Vår!

Vår i luften på riktigt och alla helgbilagor flödar över med "enkla" små tips om hur man kommer i sommarform. Det verkar vara en riktig boost just nu för kolhydratfria fettdieter. Det är tydligen till och med farligt att äta potatis, ris och spannmål enligt "den senaste forskningen". Det är väl tur att människan inte har vetat om det då, för om vi undvikit att äta potatis, ris och spannmål hade vi gått under som art. Jag tror knappast vi kalla nordbor hade klarat oss genom svält och oväxt om vi inte haft potatis som basföda. Jag vet inte hur miljontals asiater skulle överleva utan ris. Och jag skulle inte vilja ta upp en diskussion med en italienare om det skadliga med att äta pasta. Och frukt är visst farligt numera också. Det där med ett äpple om dagen är med andra ord helt ute.

Det påstås att västvärlden lider av fetmaepidemi. Att vara överviktig är alltså, så som så mycket annat självförvållat, en sjukdom. Sjukdom får man vare sig man vill eller inte, så man är bara ett oskyldigt offer för fetmaepidemin om man har stoppat i sig för många hamburgare.

Varför måste det vara så komplicerat? Är inte hela grejen att vi helt enkelt äter för mycket? Vi stoppar i oss mer än vad vi med våra stillasittande inomhusjobb kan förbruka och så blir vi feta. Glasklart. Men nejdå, vi är kolhydratmissbrukare, sockermissbrukare, fruktmissbrukare och gud vet vad. Och de här tanterna och gubbarna som har svaret agerar som rena väckelsepredikanterna.

Jag blir så trött. Även om jag också vill gå ner ett par kilo så att jag kommer i de där brallorna som sitter för tight får jag nästan lust att låta bli. Bara på pin kiv. Och jag tänker äta pasta ikväll.

Vegeterande

Idag bestämde jag mig för att må bra. Det funkar sådär. Min kropp säger nämligen något helt annat, men med hjälp av massor av Panodil Zapp har jag tagit kommandot. Det är slutet av månaden och räkningar ska betalas, fakturor ska skickas och en hel massa annat. Jag har inte tid att ligga och vegetera, även om det är det jag borde göra. Och faktiskt skulle vilja göra just nu.

Jag har fått för mig att en bidragande orsak till min ständiga huvudvärk är att jag ser dåligt. Så jag har varit duktig och beställt en tid för synundersökning. Det kan ju hjälpa lite kanske om jag ser lite bättre. Räkningarna har betalats och fakturorna är skickade. Och ett jobb är gjort. Nästan så att det är ett helt dagsverke och jag skulle kunna återgå till lite lätt vegeterande framför TV:n.

På tal om TV såg jag när Trinny och Susanna stylade Sverige igår, eller närmare bestämt Lund. Jag gillar ju Trinny och Susanna. De är lite burdusa ibland, men de har liksom hjärtat på rätta stället och det verkar ju som de faktiskt gör skillnad i människors liv. En kvinna som var med i programmet igår sa ju faktiskt att "det här är det bästa som har hänt mig". Det är märkligt hur mycket av vår personlighet vi speglar i vårt utseende och hur svårt det kan vara att få till det så att man ser ut på ett sätt så att man faktiskt mår bra av att se sig själv i spegeln. Men Trinny och Susanna visar att alla kan vara vackra. Det behövs inga besök hos plastikkirurgen för att vara snygg. Jag gillar det. Det känns hoppfullt.

Eländig måndag

Jag är sjuk. Så där obestämt jobbigt sjuk. Ont överallt, fryser och lätt illamående. Jag vill bara ligga i sängen och det är väl det jag i huvudsak gör också. Annars skiner visst solen, har jag hört. Dock alldeles för starkt för mig i mitt tillstånd. Jag måste ju släpa mig ut med hunden med jämna mellanrum, men inte utan solglasögon. Solen gör ont just nu.

Jag var inte så vidare pigg igår heller, men jag gjorde ett tappert försök att muntra upp mig själv genom att ge mig en alldeles egen spa-timme i badrummet. Jag trodde att det skulle få mig att känna mig bättre. Jag var mycket tacksam för mitt välfyllda badrumsskåp. Välfyllda badrumsskåp är för övrigt en vardagslyx som alla kvinnor borde unna sig. Det fungerade för stunden, men idag tror jag inte ens den allra mest väldoftande skrubbkräm kan få mig på gott humör. Jag går och lägger mig igen. Jag borde skicka fakturor, men jag har hört att det är en dag i morgon också. Då mår jag säkert mycket bättre.

Vår i luften

En strålande dag. Sol och blå himmel. Lite blåst, men det får man väl stå ut med. Vinterkängorna är undanställda nu och jag hoppas jag slipper ta fram dem igen den här säsongen. Jackan får jag nog behålla ett tag till. Så där himla varmt är det inte och dessutom saknar jag visst en mellan-vinter-och-sommar-jacka. Eller det gör jag säkert inte. Gräver jag tillräckligt djupt finns det säkert något som funkar.

Oroande rykten från sonens skola stör mig. En kille i femman har begärt pengar från en kille i fyran för att inte slå honom. Jag blir så arg att jag kokar. Vad är det för fel på vissa ungar? Och framför allt, vad är det för fel på deras föräldrar som uppenbarligen misslyckats totalt med att uppfostra sina barn? Jag försöker pränta in i skallen på min unge att han måste berätta om allt sån't här direkt när det sker, både för lärarna och för oss. Och aldrig, aldrig ge efter minsta lilla för det är de där busarna som är losers och inga andra.

Ny teknik och ha-begär

Sonen har blivit med ny mobiltelefon. Han har tjatat länge och kollat in olika modeller, varav jag ansett att samtliga är för dyra för vårdslösa tioåringar. Och alla andra har inte alls. Igår var vi i alla fall och inhandlade en stycken Sony Ericsson X10 Mini till det facila priset av 1690 kr, som han betalade alldeles själv för pengar han fick i julklapp. Så nu är han pank men lycklig ägare till en telefon med pekskärm som tydligen är mycket eftersträvansvärt i hans kretsar.

Jag vill också ha en ny telefon. Jag brukar inte vilja ha det, men efter ha lekt med hans en stund, så vill jag också. Och i mina kretsar har alla och har haft länge. Fast jag behöver verkligen inte. Jag gick in och tittade på hur mycket jag hade ringt på sista tiden. 22 samtal och ynka 2 SMS har jag avverkat de sista tre veckrna. Det är inte mycket. Jag behöver alltså knappt ha mobiltelefon alls.

Det jag behöver är en ny router, men det är skittråkigt att köpa ny router och absolut dötrist att få fart på den. Visserligen påstår alltid tillverkarna att det bara tar tio minuter, men det gör det aldrig. Och sedan är det säkert någon av alla våra apparater som inte hittar nätverket i alla fall.

Jag vill mycket hellre vara sådär fjortisaktigt barnslig och köpa en telefon med vilken jag enkelt och smidigt kan uppdatera min Facebook-status. Jag försöker intala mig själv att det blir så mycket enklare att skicka e-post med en ny lur och det är faktiskt något jag gör när jag inte har datorn i närheten. Kontoret på fickan och allt det där. Med den uråldriga telefon jag har nu är det faktiskt rätt bökigt. Jag får se om min självövertalningskampanj lyckas. 

Tisdagsfunderingar

Mitt liv är rätt bra nu för tiden. Jag känner mig ganska lugn och tillfreds med det mesta och jag börjar till och med kunna tro att saker och ting ordnar sig utan att jag måste planera allt in i minsta detalj och ta höjd för allt som eventuellt kan gå åt skogen på vägen. Det är ett stort framsteg för en som alltid varit ett kontrollfreak. Jag har uppenbarligen lärt mig något av livet hittills.

Annars kan det ju ibland kännas som om åren bara har gått i rasande fart. Jag borde ju vara så himla vuxen vid min ålder. När jag var, säg 22, trodde jag nog att jag skulle vara vuxen och klok och en hel massa annat när jag var så gammal som jag är nu. Tittar man runt omkring sig så ser det ut som om ganska många andra i min ålder faktiskt är så där vuxna och etablerade. Eller så mörkar de bara, precis som jag. Åker på husvagnssemester fast de hellre skulle vilja tågluffa, liksom.

Något annat jag tror man lär sig med åren, om man har tur, är att hantera livet lite bättre. Hålla det svarta på avstånd. Det är inte lätt, men har man minsta lilla överlevnadsinstinkt så lär man sig för att man måste. För det blir nattsvart ibland. Och dagens unga människor är inte rustade för det svarta, eftersom deras curlingföräldrar har lindat in deras uppväxt i vadd och bomull. Lurat i ungarna att allt är möjligt. Det är det inte. Inte alltid och inte för alla. Jag tror vi lurar ungarna att se sig själva som den de vill vara, men inte som den de faktiskt är. Hur ska man kunna nå målet, eller ens sträva efter att komma dit, om man tror att man redan är där? 

Måndag igen

Vi har haft en mycket skön och avkopplande helg i huset på landet. Hela familjen, för en gångs skull och en av sonens gamla kompisar från Örebro. Kan inte bli så mycket bättre. Mycket snö var det i Närke, men solen sken och det var vackert som aldrig förr.

Jag hann också med att vara lite duktig och städa min garderob där. Tänk vad mycket saker man har som man inte hade en aning om. En topp som inte alls är särskilt gammal, men som hamnat där enbart för att den av okänd anledning missfärgats lite och inte alls är så där vit och fin som den borde vara, till exempel. Jag tog med den hem. Jag är ändå inne på färgning just nu och med ny färg blir det ju en nästan ny topp. Återvinning igen.

Nu är det dock måndag igen och jag har inlett dagen med att halka omkull - jag envisas nämligen med att promenera på de ställen som fortfarande är isiga och det är väldigt dumt - och slagit i armen så att jag just nu inte kan lyfta den. När jag skriver på tangentbordet måste jag lägga i hela handleden och sedan vara tacksam för att jag uppenbarligen har långa fingrar så att jag når utan att behöva lyfta upp handen. Mycket smärtsamt och irriterande. Ingen bra start på veckan. Mina dammsugningsplaner bordläggs härmed. Igen.

Nedväxling

Har funderat på det här med nedväxling ett tag nu. Det är väl det jag har gjort. Säga upp mig från min trygga fasta anställning och försöka leva på mindre. Det har gått ganska bra hittills. Livet är lugnare, jag stressar aldrig. Jag är en bättre förälder, en allestädes närvarande förälder. Jag hoppas att min son uppskattar att morsan finns till hands nästan jämt. Det är ju inte alldeles självklart.

Jag skulle dock vilja att det gick ännu bättre. Inte nödvändigtvis att jag tjänade mer, utan mer att jag inte behövde så mycket. Utan att snåla då, förstås. Fast jag behöver väl egentligen inte så mycket. Vi har det mesta. Och alla turer till tippen i somras med allt sådant vi inte behövde eller hade plats för fick mig nästan att må illa. Inget onödigt ska in här och bli en framtida dammsamlare i något förråd. Det får inte vara på det sättet mer.

Jag tror att vårt matkonto har minskat en del, eftersom jag är mycket noggrannare och mer genomtänkt när jag handlar nu än jag var förut. Jag slänger nästan aldrig något. Dessutom kan man när man jobbar hemma laga mat som tar lång tid, vilket t.ex. innebär billigare styckningsdetaljer om man köper kött. Det är bra. Fast egentligen vill jag inte äta kött. Problemet är att jag önskar att jag vore vegetarian, men jag gillar egentligen inte grönsaker särskilt mycket. Det är ett dilemma och jag försöker lära mig. En dag, kanske. 

Mitt klädkonto har varit mer eller mindre lika med noll sedan i somras. Jag har massor av kläder och det mesta känns ändå bekant när man tittar i affärerna. Been there, done that råder på modefronten. Det är den yngste familjemedlemmen som kostar. Han både växer och är fåfäng, en dyr kombination.

