Så har jag tillbringat några kvällar i italiensk misär. Cristiano är tretton år och bor tillsammans med sin pappa Rino i ett mer än skruttigt hus i någon liten trist håla. Mamman stack när Cristiano var liten och har aldrig mer hörts av. Hon ville aldrig ha barn, men Rino hotade att döda henne om hon gjorde abort. Rino är en misslyckad loser av värsta slag: skinnskalle, nazist, alkoholist och givetvis arbetslös. Men far och son håller ihop och om man ska säga något gott om Rino så är det väl att han i alla fall vill Cristiano väl. På sitt sätt. Och Cristiano avgudar sin pappa. Han har ju i och för sig inte så mycket att välja på. Tillsammans gör de sitt bästa för att städa och snygga till det fallfärdiga ruckel de bor i en gång i månaden när den av bägge föraktade socialassistenten kommer på besök, allt för att inte Cristiano ska bli omhändertagen.
Rino har två kompisar - Danilo, som tog till flaskan när hans dotter omkom i en olyckshändelse och inte släppt taget om grappan sedan dess, och Corrado, som kallas Quattro Formaggi och är samhällets byfåne. Dessa tre utgör alltså kretsen av signifikanta vuxna för Cristiano. De är för det mesta aspackade.
Eftersom pengar alltid är något som saknas bestämmer sig de tre kumpanerna för att göra en stöt som ska göra dem ekonomiskt oberoende för lång tid framöver - de ska spränga stadens bankomat. Men det går inte riktigt som de har tänkt sig. Man kan väl säga att planen var något spritindränkt.
Jag har sträckläst 475 sidor på bara ett par kvällar. Det går inte att sluta läsa. Misären är så total att det knappt går att föreställa sig, men det är sådant flyt i berättelsen att man verkligen sugs in. Ammaniti skriver föredömligt i extremt korta kapitel, vilket gör att man läser ett till hela tiden. Och bara ett till. Det går inte att sluta.
Det är fantastiskt bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar