Man vill ju inte vara en sådan där hemsk curlingförälder som skapar bortskämda, bortklemade barn som inte kan ta vara på sig själva. Fast det är svårt att låta bli ibland. Häromdagen kom sonen och sa att han och några kompisar skulle iväg till en fotbollsplan och spela lite fotboll en bit bort. Vi tar bussen, sa han på ett självklart sätt. Min första tanke var: Kan ni det? Klarar ni av att åka buss alldeles själva, klarar du av det som knappt har åkt buss sedan vi flyttade hit? Sedan började jag tänka på att jag fick åka buss själv till min simträning när jag var flera år yngre än min son är nu. Och jag klarade av det. Jag kunde till och med byta buss på sta'n utan att åka vilse. Och detta i ett tidevarv när man inte hade mobiltelefon och enkelt kunde ringa och be om att bli hämtad.
Ibland när jag försöker diskutera sådana här saker med andra får jag ju ofta höra att det ju är så mycket hårdare nu. Det händer så mycket mer. Det är inte så snällt som på vår tid. Det är inte oss föräldrar det är fel på, det är omvärlden. Vilket kanske är sant till viss del, men inte helt och hållet. Jag vet inte varför vi har blivit så överbeskyddande och inte tror att våra barn klarar av någonting.
Ett annat exempel på att det var skillnad förr är följande. När jag var elva år började jag rida en häst vi hade i familjen. Inget konstigt med det, förutom att hästen var tre år och totalt oriden och dessutom 165 cm i mankhöjd. Och vi stack i princip rakt ut i skogen. Jag hade ridit på ridskola i tre år, så antagligen betraktades jag som en som kunde rida. Det gick bra, hästen och jag lärde varandra och med tiden blev hon en alldeles utmärkt ridhäst. Fattar dock fortfarande inte riktigt hur det gick till. Mina föräldrar måste ha varit fullständigt aningslösa och själv var jag i total avsaknad av riskinsikt. Men det var väl antagligen det som gjorde att allt gick så bra. Plus att den här hästen var världens snällaste och lugnaste redan som ung, men det var nog mest tur.
Nu verkar inte mitt barn ha någon större lust att lära sig rida, men om han hade det skulle jag nog vara mycket tveksam över att sätta upp honom på en häst högre än, säg 130 cm i manken. Naturligtvis aldrig i livet på en häst som inte var gammal, erfaren och van vid barn. Och definitivt inte utan all tillbörlig säkerhetsutrustning. Och bara inom ett väl inhägnat område.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar