Dalarna

Så befinner vi oss i Dalarna på sista semesterveckan. Jag har bara semester halvt om halvt, eftersom jag jobbar lite också. Vädret är väl lite upp och ner, typiskt sommarsvenskt, men det spelar inte så stor roll. Siljan är svinkall, men barnen struntar i det och tokbadar ändå.

Vi har tittat på dalahästar och jag funderar lite över när de blev så dyra och exklusiva. Som sprungen ur en dalasläkt minns jag att vi hade dem som leksaker när jag var liten. Över huvud taget har vi tittat på hantverk och jag är lite tjurigt ur och tänker att det där skulle jag också kunna göra och sälja dyrt om jag bara bodde på en tillräckligt turistig plats. Så jag vill flytta till en turistort och driva en hemslöjdsbutik. Det verkar nämligen gå att sälja lite vad som helst då. Mycket är ju förstås himla bra och värt sitt pris också, fast långt ifrån allt.

Det blev ett besök på Zorn-museet igår också och det var i alla fall verkligen värt att se.

I övrigt överskuggas tillvaron för oss som antagligen för de flesta andra just nu av dåren i Norge. Det är svårt att prata om sådana händelser med barn, men man måste.

Snabbvisit på landet

Nu har det varit en sådan där snabb vecka igen. Det vill säga, jag hinner inte riktigt med. Massor av jobb, vilket är bra, och massor av sol, bad och grill, vilket är ännu bättre. Nu är vi i huset på landet igen för en snabb mellanlandning innan vidare färd till Dalarna i morgon.

Jag har på min snabbvisit är ute på vischan försökt vara effektiv och plocka av en del bär, men i år är det ett ganska tröstlöst arbete. Det är ett överdåd på bärfronten förutan dess like. Jag är ingen vän av onödigt slöseri, så det gör ont att veta att det mesta kommer att ruttna bort på grund av att inge hinner/orkar/vill ta hand om det. Jag har dock gjort vad jag kunnat idag och kokat några liter saft och tre burkar svartvinbärsmarmelad. Alltid något. Vi kommer tillbaka en snabbis nästa helg också, så jag kanske hinner med lite då, om det inte är för sent.

Ikväll får jag träffa min kära make också. Det var ett tag sedan sist, eftersom han har envisats med att jobba på annan ort den här veckan. Det ser jag fram emot.

Läst: Edward Finnigans upprättelse av Roslund & Hellström

En dansbandssångare på Finlandsfärjan ser plötsligt rött en kväll när en full passagerar tafsar lite för närgånget på en kvinna på dansgolvet. I Sverige blir han häktad för misshandel. Han har kanadensiskt pass och heter John Schwarz, har bott i Sverige i flera år och är gift och har barn. Men när polisen börjar undersöka hans identitet lite närmare är det något som inte stämmer. Undersökningarna leder fram till ett politiskt spel på högsta nivå.

Åtta år tidigare dog en man i sin dödscell i ett amerikanskt fängelse. Han var dömd för mordet på sin unga flickvän. Pappan till flickan förbannar sin otur. Han hade så sett fram emot att få bevittna avrättningen av dotterns mördare. Han känner sig snuvad på upprättelsen. Att fången gick och dog alldeles av sig själv är inte upprättelse nog.

Så vem är egentligen John Schwarz? Får man som anhörig till ett mordoffer upprättelse om man bevittnar en annan människas död? Och hur många oskyldiga döms till döden och avrättas i onödan USA? 

Jag sträckläser på semestern och det är oerhört spännande, om än en ganska osannolik historia. Men det osannolika kan man ha ett visst överseende med. Det absurda med att ta ett liv för att upprätta ett annat visas med all önskvärd tydlighet. Jag skriver under på det till 100 %. Det är en oerhört tragisk historia där alla är förlorare. Men smart, välskrivet och som sagt, en riktig bladvändare.

Arbetsvecka

Och så var det måndag hemmavid och en helt vanlig arbetsvecka igen. Jag har ju jobbat lite på landet också, men det känns alltid som om det är mer på riktigt när man sitter vid sitt skrivbord igen. Gränserna mellan fritid och arbete är ju ganska flytande numera och jag trivs bra med det. Vädret är lite så där, men det kanske blir en tur ner till badplatsen senare.

Jag måste dock få lite ordning på mina sovvanor. I morse raglade jag inte upp förrän kl. 10 och det känns inte alls bra. Förstår inte varför den där hundrackan finner sig i det. Han borde väcka mig tidigare. Sonen, som nu är en fullt utvecklad preteen, har inga som helst problem med att sova till fram emot elva och jag tycker väl att det är OK att få göra det när man har sommarlov. Jag minns hur det var. Men jag borde masa mig upp lite tidigare, tycker jag själv. Jag får väl börja sätta klockan på ringning lite tidigare för varje dag för en långsam tillvänjning vid normala arbetstider igen.

Hemma i sta'n

Och så var man tillbaka på kusten igen. Som alltid var det jobbigt att åka från huset på landet. Jag blir alltid så sorgsen när jag ska göra det. Det måste vara något med det där att man stänger igen ett hus och lämnar det. Mitt fina hus. Min trädgård. Att det är mycket mer eget och personligt än ett praktiskt radhus i sta'n. Jag vill bara gå upp i sovrummet och dra täcket över huvudet och aldrig åka därifrån någonsin (fast jag måste skaffa ny säng, jag får ont i ryggen av den vi har där nu). Jag kan mer och mer tänka mig att bo på landet på heltid, men jag blir väl tvungen att leva ensam då och det har jag ingen större lust med.

Men det är ju rätt okej att åka hem till kusten också. Hav och klippor är ju inte heller så dumt, även om jag känner mig mer hemma i skogen. Jag kanske vänjer mig vid det här saltstänkta så småningom. Fast en tyst och vacker skog med en intilligande sjö, med rent och klart vatten (och inte en manetjävel så långt ögat når) som man kan tvätta håret i så att det blir mjukare än med allt tjusigt balsam i världen. Vad slår det?

Läst: Champagneflickan av Caroline L Jensen

En histoia ur verkliga livet, påstås det. Caroline i Malmö råkar i ekonomiska svårigheter efter en lägenhetsbrand och avsaknaden av hemförsäkring. Hon behöver få ihop pengar lite snabb och eftersom hon är snygg och inte har något emot att visa det, verkar striptease vara ett enkelt och bra sätt at tjäna snabba pengar. Marknaden i Sverige är dock inte så bra, så hon söker sig över sundet till Köpenhamn.

Hon jobbar på en av de "finare" klubbarna. Tjejerna ska dansa ett par gånger per kväll och därmellan sälja champagne. En gäst måste nämligen köpa champagne om han vill prata med en tjej mer än i några minuter. Och det vill de flesta. Det är därför de kommer dit. Tjejernas lön är provisionen på champagnefösäljingen. Om tjejerna sedan vill kan de gå hem med kunden och tjäna lite extra efter jobbet.

Caroline är bra på det hon gör och säljer massor av champagne. Den rena prostitutionen avstår hon ifrån, även om pengarna ibland känns lockande. Trots att hon drar in en hel per kväll får hon inte riktigt ihop den summan hon behöver för att täcka sina skulder. Live i Köpenhamn är dyrt. Pengar går åt till dyra kläder och sprit. Det sups något alldeles förskräckligt och att hon inte blir alkoholist ska hon nog tacka sin lyckliga stjärna för.

Det som till slut får Caroline att ta sitt pick och pack och dra hem igen är ett mord på en av tjejerna. Att inse att de (tjejerna) är helt utbytbara och att man inte ens vill ringa polisen när en av dem blir ihjälslagen är det brutala uppvaknande hon antagligen behöver.

Det ska vara en sann bild av branschen, en ögonvittnesskildring. Det kanske den är och att jag tycker att den glorifierar porrbranschen säger antagligen mer om mig än om Caroline L Jensen. Jag tycker bara hela hanteringen är sorglig. Ingen tjej jobbar på klubben ofrivilligt, sägs det. Ingen går hem med en kund ofrivilligt. Kunderna låter sig villigt luras att köpa billig skitsprit för hutlösa pengar och det är liksom inte mer än rätt att mjölka dem på så mycket pengar som möjligt. Jag antar att jag inte fattar vad som driver varken köpare eller säljare i den här hanteringen. Jag förstår inte hur någon kan tycka att det är värt det.

Jag läser boken precis innan vi åker till Köpenhamn. Mitt emot vårt hotell ligger en klubb som utlovar sexy girls. I min föreställningsvärld känns det rätt smutsigt. Men som sagt, det säger antagligen mer om mig.

Lärdom

Igår hade jag en dipp. Det kanske jag fortfarande har, jag kan nog inte riktigt känna att jag har ryckt upp mig än, men det kommer jag att göra. Det var en del som bubblade upp till ytan och något av mina inre barn dök upp och kände sig trotsigt övergivet. (Jag såg Fredrik Lindström diskutera med Stefan Einhorn på TV häromdagen, så jag vet att jag inte är helt ensam om att ha inre barn som gör sig påminda då och då, även om mina kanske inte alltid är någon putslustig lekkamrat från förr när de dyker upp.)

Av allt som man är med om ska man dra lärdom och det gör man, även om man kanske inte alltid tror det. Jag vet till exempel att jag kommer att göra allt jag kan för att min son alltid ska känna att han är/var det viktigaste i mitt liv. Även när han är vuxen. Även när jag är borta. Han ska aldrig behöva fundera över sin egen betydelse i mitt liv. Det ska inga barn behöva göra, men ändå är det det som jag gör lite då och då. Jag vill inte smita från det här livet med hans obesvarade frågor. Han ska aldrig någonsin behöva känna som jag. Det har jag lärt mig. Jag önskar bara att jag hade gjort det på ett mindre smärtsamt sätt.

En alldeles vanlig semesterdag

En mycket varm dag som helt enligt årstidens normer fyllts med sol, bad, grillad fläskfilé och rosévin. Och läsning. Jag läser deckare. Vilket oerhört förfall. Och jag tänker göra precis samma sak i morgon, men en lokal förmåga jag stötte på påstod att det skulle bli regn. Jag hoppas han har fel.

Franska kort

Livet på landet

Det är mycket tvätt nu. Flera resväskor fulla och med en ständigt blöt hund måste jag nog tvätta lakan också. Fast jag borde skaffa mig jobb och tjäna lite pengar. Eller åtminstone rensa lite i den förvildade trädgården. Men det enda jag har lust med är att läsa eller på sin höjd knyta ett armband eller två. Jag inhandlade ett par garnnystan i Frankrike efter ett besök i en souvenirbutik där sonen som vanligt suktade över knutna armband och allt möjligt. Det var bara det att ett litet löjligt makraméband kostade 10 euro och det är ett alldeles hutlöst pris. Så jag köpte garn och knöt själv. Och nu kan jag inte sluta. Mer garn och läderband tog jag med mig hemifrån och nu gäller det bara att få tag i de perfekta idéerna. Jag tror jag ska öppna egen souvenirbutik någonstans.

Nästa semesteranhalt: Sydnärkes riviera

Så var vi huset på landet igen. Det kändes lite motigt att sätta sig i bilen för ytterligare en resa igår, men nu när vi är här känns det bra igen. Operation kom-i-form ska inledas nu. Igen. Inget mer vinpimplande på ett tag, inga feta ostar. Nu ska här grillas magert kött och ätas grönsaker. I alla fall idag. Det är svårt att vara karakärsfast så här års när det finns alldeles för många frestelser att falla för. Tack och lov för att hundpromenaderna är tillbaka så att man i alla fall får bränna några kalorier.

Hemma igen

Hemma igen. Det känns som om två veckor gick alldeles för fort. Vill ha mer tid, mera pengar och bara kunna åka runt till fantastiska platser. Eller ett hus i södra Frankrike. Bara ett litet.

Vi har haft det hur bra som helst. Inga missöden i trafiken. Bra övernattningar, även om de tog lite tid att hitta ibland.

Carcassonne var mitt stora resmål och det motsvarade förväntningarna. Att komma ut ur den "nya" staden och se den gamla uppe på kullen tog nästan andan ur en. Det var så mycket större och så mycket mer än jag hade trott. En upplevelse för alla med minsta lilla historieintresse. Så dit vill jag igen. Och då vill jag bo inne i den gamla staden och bara strosa omkring. Och äta en massa god mat. Det fanns en och annan mysig restaurang, om man säger så.

Andra höjdpunkter:
Att köra över Viaduc du Millau
Hisnande vyer genom Midi Pyrénées
Stranden i Valras-Plage
Tapas på Los Amigos i Valence
En sen middag på en restaurang vid Canal du Midi i Homps med trollande servitör
Franska ostar
En tysk ost som avnjöts vid frukosten i Goslar och som tydligen var en specialitet från Hartz
Rött vin från Fitou
En outsider: på hemvägen skulle vi övernatta i Kassel, som visade sig vara världens fulaste och tråkigaste stad. Till sist hamnade vi efter många om och men vid ett litet hotell mitt i sta'n som hette Am Rathaus. Hyfsat billigt, stort fint rum, hjälpsam liten farbror till portier och en restaurang med balkanstuk som serverade den största köttallrik jag någonsin skådat. Med alla sorters kött. Grillad lever har nu seglat upp som en favoriträtt och det känns oerhört överraskande. Alla som av någon outgrundlig anledning måste stanna i Kassel bör bo på Am Rathaus.