Då var det dags

Jag måste ta tjuren vid hornen och göra det jag inte hade tänkt göra på mycket länge: jag måste ringa till en tandläkare. Jag har bitit av en tand och det känns som ett stort, vasst hål i munnen. Inte bra. Antagligen jättedyrt.

I våras höll min gamla tandläkare på och ringde för att boka in mig på min årliga kontroll. Jag känner ju givtevis igen numret så jag struntade helt enkelt i att svara tills vi hade flyttat, så att jag kunde säga att jag tyvärr inte kunde besöka deras inrättning något mer. Jag trodde jag hade kommit undan ett tag. Så fel jag hade. Det finns uppenbarligen högre makter som ser till att man gör sina årliga besök, vare sig man vill eller inte. Eller så är det bara min skröpliga gamla kropp som håller på att falla i bitar.

Läst: Utrensning av Sofi Oksanen

Aliide är en gammal kvinna som bor ensam på sin gård någonstans på landsbygden i Estland. Det är hennes fädernesgård och efter att föräldrarna, som så många andra, försvunnit under andra världskriget, bodde Aliide kvar tillsammans med sin syster Ingel och hennes familj. Ingel var gift med Hans, stilige Hans som Aliide såg först och som är den ende man hon någonsin velat ha, men som bara hade ögon för Ingel. Efter kriget är livet svårt i Estland. Hans är nationalist och därmed fiende till den nya Estniska Sovjetrepubliken. Systrarna gömmer honom i ett lönnrum på gården. Men det har ett högt pris. Det går inte att lita på någon. Aliide begår det stora sveket. För den hopplösa kärlekens skull och för att överleva.

Många år senare, i början av 1990-talet, strax efter självständigheten, dyker en trasig ung flicka, Zara, upp på Aliides gård. Hon talar estniska, men är alldeles tydligt från Ryssland och hon har ett gammalt fotografi av Aliide och Ingel insytt i BH:n. Ett traffickingoffer på flykt undan en psykopatisk hallick, men också en länk till Aliides historia.

Det är ju så himla bra. Och otäckt. Och nära. Estland är inte långt borta, men är ändå så annorlunda. Jag tror inte vi som svenskar fattar hur lyckligt lottade vi har varit. Vilken tur vi har haft genom historien. Så oerhört befriade från krig, våld och ockupationsmakter. Vi borde nog tänka på det lite oftare och tacka vår lyckliga stjärna för att de allra flesta av oss har möjlighet att leva sådana bra liv som vi gör.

Höst

Det är verkligen höst nu. Jag vet inte riktigt vad jag ska hitta på för att pigga upp mig, men något radikalt skulle behöva göras. Shoppa är ju ofta humörhöjande, men inte just nu. Jag är fortfarande kvar i min känsla av totalt överflöd på alla fronter och vill inte ha mer prylar eller kläder. En ny soffa, däremot. Det skulle jag inte ha något emot, men det känns inte riktigt ekonomiskt försvarbart precis i detta nu. Men det skulle sitta fint med en ny soffa. 

Egentligen vet jag vad jag vill ha. En resa, nästan vart som helst bara det är vi tre tillsammans. Men gärna till Barcelona. Fast en spahelg med en tjejkompis är nog inte heller så dumt. Massage, vin och skvaller. Det borde väl pigga upp även den dystraste november.

En doft av medelhav

I somras fick vi ett litet apelsinträd av P och L när de hade lånat huset på landet ett par veckor. Det var fullt med frukt då och ännu mer fullt nu och har tillbringat sommaren och hösten ute i vårt uterum. Men för några veckor sedan tyckte jag att det var för kallt och apelsinträdet fick flytta inomhus. Jag tror det fick gädjefnatt eller något, för nu blommar det. Och det doftar sol och semester i vardagsrummet. Just nu så nära Medelhavet jag kan komma. Det börjar kännas både här och där att det inte blev någon riktigt semester i somras. Tiden räckte inte till det. Men nu längtar jag efter sol, värme och hav. Vi måste åtgärda det här på något sätt. Under tiden får jag väl ligga i soffan och försöka stänga av alla sinnen förutom luktsinnet. Då kan jag låtsas att jag sitter på något mysigt torg någonstans med ett glas sommarvin, brunbränd och fräsch. För vem vill vara vinterblek i svinkalla Sverige och känna att det roligaste man har att se fram emot är november?

Planer och åter planer

Nu är alla mina flyttkartonger uppackade till slut. Inklusive den med alla pärlor, band och annat smått och gott. Jag kan alltså börja göra smycken igen. Jag ska göra smycken igen. Jag vill göra smycken igen. Men jag har inte haft tid. Jag vill ha en webshop att sälja mina smycken i. Jag har inte haft tid med det heller. Jag vet inte var jag gör av med all min tid. Men jag är på gång, jag känner det. Vilken dag som helst tar jag tag i mitt liv och sätter igång och fixar allt det som behöver fixas.Jag har bara inte lyckats få med allt på min att göra-lista än.

Men idag är det fredag och helgen stundar. Det viktigaste att ta tag i nu är således städning och den stora frågan: Vad blir det för mat?

Lite roligare falukorv en helt vanlig onsdag

Smörj en ugnsform med olivolja. Skiva en falukorv i skivor om 1 cm och lägg dem i formen. Skiva en squash och lägg ovanpå falukorven. Skiva därefter två rödlökar och lägg i formen. Nästa lager består av en ask körsbärstomater skurna i bitar. Krydda med örtsalt, svartpeppar och någon god örtkrydda. Avsluta med ett lager riven ost. In i ugnen tills det verkar klart. Servera med pasta. Kalasgott!

Uppkopplad?

Igår kväll fungerade inte vår Internet-uppkoppling. Inte för att jag skulle jobba just då när jag upptäckte det, eller ens hade något direkt behov av att befinna mig ute på nätet, men jag blev som vanligt alldeles besatt. Det ska funka. Ur och i igen med alla sladdar, starta om modem och router, gör om allt som går att göra om. Det hjälpte inte. Till slut fick jag bita ihop och ringa supporten på Bredbandsbolaget. Jag avskyr att ringa till all typ av IT-support. Efter oändliga väntetider och knapptryckningar kommer man om man har tur fram till någon fjunig nyss-tonåring som frågar om man har sladden i och som talar till en som om man vore en efterbliven sexåring. Jag avskyr när folk utgår från att man inte fattar något, inte kan något, inte vet något. Jag vill ha en direktlinje för oss som inte är idioter, som har startat om, som har sladden i och strömmen påslagen.

Jag behövde inte ens prata med någon. På en telefonsvarare talade de om att det var driftstopp på grund av strömavbrott. Så mycket tid nedlagd på att bli sur för ingenting. Så mycket upparbetad negativ energi.

Läst: Angelology av Danielle Trussoni

Verlaine, en småhandlare i konstbranschen, med ett visst forskarintresse för familjen Rockefeller, får i uppdrag av en mystisk och sjuklig man vid namn Percival Grigori att försöka hitta ett samband mellan Abigail Rockefeller och ett nunnekloster utanför New York. Verlaine har hittat något som tyder på att det förekommit en brevväxling mellan fru Rockefeller och en abbedissa på klostret under 1940-talet. I klostrets bibliotek arbetar en ung vacker nunna som heter syster Evangeline. Verlaine nekas tillträde till klostrets bibliotek av princip, men lyckas smita in ändå och mot alla sina klosterprinciper hjälper Evangeline honom och kommer då även sin egen historia på spåren.

Sedan går det fort. Förutom ett avsnitt mitt i boken som är en tillbakablick på krigsåren i Paris, utspelar sig hela historien under ett par dygn. En mer eller mindre hemlig världsomspännande sammanslutning av angelologer arbetar för att bekämpa ondskan mitt ibland oss, ondskan i form av Nefilim, ättlingar till fallna änglar som beblandat sig med människor och som lever mitt ibland oss vanliga dödliga. Men de är ondsinta varelser som vill ta herraväldet över jorden och förslava mänskligheten. De anser sig på ett självklart sätt vara högre stående varelser. Problemet är att somliga av dem, som Percival Grigori, drabbats av något mystiskt virus som sakta men säkert bryter ner deras styrka. Men om en viss mystisk och mytisk sak hittas ska han kunna botas. Det är det som angelologerna försöker förhindra.

Det är rappt och skickligt skrivet, en riktig bladvändare, med en pseudovetenskaplig approach som bygger på ganska vildsinta tolkningar av vissa bibelstycken. Logiken håller inte särskilt långt, men om man kan bortse från det tycker man säkert att boken är oerhört spännande och man gillade säkert Da Vinci-koden också. Parallellerna är ganska många. Jakten, pusslet, tidspressen. En ung vacker flicka som visar sig vara så mycket mer än hon trodde från början. Mystiska sammanslutningar som i årtusenden har arbetat i det tysta.

