Mitt liv är rätt bra nu för tiden. Jag känner mig ganska lugn och tillfreds med det mesta och jag börjar till och med kunna tro att saker och ting ordnar sig utan att jag måste planera allt in i minsta detalj och ta höjd för allt som eventuellt kan gå åt skogen på vägen. Det är ett stort framsteg för en som alltid varit ett kontrollfreak. Jag har uppenbarligen lärt mig något av livet hittills.
Annars kan det ju ibland kännas som om åren bara har gått i rasande fart. Jag borde ju vara så himla vuxen vid min ålder. När jag var, säg 22, trodde jag nog att jag skulle vara vuxen och klok och en hel massa annat när jag var så gammal som jag är nu. Tittar man runt omkring sig så ser det ut som om ganska många andra i min ålder faktiskt är så där vuxna och etablerade. Eller så mörkar de bara, precis som jag. Åker på husvagnssemester fast de hellre skulle vilja tågluffa, liksom.
Något annat jag tror man lär sig med åren, om man har tur, är att hantera livet lite bättre. Hålla det svarta på avstånd. Det är inte lätt, men har man minsta lilla överlevnadsinstinkt så lär man sig för att man måste. För det blir nattsvart ibland. Och dagens unga människor är inte rustade för det svarta, eftersom deras curlingföräldrar har lindat in deras uppväxt i vadd och bomull. Lurat i ungarna att allt är möjligt. Det är det inte. Inte alltid och inte för alla. Jag tror vi lurar ungarna att se sig själva som den de vill vara, men inte som den de faktiskt är. Hur ska man kunna nå målet, eller ens sträva efter att komma dit, om man tror att man redan är där?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar