Nytt liv (igen)

Jag ska börja ett nytt liv och då menar jag inte det här med att vi har flyttat och att jag ska försöka försörja mig som egenföretagare. Jag menar ett nytt liv som en bättre människa. En godare människa, mer världsförbättrare, liksom. Jag ska inte slösa så mycket i onödan, tänka mig för lite mer när jag köper saker. Jag har ju nu när jag hållit på och plockat med saker upp och ner i flyttkartonger konstaterat att det är väldigt lite i materiell väg som saknas mig. Ett köpstopp vore på sin plats, men jag gillar inte så rigida regler. Jag borde dock kunna klara mig rätt länge på det jag har. När det gäller mat och andra förnödenheter ska jag bli bättre på att verkligen ta till vara det jag handlar hem. Det får inte bli små burkar stående längst bak i kylskåpet tills datumet gick ut för en månad sedan. Det ska tillagas och göras åt eller åtminstone frysas in och användas vid ett annat tillfälle. Jag känner att ord som klimatsmart och hållbar framtid ligger på lut nu, men jag ska inte använda dem, för då finns det risk för att jag börjar känna mig som en miljötaliban och det är inte riktigt det jag hade tänkt mig. Jag tänker minsann fortsätta köra bil, så det så (Miljöpartiet - nej, tack). Fast vi kör ju den stora bilen på etanol och den lilla bilen drar nästan ingen bensin alls. Och jag sopsorterar väldigt duktigt.

Idag till exempel ska det bli löksoppa till middag. Orsaken till det är att det ligger lite vitt bröd på köksbänken och befinner sig i det där tillståndet att det inte är så gott att äta längre, men inte heller förstört. Och då passar det ju alldeles utmärkt att göra en gratinerad löksoppa. Inget kastande av gammalt bröd här inte. Dessutom är det vegetariskt och billigt. Kan det bli bättre?

Bollen är rund

Idag har vi kollat på fotboll, fotboll och fotboll. Tre avslutande matcher på sonens träningsläger och matchdebut i nya laget. Ett mål fick han peta in och behövde inte skämmas för sig i övrigt heller. Fast han är inte riktigt glad. Trött efter två dagars intensivt spel och lite snuvig och hängig. Men jag tror att längtan efter det gamla laget just idag är större än någonsin, även om han inte säger något. Mitt mammahjärta värker.

Ensamhetens lov

Sonen är på träningsläger idag och i morgon och maken är på dop. En hel dag för mig själv. En lördag utan direkta måsten dessutom. Jag har gjort lite nytta, för en gångs skull. Det är så mycket enklare att vara duktig när ingen distraherar en. Jag har hängt lite tavlor, packat upp ytterligare en kartong, kompletteringshandlat det jag glömde handla igår och börjat fundera på inredning av arbetsrummet på allvar. Och faktiskt jobbat en stund också. Idag är jag på, minsann. Det känns fint. Vill gärna att det här ska vara ett permanent tillstånd.

Jag håller också tummarna för att sonen tycker det är kul borta på träningslägret. Det är inte lätt att åka och sova i sovsal tillsammans med en massa människor man nyss har träffat och när man inte känner någon riktigt ordentligt. Som hurtiga föräldrar har vi ju tjatat hela veckan om hur kul han kommer att ha det och vilket bra sätt det här är att lära känna folk på. Men han var inte övertygad i morse och jag skulle antagligen inte heller ha varit det i hans situation. Men går det bra så växer han minst en halvmeter, det vet jag också.

Split personality

Mina för närvarande närvarande två jag har en konversation:

A: Hur ska jag kunna vara säker på att det jag gör är rätt?
B: Det vet man inte förrän man har prövat.
A: Jamen, anställningstrygghet och betald semester och sånt då?
B: Bra och trevligt, men var det inte frihet vi ville ha?
A: Jo..., men nonsensdiskussionerna kring fikabordet då?
B: Vill vi ägna oss åt nonsens finns ju alltid Facebook eller varför inte börja twittra?
A: Men det viktigaste är ju ändå pengar, eller hur?
B: Är det? Och vem har sagt att det inte blir några pengar?
A: Man vet ju inte hur det kommer att gå...
B: NÄ, INTE FÖRRÄN MAN HAR PRÖVAT, PUCKO!

