Hård arbetsdag

Jag har haft en lång och hård arbetsdag idag, men nu när klockan är nästan åtta ska jag ge mig. Fast jag är på G nu och känner mig ungefär hur effektiv som helst. Av erfarenhet vet jag dock att har man suttit och skrivit hela dagen börjar stavfelen smyga sig in så här dags och det blir så himla mycket att rätta i morgon.

Vi ska åka till huset på landet i helgen och det var ett tag sedan. Jag ser fram emot det. I övrigt vill jag för ovanlighetens skull inte åka någonstans alls. Jag trivs bra där jag är just nu. Men till huset på landet behöver man inte packa så mycket. Däremot ska jag packa med mig en del hem därifrån. Saftmajan, till exempel. Jag måste experimentera lite med alla mina aroniabär. Saft kanske är bra. Det växer hur mycket bär som helst alldeles utanför huset och jag behöver inte ens kliva av altanen för att plocka dem. Märkligt bara att jag inte ens la märke till den här busken förra året, men då stod man väl med huvudet i en flyttkartong så här dags.

Läst: Min kamp 1 av Karl Ove Knausgård

Så har jag läst en bok jag inte trodde att jag skulle läsa. Jag hade nämligen en bild av att det här bara var ytterligare ett gnällbok där en man med alldeles för stort konstnärsego ynkade på om hur jobbigt det är att leva. Och sån't tycker jag är oerhört tröttsamt. Men. Jag tycker det är bra. Jag sugs in i Karl Oves liv och vill veta mer. Vilken tur att det finns fem delar till.

Jag funderar på varför jag tycker det är så bra. Jag kan känna igen mig i en del, även om jag inte tror att Karl Ove Knausgård och jag har så där himla många beröringspunkter. Jag tror det är tiden som beskrivs. Vi är nästan lika gamla och jag känner igen tidsfärgerna, musiken, jag har inga problem med att se frisyrerna och kläderna framför mig. Sedan beskriver han vissa scener med en minutiös detaljrikedom som också gör sitt till.

Det är utlämnande som alla riktiga självbiografier, men det finns inga ursäkter. Det känns ärligt. Total avsaknad av hitte-på och försök att frisera verkligheten. Eller det känns ju så i alla fall, jag vet ju inte, och antagligen är det en hel del hitte-på. Jag kommer på mig själv ibland med att tänka "Hur kan han komma ihåg det där?" när någon till synes relativ obetydlig händelse som utspelats för många år sedan beskrivs i små, små detaljer. Det är ju inte mänskligt att komma ihåg allt, så naturligtvis måste man låta fantasin spela.

Det stora temat är ju uppgörelsen med fadern. Bilden av fadern är inte vacker, men inte heller ensidig. Pappan går från respekterad lärare till grav alkoholist. Senare hälften av boken handlar mest om hur Karl Ove och hans bror återvänder till hemstaden för att begrava den far de inte har träffat på länge och röja upp i all den oreda han har ställt till med. Det är naturligtvis inte enkelt. Att känna både lättnad och saknad är motstridigt, men ganska naturligt.

Jag är som sagt såld nu och kommer raskt att införskaffa resterande delar av Min kamp. Jag ser fram emot den läsningen.

Provocerande krönika

Till alla dagstidningar med självaktning hör numera en helgbilaga. Har man GP som husorgan heter den helgbilagan Två Dagar. Det står inget av vikt i den och det är väl inte heller utmärkande för just helgbilagor att det ska stå  något av vikt i dem, men det finns en krönika varje vecka. Idag handlade krönikan om hur underbart det var att dagis var igång igen så man slapp ungarna på dagarna. Det finns uppenbarligen inget bättre än att hämta en slutkörd unge kl. fem som sedan somnar till Bolibompa. Så pappa får lite vuxentid.

Jag blir otroligt provocerad av sån't här och det är möjligt att det är meningen också, men jag har en olustig känsla av att dagens föräldrar tycker precis så. Det är väl mysigt och kul med ungar och så, men de får inte inverka på ens liv. Man måste ju ha egentid också, verkar alla gasta i kör.

Jag fattar inte. Varför vill folk skaffa barn om de inte vill ta hand om dem? Det är liksom det som är den stora uppgiften när man har blivit förälder. Att uppfostra och ta hand om sin avkomma. Det innebär vissa inskränkningar på den personliga rörelsefriheten och man får glömma det där med uppvisningslägenheter ett tag. Ungar tar tid, plats och kostar pengar. Tycker man det verkar jobbigt är det väl bara att dra ut i tid så slipper man.

Det finns ju så många par som inget hellre vill än att få barn, trots att det innebär att de skulle få hela hemmet överbelamrat med legobitar och ett alldeles unikt hemgjort mönster på fondtapeten, men som inte kan. Att då klaga över att sommarlov innebär utebliven egentid under några veckor känns otroligt bortskämt. Den som skriver så vet inte hur förbannat bra han har det. Han borde vara så oerhört tacksam.

Fredagssammanfattning

Så har första veckan på den nya terminen gått. Det är nu det har börjat om. Ungarna har gått i skolan en vecka och man börjar väl så sakteliga vänja sig vid att gå upp lite tidigare än under sommaren. Fast jag är trött idag. Jag har sovit för lite den här veckan och det börjar kännas nu. Känner mig just nu lite gnällig och kinkig. Vill gå och lägga mig och bli ompysslad, men det är bara jag hemma så det är ingen idé.

Som alltid vid nystarter så gäller det att ta i så man spricker. Jag har påbörjat en detoxdiet den här veckan och ämnar vara en ny människa som kommer i alla mina kläder om tre veckor. Det har gått ganska bra. Igår blev det dock både kaffe och kaka vilket är strängt förbjudet.Men vågen visar åt rätt håll och förhoppningsvis snart även midjemåttet.

När det gäller kläder ska vilken dag som helst en osentimental garderobsrensning göras. Det finns för mycket där som jag helt enkelt inte vill ha eller passar i. Det ska bort. Det kommer förhoppningsvis att efterlämna en luftig garderob som gör att man faktiskt hittar det man letar efter.

Jag går ju ganska mycket med hunden, men eftersom jag har glömt/lämnat min stegräknare i huset på landet vet jag just nu inte riktigt hur mycket. Antagligen alldeles för lite. Och inte tillräckligt raskt. Igår när vi var ute och släntrade, hunden och jag, mötte vi en tjej som minsann inte alls släntrade. Hon marscherade raskt (fast jag tror det kallas power walking på svenska, eller PW för de riktigt insatta) iklädd rosa funktionstopp och dito tights men den självklara accessoaren, en chihuahua, i släptåg. En chihuahua som dessutom inte hade något vett alls. Han försökte nämligen mopsa mot min hund, som visserligen är liten, men bra mycket större än en chihuahua. Otroligt fånigt. Kommer aldrig att ge mig ut på power walk. Jag tänker gå eller promenera. Jag är svensk, alltså tar jag en promenad. Aldrig en PW.

Eftersom jag noterat en tilltagande stelhet i leder och lite varstans, särskilt på morgnarna, inser jag vikten av yoga. Det har jag gjort länge, men jag har svårt att komma till skott. Yogamattan står dock ihoprullad, men redo att användas, här i mitt arbetsrum och vilken dag som helst, kanske redan nästa vecka åker den fram. Nu ska här tänjas och andas.

Men nu, nu ska jag kravla mig tillbaka till soffan och fortsätta vara trött och kinkig. Och hoppas att någon annan kommer hem med storslagna planer på fredagsmys och mat och dessutom genomför dem.

En alldeles ovanligt bra torsdag

Tog ledigt idag, helt sonika. Kollade inte ens e-posten i telefonen. Det gick, även om det kändes lite konstigt. Åkte upp till Tjörn med en vän och gick på akvarellmuseet. Åt en fantastisk god lunch i Skärhamn. Fikade i Stenungsund. Pratade en hel massa om vad man bör och kan göra av sitt liv, den dag och utifall man faktiskt blir stor på riktigt. Sådana här dagar behöver man fler av. Note to self: gör om, gör om, gör om.

