Julklapp till mig själv

Jag gav mig själv en fin tesil häromdagen, för att förgylla mina testunder som jag har ganska många av varje dag. Den gör sig väldigt fin på köksbänken också. Tyvärr så lämpar den sig inte riktigt för mitt nyanskaffade Rooibos-te, som är alldeles för småbladigt för den här tesilen. Men den är snygg i alla fall. Och den passar alldeles utmärkt till mitt gröna favoritte. Som för övrigt finns i en presentaffär som ligger ganska nära där vi bor. Det är ju fruktansvärt praktiskt. Om det inte vore för att damerna som jobbar i den affärern ser så stroppiga ut. Det får mig osökt att tänka att det är ett par överklassbrackor som fått en presentaffär att leka med av sina rika män. Om det handlade om ren och skär överlevnad borde de nämligen vara lite trevligare mot sina kunder. Men det kanske var jag som hade en dålig dag när jag var där sist. Jag kanske inte alls blev ignorerad när jag skulle handla, det kanske bara kändes så.

Jag är redo för julkortsanstormning

Jag har virkat ett rött band som ska hänga på väggen i köket. Och köpt små löjliga klädnypor med tomtar på som ska hålla fast alla julkorten som ska hänga där och påminna oss om att det finns nära och kära som tänker på oss i jul. Jag hoppas det i alla fall. Jag vill alltså ha riktiga julkort. Inga blinkande e-mail eller SMS som spelar Bjällerklang. Riktiga julkort. Sådana som jag skickar till mina vänner och släktingar. Som kanske kostar lite i porto och ansträngning, men som är så mycket finare och juligare än det allt det där digitala krafset. Det innebär så mycket mer än att bara vara en på en massutskickslista.

En ganska lat helg

Igår var vi och kände lite på julstämningen på Liseberg. Det var trevligt och det blev ganska dyrt, men vi vann ändå inte minsta lilla chokladkaka. Det var fint med alla ljus och så och riktigt juligt, men svinkallt.

Lata söndagen har till viss del tillbringats i en handbollshall där sonen har gjort matchdebut i handboll. De förlorade, men kämpade väl. Handboll är en mycket bra föräldrasport, i synnerhet vintertid, eftersom den utövas i uppvärmda idrottshallar med kafeteria. Resten av tiden har vi mest gjort det vi har en tendens att göra lite för mycket på helgerna: ätit gott. Och så har jag varit duktig och jobbat lite för att förbereda morgondagen. Jag försöker även jaga ett par skridskor till sonen på Tradera, men det har inte gått så bra hittills.

Och så har vi tänt det första ljuset, förstås.

Julörhängen till tomtemor

Har fixat mig ett par julörhängen. Och lagat ett halsband som legat väldigt länge och väntat. Och konstaterat att en ihopslagen laptop inte alls är ett bra underlag om man ska hålla på med små, små pärlor.

Läst: Fru Sorgedahls vackra vita armar av Lars Gustafsson

En gammal sitter i sina rum i Oxford, där han tillbringat åtskilliga decennier som universitetslärare, och minns sin ungdom i Västerås med omnejd. Det är lite fragmentariska minnesbiler, varav många utspelar sig sommaren 1954. Då är han på väg att bli en ung man och upptäcker kärleken och kvinnorna på allvar, i form av Ingela, grannflickan på landet, med vilken han har en sommarhistoria av det mer köttsliga slaget, och fru Sorgedahl, den vackra grannfrun i det gamla hyreshuset som kallas Paradiset, i vilken han är dödligt förälskad.

Det är fint berättat, tonårsgrubblerier blandat med skrönor från trakten, urspungligen berättade av hans mor. Och språket är alldeles underbart. En fin liten bok.

Adventsfint

Lite adventsstämning har jag försökt åstadkomma idag. Inte för mycket jul - det är ju trots allt fortfarande november - men mina blommiga gardiner i köket matchade inte adventsljusstakarna. Lila kuddar i soffan - nej, tack.

