Läst: Lyckan är en sällsam fågel av Anna Gavalda

Jag har äntligen lyckats klämma mig igenom den här boken. Det har tagit ovanligt lång tid, jag brukar läsa hyfsat snabbt, men det har varit väldigt trögt på läsfronten de senaste veckorna.

Det handlar om Charles, en någorlunda framgångsrik arkitekt som mest far världen runt på olika uppdrag och sällan har tid att vara hemma. Han lever tillsammans med Laurence och hennes dotter Mathilde. Förhållandet mellan Charles och Laurence har ebbat ut och de tolererar varandra mer än älskar varandra. Laurence är otrogen titt som tätt och ids inte ens smyga med det och Charles ids inte ens bry sig. Det är Mathilde som är ljuset i hans liv. Och han är tryggheten i hennes, mycket mer än vad hennes föräldrar är.

En dag får Charles ett brev. Det står bara tre ord: Anouk är död. Och hans värld vänds upp och ner. Anouk var mor till hans bästa barndomsvän, Alexis, och en minst sagt betydelsefull person i Charles uppväxt. Han försöker få rätsida på sitt ganska insomnade känsloliv och vid ett besök hos Alexis hamnar han lite snett, hos grannen. Grannen heter Kate och är en vacker kvinna, som lever ensam med en hel massa barn och djur på en förfallen gård långt ut på landet. En veritabel kulturkrock för parisaren Charles. Men hos Kate hittar Charles lite av det han sökt efter i jakten på minnena efter Anouk. Kate har dock också fått sig ganska rejäla törnar av livet, mycket mer än Charles.

Jag hade lite svårt med den här berättelsen, minst sagt. Efter ca 200 sidor tyckte jag att inget hade hänt och att jakten på Anouks ande var ganska påfrestande. Jag tycker fortfarande när jag har läst ut boken, att jag inte riktigt har något grepp om Charles förhållande till Anouk och varför det är det som tydligen styrt hela hans liv. Jag gillar inte heller berättarstilen, med massvis av dialoger där man till slut inte riktigt vet vem som säger vad. Fast jag tyckte att det blev lite mer driv i berättelsen efter det att Charles träffade Kate, så jag skulle inte vilja såga den här boken totalt, även om den inte tillhör mina favoriter och inte alls är i klass med ”Tillsammans är man mindre ensam”, som jag tyckte väldigt mycket om.