Stora planer

Planerar hur min nya webbsite ska se ut när jag får tid att fixa till den och jag tror jag ska slå till på en liten shop också när jag ändå håller på. Jag känner att ambitionen och viljan är högre än vad tiden i verkligheten räcker till med. Inser att jag borde ägna mig åt bokföringen, tänker på det en stund och slår bort det. En annan dag. Inte just nu. Jag har kreativa planer som inte får störas av debet och kredit.

Och börsen bara sjunker vilket innebär att mina besparingar minskar oroväckande snabbt utan att jag ens hinner spendera dem. Känns inte bra alls. Det vore onekligen roligare att bränna dem själv.

Handlingsförlamningen sprider sig

Nu har skolan börjat och med det kommer arbetstid utan barn hemma. Det är då man ska få så himla mycket gjort. Jag jobbar visserligen, och det ganska hårt, men det blir ändå inte så mycket gjort. Jo, jobbet blir gjort och det är ju det viktigaste. Men allt det andra. Det går väldigt trögt med skapandet av det übermysiga nya hemmet. Jag fattar inte vad det är med mig. Jag borde kavla upp skjortärmarna och inte ge mig förrän jobbet är klart, men det blir inte så. Det är vakna på morgonen, väcka son, göra frukost, skicka son till skolan, rasta hund, jobba, jobba, jobba, äta lunch framför datorn, rasta hund, jobba, son kommer hem, jobba, son vill ha macka, jobba, son vill ha middag, laga mat, rasta hund och sedan är det kväll igen. Och däremellan ska man åka och handla, slänga i en maskin tvätt, sortera tvätt och kanske dra runt dammsugaren en sväng (inte för att det händer för ofta). Hur ska jag hinna ägna mig åt heminredning? Och nu kom IKEA-katalogen också och ligger där och lockar och pockar. Höstmörkret närmar sig och vi är i akut behov av mysbelysning. Och tavlorna står bara där längs väggarna och hänger inte upp sig själva. På den yttepyttiga lilla plätten vi har på framsidan växer det... ogräs!

Jag fattar inte vart all tid tar vägen. Jag vill ju kunna bjuda hit folk och skryta över hur fint vi har fått det, men det verkar dröja ett tag till innan jag är redo för det.

Bokhandel utan böcker

Tittade in som hastigast i en Bokia-butik på Frölunda torg idag. Det fanns inte en enda bok att köpa där. Är det så det är nu för tiden? Och är jag, som klickar hem både det ena och det andra, delaktig i det kollektiva mordet på bokhandeln och borde jag i så fall skämmas alldeles ohyggligt?

Eller är det så illa att folk i Frölunda med omnejd inte läser, utan hellre köper piffiga anteckningsböcker och suddgummin och sån't? Det är ju också en tanke.

Magsjuka!

Säsongens första magsjuka avklarad och det redan innan skolan började. Hoppas att det även får vara den sista. Den var ganska lindrig, det ska erkännas, och gick över nästan lika fort som den kom. Men det är ändå något av det jävligaste man kan hålla på med. På darriga ben följde jag sonen till första skoldagen i nya skolan idag och håller tummarna för att han inte ska bli sjuk. Det är så himla många nya kontakter som ska knytas nu den första veckan att sjukfrånvaro skulle kännas som en katastrof. Fast det är ju inte något man kan råda över. Det är bara att hoppas på det bästa.

Läst: Att vara kvinna av Maria Lang

Den här typen av deckare här ju liksom ihop med svenska sommarstugor, så det är klart att det finns lite sommardeckare även i vår bokhylla på landet. Jag skulle antagligen aldrig få för mig att läsa Maria Lang i sta'n.

Den här boken utspelar sig till stora delar på ett gods i Värmland dit en kvinnoklubb bestående av ett gäng olika yrkeskvinnor kommer för att ha konferens. Men ond bråd död väntar en av dem. Kriminalkommissarie Christer Wijk verkar nästan lite rädd när han måste konfrontera alla dessa kvinnor, av vilka en är en kallblodig mörderska. För det heter mörderska i den här boken. Och man åker snälltåg, läser aftontidningen, säger nedrans och är bussig. Snygga kvinnor är skarpa och dugliga män styva. Det är det jag tycker är mest intressant med boken, språket. Det påminner verkligen om en svunnen tid och det poppar upp barndomsminnen, även om boken är ännu äldre än vad jag är. Det är kul. Storyn är däremot inte så kul och om språket inte riktigt har hängt med till våra dagar, har själva berättelsen definitivt inte heller gjort det. Men det är underhållande (språket, alltså).

Läst: Undantaget av Christian Jungersen

Iben, Malene, Camilla och Anne-Lise arbetar på Dansk centrum för information om folkmord i Köpenhamn. Ett litet kontor som anser sig fylla ett viktigt behov i världen. På kontoret finns även Paul, chefen, men han är mest ute på viktiga luncher med högt uppsatta andra män. Iben och Malene är yngst, välutbildade och dessutom bästa vänner sedan långt tillbaka. Det var Malene som fixade jobbet åt Iben. Camilla är sekreterare och Anne-Lise bibliotekarie på kontoret.

En dag får Iben ett hotbrev via e-pst, skrivet på engelska där det står att hon ska dö. Malene får också ett och efter ytterligare någon dag även Camilla. Är det en serbisk krigsförbrytare som de skrivit artiklar om på nätet som hotar dem eller kommer hoten från närmare håll? Anne-Lise får inget hotbrev, så det kanske är hon? Iben och Malene har fått för sig på mycket lösa grunder, att Anne-Lise lider av personlighetsklyvning. Vem kan man lita på?

Undan för undan rullas intrigerna upp. Varje kapitel har någon av de fyra kvinnorna som huvudperson. Anne-Lise mobbas systematiskt av Iben och Malene och Malene kämpar med näbbar och klor för att behålla sin position som den högst rankade medarbetaren på kontoret. Hon kämpar också mot ledgångsreumatism som bit för bit håller på att bryta ner hennes kropp. Iben har varit i Afrika och jobbat för ett biståndsprojekt och varit med om ett gisslandrama. Även om hon utåt sett har klarat sig utan men präglas hon starkt av den upplevelsen.

Det är inte direkt någon trevlig arbetsplats och jag är glad att jag inte jobbar där. Och som en tupp i hönsgården sprätter Paul omkring och märker ingenting av vad som försiggår runt omkring honom. Det är spännande läsning och jag sträckläste den. Den väcker en hel del tankeställare. Här är alltså ett antal människor som ägnar all sin tid åt att informera om ondskan i världen och som är väl insatta i psykologiska principer som kan få människor att begå det mest horribla handlingar i en pressad situation, men som ser sig själva som goda idealister och inte alls kan se vad de själva gör på "hemmaplan". Det som stör mig är att det bara är kvinnor som är elaka mot varandra på kontoret. Det ger en känsla av att det är lite "typiskt fruntimmer" att hålla på och snacka skit om varandra på jobbet. Men på det hela taget tycker jag att det är mycket bra läsning.

Regn hos mig

Jag är på landet. Det regnar. Det är väldigt tyst här just nu. Sommargästerna har åkt hem, byborna har åkt till jobbet och ungarna har börjat skolan. Det blir bara vi kvar då. Det kändes i alla fall så när jag gick ut med hunden igår morse. Nu har alla åkt till sitt. Det är bara vi här.

Nej, riktigt så är det naturligtvis inte. Pizzerian är fortfarande öppen, men den stänger nog snart för säsongen. Jag tror inte att den är särskilt lönsam just nu. Det finns säkert golfare kvar borta vid golfklubben. De brukar ju inte ge sig i första taget. Vattnet är fortfarande badbart, om man inte är alltför stor badkruka. Ingen har tagit upp sin båt än, men aktivitetsnivån i hamnen är låg. Man kan låtsas att det fortfarande är sommar och enligt almanackan ska det väl vara det. Men det är det inte, åtminstone inte för mig. Det är den där vakuumtiden mellan sommar och höst. Man får liksom minnas det som har varit och vänta på det som komma skall. Man kan ge sig ut och plocka bär. Om det inte spöregnade så infernaliskt skulle jag definitvt göra det.