Läst: Jägarna på Karinhall av Carl-Henning Wijkmark

Året är 1936 och det är dags för olympiad i Berlin. Samtidigt ska Herman Göring ha sin årliga jakthelg på slottet Karinhall. Ett antal prominenta gäster som han kan ha nytta av bjuds in för ett helg med orgier i fylla, mat, sex och kanske ett och annat nedlagt byte. Göring vet vad hans gäster vill ha och ser till att var och en får det, oavsett vad det handlar om. Ingenting är omöjligt.

Det är väl det det hela handlar om. Ingenting är omöjligt när man har makt och pengar. Utom möjligen smak och stil, som inte går att köpa. Det intryck man som läsare får av Karinhall och "den tjocke", som han bitvis kallas i boken, är väl just att det är så smaklöst. Att han funderar på att ta emot sina gäster iklädd någon slags fotsida Graalkappa och spökar ut sina drevkarlar till medeltida germaner i nazitolkning, ja, vad ska man säga. Det är så dumt allting. Och ingen litar på någon och alla spionerar på alla. Det är väl det som makt gör, då som nu.

Boken är bra, men det är ingen feelgoodläsning. Jag blir ganska äcklad emellanåt, men det är väl det som är meningen. Det jag har svårast för och som känns lite för gubbsjukt för mig är de rent pornografiska delarna. Att gubbarna förlustar sig med inhyrda prostituerade är en sak, men när det framställs som att kvinnorna njuter av att mer eller mindre bli våldtagna under förnedrande former, blir det lite för mycket för mig. De må vara förhärdade fnask allihop, men det måste väl finnas gränser.

Lycka kan vara att hitta ett par jeans som passar

Faktiskt så kan det det, hur ytligt det än låter. Jag har alltså shoppat nya jeans för första gången på flera år. Jeansköp är något jag drar mig för eftersom jag aldrig hittar några som passar just min kropp, som inte tillnärmelsevis liknar den mall som jeansfabrikanter utgår ifrån. Jag gillar ju jeans, men har inte haft några riktigt snygga på flera år. Innan sommaren gav även de riktigt fula upp och jag har under några månader varit jeanslös (nej, det stämmer inte riktigt, men de där som ligger längst in i garderoben räknas inte). Tills nu. Ett impulsköp som visade sig vara så rätt. De sitter som gjutna. De har lappar (kanske är helt ute, men det är jag i så fall lyckligt omedveten om) och är dessutom lagom långa. Jag känner mig riktigt ... cool. Jag kråmar mig framför spegeln och känner mig löjligt nöjd. Synd bara att det verkar bli en så varm dag att jeansen nog måste åka av innan nästa hundpromenad till förmån för något svalare.

En liten ålderskris

Om mindre än ett halvår fyller jag 48. Det är väldigt nära 50. Mycket närmare 50 än 40. Det känns just nu väldigt gammalt och är en siffra jag inte riktigt kan förknippa med mig själv. Hur gick det här till egentligen? Jag är ju fortfarande så ovetande om så mycket, så rädd för så mycket och jag vet fortfarande inte vad jag ska bli när jag blir stor. Ska det vara så här? Hur är det med alla andra? Alla de som verkar ha sin livsbana utstakad redan vid 25 och med ett osvikligt självförtroende sedan styr rakt mot målet. Jag är så avundsjuk. Varför kunde inte jag bli sån i stället? Varför blev jag så himla velig och osäker på allting? Vid 50 ska man väl ha peakat sin livsbana för länge sedan. Vad är det för fel på mig egentligen?

Några saker av det mer ytliga slaget har jag lärt mig på vägen, trots allt:

Jag har hittat en hudvårdsserie som passar min hy, så jag behöver inte prova mig fram längre, men jag gör det i alla fall för man vet ju inte. Det kanske finns något ännu bättre.

Jag har hittat den perfekta mascaran. Där tänker jag aldrig mer chansa.

Jag vet att kläder som är skitsnygga på andra/på bild/på skyltdocka inte nödvändigtvis måste vara snygga på mig. Väldigt sällan är de det, faktiskt. Ett gäng felköp i garderoben kan vittna om det.