Min jul är röd, med inslag av guld. Inget annat. Jul i silver och lila och alla möjliga färger får de ägna sig åt i inredningsmagasinen. Här hemma har vi inga oortodoxa inslag över jul. Övriga tider på året får det gärna vara lite mer färgvariation, men inte nu. Så nu har nya gardiner åkt upp i fönstren och nya dukar fram på borden. Turkosa och gröna ljuslyktor har bytts ut mot - röda. Det får räcka så, så länge. Jag väntar ett tag till med tomtar och annat oknytt.

Adventsljusstakarna var förresten en historia i sig. De fanns ingenstans. Jag började nästan misstänka att vi hade glömt någon kartong någon helt annanstans i flytten. Jag kunde inte heller påminna mig om att jag hade packat upp dem. De återfanns till slut i min gamla stallkista. Jag måste ha tyckt att det var ett bra ställe att lägga dem på när vi packade.

Shopping

Sonen saknade thermobyxor inför vintern och nu blev det oåterkalleligt: att bara prata om att åka och köpa ett par fungerade inte längre, det var bara att ge sig av. Backaplan kändes som  närmast till hands och det skulle ju gå fort, eftersom jag ju bara behövde hoppa in på Stadium och köpa ett par. Icke. På Stadium fanns bara fel färg, på Intersport fanns bara alldeles för dyra, på Kapp-Ahl fanns ingenting, så icke heller på Lindex. H&M, tänker man då och ser sig omkring. En H&M-skylt lyser långt, långt bort, för långt och för krångligt för att gå i issörjan. Ta bilen till H&M, ingenting, ta bilen till Team Sportia och köpa ett par bara lite för stora byxor.

Jag förstår ju att handelsplatser som Backaplan har växt upp över tid, men ur miljösynpunkt måste det ju vara totalt förkastligt att sprida ut butikerna över ett område som knappt går att ta sig över till fots. Bilburen shopping måste ju vara något av det sämsta man kan tänka sig. Jag undrar hur folk som brukar handla här (om det finns några) tänker? Idag åker vi till Kapp-Ahl, men H&M får vi ta en annan dag. Eller knatar de kilometer efter kilometer över oändliga parkeringsplatser och livsfarliga gator?

Alla kan se snygga ut

När jag äter lunch nu för tiden, gör jag det oftast framför TV:n. Känns så trist att sitta ensam vid köksbordet. Mitt TV-sällskap brukar oftast vara BBC Lifestyle. Det är antingen repriser av gamla matlagningsprogram eller, som idag, What not to wear, med de lite småtbitchiga stylisterna Trinny och Susanna. Fast jag blir faktiskt lite glad av att se dem. De plockar ut vad som på ytan ska ses som hopplösa fall och hjälper dem att hitta en ny stil och ett nytt självförtroende och det helt utan kirurgiska ingrepp eller botox. Det är rätt befriande. Skönhet handlar alltså inte om fettsugning och bröstimplantat i första hand, det handlar om att se vilka alldeles naturliga företräden man har och sedan framhäva dem. Lätt som en plätt, men ändå så himla svårt. Men det är lite fint att se dessa omgjorda kvinnor stråla efteråt och ta ett kliv ut ur sina gamla dammiga garderober. Och när även Susanna fäller en tår av medkänsla känns det faktiskt äkta.

Mera julpyssel

Man kan virka sig ett halsband också. Eller hänga det i granen.

Spa

Ibland får man fixa sitt eget spa. Jag gjorde ett försök igår kväll. Fotbad, fotmask, fotkräm, hårinpackning, mikrodermabration och en handkur (och pinsamt nog även en slimmingkräm, men jag väntar fortfarande på en sådan med instant result) unnade jag mig instängd i badrummet en timme. Det kändes bra. Och så blir det lite åtgång på alla mina produkter. Min Mary Kay-säljande vän A skulle vara så stolt över mig.

Fast jag vill åka på riktigt spa. Helst en hel helg. Inte behöva ha annat än mysig morgonrock på mig och bara bada, slappa och bli masserad. Toppa det med lite god och nyttig mat, några bra böcker och trevligt sällskap så kan det nog inte bli bättre. Det önskar jag mig i julklapp, tomten.

Bokmärkesbekymmer

Igår kväll började läsa en ny bok, men det tog inte så lång stund innan jag var tvungen att slå igen den eftersom klockan redan var en bra bit efter midnatt. Till min fasa hittade jag inte mitt bokmärke. Jag har massor av bokmärken, eftersom det är sådana där bra saker man kan köpa i souvenirshoppar när man egentligen inte har råd med något annat. Men det är nästan bara ett jag använder. Det är i svart skinn med en text om Jane Austen i guldtryck, inköpt i souvenirbutiken vid katedralen i Winchester, när jag vördnadsfullt besökte Jane Austens grav för sisådär 15 år sedan. Det har hängt med sedan dess och jag tror att Jane vakar över min läsning när jag använder det. Det känns inte alls lika bra att använda något annat bokmärke. Under årens lopp har jag dock tappat bort det vid ett antal tillfällen, men det har alltid dykt upp igen. Så även denna gång. Det återfanns under bäddmadrassen när jag bäddade i morse. Jag tror vi hör ihop på något sätt, Jane och jag.

Snö och lite grunder för julpynt

I morse hade vi 10 cm nysnö, nästan. Eftersom vi var ovanligt slöa och senfärdiga idag upptäckte jag också att vi var de enda som inte hade skottat "vår" bit av gatan när jag kom ut på förmiddagen. Och det gick inte alls att råda bot på, för uppenbarligen hade inte vår snöskyffel följt med i flytten. Den står antagligen i något uthus på landet och vilar sig. Jag tog en tur till Plantagen för att inhandla en ny skyffel och kanske lite annat också. Några hyacinter blev det och en adventsstjärna att hänga i fönstret. Men det fanns så mycket juligt fina saker att jag blev alldeles peppad på det här med julpynt, fast det känns lite tidigt och det får vänta åtminstone tills nästa helg innan det brakar loss.

På eftermiddagen tog jag och hunden en promenad i skogen där vi samlade in diverse bra-att-ha-saker när man ska julpynta. De tog nämligen ganska bra betalt för två hopbundna grankvistar på Plantagen. För att inte tala om en liten påse med mossa. Måste vara ett storstadsfenomen. Gran och mossa finns ju i skogen.

Och snön hade smält när jag kom hem med vår nya fina skyffel.

Skolan

Lyssnade med ett halvt öra på lokalnyheterna i morse på radio. Man pratade om skolan. Att man i Göteborgs kommun inte skulle låta duktiga elever gå vidare, det vill säga kanske börja läsa in vissa gymnasiekurser redan i grundskolan om de ligger långt fram, eftersom det var hämmande för de mindre duktiga. Duktiga elever kunde i stället utvecklas genom att hjälpa sina mindre duktiga kamrater. Så oerhört stimulerande för de som är duktiga och vill läsa. Att få gå in och göra lärarens jobb som belöning för att det går bra för en måste ju verkligen vara sporrande.

Varför är det helt OK att få hur mycket ära och berömmelse, specialklass och kanske till och med specialskola om man är duktig i fotboll men inte om man är duktig på engelska? Det är ju trots allt väldigt få som blir som Zlatan och de som blir det, blir det nog utan "stöd" från skolan. Men skolan kanske skulle kunna gå in och hjälpa en blivande professor i matematik på vägen. Skolan kanske missar att det finns elever med potential att bli matteprofessor just därför att de eleverna inte får någon som helst uppmuntran.

Jag var en så kallad högpresterande elev. Det var inte bra. Min mellanstadiefröken tyckte inte om mig alls, tror jag. Det var bara besvärligt när jag var klar med uppgifterna innan övriga klassen. Signalen var att man borde sitta still och rulla tummarna i stället, inte sticka ut, inte lämna kollektivet. På högstadiet fanns det ju en viss segregering på 70-talet i form av särskild och allmän klass i matte och engelska. Det underlättade något. Men det jag lärde mig mest av allt i grundskolan var att visst var det bra att vara duktig, men man fick absolut aldrig, på inga villkors vis, tro att man var någon. 

På gymnasiet däremot var det lite annorlunda. På dåvarande humanistisk linje var samtliga elever, med två undantag, högpresterande tjejer. Det var bra. Det fanns fler som jag som fann någon pervers njutning i att böja latinska verb. På den inte så oerhört jämlika gymnasieskolan var hela skolan dessutom indelad i status och prestation. I början av korridoren, närmast lärarrum och annat av vikt, hade naturvetare, samhällsvetare och humanister sina skåp och klassrum. Därefter följde de treåriga ekonomerna och längst bort, dit där vi aldrig behövde gå, fanns tvååriga ekonomer och de som gick på DK. Dumklubben kallad. På grundskolan skulle alla alltså vara precis likadana och det med tvång om vi inte hade vett att fatta det själva, men på gymnasiet var segregeringen total. Men det var då det. Naturligtvis ser det väl inte ut så nu?

Årets första julpyssel!

Men inte det sista. Nu är jag på G och alla pysselattiraljer ska få ligga framme i vägen och skräpa tills alla blir galna. Jag vet inte var det här hjärtat ska få hänga, men det blir väl antingen i grannen eller kanske i ett fönster.

Det där med självförtroende

På torsdagar börjar sonens skoldag med slöjd på en annan skola. Det innebär att han måste åka en kvart tidigare och eftersom han när terminen startade inte hittade till den andra skolan har det blivit en vana att cykla tillsammans med en klasskompis som bor på samma gata som vi. De träffas utanför på gatan tjugo i åtta och åker tillsammans. Det är bra. Förra torsdagen dök dock inte kompisen upp. Panik spred sig hos sonen. Jag sa att han fick åka själv för att inte komma för sent, men det var inte så lätt. Han började tro att han missat något, att slöjden var inställd och stod och velade på gatan tills jag nästan blev arg och tvingade honom att cykla ensam. Han gav sig iväg mycket motvilligt och med stor osäkerhet mot den andra skolan.

Det visade sig sedan att det var den andra killen som glömt bort att de hade slöjd och gått till skolan som vanligt och därmed kom kraftigt försent till slöjdlektionen när han insåg sitt misstag. Ingen större fara på taket, tycker jag. Det kan hända alla.

Det jag däremot tycker är sorgligt är att min unge alltid utgår från att det är HAN som gjort något fel ifall allt inte går enligt plan. Jag hoppas att det här visade honom att det faktiskt kan vara andra som gör misstag ibland. I morse flöt däremot allting på precis enligt plan.

Kändisspaning på ICA

Idag har sonen och jag kollat in Glenn Strömberg på ICA. Han var där för att göra lite reklam för italiensk mat och signera sin kokbok. Jag köpte en. Sonen  ville ha autograf, förstås, men blev så nervös när han skulle gå fram att mamma fick göra en insats meddelst rejäl knuff i ryggen. Men han fick ett fint kort och en personlig hälsning och är nu en mycket nöjd och stolt kille.

Läst: Drömfakulteten av Sara Stridsberg

Av någon anledning trodde jag att jag verkligen skulle gilla den här boken och som alltid när jag har lite för höga förväntningar blir jag besviken.

Det handlar om Valerie Solanas, amerikansk feminist och författare till SCUM-manifestet och den som sköt Andy Warhol. Han dog inte, så hon var ingen mördare, men han skadades svårt och återhämtade sig aldrig riktigt. Det här är ingen biografi om Valerie Solanas, utan en fantasi om Valerie Solanas. Fragment från olika tidpunkter skapar tillsammans en diffus bild av en ganska förvirrad och gravt missbrukande kvinna. En mycket tragisk figur. Det är sorglig läsning om en sorglig spillra till människa.

Jag är dock tämligen kallsinnig. Jag gillar det helt enkelt inte. Jag tycker upplägget känns överpretentiöst. Jag kan inte ta till mig det alls. Jag är besviken på mig själv.

Frosseri

Frosseri är en av de sju dödsynderna och det har vi ägnat oss helhjärtat åt hela helgen. Det blir så när man är på besök hos svärmor. När vi fortfarande alldeles stinna landade hemma igår kväll kändes det därför helt naturligt att avsluta helgen med en pizza. Nu ska jag inte äta på hela veckan som straff för denna på gränsen till onaturliga orgie i mat. Några salladsblad duger bra ifall man behöver tugga på något. Sedan kanske jag närmar mig vågen igen. Och kaffe har jag druckit så mycket att jag inte kommer att kunna sova på en vecka, minst.

Födelsedag!

Sonens, alltså. Jag får vänta ett par månader på min och det är för övrigt inte så mycket att se fram emot längre. Men nu står sonens nya födelsedagsdator på plats och det blir säkert jättebra när allt blir klart. Det är fortfarande lite program som behöver installeras. Det fattades ett trådlöst nätverkskort upptäckte vi. Och en låda som jag inte har något minne av att vi diskuterade när vi gjorde inköpslista dök upp från ingenstans. En subwoofer. Var kom den ifrån? Eller så är den bara ett sådant där bevis på att man absolut inte ska överlåta teknikinköp till män, eftersom de är så lättledda när det gäller just tekniska prylar. Det är klart man måste ha en subwoofer till datorn.

Hur som helst, ett enormt jättestort supergrattis till världens finaste unge!

Nytt armband

Äntligen tog jag mig lite tid och ett nytt armband pryder nu min arm. Jag gjorde ett i svart också och ska passa på att trä om ett gammalt som inte blev så bra. När man väl börjar är det svårt att sluta.

Läst: Våld av Joyce Carol Oates

Jag tycker Oates är helt fenomenal i det här lilla formatet, att få in så mycket på så få sidor är skickligt. Det här är alltså en kortroman på ca 165 sidor och det är tur att det inte är fler, för då skulle det bli så himla sent när man börjar läsa på kvällen. Jag kunde nämligen inte sluta, trots att jag verkligen avskydde det jag läste. Jag vet inte ens om jag skulle stå ut om historien blev mer utdragen.

Teena och hennes tolvåriga dotter Bethie är på väg hem efter en fjärde juli-fest hos Teenas pojkvän. De går genom en park där de träffar på ett grabbgäng, fulla och drogpåverkade, som börjar jaga dem. De motas in i ett båthus där Teena blir våldtagen, slagen och sparkad, medan Bethie bara kan höra på vad som händer från det gömställe hon lyckats hitta.

Teenas liv går att rädda, men bara nätt och jämnt. Den första polisen på plats, Dromoor, blir djupt berörd av det han ser. Han känner dessutom igen Teena, de har träffats på en bar några år tidigare och visst tycke uppstod, även om ingenting hände. Han är en man med ett stort patos för rättvisa, men inser ganska snart att för Teena finns ingen rättvisa att få.

Bethie kan peka ut några av gärningsmännen. Det är utåt sett alldeles vanliga grannpojkar. Och visst finns det sådana i sta'n som står på Teenas sida. Men. Är hon egentligen inte en sådan som får skylla sig själv? Vad gjorde hon där mitt i natten? Var hon inte lite för lättklädd? Hade hon dessutom inte druckit för mycket på festen? Och hur ansvarslös är hon inte som tar med sin dotter på fest? Och Bethie såg ju egentligen inte vad som hände. Hur kan hon då peka ut någon? De unga männens föräldrar anlitar en riktigt sliskig försvarsadvokat och Teena är chanslös från början. Men när lagen inte kan skipa rättvisa finns det andra som kan. Öga för öga, tand för tand.

Det är otäck läsning. Och det känns igen från diverse andra liknande händelser som cirkulerat i media. Som läsare mår man illa över hur Teena behandlas. Men det riktigt otäcka kanske är man tycker att det är bra att det finns någon som tar lagen i egna händer och faktiskt skipar rättvisa. Som gör att Bethie slipper leva i ständig skräck. Gärningsmännen får vad de förtjänar, för en gångs skull.

Läst: Revolutionary Road av Richard Yates

1950-tal. Frank och April Wheeler ser på ytan ut att ha det mesta. De har lämnat staden (New York) för en familjevänlig förort och Frank pendlar till sitt lite småtrista kontorsjobb inne i staden, medan April tar hand om barn och hushåll. De har två små barn, en flicka och en pojke och verkar ha det hyfsat ställt ekonomiskt. De borde vara nöjda. Men  tristessen håller på att förlama deras tillvaro. Frank föraktar sin arbetsplats och sitt jobb och skaffar en älskarinna inne i sta'n för att pigga upp sig lite och April avskyr sitt liv i största allmänhet. Hon har haft vissa skådespelardrömmar men de har blivit grymt krossade. Men så kommer April på en briljant idé. De ska flytta till Paris och finna sig själva igen i Europa. Barnen ska få lära sig franska och se världen. Till att börja med nappar Frank helhjärtat på idén, men får kallare och kallare fötter ju närmare den planerade avfärden de kommer.

Det är oerhört välskrivet och jag har stor förståelse för att den här boken kommer i nyutgåva (skriven 1961). Paret Wheelers äktenskapsproblem är lika aktuella nu som då. Jag har inga invändningar alls. Det jag däremot har lite svårt att ta till mig är Frank och April. Jag gillar dem inte. De är högfärdiga och stroppiga och anser sig vara så mycket mer än andra. Som om de är de enda som förstår och ser hur världen är, trots att de på sitt sätt är precis lika insnöade som de flesta andra. De är två superegoister och April har så rätt när hon säger att de nog inte borde blivit föräldrar, för de är så upptagna med att gräla, slåss och dricka sprit att de knappast kan ha så mycket ork kvar till sina barn, som bara är några slags skuggfigurer som skickas iväg till grannarna för att mamma och pappa ska kunna "prata". Läsvärt, absolut, men inte sympatiskt.

Ung och bortskämd

Jag tycker att min unge är ganska bortskämd, men när jag såg avarterna i TV-programmet Ung och bortskämd igår inser jag att det nog inte är så farligt. Jag ska se till att det blir folk av honom, men frågan är om det blir det av de självupptagna puckon som deltar i den här serien. Och vad i h-e är det för fel på deras föräldrar? Hur kan de leva med sig själva och sitt totala misslyckande med att göra folk av sin avkomma? Varför tycks det vara så fullständigt ute att lära sina barn att man måste göra rätt för sig? Det går faktiskt att vara en schysst förälder och samtidigt ställa vissa krav. Att flytta hemifrån, men fortfarande ha försörjningsstöd från föräldrarna är inget alternativ. Nu tror jag inte att familjerna i det här programmet är särskilt representativa för folk i allmänhet. De flesta familjer kan nog inte låta sina slashasar till ungar handla obegränsat på mammas kontokort eller betala hyran åt en utflugen unge som inte vill jobba. "För det är inte roligt".

När jag spände ögonen i sonen och frågade om det var så där han tänkte bli, såg han helt chockad ut och menade att han minsann hjälpte till mer hemma nu och han är ändå bara tio år. Sedan frågade han om jag kunde lära honom diska ordentligt... Jodå, det ska jag nog kunna ordna.

En födelsedag nalkas

På fredag fyller sonen tio år. Han har skrivit en lång önskelista med massor av dyra saker han skulle kunna tänka sig att få. Och han ska få den allra dyraste. En ny dator står "gömd" under en filt i mitt arbetsrum och han låtsas att han inte ser den eftersom han vill bli överraskad på fredag och inte en dag tidigare. Anledningen till att den inte står kvar i sin kartong är att det ju kräver lite fixande och trixande innan den kan tas i bruk och vi har tänkt att den ska vara helt klar på fredag, med allra senaste operativ och allt annat vi kan tänka oss att han behöver. Det ska bli väldigt skönt när den är körklar och han äntligen får en egen riktig dator. Då slipper han hänga över axeln på mig när jag jobbar och var tionde minut fråga om jag är klar snart. Bortskämd unge? Ja, mycket. Men jag vet att han kommer att bli så himla glad och tacksam att det är värt varenda krona.

Så mycket bättre

Nu sitter vi minsann och myser framför TV:n på lördagskvällarna framför Så mycket bättre på TV4. Äntligen ett program som präglas av respekt och kärlek. Inget skitsnack och inga pakter, och framför allt ingen som ska röstas ut. Så mycket bättre TV-underhållning det blir då. Så mycket gladare man blir som TV-tittare. Jag ser redan fram emot nästa lördag.

Vatten på min kvarn

I veckan kom tidningen Amos från Svenska Kyrkan i brevlådan. Det är en sådan där tidning jag brukar kasta direkt tillsammans med reklam och annat onödigt som jag inte bett om, men jag råkade sätta mig ner och bläddra lite i den av någon anledning. Det fanns en artikel om ett nytt fenomen som barn av idag drabbas av: omsorgsbrist. Och det handlar inte om barn som växer upp i missbrukarfamiljer eller något annat påtagligt fel, det handlar om barn som växer upp i alldeles vanliga familjer där föräldrarna är så upptagna av sina karriärer och sina egna liv att de inte har tid med sina barn. Att barn ringer till Bris och berättar att ingen frågar hur det går i skolan, ingen tröstar eller pysslar om dem när de är sjuka. Dagens självupptagna föräldrar hinner alltså inte med sina barn. Och när de behöver ta igen sig åker de på vuxensemster utan barn. Det står också att författaren Maria Sveland nyligen sagt i en intervju att hon är glad att hon skilt sig, för det frigör så mycket energi att inte ha barnen hos sig hela tiden. Tänk när hennes barn läser det när de blir större? Mamma tyckte det var skönt att slippa oss med jämna mellanrum.

Barnpsykologen på Bris som intervjuas i artikeln är även starkt kritisk till ordet kvalitetstid och jag känner att jag har hittat en själsfrände. Som om relationen till ens barn kan mätas i effektiv och ineffektiv tid och det ena skulle vara så mycket bättre än det andra.

Det finns också något som heter Stiftelsen Allmänna barnhuset som för tre år sedan kom med en rapport om våld mot barn. Den fysiska misshandeln av barn ligger på en oförändrad nivå, men däremot har hårdheten mot barn ökat. Man vet att man inte får slå dem, så man bestraffar dem på andra sätt. Utfrysning är tydligen något som används på ett synnerligen effektivt sätt.

Jag blev riktigt ledsen när jag läste den här artikeln. Om man vill satsa fullt ut på det egna livsprojektet är det nog lämpligt att inte skaffa barn. Barn kräver tid och kompromisser och faktiskt något så omodernt som uppoffringar ibland.

Jag läste en annan artikel i en morgontidning för en tid sedan där man förfasade sig över en otäck ny trend, nämligen den att fler unga mödrar nu för tiden faktiskt kan tänka sig att vara hemmafruar om bara ekonomin tillåter. De vill ta hand om sina barn. Det var något som artikelförfattaren tyckte var en skrämmande backlash för jämnställdheten. Men det kanske är så att det finns pappor som också vill ta hand om sina barn? Fast då är det ju helt plötsligt bra för jämställdheten. Kan inte föräldrar som faktiskt vill vara just föräldrar få vara det i lugn och ro? Ur ett samhällsperspektiv på lång sikt kanske det är en fördel att de som växer upp gör det i någorlunda trygghet med närvarande föräldrar. Samhället i övrigt har ju inte så mycket att erbjuda på den fronten.

Att utbilda sig till psykolog nu måste vara ett oerhört smart karriärsval. Framtidens vuxna lär behöva en hel del hjälp för att komma tillrätta med sina traumatiserade barndomar.

Ut med det gamla

Jag håller så sakteliga på att göra mig av med en del saker. Det ena efter det andra säljs på Tradera och lämnar hemmet utan att saknas det minsta. Det är mest kläder hittills och där finns det att ta av. Innan vi flyttade vräkte jag ut urvuxna barnkläder till vänner och bekanta, eftersom jag inte orkade ta tag i det där med att sälja. Det är ju lite tidskrävande. Men nu tar jag lite i taget. Det har inte blivit så mycket pengar än, men jag kanske hittar något bra i gömmorna som kan inbringa en hacka. Det vore fint att få ihop till en ny soffa. Jag tror dock att jag måste gräva lite djupare än bara till garderoberna då.

Måndag på en tisdag

Jag är fullt medveten om att det är tisdag idag, men det känns ändå som måndag. Vi var i huset på landet i helgen för att byta till vinterdäck på bilarna och för att sonen skulle få träffa två av sina kompisar. Så han och jag åkte hem igår. Och eftersom man alltid åker hem på söndagar, känns det som måndag idag. Särskilt när jag igår kväll satt och planerade veckans arbete och gav mig själv en arbetsuppgift som skulle vara klar på måndag och insåg att det redan var för sent.

På hemvägen igår åt sonen världens dyraste köttbullar. Vi stannade vid ett väghak för att äta och han ville således ha köttbullar. När vi fick maten tittade han mycket klentroget på sin tallrik (han var nämligen hungrig). Den bestod av tre köttbullar och ett par potatisar. Jag tyckte att det var ynkligt och frågade damen bakom disken om han inte kunde få några till och om han av misstag hade blivit serverad en barnportion. Det hade han och om vi ville uppgradera till en vuxenportion fick jag betala mellanskillnaden på 25 kr. Jag är ju en mamma som vill att mitt barn ska få äta sig mätt, så det gjorde jag. Då kom hon på att hon inte hade tagit betalt för drickan, som bara ingick vid en barnportion. Jag fick betala den också. Det blev 37 kr totalt. Sedan kom människan ut med två köttbullar. Två extra köttbullar för 37 kr. Som hittat. Jag vet ett väghak längs E20 som inte får några fler besök av oss i alla fall.

Läst: Martina-koden av Martina Haag

En samling krönikor som tidigare publicerats i diverse tidskrifter jag inte läser, så de vara alla nya för mig. De är roliga, de kan vara på pricken ibland, men så här många på en gång blir lite för mycket för mig. Jag tror de är roligast när man avnjuter en i taget. Jag hinner tröttna på den kaotiska tillvaron hemma hos familjen Haag och ibland känns det lite för överdrivet och tillskruvat. Men det kanske det inte alls är, vad vet jag. Nu har ju jag lämnat de värsta småbarnsåren bakom mig, så jag kanske börjar glömma hur det är när man inte får sova och är livrädd för att glömma något av allt det där viktiga som man måste komma ihåg och allt är allmänt kaos. Är man mitt i det tror jag att det kan vara ganska befriande att läsa att man faktiskt inte är ensam. Nästa gång ska jag dock läsa en i taget.

Läst: När barnet lagt sig av Michael Nyqvist

När Michael är sådär en sju år åker han med sina föräldrar på bilsemester till Italien. Han får veta att han är adopterad och att hans biologiska pappa var/är italienare. Strax därefter skiljer sig hans föräldrar och rotlösheten och känslan av svek är ett faktum som förföljer en vuxne Michael och som till slut gör att han tar tjuren vid hornen och bestämmer sig för att ta reda på vilka hans biologiska föräldrar faktiskt är.

Han får tag på sin mamma, men det mötet blir inte särskilt givande. Sin pappa lyckas han efter mycket letande hitta i Florens. Där väntar även en stor italiensk släkt. Men att få en helt ny släkt när man är vuxen är inte alltid så lätt. Och alla frågorna? Går de att ställa nu så långt efteråt?

Jag gillar boken jättemycket. Den är fint och känsligt skriven och även om min egen situaton är helt annorluna finns det även ett drag av igenkänningsfaktor. Det kanske mest är tiden, jag reste också på bilsemester med mina föräldrar genom Europa på 60-talet, de skilde sig, och händelser som har präglat ens världsbild finns där i bakgrunden (9/11 och Malexander-morden). Det är kanske det som gör att det känns som om det handlar om någon som kunde ha varit någon jag känner. Och vi är många skilsmässobarn som släpar runt på en stor koffert med obesvarade frågor.