Längtan

Snart styr vi kosan mot huset på landet igen. Jag längtar. Visserligen ska jag jobba lite även där (och svära över långsamma uppkopplingar och dålig täckning), men det spelar inte så stor roll. Är det kallt och regnigt och jävligt i största allmänhet som det är här just nu, kan vi sitta inne och tända i vedspisen och ha det gott ändå. Läsa bok, göra klart den där pläden. Chilla helt enkelt, för att använda sonens vokabulär. Skulle det mot förmodan bli en solig sensommardag eller två åker vi ut med båten. Och det är lite som ska fixas inför hösten. Någon knut som ska målas klart. Sommaren ska städas ut så att det ser snyggt och prydligt ut. Om det finns några hallon kvar ska de plockas.

Jag vet att jag kommer att åka hem med saknad på söndag. 

Läst: Drömmästaren av Olga Kharitidi

Olga är psykiatriker på ett sjukhus i Novosibirsk i Sibirien och blir kontaktad av en man som påstår sig ha intressant forskningsinformation som han gärna vill dela med sig av till henne. Det leder till att hon hamnar på en föreläsning med en man som kallar sig Vladimir, från Uzbekistan, och han företräder någon slags schamanistisk lära som han gärna vill sprida till väst (jag antar att det är därför han raggar folk i Sibiríen).

Hur som helst, Olga hamnar (naturligtvis inte av en slump, allting är förutbestämt, hon är den utvalda) i Samarkand där hon träffar Michael, som är en för sådana här böcker typisk andlig guide. Hon får lära sig om gamla legender och tas, som det brukar stå i baksidestexter, med på en inre resa. Efter några dagar tillsammans med Michael, som vet allt, ser allt och förstår allt, är Olga en bättre människa och kan återvända till sitt arbete på sjukhuset med förnyade krafter och förmåga att hela även den mest trasiga mänskliga själ.

Tycker man att "Den nionde insikten" är det största litterära och andliga verk som någonsin skapats, gillar man antagligen det här också. Själv undrar jag hur den har hamnat i min bokhylla. Eller jag önskar att jag undrade det. Jag vet nämligen och efter att ha läst något sådant här är sanningen så uppenbart pinsam. Jag hade min rktigt flummiga läsperiod för en femton år sedan så där, då jag trodde att jag på fullt allvar skulle kunna lära mig mer om mig själv genom att läsa böcker skrivna av människor som vill tjäna pengar på vilsna själar. Jag vill gärna säga att det där, det har jag växt ifrån nu. Men det bor någon liten envis person inom mig som vill tro att en vacker dag så uppenbaras den stora sanningen och då kommer jag att veta och då kommer jag att förstå. Rätt som det är dyker jag ner i det här träsket igen, men nu för tiden hoppar jag upp lika snabbt igen. Jag får se hur lång tid det tar till nästa gång. Jag tror mig minnas att det någonstans ska finnas en oläst bok om.... eh, skyddsänglar.

Helgaktiviteter

Ambitionen var att packa upp de sista flyttkartongerna den här helgen. Av detta blev intet. Jag går helt enkelt bara ut och hämtar något direkt i kartongen om jag behöver det. Nästan enklare än att ställa in prylarna i skåp först.

I lördags skulle vi i alla fall åka på en liten familjeutflykt var det tänkt. Planerna var storstilade innan helgen, det talades om djurparker och skärgårdsturer och allt möjligt. På morgonen konstaterade vissa medlemmar av min familj att det var väldigt mycket fotboll på TV. Viktiga matcher som nog skulle vara väldigt trevligt att titta på. Det började redan kl 13 och skulle fortsätta ända till sent på kvällen. Himla mycket bra fotboll, som det vore synd att missa. Jag gjorde mitt bästa för att inte höra och sent omsider kom vi iväg på en snabbis till Marstrand. Med hysterisk hund som inte alls kan uppföra sig bland mycket folk och andra hundar. Vi klättrade pliktskydigast runt fästningen en liten stund, men tillsammans med en hund som inte sett ett enda avsnitt med Cesar Milan var det inte så himla avkopplande. Dessutom frestade varenda butik med superduperrea på allt nu när säsongen är slut, men jag var ståndaktig och sneglade bara lite i smyg på det som hängde utanför, medan jag försäkte upprepa mantrat "du behöver inga fler sommarklänningar" tyst för mig själv. Jag lyckades riktigt bra. Men så kom vi förbi en bokhandel där allting kostade 25 kr. Då var jag faktiskt tvungen. Det fanns inte så mycket kvar, men en fin bok om Provence och ett par stycken till kunde jag i alla fall skrapa ihop till rena fyndpriser. Sedan kunde vi äntligen åka hem till TV:n.

Idag har vi faktiskt varit på fotboll live hela familjen. Det var inte igår. IFK Göteborg mot Helsingborg slutade 0-0 vad gällde mål och 1-1 vad gällde utvisningar. Det var väl rätt kul och så, säger jag diplomatiskt.

Läst: Äcklig av Constance Briscoe

Constance, eller Clare som hon kallas hela sin uppväxt, växer upp med en ganska sinnesjuk mamma i London. Föräldrarna är jamaicanska invandrare och vad de gör för att försörja sig får jag inget riktigt grepp om. Pappan köper en massa fastigheter och hyr ut och jag antar att det är där han får sin inkomst. Föräldrarna separerar någon gång när barnen är små och är sedan osams på den nivån att de handgripligen slåss när de träffas. Det finns en hel massa barn i familjen och de bor alla hos mamman, som inte bryr sig särskilt mycket om något av dem och av någon anledning allra minst om Clare. Clare blir hela tiden slagen, sparkad och verbalt misshandlad av sin mor och ingen bryr sig det minsta. Syskonen håller sig tysta för att själva slippa råka illa ut.

Efter ett tag träffar mamman en ny man som verkar avsky alla ungarna i sin nya familj och förstås, mest av alla Clare. Clare är trots allt vad hon får genomlida stark och klarar sig bra i skolan. När Clare är tretton år flyttar mamman och alla syskonen utom Clare och två äldre systrar till ett annat hus. Clare och systrarna får bo ensamma. De två äldsta får komma till mammans nya hus och äta ibland, men Clare är inte välkommen. Hon tar extrajobb på helger och städjobb innan skolan börjar för att få ihop pengar till mat. Mamman kräver dessutom hyra för att Clare får bo kvar i hennes hus.

Efter ett studiebesök i en rättssal med skolan bestämmer hon sig tidigt för att hon ska bli advokat när hon blir stor. Den här drömmen håller hon envist fast vid och det är väl tack vare att hon så målmedvetet jobbar för att nå sin dröm som hon till slut faktiskt uppnår den och blir Storbritanniens första svarta domare (som det står på baksidestexten).

Historien är naturligtvis otrevlig. Att föräldrar kan bete sig så mot sina barn är i det närmaste ofattbart. Mamman är ganska klart sinnesjuk, men pappan är inte mycket bättre han. Han vet hur hans barn behandlas, men gör inte ett smack för att förbättra deras situation, mer än att då och då konstatera att "den kvinnan är galen".

Det jag kan ogilla med den här typen av romaner är att man förväntas förfasa sig och beundra den starka individen som klarat sig mot alla odds. Och det gör man ju. Som läsare har man inget val. Men som ren läsupplevelse är det ganska trist. Man vet ju hur det går och så där våldsamt välskrivet är det inte heller. Att jag läste den beror mest på att jag hittade den i bokhyllan och jag har inte en aning om hur länge den har funnits där eller hur den kom dit. Den ingick i mitt nya projekt "beta-av-allt-oläst-i-bokhyllan".

Jag har fått en award!

Det var ju trevligt. Och oväntat. Det är Carina på Frejdas torp som varit så snäll. Tack så väldigt mycket. Denna ära förpliktigar också. Så nu är det tydligen min tur att skicka den vidare till sju andra bloggar som jag gillar. Jag måste dock be att få återkomma med det. Jag kan nämligen inte med gott samvete säga att jag följer några bloggar just nu.

När man blir nominerad ska man även göra följande:

- kopiera in award-bilden i bloggen för att visa att man fått den
- tacka och länka till den som nominerade en
- nominera sju andra bloggare och länka till dem (ja, just det...)
- berätta sju intressanta saker om sig själv

Sju intressanta saker... Nu börjar visst det riktigt svåra...

1. Jag har nyligen tagit två stora kliv ut ur min egen bekvämlighetszon: jag har flyttat från Örebro till Göteborg och gått från att vara anställd till att vara frilansare.
2. Jag älskar valnötter, världens godaste godis. Passar dessutom överallt, i yoghurten, i salladen i brödet.
3. Jag har ett hus på landet i Sydnärke som jag alltid längtar till.
4. Jag vill ha mer sommar. Då måste jag ju flytta från Sverige, men hur illa vore det egentligen?
5. Jag har för mycket kläder. Och skor. Och en hel massa andra saker. Det inser man när man flyttar.
6. Jag vill alltid ha en resa inbokad så att man har något att se fram emot. Just nu är det lite tunt på det området.
7. Jag vill lära mig fler språk.

Om amning

I morse läste jag i tidningen om att amningen stadigt minskar i Sverige. Den vikande trenden ska vändas med mer information, sa en barnmorska. Mer information? Den generation som nu är i barnafödande ålder torde väl tillhöra den mest välinformerade generationen någonsin vad gäller det mesta. Att det är naturligt för alla djurungar att dia sin mor den första tiden borde knappast vara något man måste upplysa folk extra mycket om. Det borde vi på något sätt ha fått med oss i - haha - modersmjölken. Eftersom jag börjar bli en tjurkärring tror jag att bekvämlighet däremot är något man måste jobba med. Det kan inte vara så att det helt plötsligt är så oerhört problematiskt att amma för så många att de inte klarar av det som tidigare generationer inte ens ifrågasatte eller att unga friska kvinnor inte längre har mjölk så det räcker. Det är jobbigt att amma, man får såriga bröstvårtor och mjölkstockning och det rinner hela tiden. Inte så snyggt, men det är en ganska kort tid. Men det som fick mig att gå igång i morse vara att det stod att en av anledningarna till att många mammor avstod från att amma var att om man flaskmatade så kunde papporna vara mer delaktiga i matningen. Men snälla! Är det mammorna som är för bekväma eller är det papporna som är avundsjuka för att de inte har några tuttar? Något jäkla fel måste det vara i alla fall. Avstår man verkligen från något som faktiskt är både naturligt och bra för barnet av något slags jämställdhetsskäl? Det är inte särskilt jämställt att föda barn och det kommer det aldrig att bli, hur mycket våld man än vill göra på naturen.

Sett på TV

Igår gjorde jag något jag inte gjort på länge: jag planerade min TV-kväll och tittade på TV-program som jag ville se och inte bara TV-program jag råkat hamna framför. Det blev Jamie Oliver i Frankrike och trots att jag var nyss hemkommen från söndagsmiddag hos svägerskan skulle jag lätt ha kunnat tryckt i mig allt det han lagade. Så idag blir det rouqefortsallad till middag. Och jag kanske ska slå på stort och baka lite. Dessutom bestämde vi oss för att det nog får bli franska Pyrenéerna på semestern nästa sommar.

Mitt nästa inplanerade TV-program var givet: en ny BBC-filmatisering av Förnuft och känsla missar man inte. Toppen med tre delar, så att det inte blir så komprimerat som det blir när allt ska klämmas ihop i en långfilm. Ingen gör kostymdramer lika bra som BBC och jag ska frossa de kommande söndagarna, trots att jag vet precis hur det går. Bra inspelningar av Jane Austen kan man aldrig få nog av. 

Bokhyllebekymmer

Idag har jag roat mig med att sortera vår bokhylla. Jag trodde att jag hade packat upp alla böcker, men jag upptäckte att jag saknade några, så jag försökte spara lite hål att stoppa in dem i när de återfinns. Antagligen på botten av den allra sista flyttkartongen som packas upp någon gång strax innan jul eller så. Det är tyvärr inte så lätt att hitta plats för hål, eftersom bokhyllan är mer än överfull och vi skulle behöva skaffa en sektion till. Det är bara det att den färg vi har inte tillverkas längre och då skulle det innebära att vi skulle behöva byta färg  - vi snackar Billy här - och i stället för att köpa en sektion får vi köpa fyra. Det blir ju lite dyrare och mycket, mycket mer att skruva. Det känns just nu som ett alldeles för stort projekt, så jag försöker hitta alternativa placeringar för böckerna i stället. Arbetsrummet har nya bokhyllor, men där måste det få plats pärmar och annat nödvändigt också. Vi har en sänggavel med inbyggd hylla och den är tänkt att husera de olästa böckerna. Det verkar praktiskt att bara kunna lyfta ner en ny ifall man läser ut en bok på kvällen och inte orkar gå ut till bokhyllan och börja leta. Men sedan ska ju de lästa flyttas ut till den stora för att få en mer permanent plats. Då blir det problem. Jag har en tjusig bok med fina bilder som heter "Inred med böcker". Jag ska ta en titt där och kanske få lite tips. Problemet med den boken är bara att ingen bild visar ett konventionellt radhusrum och det finns inte en enda Billy.

Läst: Kryptan av Kate Mosse

Jag hade höga underhållningsförväntningar på den här boken. Sydfrankrike, historiska miljöer, lite övernaturligt. Det kändes som en perfekt sommarroman. Och det är det väl till viss del.

Det är två parallella historier som vävs samman. Den ena handlar om Léonie Vernier, som 1871 reser med sin bror från Paris till södra Frankrike för att besöka sin moster på familjegodset Domaine de la Cade. Hennes bror bär dock på en mörk hemlighet och trots att livet på landet är rena paradiset så finns där naturligtvis en orm.

Den moderna historien handlar om Meredith Martin, en ung amerikanska som är i Frankrike för att göra lite efterforskningar om Claude Debussy, som hon skriver en biografi om. Hon gör också lite efterforskningar för egen del, eftersom en släkting en gång utvandrade från Frankrike till USA och detta för henne till Domaine de la Cade, som numera är ett hotell.

En mystisk tarotkortlek spelar en stor och viktig roll, samt en krypta som en gång fanns på ägorna till Domaine de la Cade. I övrigt lite spökerier, urkrafter som återuppväcks och en ond, ond man.

Det är OK underhållningsläsning. Men det är den tredje romanen av Kate Mosse jag läser och det känns som om det är lite för mycket upprepning. Samtliga tre böcker jag har läst (Labyrinten, Kryptan, The Winter Ghosts) utspelar sig i trakterna kring Carcassone (inget fel i det, finns sämre platser) och har parallellhistorier i vilka den historiska hjältinnan på ett eller annat sätt dör instängd i en grotta eller liknande när hon av någon anledning offrar sig för den goda sakens skull. Och en modern hjälte/hjältinna som hemsöks av den historiska och måste ställa allt till rätta och se till att rättvisa skipas till slut. Jag kan det här nu. Dessutom blir jag väldigt trött på franskalektionerna i Kryptan. Ett otroligt irriterande upprepande av fraser och företeelser i kursiv stil på franska. Exempelvis "Léonie är en bokslukerska, une lectrice assidue". Det blir för mycket och om det är för att understryka det franska i berättelsen och skapa någon slags lokalförankring så funkar det i alla fall inte för mig. Det gör bara läsningen ryckig.

Picknick

Igår tvingade jag ut mina två närmaste på picknick vid havet fram emot kvällen. Det blev riktigt mysigt efter lite inledande knorr ("jag har precis kommit hem från jobbet - låt mig få sitta fem minuter" respektive "jag vill hellre spela fotboll"). Kaffe och mackor på klipporna är svårslaget. Och det är inget badtvång längre. Inte för att jag har något emot att bada, tvärtom, men det är skönt att slippa känna att man måste. För är det högsommar och varmt så måste man. Det kan nämligen mycket väl vara den sista riktiga sommardagen och tar man inte chansen och badar nu kan det dröja ett år innan man får en ny chans. Så är det med svensk sommar. Men nu är ju den riktiga sommaren över, så man behöver inte känna sommarstress längre. En simpel kaffestund vid havet kan göra en hel dag.

Sura gubbar och köhyfs

Har just varit och handlat på Hemköp i Torslanda. Det var inte särskilt många kunder i affären, men det föll sig så att alla ställde sig i kassakö ungefär samtidigt och det var bara en kassa öppen. Det blev en ganska lång kö. Och kommer man då från en tvärgång hamnar man mitt i kön. Då får man tråckla sig emellan och ställa sig sist. Det fattar ju minsta barnunge, sådant får man faktiskt lära sig på dagis. Men alla vuxna människor klarar inte av en så enkel manöver. En gubbe kommer körande med sin kundvagn från sidan, upptäcker att han hamnat mitt i kön, men stannar helt enkelt bara kvar där, mitt framför näsan på mig. Hallå! Sedan öppnade en kassa till och han kastade sig över dit. Hur svårt är det med lite vanligt hyfs? Tycker mig märka att det här är en trend som breder ut sig alltmer. Jag tror dessutom att det här med att göteborgare är så himla trevliga bara är en myt som odlas i andra delar av landet. I Närke har vi ju den berömda surnärkingen, men det verkar vara ganska gott om sådana här också, bara med en annan dialekt.

Ett eget rum

I vårt nya hus finns plats för ett arbetsrum. Det är ju i och för sig nästan nödvändigt när man ska jobba hemifrån, men det är mer än så. Det ger ju oanade möjligheter att skapa en arbetsplats som verkligen är inspirerande. Det rum som ska vara arbetsrum är ett fd tonårstjejrum, tror jag. Väggarna är nämligen målade i svart och lila och vid första anblicken ville jag bara ta fram rollern och måla över det hela på en gång. Men nu har jag börjat installera mig. Och trivs rätt bra. Man kan med andra ord vänja sig vid allt. Jag har för att matcha det hela dessutom hängt upp limegröna gardiner. Och det börjar kännas som om färgchocker är precis det jag behöver för att få ett inspirerande arbetsrum. Jag har dessutom fått en bra idé vad gäller anslagstavla. Vi har en gammal ful med träram och väv. Den ska målas svart och hängas upp på väggen framför skrivbordet (som är en av de lila väggarna) och sedan vet jag att jag någonstans har en ask med fina metallicpins i guld och silver. Kan det bli kitchigare? Ja, det kan det säkert, men för en som alltid håller sig till så kallade naturfärger är det här ett mycket stort steg.

Trött

Den stora tröttheten har drabbat mig. Jag är helt orkeslös. Plockar omkring med de sista kartongerna och ser tomkartongsberget växa. Att åka till en återvinningscentral känns helt oöverstigligt, trots att jag kollat upp både vart den ligger och när den är öppen. Har även kollat upp närmsta vägen till närmsta IKEA och Plantagen. Uti fall att. Alltid är det ju något man behöver. Fast jag börjar vänja mig vid att det är lite halvfärdigt. Kraven på att städa och hålla ordning blir lite mindre då. Men alla mina skor är fortfarande i en kartong. Det skulle jag faktiskt behöva göra något åt. Och böcker finns det fortfarande lite var stans i lådor och väskor. De gör sig bättre i bokhyllan. Som inte kommer att räcka till, vilket borde föranleda ett IKEA-besök. Vilket i så fall skulle innebära minst ett par timmars skruvande och ännu mer kartonger. Känns verkligen jättejobbigt.