Det trista är att när man försöker leva ett gott liv nu medan man verkligen lever, innebär det att man kommer att vara ännu fattigare den dagen man blir pensionär. Det är lite taskigt, faktiskt.

Planer, planer, planer

Morgonpromenaden togs idag vid havet. Jag skulle skjutsa sonen till slöjden, som är på en skola längre bort och eftersom jag och hunden ändå satt i bilen kunde vi lika gärna åka ner till klipporna och promenera lite. Dagens väder var väl inte riktigt så fint som det har varit de senaste dagarna, men det är åtminstone inte så kallt. Inte än. Nederbörd i form av snö utlovas till eftermiddagen.

Efter att jag fullbordat den nya hallmattan igår har jag nu massor av planer på vad jag ska göra härnäst. Stora projekt, inte små pluttiga mobilfodral och dylikt. Först ska hallen få en till matta, en skomatta, och sedan ska sonen få en matta i sitt rum. En stor. Vi håller just nu på att diskutera färger till den och jag får nog åka och inhandla en del textilfärg, eftersom det lutar åt att huvudparten av mattan ska vara svart. Och sedan har jag en massa fler planer. Återvinning is the shit just nu.

Recycla ett påslakan...

och det blir en liten matta till hallen.

Läst: Emma av Jane Austen

Emma Woodhouse är rik, bortskämd och har alldeles för mycket fritid. När hennes guvernant gifter sig och lämnar huset, måste hon hitta en ny väninna. Gärna någon hon så småningom kan gifta bort, eftersom Emmas favorithobby är matchmaking. Själv har dock Emma inga planer på att gifta sig. Valet faller på Harriet Smith. Harriet bor på en flickpension och är av okänd härkomst, men eftersom någon uppenbarligen betalar för hennes uppehälle, bestämmer sig Emma för att hon troligtvis är av god börd och därför en lämplig sällskapsdam åt henne själv. Och en lämplig framtida hustru åt traktens präst, mr Elton. Mr Elton är dock av en helt annan åsikt. Familjens goda vän mr Knightley försöker ge Emma lite goda råd, men Emma är inte den som lyssnar på andra i onödan.

Tillvaron kryddas lite när Frank Churchill kommer på besök till byn och Emma tror att hon kanske, kanske blir lite förälskad i honom. Men det går över. Mr Elton har den dåliga smaken att hemföra en avskyvärd hustru till byn och det blir en plåga för Emma att försöka vara trevlig mot den fåfänga och dryga mrs Elton.

Emmas ganska inskränkta syn på omgivningen får sig några törnar och hon tvingas omvärdera sin syn på saker och ting när det gång på gång visar sig att hon faktiskt har fel och inte alls är den människokännare hon tror sig vara. Hon växer till sig lite helt enkelt. Och när Harriet tar sig vatten över huvudet och börjar inbilla sig att mr Knightley är förälskad i henne, inser Emma att den enda mannen för henne själv är just Knightley. Som tur är för henne har mr Knightley aldrig haft ögon för någon annan, även om Emma inte märkt det förut.

Den sista Austen-romanen avslutad för den här gången. Jag har aldrig haft Emma som någon riktig favorit, men den här gången tyckte jag att den var trevligare än vad jag mindes. Den vann på omläsning.

Hört: Den siste tempelriddaren av Raymond Khoury

På Metropolitan i New York ska en stor utställning om Vatikanens skatter äga rum. Vid premiärvisningen rider fyra ryttare klädda som tempelriddare in och går bärsärkargång i utställningssalarna och stjäl bland annat en mystisk chiffermaskin ur en av montrarna. Arkeologen Tess blir vittne till det hela och börjar genast nysta i vad den till synes oansenliga lilla apparaten kan ha för betydelse.

Från polisen sista blir det FBI-agenten Sean Reilly som ansvarar för utredningen och hans och Tess vägar korsas naturligtvis, eftersom hon är ett vittne. Deras drivkrafter för att lösa fallet är dock inte alltid desamma, men de hamnar till slut i Europa, närmare bestämt i trakterna king östra Medelhavet för att lösa den mystiska gåtan. Han på jakt efter en mördare att ställa till svars och hon på jakt efter århundradets arkeologiska fynd.

Parallellt med historien i nutid utspelar sig också ett medeltida drama. I slutet av 1200-talet flyr en skara tempelriddare från den brinnande staden Akka. Med sig har de ett mystiskt skrin som de anförtrotts av ordens stormästare och som ska föras till Paris.

Jakten på tempelriddarnas skatt är alltså temat för den här historien och den är kryddad med diverse konspirationsteorier som precis som alla andra konspirationsteorier skulle kunna ändra hela vår världsuppfattning. Om de vore sanna och om de blev allmänt kända. Och vem avgör vad som är sant?

Jag vet inte vad jag skulle tycka om den här historien om jag läste den som en vanlig bok. Antagligen skulle jag reta upp mig på både det ena och det andra. Men som ljudbok i bilen funkar det utmärkt.

Välkommet oväsen

Efter en veckas tandagnisslan snurrar tvättmaskinen igen. Oavbrutet, för det finns lite att ta igen nu. Det är ett alldeles förbannat underbart ljud. Fick ta en snabb sväng till Clas Ohlson i morse för att köpa ett verktyg - plus ett antal verktyg som jag inte behövde, men som jag köpte för säkerhets skull - och sedan gick det nästan som en dans. Undertecknad skruvade alldeles egenhändigt loss motorn och bytte kolen och så på med allt igen och efter ett tag fungerade det precis som det skulle. Jag är oerhört stolt och nöjd, trots att jag har olja och kol upp över öronen, flera stycken naglar har brutits och mina jeans har stora svarta fläckar (men det gör inget, för jag kan tvätta dem nu).

Tack Internet, för att det finns forum där folk ställer precis de frågor jag själv har och någon kunnig person svarar och förklarar. Visserligen på tyska då, men det gick bra det också. Jag klarade det. För en vecka sedan visste jag inte ens att det fanns kol i en tvättmaskin. Tänk vad man lär sig.

Soffliggare

Och visst vill väl mattes älskling mycket hellre ligga i soffan än vara ute i det hemska regnet?

Tyvärr inte.

Snart helg

Jag har jobbat duktigt den här veckan och förtjänar nästan att vara ledig i morgon när det är fredag. Men just därför att jag har jobbat duktigt och inte gjort något annat på ett bra tag, ser det ut som ett slagfält runt omkring mig, så jag borde naturligtvis städa. Och tvättmaskinshelvetet är fortfarande alldeles tyst och ingen reservdel har kommit. Och om den nu dyker upp i morgon finns det inget som garanterar att vi klarar av att byta. Eller att det fungerar även om vi klarar av att byta. Spänningen är olidlig och tvättberget växer. Tvättmaskinen fattas mig och jag känner mig inte riktigt bekväm utan.

Förra veckan gjorde jag också slag i saken och beställde lite pärlor och andra roliga saker för att öka på mitt förråd. Jag har väntat med spänning på det lilla paketet hela veckan, men inte sett röken av det. Jag började titta hur det egentligen hade sett ut på min orderbekräftelse. Det såg inte bra ut. Jag hade glömt att ändra min adress, så mina pärlor har antagligen skickats till Örebro. Eftersändningen borde dock fortfarande fungera så i sinom tid kanske de dyker upp här. Om inte får jag skylla mig själv för att jag är så #?&X% klantig. Förutom att jag kan fakturera duktigt har jag inte riktigt haft flyt den här veckan.

I hopp om lättklädda promenader

Gjorde mig ett litet mobilfodral i helgen. Det blev så där. Jag slarvade när jag skulle sy ihop det och det blev lite snett och vint, men jag iddes inte göra om och göra rätt. Satte snodd i så det ska gå att ha om halsen. Tanken är att det snart ska bli så där äckligt varmt ute att man inte behöver ha tjock jacka och byxor på sig. Det vill säga, man behöver inte ha kläder med stora fickor att förvara sin telefon i. Och då är det ju bra att ha en liten mobilväska om halsen. Tänkte jag. Men nu snöar det igen, så de där promenaderna i bara någon liten klänning eller så, ser ut att dröja. Jag kanske till och med hinner införskaffa en ny telefon innan de blir av.

Ibland är livet lite tyngre än annars. Fast bara lite

Just nu känns det lite tungt. Tung i skallen av en förkylning som inte vill ge sig. Skulle vilja ligga och vila och kanske läsa ut Emma, som just nu ligger vilande på grund av att jag är helt slut när jag går och lägger mig och inte ens orkar läsa. Då är det illa.

Det är också väldigt tyst här hemma. Inte de vanliga vardagsljuden av en konstant arbetande tvättmaskin. Den har nämligen stannat. Förhoppningsvis inte för gott, men man vet ju aldrig. Jag har beställt nya kol och sedan återstår att se om vi är händiga nog att byta, samt om det "bara" var det som gjorde att den la av. Ny tvättmaskin vore väl i och för sig trevligt, men känns alldeles för dyrt just nu.

Det är ju kvinnodag idag också, och semmeldag. Vet inte vilket som borde firas mest. Jo, det är klart att jag vet, men efter att ha läst alla politiskt korrekta artiklar om kvinnor i tidningen idag, känns det som om en semla inte skulle sitta helt fel. Man blir ändå lite lätt spyfärdig när en vanlig morgontidning en enda dag om året slår sig lite extra för bröstet och uppmärksammar "kvinnorna och deras situation". Som om vi vore en utrotningshoad art eller något. Jag är kvinna och jag lever, verkar och finns alla dagar om året. Alla dagar är således kvinnodagar. Och mansdagar också, för den delen. Människodagar, helt enkelt.

Curlingfunderingar

Man vill ju inte vara en sådan där hemsk curlingförälder som skapar bortskämda, bortklemade barn som inte kan ta vara på sig själva. Fast det är svårt att låta bli ibland. Häromdagen kom sonen och sa att han och några kompisar skulle iväg till en fotbollsplan och spela lite fotboll en bit bort. Vi tar bussen, sa han på ett självklart sätt. Min första tanke var: Kan ni det? Klarar ni av att åka buss alldeles själva, klarar du av det som knappt har åkt buss sedan vi flyttade hit? Sedan började jag tänka på att jag fick åka buss själv till min simträning när jag var flera år yngre än min son är nu. Och jag klarade av det. Jag kunde till och med byta buss på sta'n utan att åka vilse. Och detta i ett tidevarv när man inte hade mobiltelefon och enkelt kunde ringa och be om att bli hämtad.

Ibland när jag försöker diskutera sådana här saker med andra får jag ju ofta höra att det ju är så mycket hårdare nu. Det händer så mycket mer. Det är inte så snällt som på vår tid. Det är inte oss föräldrar det är fel på, det är omvärlden. Vilket kanske är sant till viss del, men inte helt och hållet. Jag vet inte varför vi har blivit så överbeskyddande och inte tror att våra barn klarar av någonting.

Ett annat exempel på att det var skillnad förr är följande. När jag var elva år började jag rida en häst vi hade i familjen. Inget konstigt med det, förutom att hästen var tre år och totalt oriden och dessutom 165 cm i mankhöjd. Och vi stack i princip rakt ut i skogen. Jag hade ridit på ridskola i tre år, så antagligen betraktades jag som en som kunde rida. Det gick bra, hästen och jag lärde varandra och med tiden blev hon en alldeles utmärkt ridhäst. Fattar dock fortfarande inte riktigt hur det gick till. Mina föräldrar måste ha varit fullständigt aningslösa och själv var jag i total avsaknad av riskinsikt. Men det var väl antagligen det som gjorde att allt gick så bra. Plus att den här hästen var världens snällaste och lugnaste redan som ung, men det var nog mest tur.

Nu verkar inte mitt barn ha någon större lust att lära sig rida, men om han hade det skulle jag nog vara mycket tveksam över att sätta upp honom på en häst högre än, säg 130 cm i manken. Naturligtvis aldrig i livet på en häst som inte var gammal, erfaren och van vid barn. Och definitivt inte utan all tillbörlig säkerhetsutrustning. Och bara inom ett väl inhägnat område.

Förkylt igen

En lite halvsur förkylning med halsont har drabbat mig och som vanligt valt helt fel tillfälle. Jag har i dagarna fått massor av jobb och det ser ut som om det blir mycket att göra hela nästa vecka. Helt fel tillfälle för att kura ner sig i soffan och tycka synd om sig själv, alltså. Det är den lille bacillhärden som antagligen har smittat mig, eftersom han har gått omkring och snorat ett tag. Men nu är det alltså bara att bita ihop och ta en Panodil och köra på. Med tanke på den för mig ofantliga summa pengar jag just har betalat in till Skatteverket gäller det att jobba på för att komma ifatt.

Mera virkade armband

Två till blev det igår. Och nu har jag en hel massa idéer på modeller och mönster som jag måste testa. När jag tagit bilden insåg jag dock att jag kanske inte ska använda min vänsterarm som "modellarm". Den ser alldeles för rynkig ut, vilket beror på ett rejält ärr som härrör från en ofrivillig avsittning från en häst som innebar ett ganska hårt möte med en grusväg för väldigt många år sedan. Jag ska tänka på det till nästa gång.

Om Facebook-användning

Har på sista tiden läst ett antal insändare i diverse dagstidningar där skribenterna ondgör sig över Facebook. Vad ska jag med Facebook till är en av dessa frågor som ställs och som givetvis endast kan besvaras av skribenten själv. Ett annat vanligt klagomål är att det är ointressant att läsa statusuppdateringar om när vännerna går på lunch eller tar en kopp kaffe. Varför dessa gnällspikar bemödar sig med att skriva insändare i tidningar förstår jag inte alls. Jag tycker det är alldeles förskräckligt ointressant att läsa om hur någon inte vill använda Facebook. Jag läser mycket hellre en statusuppdatering från en av mina vänner om att han/hon ska gå och lägga sig eller mata katten eller något.

Det är inget tvång att använda Facebook, vilket somliga nästan verkar tro. Gillar man det inte, ja, men strunta i det då. Vem bryr sig? Många av dem som klagar eller raljerar över hur andra slösar bort sin tid på sociala medier verkar vilja framhålla att de själva minsann inte har tid med sådant trams. Klaga och skriva insändare har de dock uppenbarligen tid med, men hur det kan räknas som konstruktiv användning av dyrbar tid förstår åtminstone inte jag.

Frisörbesök

Jag var och klippte mig igår. Det behövdes och jag har hittat en frisör här i min nya hemort som jag gillar riktigt bra. Det allra bästa är att hon börjar med massage. Tio minuters huvudmassage i samband med hårtvätten. Ren njutning. Jag skulle kunna gå dit varje vecka bara för det. Sedan tycker jag faktiskt att jag har blivit riktigt fint klippt när jag har varit där också. Igår när jag satt där var det bara en sak som var fel. Mitt ansikte. Det såg inget vidare ut i sådan där skarp arbetsbelysning. Det är nog dags för lite extra omvårdnad nu. Jag var alldeles förskräckligt blek och glåmig och... gammal. Åldern kan jag ju inte göra så mycket åt, men jag kan ju försöka ta hand om ytan så gott jag kan och det har jag uppenbarligen inte gjort på sista tiden. Lite sol skulle ju inte skada heller. Det där vinterbleka och trötta är inte kul.

Frisörens lilla dotter, 3 år, var också där i väntan på att farmor skulle komma och hämta henne. Hon stod ett tag bredvid min stol och tittade mycket uppmärksamt på både mig och sin mamma i arbete. Min frisör frågade sin dotter om hon tyckte att jag blev fin. Dottern stirrade stint på mig och skakade sedan mycket bestämt på huvudet. Det är väl från barn och dårar man får de absoluta sanningarna, men med tanke på råmaterialet tyckte jag nog att hennes mamma gjorde ett bra jobb.