Om jag har lärt mig något på djupet vet jag inte. Antagligen, men jag vågar inte lita på det. Man blir aldrig fullärd i alla fall. Förhoppningsvis har jag slutat bry mig om vad andra tycker. Det är något man inte ska göra om man vill kalla sig vuxen, tycker jag. Man har ju gjort en del misstag och en hel del beror på att jag lyssnat för mycket på andra, en del på att jag kanske borde ha lyssnat. Men jag har inget behov av att vara till lags längre. Kan bero på att den person jag genom hela mitt vuxenliv har velat vara till lags och vinna tillbaka var min pappa, men han finns inte i livet längre. Jag borde ha satt ner foten oftare, sagt nej, sagt ja, fattat beslut innan det var för sent. Jag borde ha varit en mycket jobbigare person. Det hade varit bra för mig, hade gjort mig gott. Men jag tror jag håller på att lära mig, sakta men säkert. När jag börjar närma mig 100 kanske jag är där. Bättre sent än aldrig.

Ännu mer virkat

Läst: Nattfåk av Johan Theorin

Den gamla fyrmästargården Åludden på norra Öland har stått tom länge och det sägs att det spökar där. På julafton samlas alla som dött på gården för julotta, till exempel. Gården lär dessutom vara byggd av trä från ett vrak, vilket inte heller är så lyckat ur spöksynpunkt.

En ung familj från Stockholm köper gården och påbörjar en omfattande renovering. Frun, Katrine, har en excentrisk mor som under några år i sin ungdom bodde på gården. Mannen, Joakim, har ett eget spöke att fly ifrån.

Ett tragiskt dödsfall inträffar. Nya och gamla händelser går i varandra och det verkar faktiskt som om det finns en del spöken på riktigt.

Jag tycker det är skitbra. Att jag inte har läst den här tidigare tror jag beror på att jag har avfärdat den som deckare och enligt mitt egna icke särskilt trovärdiga mantra "läser jag inte deckare". Men det är en inte så deckaraktig deckare. Visst finns det poliser och misstankar om mord, men det finns även ett övernaturligt inslag som tilltalar mig mycket. Och en intressant familjehistoria. Jag tycker dock att Joakim borde ta sina barn och flytta till något annat ställe än Åludden. Det verkar inte vara något vidare värst mysigt ställe att bo på. Särskilt inte när fåken drar in över ön.

Regn och mera regn

Mina planer på mysgrillning på klipporna vid havet är skrinnlagda. Idag vaknade vi upp till 13 grader och hällregn. Så kan det vara. Vet inte riktigt än vad plan B blir, men det är inte så mycket som lockar i det här vädret. Det kanske börjar bli dags att tända lite stearinljus.

Har släpat runt dammsugaren en sväng i vårt efter sommaren sorgligt eftersatta hem. En ny soffa står på önskelistan och jag är övertygad om att allt skulle kännas mycket mysigare nu om vi bara köpte en ny soffa. Tyvärr så hör soffköp också till de planer som just nu är skrinnlagda. En ny tvättmaskin för en hel massa pengar är på väg hem till oss. Att köpa ny tvättmaskin förhöjer inte mysstämningen hemma nämnvärt utan ingår i kategorin "nödvändigt ont". Trots åtskillig handpåläggning vill den gamla, gamla inte uppföra sig ordentligt, så vi har gett upp. Det svider lite. Det finns ju så mycket roligare saker att köpa.

Sol och hav i skön förening

Idag sken solen igen, även om det inte är riktigt sommarvarmt längre. Vi cyklade ner till havet och fikade på eftermiddagen och det var hur skönt som helst. Måste ta vara på de sista skälvande sommarliknande dagarna. Jag badade inte, men vadade runt lite i vattnet med uppdragen kjol och det kändes fortfarande hyfsat varmt. Om vädret håller i sig i morgon också ska jag propagera för grillning på stranden. Och lite vin, kanske. Hösten får vänta ett tag till.

En skämsbok

 Jag har läst en riktig skämsbok i sommar. Den är så lite litteratur att jag inte ens tänker skriva upp den på min lista över lästa böcker för i år. En tramslig, patetisk historia på 600 sidor med rosa omslag. Och jag läste, skäms på mig.

Pinsamheten heter "Ashimas bok" av Caroline Giertz. Ashima var Jahves hustru, men som de flesta fruar kom hon inte alltid överens med sin man och bestämde sig för att stiga ner till jorden för att återfödas som människa. En av ärkeänglarna, Haniel, som är dödligt (skojar bara, han är så odödlig en ängel kan vara) förälskad i Ashima, följer efter i hopp om att kunna förenas med sin älskade. En ödets (eller Guds) nyck gör att Ashima kommer till jorden som spädbarn, medan Haniel dimper ner som en något äldre man.

Ashima och Haniel lever sitt liv på jorden som människor, men är inga vanliga människor. De har krafter som vanliga dödliga inte har. De är inte de enda på jorden som har himmelskt ursprung.Det finns nephilimer också, förbjudna och för evigt förbannade avkommor till änglar som tagit sig hustrur bland människorna. De upproriska änglarna blev för detta tilltag för evigt inspärrade i någon grotta någonstans (om detta kan man även läsa i exempelvis Angelology). Nephilimerna har blivit lite lätt sura på Jahve och hans allsmäktighet och betraktas därmed som ganska onda varelser (bland annat livnär de sig på människor), men Ashima som tror att kärleken kan besegra allt, tror inte på ondskan.

Det självklara i den här boken är att kvinnligt = kärleksfullt, klokt, ljust och vackert och det manliga är precis tvärtom. Förutom Haniel, som är alla kvinnors drömman, både änglalikt ståtlig, vacker och klok, men samtidigt machokapabel att svänga ett svärd och försvara sin kvinna när det behövs. Jag är lite trött på den typen av stereotyper.

Det värsta av allt är att man i förordet kan läsa att ingivelsen att skriva om Ashima kom till Caroline som om det var hennes uppgift att göra det. Hon fick helt enkelt en order från andevärlden. Jag antar att det var det som verkligen väckte min nyfikenhet.

Det finns absolut ingenting som är trovärdigt i den här boken och slutet, ja jisses, snacka om nödlösning. Men jag förstår. Det finns helt enkelt inget annat sätt att ta sig ur den här soppan.

En ledig dag

Det ser ut som om jag får en relativt ledig dag idag. Det känns riktigt skönt, för det var ett tag sedan nu. Det har varit mycket jobb de senaste veckorna och det är naturligtvis bra, men idag ska jag ta det lugnt. Om det inte dyker upp något viktigt.

Jag ska virka armband, tror jag. Min svärmor ville ha ett och det ska hon självklart få. Det är en sysselsättning så god som någon.

Sedan ska jag försöka ta reda på när sonen börjar skolan. Jag vet att det är på måndag, men inte vilken tid. Det känns som om ordentliga mammor borde veta sådant, men det gör alltså inte jag. Jag vet inte när barnen är tillräckligt gamla så att man kan börja skylla saknad information på dem. Kanske inte riktigt än.

Sonen är för övrigt lite småfebrig och njuter i fulla drag av att slippa alla aktivitetskrav. Han har försökt ställa in tandläkarbesöket i morgon med hänvisning till sitt tillstånd, men med tanke på hur svårt det är att ändra tandläkartider ska nog sjukdomsbilden förväras ganska rejält innan vi ställer in det. Jag tror i och för sig att det han fasar mest för är att det är så hiskeligt tidigt, redan 8.50 på morgonen. Det är som mitt i natten för en sommarlovsledig unge. Men det är väl bra att träna lite inför nästa vecka.

Läst: Nattvandraren av Andrew Taylor

London, sent 1700-tal. John Holdsworth har fått sin beskärda del av elände i livet. Först drunknar hans lille son i en tragisk olyckshändelse. Hans hustru hämtar sig aldrig psykiskt efter olyckan och går till slut i vattnet. John Holdsworth tycker sig höra och ana sin fru och sin son lite varstans, men han är inte den som tror på spöken. Han har till och med skrivit en liten bok i ämnet.

Via denna bok får han kontakt med en rik änka som vill ge honom ett uppdrag. Han ska bege sig till Cambridge för att försöka om möjligt bota hennes son, som hamnat på dårhus efter att kanske ha sett ett spöke. Sonen är också medlem i ett hemligt sällskap som förutom att ägna sig åt alltför stort alkoholintag, även sysslar med våldtäkt av jungfrur som initieringsritual. Frun till ledaren för det hemliga sällskapet har nyligen drunknat och det är eventuellt hon som spökar. Spökhistorier är inte så populära för collegets rykte, så det hela måste tonas ner och skötas diskret. 

Holdsworth är en man med fötterna på jorden. Nu är det mycket mystiskt som pågår i den egen lilla värld som colleget utgör, men han gör sitt bästa för att hitta naturliga förklaringar på saker och ting. Och lyckas väl ganska bra med det. Mot sin vilja får han lite sprittande känslor för den unga rektorsfrun också.

Det är ganska OK läsning, utan att vara något extra. Plus för miljön och tiden.

Lite virkning igen

Och så har det virkats lite igen, armband den här gången.

Det nedersta turkosa ska förses med knapp, men jag har inte hittat någon som passar än, så jag tror jag får göra lite egna knappar för att matcha garnerna.

Läst: Me Cheeta

Tarzans apa Cheeta har alltså skrivit en självbiografi om sitt liv i Hollywood. Det börjar i djungeln, där Cheeta berättar om hur han växte upp och sedan så småningom fångades in och transporterade på en båt till USA. Han förstod tidigt vad det var människorna gillade och började med konststycken redan på fartyget i utbyte mot cigaretter.

Cheetas liv i Hollywood är som så många andra liv i Hollywood kantat av sprit, droger och urspårade partyn. För det mesta gick Cheeta på fest ihop med sin polare Johnny. När de inte skapade filmhistoria då, förstås. Dessutom har Cheeta en del konspirationsteorier om människornas stora Plan, som går ut på att tämja naturen till den grad att den inte längre fyller någon funktion. Han är ju själv ett strålande exempel på det. Självklart har en apa det bättre i Hollywood än i djungeln.

Det är väl ganska kul skrivet egentligen. En massa 30- och 40-tals stjärnor radas upp och beskrivs i oftast ganska bitska ordalag. Det är väl kul om man gillar sån't. Själv är jag inte tillräckligt insatt och känner bara igen en del av alla de som passerar revy. I mitt tycke är boken alldeles för lång. Det blir oerhört tjatigt och en tredjedel hade varit mer än lagom.

50-tal? Nej, tack!

Har tillbringat en sysslolös stund på eftermiddagen med att titta på Grease på TV. Jag tillhör ju den tonårsgeneration som mer eller mindre gick man ur huse för att se den på bio när det begav sig. Alla utom jag då. Femtiotalsvurmen tilltalade mig lika lite då som nu och jag tyckte inte att John Travolta var ett dugg snygg. Det gör jag för övrigt inte nu heller. Jag har faktiskt lyckats med konstycket att aldrig se Grease alls. Vissa scener har ju förstås varit svåra att undvika genom åren, eftersom den har visats ganska flitigt på TV och på alla möjliga ställen. Jag såg faktiskt inte hela filmen idag heller, eftersom jag trots allt hade lite viktiga saker för mig, men jag såg en hel del scener som jag inte sett förut.

Men det är ju skrämmande dåligt! Ett gäng 30+-are som ska föreställa tonåringar, Travolta går omkring som om han har en stor käpp uppkörd i rumpan och ser mer än tillåtet fånig ut. Man skulle väl kunna säga att tiden inte har varit särskilt ömsint mot den här filmen, men den måste väl ändå ha varit passé redan när den kom. Det mesta är så oerhört pinsamt att det inte går att beskriva. Jag inser återigen vilket rätt val jag gjorde när jag vägrade Grease redan 1978-79 eller när det nu var. Fast jag minns att man fick genomlida en skoldans med 50-talstema. De där eländiga Boppers var också populära då. Usch.

När jag ändå är inne på ämnet måste jag också spy lite galla över alla dessa gamla eländiga amerikanska bilar som förorenar Sommarsverige på väg till diverse raggarträffar. De går uppenbarligen inte att köra i mer än 60 km/h, men har ändå mage att ligga i vägen, i flock, för oss som är på väg någonstans. Måtte de ta slut snart.