Om man är en sådan där petig läsare som vill att historien ska hålla ihop hela vägen, då ska man låta bli att läsa det här. Jag har ett par frågor av karaktären: Hur tänkte du nu? som jag skulle vilja ställa författarinnan. Det är ju inget fel på hennes hantverkskunnande eller fantasi, men jag hittar åtminstone ett uppenbart fel. Det är kanske inte så viktigt, men oerhört störande: en nunna kom alldeles uppenbart till klostret 1943, det är nu 1999 och men det står på ett ställe att hon kom till klostret för sjuttio år sedan. Jag kan bara inte med sådana felskrivningar. Korrekturläsning, hallå? Och för mig blir det alldeles för många logiska kullerbyttor. Jag har exempelvis allvarliga problem med kombinationen lyran, ärkeängeln Gabriel och Orfeus. Och varför har inte nefilim tagit makten över mänskligheten för länge sedan? Det kan ju inte ha varit så svårt.

Men det blir alldeles säkert en film, med ett par riktiga snyggingar i huvudrollerna som Evangeline och Verlaine. Peter Stormare som Percival Grigori, kanske? Kan bli en ganska maffig slutscen med Brooklyn Bridge i gryningsljus och en himmelskt vacker varelse som bokstavligen provar sina vingar för första gången. To be continued.

Nybakat

Doften av nybakat bröd sprider sig i huset. Jag känner mig så duktig. Borde baka oftare. Varje dag, typ. Och sedan lite färsk krabba, goda ostar och vin till det. Fredagsmys!

Ser alla små barn likadana ut?

Jag läste nyss i gårdagens lokalblaska från min forna hemstad om en morfar som skulle hämta sitt treåriga barnbarn på dagis och fick med sig fel barn. Det är, enligt tidningen, skandallöst att förskolan har så dåliga rutiner och det måste givetvis utredas hur de kunde släppa iväg fel barn. När man själv har haft barn på dagis för inte så länge sedan är man dock inte så förvånad. Men en stilla undran: är det inte en ännu större skandal att en morfar inte känner igen sitt eget barnbarn? Vore jag mamma till "rätt" barn (alltså det barn som skulle hämtas) skulle jag nog vara väldigt, väldigt upprörd och ledsen.

En dag som är så där

Strålande vackert höstväder och den nyfriserade hunden och jag tog en långpromenad i morse. Det var skönt, men det är en sådär trist dag också. Lite småsnuvig, lite ont i halsen, men inte tillräckligt för att få kalla sig sjuk - i alla fall inte som kvinna. Hängigt, med andra ord. Dessutom sov jag dåligt natten till idag till följd av kaffedrickande på kvällen. Det går inte. Jag vet ju att det inte går, men jag gjorde det i alla fall. Dumt. Jag ska hålla mig till mitt te. Det blir mycket tidig sänggång ikväll.

Läst: Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann av Jonas Jonasson

På sin hundraårsdag kliver Allan Karlsson ut genom fönstret från äldreboendet i Malmköping och försvinner. Han träffar ett antal mer eller mindre udda människor, som tillsammans ger sig ut på en mer eller mindre udda färd genom Sverige, först med ett kriminellt gäng i hälarna och sedan polisen. Vi får också följa Allans något udda färd genom livet, där han, trots ett totalt ointresse av politik, av ren slump hela tiden lyckats hamna mitt i diverse storpolitiska spel och i allra högsta grad påverkat dessa. Han har exempelvis räddat general Franco, supit med Harry Truman, uppfunnit atombomben (åt både USA och Sovjetunionen), räddat Maos hustru, suttit i Gulag tillsammans med Albert Einstens okände bror Herbert Einsten, bränt ner Vladivostok, tröstat en gråtande Kim Jong Il och så vidare. Det finns liksom ingen hejd på det alls.

Och det är lite kul, lite rart, lite Paasilinna (eller ganska mycket) och givetvis en skröna av klassiskt snitt. Det jag gillar bäst är att den totalt rabiate åklagaren som vill sätta dit Allan och hans reskamrater för mord, heter Ranelid. Conny visserligen, men ändå.

Nyfriserad

Trimdags!

Om några timmar är detta rufs förhoppningsvis ett minne blott.

Änglar

Jag har fått hem Angelology av Danielle Trussoni idag. Jag beställde den efter att ha läst en oerhört positiv recension. Under tiden som jag har väntat på boken har jag dock läst en annan recension där den totalsågades och recensenten direkt avrådde från att över huvud taget ta i boken. Det kan ju bli lite spännande då och se vad man själv tycker.

Jag ska bara avsluta den där boken om hundraåringen som alla påstår är så bra. Jag har läst halva och jag är inte ett dugg övertygad.

Klassfest

Nu har jag varit på klassfest. Återträff, gamla minnen och bara jag som fortfarande ser ut som jag alltid har gjort. Eller inte. Intressant att höra vad andra kommer ihåg och inse att man antingen är utrustad med teflonminne eller lider av någon allvarlig förträngningsåkomma. Det kanske bara är åldern. Det var hur som helst intressant att träffa den tappra lilla spillra av min niondeklass som kom. Som vanligt säger man att man måste ses snart igen. Gör man inte alltid det när man träffar gamla bekanta från förr? Vi måste ses snart igen.

Klagomuren dock: Vilken affärsidé att ordna ihop gamla återträffar. Man hyr in en ordinär nattklubb några timmar innan de brukar öppna och serverar gamlingarna en synnerligen medioker meny där vare sig ett glas vin till maten eller kaffe ingår. För det tar man 400 spänn. Och hoppas att alla tycker det är så himla roligt att ses igen att man inte bryr sig om att arrangemanget i övrigt är obefintligt.

Mer struktur i tillvaron, tack

En ny strukturerad version av mig själv har trätt fram de senaste dagarna. Hon brukar göra det lite då och då, men tyvärr aldrig stanna tillräckligt länge. Efter flera dagars ångest över att inte få gjort det jag borde få gjort, fanns det ingen återvändo - att göra-listan måste fram igen. Jag är uppenbarligen inte kapabel att få någonting gjort om det inte står på papper. I alla fall göromål som är av den typ så att de lika gärna skulle kunna göras En Annan Dag. Som alla vet inträffar aldrig En Annan Dag. Men nu ligger listan på skrivbordet och två dagar i rad har jag fyllt den med åtminstone fem saker som ska vara gjorda innan dagen är slut. Det här gäller alltså inte jobb, det går före allt och där håller jag alltid mina deadlines. Nej, det handlar om andra, till synes mindre viktiga saker (som att till exempel laga en söm i en tröja som har legat och väntat på lagning i sisodär ett halvår), men som betyder mycket för sinnesfriden. Så nya strukturerade jag har nu inte skjutit upp allt utan ringt en massa samtal som borde ha ringts för länge sedan, fått en hel del småfix gjort och känner mig riktigt nöjd med mig själv. Fem saker känns dessutom som en bra och fin siffra. Inte för lite och inte för mycket. Det blir inte oöverstigligt - det är ju en dag i morgon också och då är det dags för ytterligare fem saker. Och är det så att man av bara farten hinner med mer, trots att det inte står på listan är det ju en alldeles strålande bonus. Då är man värd en extra klapp på axeln.

Jag har inget att ha på mig!

På lördag ska jag gå på fest. Det är en relativt stor händelse, det festas nämligen inte alltför ofta här nu för tiden. Det är dessutom en klassfest. En sådan där alldeles-för-många år sedan 9:an-fest. Jag ska träffa folk som jag troligtvis inte sett på minst 10 år (det var nämligen 10 år sedan jag senast var på en sådan här tillställning). Alltså folk jag inte alls känner eller kanske inte ens känner igen längre. Man vill ju visa sig från sin bästa sida då. Om det någon som har blivit kärring, så inte är det jag i alla fall. Men jag vet inte. Finaste kläderna känns för överklätt och jeans för underklätt - dessutom har jag inga snygga jeans.

Jag provade ut en outfit förut idag, men jag börjar ångra mig. För vippig kjol och skorna känns inte rätt. In i garderoben och botanisera igen. Jag borde gå på fest oftare, så att jag var mer festvan. Så att jag bara kunde slänga på mig något som jag vet alltid passar. Nu är det bara jobbigt. Och en väska måste jag leta upp. Min gigantiska vardagsväska passar inte på party.

Jag kanske inte känner någon alls. Det kanske bara är jag som kommer från min klass och allt kanske bara blir pinsamt. Oavsett vad jag har på mig.

Dagens middag

Med lite billig fläskytterfilé kan man göra så här:

Skär köttet i tärningar och lägg det i en oljad wokpanna med en grovt hackad gul lök och, om man så vill, färska champinjoner i bitar. Låt det bli genomstekt och pressa sedan över en halv citron. Häll på soya efter tycke och smak och krydda med salt och peppar. Strössla lite skalade sesamfrön över anrättningen. Servera med ris eller nudlar. Riven gurka är gott till. Enkelt, gott och anpassat efter veckans extrapris på Willys. Middag för snålvargar, med andra ord.

Läst: De oförglömliga av Gabriella Ahlström

Fredrika har växt upp i en kändisfamilj - mamma Maud är firad skådespelerska, pappa Max framstående forskare och lillebror Simon modell, skådis och kändis i största allmänhet. Fredrika och Simon har ända sedan de var riktigt små haft väldigt starka band, utlämnade till varandra eftersom föräldrarna inte alltid hade tid - eller lust - att vara just föräldrar. Simon är familjens mittpunkt - en kraft kring vilket allt kretsar. Han är krävande, manipulativ och vet precis när han ska sätta in sina stötar för att framför allt få Maud på fall. Fredrika är den som står i skuggan av dem alla, den som bara finns men inte riktigt räknas.

Det ofattbara inträffar. Simon hittas död av en överdos i Köpenhamn. Balansen i familjen skakas i grunden och Fredrika måste ta itu med sina egna känslor och drabbas av en djup depression. Hon måste bearbeta det där som hände i Paris. Simons stora svek.

Jag känner mig lite tudelad efter att ha läst den här boken. Å ena sidan kan jag knappt lägga den i från mig - jag sträckläser verkligen. Jag känner starkt med Fredrika och hennes svårigheter att frigöra sig från familjen och vill verkligen att hon ska sluta vara till lags, sluta finna sig i att vara den grå bland alla färgglada. Å andra sidan blir jag frustrerad över att jag inte får något riktigt grepp på vad hon verkligen vill. Hon borde ge bilden av den självcentrerade skitstöveln Simon en rejäl spark där bak och börjar leva sitt eget liv. Plocka ner ikonen. Tycker jag.

Det är väldigt mycket ältande på terapisoffan och jag tycker inte att det verkar som om hon kommer fram till så mycket - hon försöker ju faktist även att vara psykiatrikern till lags och säga det hon tror att doktorn vill höra. För även om familjen till att börja med verkar helt dysfunktionell, så vet jag inte om den egentligen skiljer så mycket från de flesta familjer. Jag tror liksom inte på den perfekta familjen. Att man har blivit den grå musen och utplånat sin egen personlighet är kanske inte alltid något som är alla andras fel. Efter bokens slut hoppas jag att Fredrika går tillbaka till sin psykiatriker. Hon är definitivt inte klar. Jag tycker faktiskt inte att hon har kommit någonstans alls. Om hon nu verkligen vill bryta sig ur sin faktiskt självvalda isolering, vill säga. Det är inte så säkert det heller.

Äntligen en egen läshörna!

Ett hörn av vardagsrummet som bara ska vara till för mysläsning, nu även med avlastningsplats för tekoppen. Om också vissa andra familjemedlemmar kunde respektera det och inte belamra fåtöljen med kläder och annan bråte skulle jag vara mycket tacksam. 

När blir man vuxen?

Jag har haft lite vuxengrubblerier. När blir man vuxen och hur vet man att man är det? Varför känner jag mig betydligt mindre vuxen nu än när jag var 19, då jag tyckte att jag var oerhört vuxen? Är det det som är att vara vuxen, kanske, att inse att man inte alls har kommit så långt som man tror?

En mig närstående person brukar anklaga mig för att vara så ruskigt mogen och vuxen jämt – i motsats till barnsligt spontan som enligt den här personen är att föredra. Det är märkligt, eftersom jag känner mig mindre och mindre vuxen för varje år som går. Jag är inne i regression. Jag inser att jag förstår mindre och mindre. Det är lite jobbigt. När jag ser mig i spegeln ser jag en medelålders, lätt överviktig kvinna som både är fru och mamma, men det går inte alls ihop med min självbild. Jag är ju fortfarande jätteliten. Det är bara det att det inte finns någon som tar hand om mig längre. Det har det i och för sig inte funnits på väldigt länge. Jag förväntades klara mig själv ganska tidigt och det gjorde jag uppenbarligen. Fattar bara inte alltid hur det gick till.

Jag tycker att jag ser så himla många vuxna och kloka människor runt omkring mig. Eller är de precis som jag, har fullt upp med att hålla masken? Antagligen.

Jag försöker komma på vilka vuxna förebilder jag har haft i mitt liv och inser att jag inte kan komma på en enda längre. De jag trodde var vuxna visade sig inte vara det. Och med vuxen menar jag trygg i sig själv och i sina beslut. Så som jag vill vara. Men det kanske är ett tillstånd som inte finns i verkligheten.

När jag antar vuxenrollen gentemot min son kan jag ibland tycka att jag har lättare att relatera till hur det är att vara barn än hur det är att vara vuxen. När han är nervös i nya sammanhang eller rädd för något kommer jag ihåg hur det kändes. Det känns fortfarande. Jag vill stötta honom och inte komma med vuxenfloskler. Jag hoppas att det gör mig till en bra mamma. Att jag vet hur det känns. När jag var liten tror jag gränsen mellan barn- och vuxenvärlden var mycket tydligare. Jag tror att de som hade uppnått en viss ålder inte längre ville kännas vid hur det var att vara barn. Eller så var de så fast i sina egna föreställningar om hur man skulle vara som vuxen. Mitt viktigaste uppdrag som vuxen är ju att vara en bra mamma. Då kanske det är bra att vara liten ibland, så att man inte glömmer bort hur det är. Fast jag vill ju att han ska växa upp och se mig som en vuxen förebild. Jag vet inte hur det här ska gå ihop.

En liten stund på jorden

Det är inte så ofta man är helt ensam och kapabel att njuta av ensamheten. Men när arbetsdagen är slut och man har loggat ut från allt som gå att logga utifrån, pojkarna i ens liv är på fotbollsträning, man har dammsugit, tänt mysbelysning och alla ljus, man har satt på en bra skiva med musik man själv vill lyssna på, öppnat en flaska vin och tagit den första klunken medan man lägger sista handen vid fredagsmysmaten. Då. Då har man sin stund på jorden.

Läst: Mellan himmel och jord av Niccolò Ammaniti

Så har jag tillbringat några kvällar i italiensk misär. Cristiano är tretton år och bor tillsammans med sin pappa Rino i ett mer än skruttigt hus i någon liten trist håla. Mamman stack när Cristiano var liten och har aldrig mer hörts av. Hon ville aldrig ha barn, men Rino hotade att döda henne om hon gjorde abort. Rino är en misslyckad loser av värsta slag: skinnskalle, nazist, alkoholist och givetvis arbetslös. Men far och son håller ihop och om man ska säga något gott om Rino så är det väl att han i alla fall vill Cristiano väl. På sitt sätt. Och Cristiano avgudar sin pappa. Han har ju i och för sig inte så mycket att välja på. Tillsammans gör de sitt bästa för att städa och snygga till det fallfärdiga ruckel de bor i en gång i månaden när den av bägge föraktade socialassistenten kommer på besök, allt för att inte Cristiano ska bli omhändertagen.

Rino har två kompisar - Danilo, som tog till flaskan när hans dotter omkom i en olyckshändelse och inte släppt taget om grappan sedan dess, och Corrado, som kallas Quattro Formaggi och är samhällets byfåne. Dessa tre utgör alltså kretsen av signifikanta vuxna för Cristiano. De är för det mesta aspackade.

Eftersom pengar alltid är något som saknas bestämmer sig de tre kumpanerna för att  göra en stöt som ska göra dem ekonomiskt oberoende för lång tid framöver - de ska spränga stadens bankomat. Men det går inte riktigt som de har tänkt sig. Man kan väl säga att planen var något spritindränkt.

Jag har sträckläst 475 sidor på bara ett par kvällar. Det går inte att sluta läsa. Misären är så total att det knappt går att föreställa sig, men det är sådant flyt i berättelsen att man verkligen sugs in. Ammaniti skriver föredömligt i extremt korta kapitel, vilket gör att man läser ett till hela tiden. Och bara ett till. Det går inte att sluta.

Det är fantastiskt bra.