantastiska dragningskraft som Sylvie måste ha för att få alla på fall och därför känns det lite osannolikt.

Min son är ett mirakel

Min son är det bästa som hänt mig. Så borde givetvis alla föräldrar tycka om sina barn, men ibland är det tydligen inte så. Jag läste en recension på Bokhora av en bok jag kanske kommer att läsa. Jag vet inte. Jag tycker egentligen inte om berättelser om elaka föräldrar. Eller frånvarande föräldrar. Eller alltför självupptagna föräldrar. Det gör mig ont, fast ibland kan jag inte låta bli de där eländesskildringarna ändå. Jag försöker inbilla mig att det ger perspektiv på saker och ting och att det därmed är lärorikt.

Jag avskyr rent allmänt när föräldrar gnäller om hur jobbigt det är att ha barn (och då menar jag givetvis vanliga "normala" föräldrar). Det är inget självklart med att få barn. Det är ingenting man gör bara för att man ska eller för att alla andra gör det. Det är en ynnest att få barn. Något att vara tacksam för resten av livet, att man har fått den oerhört stora förmånen att bli förälder. Det är inte alla som förunnas det och det kanske somliga borde komma ihåg ibland.

Min son är mitt mirakel och det går inte en dag utan att jag är tacksam över att han finns. Han är en människa jag skulle kunna offra vad som helst för om det behövdes. Jag skulle inte ens tveka. Utan honom skulle jag inte vilja finnas. Det kanske låter överdramatisk, men det är så.

Det var aldrig självklart att han skulle bli till. Det kostade en hel del. Jag är en kvinna som troligen aldrig skulle ha överlevt en graviditet om jag hade levt för x antal år sedan. Jag är oerhört tacksam för den läkarvetenskap som finns idag. Men om det visste jag ju ingenting innan jag blev med barn första gången. Jag trodde som de flesta verkar göra, att det är ju bara att göra dem och sedan kommer de och det kanske gör lite ont en stund. För min del var det inte så enkelt. Tillhör man den lyckligt lottade merpart som inte har problem med att bli med barn eller fullfölja en graviditet har man tur. Det är bara att gratulera.