Nu är sommaren slut

I morse när jag gick ut med hunden var jag för första gången på jag vet inte hur läge tvungen att  ta på mig en tröja. Och den var för tunn. Nu är det nog slut på värmen för i år och det känns alltid lite sorgligt. Visst kan det komma fina sensommardagar i augusti, men det är bara sommarens sista dödsryckning i så fall. Tragiskt. Nätterna börjar bli kallare och temperaturen i vattnet sjunker väl lika snabbt som börsen just nu. Jag saknar redan de ljumma sommarkvällarna. Fast jag satt ute i solen en liten stund igår. Mellan regnovädren var det några timmar med riktigt bra väder. Jag borde flytta ännu längre söderut, så att somrarna inte var så korta och oberäkneliga som i Sverige.

Hört: Skugga av Karin Alvtegen

Det här har varit min bilbok nu i sommar. Eftersom cd-böcker är så hutlöst dyra är jag inte så nogräknad när jag köper dem. Den här hittade jag för 20 spänn på loppis i sonens skola. Ett alldeles lagom pris.

En äldre kvinna, Gerda Persson avlider och eftersom hon inte har någon släkt är det socialtjänsten som får ordna med begravning och bouppteckning. Gerda har arbetat som hushållerska i många år åt den store författaren Axel Ragnerfeldt, tillika nobelpristagare i litteratur. I ett testamente ger Gerda all sin kvarlåtenskap åt en ung man, Kristoffer. Kristoffer har dock ingen aning om vilken relation han har till Gerda. Han börjar nysta för att få reda på varför han är arvinge och kanske för att få reda på vem han egentligen är. Kristoffer är nämligen ett hittebarn och har ingen aning om vilka hans biologiska föräldrar är. Det som kommer upp i dagen är ingen vacker historia, utan det handlar om mord, svek och lögner.

Jag tror att det här historien vinner på att läsas. Då kan man öka hastigheten och skumma igenom allt dravel i början. Nu tvingas jag lyssna på skiva efter skiva där absolut ingenting händer. I slutet händer däremot väldigt mycket och trots att det är väldigt segt i början blöir jag ändå lite överraskad. Men det hjälper inte. Jag tycker inte att det är så överraskande att det blir bra.

Läst: Pilotens hustru av Anita Shreve

Katherine är lyckligt gift med Jack och de har en dotter tillsammans och bor fint i ett hus vid havet. Jack är pilot och en natt ringer det på dörren. En representant för flygbolaget meddelar att planet som Jack flög från London har störtat. Inga överlevande.

Under utredningen av olyckan börjar ryktet gå att det fanns en bomb ombord och att det var Jack som hade tagit den ombord. Katherine börjar nysta i småsaker hemma och inser att hon kanske inte kände Jack så väl, trots allt. Han verkar ha levt ett dubbelliv och hon reser till London för att försöka få reda vilka hemligheter Jack hade för henne och vad som egentligen har hänt. Och hon hittar både det ena och det andra. Man skulle kunna kalla det en trogen hustrus värsta mardröm.

Det här är en spännande roman som är lite svår att kategorisera. Å ena sidan är det väl en slags relationshistoria, å andra sidan en thriller. Jag tycker hur som helst att det är bra och spännande.

Ensam hemma

Jag är ensam hemma. Alldeles ensam, förutom fyrbentingarna. Jag vet inte när det hände senast. Det är lite märkligt att kunna göra precis vad jag vill när jag vill utan att behöva argumentera om det. Att vara ensam om fjärrkontrollen. till exempel. Igår skulle jag bara sätta mig i soffan en liten stund med en kopp te och när jag bläddrade igenom kanalerna började precis "Sophies val" på TV4 Film. Jag tittade på hela. Utan störningsmoment och utan att känna att jag borde göra något nyttigare. Mycket märklig upplevelse. Det är ju en så bra film, dessutom.

Sitter och funderar på vad jag ska göra med all denna tid som helt plötsligt bara är min när jag har jobbat klart, alltså). Skulle kunna tänka mig att gå ut och se om jag hittar några björnbär, men det är för blött. Jag kanske tittar på en film till. Äter något som bara jag tycker om. Läser en bok. Möjligheterna är så oändliga att jag önskar att resten av familjen kommer hem snart så att jag slipper all denna valfrihet.

