När blir man vuxen?

Jag har haft lite vuxengrubblerier. När blir man vuxen och hur vet man att man är det? Varför känner jag mig betydligt mindre vuxen nu än när jag var 19, då jag tyckte att jag var oerhört vuxen? Är det det som är att vara vuxen, kanske, att inse att man inte alls har kommit så långt som man tror?

En mig närstående person brukar anklaga mig för att vara så ruskigt mogen och vuxen jämt – i motsats till barnsligt spontan som enligt den här personen är att föredra. Det är märkligt, eftersom jag känner mig mindre och mindre vuxen för varje år som går. Jag är inne i regression. Jag inser att jag förstår mindre och mindre. Det är lite jobbigt. När jag ser mig i spegeln ser jag en medelålders, lätt överviktig kvinna som både är fru och mamma, men det går inte alls ihop med min självbild. Jag är ju fortfarande jätteliten. Det är bara det att det inte finns någon som tar hand om mig längre. Det har det i och för sig inte funnits på väldigt länge. Jag förväntades klara mig själv ganska tidigt och det gjorde jag uppenbarligen. Fattar bara inte alltid hur det gick till.

Jag tycker att jag ser så himla många vuxna och kloka människor runt omkring mig. Eller är de precis som jag, har fullt upp med att hålla masken? Antagligen.

Jag försöker komma på vilka vuxna förebilder jag har haft i mitt liv och inser att jag inte kan komma på en enda längre. De jag trodde var vuxna visade sig inte vara det. Och med vuxen menar jag trygg i sig själv och i sina beslut. Så som jag vill vara. Men det kanske är ett tillstånd som inte finns i verkligheten.

När jag antar vuxenrollen gentemot min son kan jag ibland tycka att jag har lättare att relatera till hur det är att vara barn än hur det är att vara vuxen. När han är nervös i nya sammanhang eller rädd för något kommer jag ihåg hur det kändes. Det känns fortfarande. Jag vill stötta honom och inte komma med vuxenfloskler. Jag hoppas att det gör mig till en bra mamma. Att jag vet hur det känns. När jag var liten tror jag gränsen mellan barn- och vuxenvärlden var mycket tydligare. Jag tror att de som hade uppnått en viss ålder inte längre ville kännas vid hur det var att vara barn. Eller så var de så fast i sina egna föreställningar om hur man skulle vara som vuxen. Mitt viktigaste uppdrag som vuxen är ju att vara en bra mamma. Då kanske det är bra att vara liten ibland, så att man inte glömmer bort hur det är. Fast jag vill ju att han ska växa upp och se mig som en vuxen förebild. Jag vet inte hur det här ska gå ihop.