Fredrika har växt upp i en kändisfamilj - mamma Maud är firad skådespelerska, pappa Max framstående forskare och lillebror Simon modell, skådis och kändis i största allmänhet. Fredrika och Simon har ända sedan de var riktigt små haft väldigt starka band, utlämnade till varandra eftersom föräldrarna inte alltid hade tid - eller lust - att vara just föräldrar. Simon är familjens mittpunkt - en kraft kring vilket allt kretsar. Han är krävande, manipulativ och vet precis när han ska sätta in sina stötar för att framför allt få Maud på fall. Fredrika är den som står i skuggan av dem alla, den som bara finns men inte riktigt räknas.
Det ofattbara inträffar. Simon hittas död av en överdos i Köpenhamn. Balansen i familjen skakas i grunden och Fredrika måste ta itu med sina egna känslor och drabbas av en djup depression. Hon måste bearbeta det där som hände i Paris. Simons stora svek.
Jag känner mig lite tudelad efter att ha läst den här boken. Å ena sidan kan jag knappt lägga den i från mig - jag sträckläser verkligen. Jag känner starkt med Fredrika och hennes svårigheter att frigöra sig från familjen och vill verkligen att hon ska sluta vara till lags, sluta finna sig i att vara den grå bland alla färgglada. Å andra sidan blir jag frustrerad över att jag inte får något riktigt grepp på vad hon verkligen vill. Hon borde ge bilden av den självcentrerade skitstöveln Simon en rejäl spark där bak och börjar leva sitt eget liv. Plocka ner ikonen. Tycker jag.
Det är väldigt mycket ältande på terapisoffan och jag tycker inte att det verkar som om hon kommer fram till så mycket - hon försöker ju faktist även att vara psykiatrikern till lags och säga det hon tror att doktorn vill höra. För även om familjen till att börja med verkar helt dysfunktionell, så vet jag inte om den egentligen skiljer så mycket från de flesta familjer. Jag tror liksom inte på den perfekta familjen. Att man har blivit den grå musen och utplånat sin egen personlighet är kanske inte alltid något som är alla andras fel. Efter bokens slut hoppas jag att Fredrika går tillbaka till sin psykiatriker. Hon är definitivt inte klar. Jag tycker faktiskt inte att hon har kommit någonstans alls. Om hon nu verkligen vill bryta sig ur sin faktiskt självvalda isolering, vill säga. Det är inte så säkert det heller.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar