Min son är det bästa som hänt mig. Så borde givetvis alla föräldrar tycka om sina barn, men ibland är det tydligen inte så. Jag läste en recension på Bokhora av en bok jag kanske kommer att läsa. Jag vet inte. Jag tycker egentligen inte om berättelser om elaka föräldrar. Eller frånvarande föräldrar. Eller alltför självupptagna föräldrar. Det gör mig ont, fast ibland kan jag inte låta bli de där eländesskildringarna ändå. Jag försöker inbilla mig att det ger perspektiv på saker och ting och att det därmed är lärorikt.
Jag avskyr rent allmänt när föräldrar gnäller om hur jobbigt det är att ha barn (och då menar jag givetvis vanliga "normala" föräldrar). Det är inget självklart med att få barn. Det är ingenting man gör bara för att man ska eller för att alla andra gör det. Det är en ynnest att få barn. Något att vara tacksam för resten av livet, att man har fått den oerhört stora förmånen att bli förälder. Det är inte alla som förunnas det och det kanske somliga borde komma ihåg ibland.
Min son är mitt mirakel och det går inte en dag utan att jag är tacksam över att han finns. Han är en människa jag skulle kunna offra vad som helst för om det behövdes. Jag skulle inte ens tveka. Utan honom skulle jag inte vilja finnas. Det kanske låter överdramatisk, men det är så.
Det var aldrig självklart att han skulle bli till. Det kostade en hel del. Jag är en kvinna som troligen aldrig skulle ha överlevt en graviditet om jag hade levt för x antal år sedan. Jag är oerhört tacksam för den läkarvetenskap som finns idag. Men om det visste jag ju ingenting innan jag blev med barn första gången. Jag trodde som de flesta verkar göra, att det är ju bara att göra dem och sedan kommer de och det kanske gör lite ont en stund. För min del var det inte så enkelt. Tillhör man den lyckligt lottade merpart som inte har problem med att bli med barn eller fullfölja en graviditet har man tur. Det är bara att gratulera.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar