Rötter

Efter ett dygn eller två i huset på landet känns det närmast ofattbart att jag egentligen bor någon annanstans. Det är ju så självklart att vara här. Men det är ändå inte riktigt hemma.

I morse bläddrade jag lite i några guideböcker om Kilsbergen som min man fått. Jag har tillbringat åtskilliga timmar på hästryggen i Kilsbergen och tycker mig ha ganska bra koll på de områden som ligger närmast det ställe där hästarna fanns. Uppenbarligen finns det ändå massor jag har missat. Det är konstigt att man aldrig riktigt bryr sig om det man har allra närmast sig, förrän man har förlorat närheten till det. Det är väl så med allting.

På några av mina hundpromenader de senaste dagarna har jag gått runt här i byn och tittat på hus. Minsta lilla skruttiga stuga kan ju se hur idyllisk ut som helst mjukt inbäddad i snön och med smakfulla juldekorationer (vilket inte alla har). Man ser också väldigt tydligt vilka hus som inte längre är permanentboenden. Nedsläckta hus där ingen har skottat på väldigt länge. De blir fler och fler. Jag tycker om den här byn. Den har en historia, naturen är vacker och sjön är stor. Här kan man leva gott. Men skulle jag vilja bo här på heltid? Jag vet inte. Det är så lätt att bli landbygdsromantisk när man bara turistar där.

Jag vet inte riktigt vart jag vill bo när jag blir stor. Det är lite jobbigt med tanke på att min fyrtiosjunde födelsedag inträffar om en vecka. Jag borde vara stor. Jag borde ha ett riktigt hem, inte bara bo i ett av raden av tillfälliga hem som duger så länge. För så är det. Trots att jag bara bott ett halvår i huset på kusten och trivs alldeles utmärkt där, så är det en boplats som valdes av praktiska skäl och inte av kärlek. Jag vill hitta det där stället där jag kan plantera rötterna för gott och känna att den här platsen vill jag aldrig lämna. Ett riktigt hem. Men det är en bit kvar dit verkar det som.

Shoppingdag

Jag ägnar mig faktiskt inte så mycket åt shopping nu för tiden. Jag är mer intresserad av att bli av med gamla grejor än att skaffa hem nya. Men alla i familjen tycker inte som jag och en hade ett presentkort som brände i fickan. Så vi har tillbringat ett par timmar i shoppingland och det har varit väldigt trevligt. Jag har en synnerligen nöjd, glad och välekiperad son nu. Han fick med lite hjälp av mamma ut mesta möjliga av sitt presentkort och lyckades låta bli att spendera alltför mycket av övriga julklappspengar. Sonen har även ätit det som enligt honom är världens godaste lasagne. Den serveras upplysningsvis på Bellini i Mariebergs köpcentrum utanför Örebro. Vi har haft en toppendag och bättre shoppingsällskap än en smart och rolig tioåring kan man knappast önska sig. Han ser dessutom till att mamma inte slösar bort några pengar, ifall hon nu skulle få för sig det, eftersom de affärer jag skulle kunna tänka mig att besöka snabbt döms ut som tråkiga.

Ut på vägarna

I morgon bär det av till huset på landet. Det ska naturligtvis bli skönt, men jag bävar för att ge mig ut på vägen. Jag är lite trött på att köra långt och den här gången har jag dessutom bilen full med mor, son hund och katt. Det bäddar inte för lugn och ro. Ingen rofylld körning tillsammans med den CD-bok jag lyssnar på i bilen. Dessutom är det tydligen väldigt halt, har en mig närstående person berättat som åkte nästan samma väg idag. Huset på landet har antagligen snöat igen. Jag får skotta mig in. Sedan kommer det att vara väldigt kallt inomhus. Men vi var lite strategiska och bullade upp med mycket ved inne sist vi var där. Jag måste alltså inte börja med att skotta mig fram till vedboden. Alltid något.

Då var det över

Tomten var snäll i år också och jag tror att alla blev ganska nöjda. Det ska bli skönt nu att ta det lite lugnt. Huset på landet hägrar i mellandagarna innan nästa firande tar vid. Sedan är allt som vanligt igen. Det finns ju en viss tjusning med vardagen också. Man får struktur på saker och ting. Inte sitta uppe halva natten. Gå upp i normal tid. Äta regelbundet och inte för mycket. Jag har faktiskt lite vardagslängtan nu. Och lust att börja planera för den bästa sommarresan någonsin.

Efter nyår blir det dags för vårstädning av kroppen också. Det känns som om det är alldeles, alldeles nödvändigt nu.

Da'n före da'n

Jag är lite kluven inför det här med julafton. Å ena sidan finns det fortfarande en viss förväntan kvar, man kommer ihåg hur det kändes när man var liten och det verkligen var årets höjdpunkt. Å andra sidan finns den där klumpen i magen kvar, den där som permanentade sig under åren när man inte kunde tillfredsställa alla och mest kände sorg över att tiden med riktiga familjejular var förbi och vetskapen om att det aldrig skulle bli julstämning igen så som det var när man var riktigt liten och familjen var en riktig familj. Då var julen den absolut värsta perioden på hela året. Sedan kom mitt barn och man kunde koncentrera allt julfirande på att se till att det blev bäst för honom.

Jag vet inte om jag skulle fira så mycket jul egentligen om jag inte hade barn själv. Utan ungar är det väl ganska meningslöst. Allt är ju för hans skull. I år kommer vi att för första gången på väldigt, väldigt länge dessutom att fira jul på hemmaplan. Inget resande, ingen kappsäck, den egna sängen. Det ska bli alldeles fantastiskt skönt. Jag kan kanske börja gilla julen på riktigt igen.

Flitens lampa

Idag har flitens lampa lyst här hemma. Jag har slagit in paket. Och ansträngt mig riktigt bra, om jag får säga det själv. Massor med krulliga snören och fina etiketter. Jag har till och med dekorerat paketen lite extra med fina juliga klisterbilder. Återstår att se om någon kommer att lägga märke till det. Troligtvis inte. Eftersom jag egentligen inte är särskilt bra på att slå in paket så där fint och proffsigt (skulle aldrig kunna jobba i affär i juletid) försöker jag dölja det genom att ösa på med snören och andra dekorationer. Fungerar riktigt bra.

Det har vidare griljerats skinka, lagats rödbetssallad och rödkålschutney. Sonen beställde hemlagat potatismos och det fick han. Jag har farit fram i köksregionerna som Nigella på speed. Eventuellt tar jag tag i knäckkoket senare ikväll.

Och allt detta efter att ha jagat en bortsprungen hund halva förmiddagen. Han är urusel på att spåra, men ibland får han för sig att han är värsta jägaren och blir både blind och döv och bara försvinner. När jag efter nästan en timme hade tvingat ut man och barn i skogen för att avlösa mig i letandet och gick hem möttes jag av en mycket glad vovve hemma vid dörren. Han hittade i alla fall hem. Alltid något.

Tänk större

Igår satt jag och slösurfade en del, eftersom jag inte alls orkade ta tag i mitt liv och det kändes som ett bra sätt att se lite upptagen ut på. Letade lite efter folk på Facebook och så. Och jag hittade en, som jag efter lite ytterligare sökande insåg hade förverkligat sin dröm, om mina efterforskningar inte ledde mig helt galet. Bilden stämde, namnet stämde och den förverkligade drömmen kände jag igen. Det gjorde mig varm om hjärtat. Det går, alltså. Kan han, så kan jag. Och alla andra som vill något. Jag gjorde genast en skylt som jag satte upp på väggen i mitt arbetsrum för att påminna mig själv om det. Ifall jag nu skulle glömma bort.

Hej Tomten

Jag vet att jag är alldeles för gammal för sådant här, men jag skulle väldigt gärna vilja ha en sådan här läskudde i julklapp. Jag läser ju nästan enbart i sängen och jag får ont lite överallt emellanåt. Jag är ju inte så ung längre. Dessutom har jag progressiva glasögon på mig på kvällarna och får inte alltid in rätt vinkel när jag ligger. Jag tror att en läskudde skulle passa mig perfekt. Bara ett litet tips, sådär. Utifall.

Soffmys

Idag har det inte blivit mycket gjort och det ser inte ut som om det kommer att bli det heller. Jag hade vissa planer, det hade jag, men de har så att säga bordlagts. Förmiddagen har ägnats åt att ligga i soffan i morgon rock och under täcket tillsammans med sonen. Vi har kollat på någon ganska usel och sötsliskig film på Disney Channel och något mer. Vi fastnade där efter frukost. Sonen är superförkyld och spelar på det så gott han kan. Han anser sig vara för sjuk för att klä på sig eller bädda eller över huvud taget göra något. Men han bad med ynklig röst att jag skulle ligga i soffan med honom eftersom han frös och när jag övervägde alternativen, ligga i soffan eller dammsuga, tänkte jag att dagar för dammsugning finns det i överflöd, medan de dagar då ens avkomma vill att man ska ligga i soffan och mysa med dem kommer att ta slut. Det gäller att ta vara på de dagarna.

Läst: Winesburg, Ohio av Sherwood Anderson

Jag har äntligen lyckats ta mig igenom den här boken. En ganska tunn skrift, som det har tagit mig flera veckor att bli klar med. Det beror inte på att den är ofantligt tråkig, det beror mest på att min läslust har varit i botten och då menar jag verkligen i botten.

Jag har haft Winesburg, Ohio i bokhyllan i ganska många år. Fick den av en vän av någon anledning som jag inte kommer ihåg. Att jag började läsa den nu är för att den ingår i projektet beta-av-hyllvärmarna. Att det var en riktig amerikansk klassiker fattade jag inte förrän jag började läsa förorden och inledningen. Jag hade nämligen aldrig hört talas om Sherwood Anderson, vilket uppenbarligen är en brist i min litterära bildning. Jag som till och med har några poäng i amerikansk litteratur. Men Sherwood Anderson var tydligen guru för storheter som William Faulkner och Ernest Hemingway (och de ingick ju i kursen i amerikansk litteratur). Det innebär att jag borde läsa med andakt. Det har jag väl inte riktigt gjort.

Winesburg, Ohio är en samling noveller som samtliga utspelar sig i den fiktiva staden Winesburg och publicerades 1919. Det handlar om olika människor i staden och har ett ganska vardagligt tilltal. Den röda tråden är George Willard, en ung man som arbetar som journalist på lokaltidningen och har en längtan efter något större. Han går in och ut genom novellerna, även om han inte är huvudperson i alla. Över huvud taget är det nog fler av stadens invånare som längtar efter något mer än vad den lilla staden ute i ingenstans kan erbjuda, men som inte har möjlighet att göra något åt det. Det är ganska korta historier och det är lite som att se en film som rör sig från den ena personen till den andra utan att egentligen handla om något, men ändå handla om allt. Jag kommer att tänka på filmen "Den sista föreställningen" av någon anledning, även om den utspelar sig i en helt annan tid. Det är mest känslan i filmen som jag tycker påminner om den känsla jag får när jag läser om invånarna i Winesburg.

Tycker jag att det är bra? Jag vet inte. Jag tror det.

Mitt rum

Har haft ett par dagar med massor av jobb och det är inte slut än. Julrusch även på översättningsfronten, kanske? Härligt, i alla fall. Jag har med andra ord tillbringat väldigt mycket tid i mitt arbetsrum. Jag trivs bra där. Det är skönt med ett eget rum, där man kan få bre ut sig ordentligt. Eftersom det i princip bara är jag i familjen som vistas där, har det kommit upp både det ena och andra på väggarna som liksom bara är mitt. En del är sådant som har legat nedpackat nästan ända sedan jag flyttade hemifrån. Jag har till och med lyckats smyga upp foton på mina hästar. Visserligen bakom dörren, men ändå. De finns där och de påminner om en i alla fall så här i retroperspektiv, ganska bekymmersfri tid. Det känns tryggt. Det är inget rum som platsar i Sköna Hem direkt, men det gör å andra sidan inget av våra andra rum heller.

Skrivbordstomtar

Matlagningsprogram

I söndags eftermiddag när jag kommit hem från en ganska lång, mörk och hal bilresa, ramlade jag ihop i fåtöljen med fjärrkontrollen för en gångs skull (jag var ensam hemma) i ett tryggt grepp. Jag halvsov, med extrem huvudvärk och en allmän känsla av otillräcklighet, framför en julspecial med Nigella.

Nigella är aldrig otillräcklig. Hon lagar fantastisk mat som hon serverar familj och vänner och känner ingen julstress alls. På julaftonskvällen bjuder hon hem sina fantastiska vänner till en liten mysig middagsbjudning kvällen innan allt brakar loss med kalkonstekning och allt. Det är inte alls jobbigt, kvittrar hon och förbereder så duktigt på dagen. När kvällen så kommer pussar hon sin perfekta små barn godnatt och de gnäller inte ett dugg, trots att det ska komma gäster, utan somnar direkt, så att Nigella kan fixa till sig lite innan gästerna kommer. Det kan aldrig blir för rött till jul, kvittrar hon medan hon målar läpparna läckert julröda. Sedan kommer alla vännerna och de avnjuter naturligtvis en formidabel middag i all enkelhet och är inte ett dugg stressade över att de ska hem och stoppa ner julklappar i strumpor och ställa kalkonen i ugnen och allt det där de gör i England.

Jag noterade att det antagligen var ett program som hade några år på nacken, eftersom Nigella var smalare än vad hon är i de lite nyare programmen. Nu är det ju dock så att medan andra, sådana som jag, blir fetare, äldre och fulare, blir sådana som Nigella bara ännu lite mer yppiga, sensuella och moget vackrare. Det är konstigt att det kan vara så orättvist.

Jag gjorde i alla fall en variant av Shepherd's pie, inspirerad av matgudinnan, till middag dagen därpå. Dock av ett lite enklare snitt än Nigellas. Det var lite svårt att hitta malet hjortkött i min lokala butik. Men det blev ganska gott ändå.

Granen står så grön och grann...

Vi har julat till det lite mer här hemma nu. Skaffat gran och lite sån't. Och fått höra en mig närstående upprepa samma sak han säger varje år: "Är det inte lite tidigt att ta in granen nu?". Det beror på vad man menar med tidigt. Det är tio dagar kvar till jul. De går fort. Efter juldagarna vill jag helst slänga ut varenda julpinal. Efter juldagarna avskyr jag rött och vill ha turkosa kuddar i soffan igen. Ska det var juligt ska det vara juligt FÖRE jul, annars kan det kvitta. Så om vi ska tindra vid granen ska vi göra det nu. Om tio dagar är det för sent.

Sommarlängtan

På väggen i duschrummet i huset på landet hänger en strandväska av en riktigt ful modell. Den är gjord av flätade plastband och ska väl försöka efterlikna en stråväska, men lyckas inget vidare. Men den hänger där och påminner om sommaren. Det är den väskan vi har använt för att slänga ner badkläder och handdukar i när vi ska ner och bada. Ibland en schampoflaska. Nu innehåller den en ett bortglömt cyklop och en sådan där boll som studsar på vattnet. Den hänger där som en sorglig påminnelse om somrar som flytt. Jag längtar och hoppas att det snart är sommar igen. Och att det blir en sådan där bra sommar, med massor av bad och båtturer och ett riktigt sorglöst sommarliv. Eftersom vi ägnade den senaste sommaren åt att bära kartonger är behovet större än någonsin. 

Det är väl okej med vackra vinterdagar och jag är ganska välklädd så jag fryser sällan - snarare tvärtom, faktiskt. Jag försöker undvika att frysa så till den milda grad att jag håller på att svettas ihjäl i stället när jag går ut. Jag är ingen riktig vintermänniska. En veckas skidåkning i fjällen skulle kunna tillfredsställa alla mina vinterbehov. Fjällstuga och bra backar i några dagar räcker. Vinter på hemmaplan till vardags är bara trist.

Tävling!

"Jag tävlar hos Livsresan om ett armband ifrån VarUnik."

Bokhyllans comeback?

Nya numret av Allt i Hemmet basunerar ut att bokhyllan gör comeback. Vi vill ha det mysigt och personligt omkring oss, så det är okej att inreda med böcker igen. Jaha? När gjorde bokhyllan sorti? Var gjorde alla trendkänsliga av sina böcker när det kastade ut bokhyllan? Eller hade de inga böcker? Rusar de ut och handlar ett gäng nu för syns skull att ha i den nya trendiga bokhyllan?

Eftersom jag försöker pressa in så många bokhyllor det bara går är jag alltså för en gångs skull rätt. Det måste vara första gången i så fall. Känns fint. Ett hem är inte ett hem utan böcker. Lästa böcker. Eftersom jag är ganska snobbig på den punkten har jag alltid varit lite skeptisk till folk som saknar bokhyllor. Men de kanske bara följde den förra trenden och kastade ut bokhyllorna och sparade böckerna i garderoben tills de blev inne igen. Dags att plocka fram dem nu och visa vilka ni är.

Här är ett exempel på en alldeles överfull hylla. För den riktigt personliga och mysiga touchen ligger det också en hög med tvättkläder i fåtöljen.

Längtan bort

Jag längtar till alla möjliga platser just nu. Till solen, till fjällen, till huset på landet. Vart som helst som inte innebär vardagsliv. Vilken tur att vi ska åka till huset på landet i morgon. Det är en och en halv månad sedan sist och det är alldeles för länge. Det är en fristad. Det är hemma. Det är god mat, rödvin och sprakande brasa. Mys på hög nivå. Och det redan i morgon!

Virkade vantar

Lite virkning på sistone: ett par vantar. Eller två par, för att vara exakt. Det första paret snodde sonen åt sig innan jag hann blinka. Ska göra en djupdukning i garnkorgen och se om det finns några roliga garnrester som jag kan använda till något. Känner mig hyfsat pysslig just nu, så det gäller att passa på.

Snömos

Det går trögt med min läsning just nu. Jag håller på med Stor Amerikansk Litteratur och förordet med hyllningstalet är lika långt som resten av boken. Jag känner att min intellektuella nivå inte riktigt är på topp just nu, så Stor Litteratur är inte riktigt vad jag vill ha. Jag behöver något mindre krävande. Något som går in och ut utan att lämna några spår att tala om. Dessutom dök det upp en tidning igår som hette Axess. Jag vet inte var den kommer ifrån eller varför, men den ser väldigt intellektuell ut och jag har inte ens orkat bläddra i den.

En virkbeskrivning för ett par vantar har jag dock läst de senaste dagarna. Den var så dåligt skriven att det var enklare att titta på bilden. Nu är jag snart klar med det andra paret som jag gjorde med den så kallade beskrivningen enbart som inspiration. De blev betydligt bättre än det första paret när jag försökte göra som det stod.

Jag vet inte om det är allt det här juliga som får det att bli snömos i skallen. Man inbillar sig att man har så mycket annat att tänka på. Jag ser fram emot mellandagarna när allt är tyst och stilla. Då kanske min intellektuella kapacitet har återvänt så att jag kan ta tag i någon maffig tegelsten som jag förhoppningsvis har fått i julklapp. I väntan på det ska jag tillverka en tomte eller något annat pyssligt.

Örhängen!

Om någon händelsevis skulle vara intresserad av ett par örhängen går det alldeles utmärkt att höra av sig. Mitt förråd av pärlor känns just nu oändligt.

Vem behöver Pocketklubben?

De senaste dagarna har det kommit ett par pocketböcker med posten. Det är tydligen mitt månadspaket i Pocketklubben. Jag hade ingen aning om att jag var medlem i Pocketklubben. Jag funderar över om det är något jag inte sa nej till tillräckligt snabbt när någon snabbpratande telefonförsäljare har ringt. Hur som helst tänker jag inte fortsätta vara medlem i Pocketklubben. Varför ska jag betala 118 spänn för två böcker när jag kan köpa dem för runt 80 spänn på AdLibris och då dessutom välja själv vilka jag vill ha? Det verkar ju väldigt dumt.

En skoter i sta'n

Det har ju snöat en del i helgen. Men inte plogats. Vilket gör att när man är ute och går med sin hund får man pulsa på cykelbanorna i radhusområdet. Och rätt som det är möter man en snöskoter. Det kan inte vara så vanligt att man gör det på de här breddgraderna. Jag förstår att om man bor här nere på västkusten och råkar ha en skoter stående i garaget blir man rätt till sig när det är sådant här väder. Det kan inte vara så himla ofta man får lufta en sådan leksak här. Igår luftades det ordentligt. Vi höll nästan på att bli överkörda på kvällspromenaden och att döma av spåren på fotbollsplanen bredvid skolan har det körts rejält.

Undrar hur många som ringde närpolisen och klagade på skoterplågan? Av det lokalblad som delas ut till hushållen häromkring en gång i veckan har jag förstått att mopedåkning på cykelbanorna anses vara ett otyg. Vad ska då inte en vildsint snöskoter vara?

Krogbesök

Vi har varit ute i svängen, minsann. Det hör inte till vanligheterna nu för tiden. Tur att goda vänner kommer till sta'n ibland så det blir av. God mat - om än något förvirrad service - och gott vin och lagom många goda drinkar. Jag är stolt över mig själv. Jag har lärt mig. Jag tar inte den sista längre. Åldern har tagit ut sin rätt när det gäller återhämtning och jag vet var min gräns går nu för tiden. Och jag var smärtsamt medveten om att vi skulle upp i hyfsad tid på söndag morgon för att åka på handboll. Allt som allt en mycket lyckad och trevlig lördag kväll. Tack P & A för att ni såg till att vi kom ut litegrann. Vi behövde det.

Milstolpe nådd

Jag vill översätta film och TV. Jag tror jag kan göra det riktigt bra, om jag får chansen och nu är jag nära. Idag har jag gjort den sista delen i "inträdesprovet" hos ett stort internationellt företag och snart är jag förhoppningsvis igång på allvar. Visserligen har varenda programvara som företaget tillhandahåller kraschat både en och två gånger, vilket har varit oerhört frustrerande, men med lite trixande gick det bra till slut. Ibland undrar jag hur folk som inte har 20 års erfarenhet som programmerare (som jag faktiskt har) klarar sig i den digitala världen. Jag vet ju för det mesta hur jag ska få icke-fungerande program att fungera och jag kan läsa mellan raderna i bristfälliga installationsanvisningar. Även om jag har lagt systemutvecklandet på hyllan är jag rätt tacksam för den erfarenhet jag har.

Någonstans i tidernas begynnelse, när jag var relativt ny i branschen och på mitt första jobb, hade jag en chef som själv ansåg sig vara en oerhörd allvetare och visionär. Han tyckte synd om oss som hade kastat bort flera år på att utbilda oss till systemutvecklare, eftersom vi inte skulle behövas i framtiden (framtiden då var typ 1995). De nya programvarorna skulle vara så enkla och intelligenta att vilken normalanvändare som helst kunde göra allting själv så det skulle inte behövas några specialistkunskaper inom IT (eller ADB som det hette på den tiden). Man kan väl säga att det var en riktig snedträff till profetia.

Back seat drivers - nej tack

Min son tränar fotboll och handboll. Det är bra. Det är bra att det finns engagerade föräldrar som lägger ner mycket fritid för att vara ledare för killar och tjejer som vill idrotta. Det är jag oerhört tacksam för. Utan dessa eldsjälar skulle det inte finnas några lag för yngre barn. Tack för att ni finns!

Men så finns det de där andra föräldrarna som sitter på läktaren eller står bredvid plan och vet hur allt borde vara. Som gnäller och snackar skit. Och som ignorerar tränarnas uppmaningar om att det är TRÄNARNA som coachar ungarna under matcher, inte föräldrarna som står bredvid. Om ni vet och kan så himla mycket, hur kommer det sig att det är ni som står bredvid plan och inte är på plan och frälser alla barnen med era oerhört begåvade idéer om hur de borde spela? Det finns i de flesta lag alltid plats för fler ledare. Har ni något att bidra med så gör det. Men klaga för helvete inte om ni inte själva är beredda att gå in och göra jobbet.

Nu gick startskottet

Idag brakade det loss. Nu börjar julhetsen på allvar. I morse var inkorgen fullare än fullast av adventskalendrar från diverse olika håll. Jag hoppas på vinst i Tickets julkalender, eftersom lite respengar skulle sitta väldigt fint just nu.

Fri frakt från Amazon i England till Sverige med leverans före jul är ett annat erbjudande värt att tänka över - i princip all elektronik, spel och annat är mycket billigare än i Sverige. För att inte tala om alla böcker. Och skor. Det är faktiskt inte så mycket som inte finns på Amazon. 

I CDON.s julkalender fanns ett Xbox-spel som jag nyss köpt till sonen för 599 kr. Idag kostade det 299 kr. Det känns ju sådär.

Det är väl dags att sätta sig ned och göra klart det sista på den där julklappslistan nu, så att man är av med det. Aldrig i livet att jag jagar julklappar sista veckan.