Läst: Häxan av Jan Mårtensson

Johan Homan, den evigt unge antikhandlaren i Gamla Sta'n (men bördig från Örebro, givetvis), vars liv består av osannolika sammanträffanden, blir bjuden att tillbringa en vecka eller så i en svensk konstnärskoloni i Frankrike. Här har både Carl Larsson och August Strindberg hämtat inspiration. På plats bland diverse målare och skulptriser finns även en konstkritiker som kallas Häxan på grund av hennes oerhört bitska och elaka recensioner. Hon har inte många vänner i konstkretsarna, men verkar inte bry sig nämnvärt.

Johan Homan, som inte tillbringar dagarna bakom ett staffli, gör ett häpnadsveckande upptäckt som skulle kunna skaka om konstvärlden rejält. Och Häxan råkar falla ned från ett torn och slå ihjäl sig. Så det kan bli. Och alla boende på gästhemmet i konstkolonin var där.

Väl hemma i Stockholm igen ger sig Homan som vanligt ut på mördarjakt. Han lägger näsan i blöt vart han än kommer åt och är en oerhört påfrestande typ i största allmänhet. Som vanligt är det katten Cleo som ger Homan det sista tipset för att lösa gåtan. Fast den här gången var den gode Homan mer korkad än vanlig. Till och med jag hade listat ut vem mördaren var långt innan Cleo kom med ledtråden.

Det här är läsning för huset på landet. Jag skulle aldrig drömma om att plocka upp en Mårtensson-deckare någon annanstans. Men där passar det ju så oerhört bra. Nu blev jag helt plötsligt väldigt sugen på att åka dit och ligga i soffan och läsa böcker. Skönt att det är höst snart, så att man kan åka till landet utan krav på att något ska göras.

Läst: Kall som graven av Peter Robinson

Kommissarie Alan Bates kallas något förvånad hem till en av sina överordnade, polismästare Jimmy Riddle, en kväll. Förvånad, därför att hans ibland något okonventionella metoder inte alls uppskattas av polismästaren. Nu har polismästarfamiljen dock privata problem, av en karaktär som måste hanteras diskret. Sonen i familjen har nämligen råkat hitta sin sextonåriga syster Emily i en mycket lättklädd utstyrsel på en porrsida. Alan Bates ombes åka till London för att försöka hitta den förlupna, brådmogna tonårsflickan. Lite privat vid sidan av, sådär.

Två mord inträffar på hemmaplan i Eastvale och med lite nystande kan de kopplas till en inte alltför trevlig man i London. Samme man som Bates hittade Emily hos. När ett riktigt otäckt mord inträffar på en nattklubb får Bates börja gräva lite mer på djupet och vissa spår börjar leda tillbaka till familjen Riddle. Hemligheter i de fina familjerna, minsann. 

Det är brittisk deckare av klassisk skola. Hyfsat bra och intages med fördel i en solstol.

Nu är det nya tag igen

Idag ska jag börja ta tag i mitt liv igen. Semesterkilona ska bort, det ska städas och tightas och trimmas både här och där. Jag ser fram emot att möta mitt nya sunda jag om några veckor. Det behövs. Det har varit en dekadent sommar. Den är väl visserligen inte slut än, men det är definitivt slut på kaffebröd och glass. Nyttig mat ska det vara framöver. Regelbundna vanor. Inget vinpimplande i onödan. Långa promenader. Min man sa något om gymkort och gemensam träning igår, men då slog jag dövörat till litegrann. Man ska inte överdriva.

Det är inte bara den gamla kroppen som behöver städas. Vårt hem har mest bara varit en landningsplats för ompackning av diverse bagage de senaste månaderna. Det behöver trimmas en hel del där också. I rabatten på framsidan växer det mest ogräs. Stora maskrostuvor letar sig upp mellan plattorna. Jag tror grannarna tittar snett på oss för att det ser så risigt ut, men det kan ju vara inbillning också. Hur som helst, det finns mycket att göra och ta tag i. Som alltid så här års. Det är ju nu det börjar om.

En bra dag

Igår var det en riktigt bra dag. Lite för kort, bara. Jag hinner inte riktigt med. Men jag fick mycket jobb gjort, vilket alltid dövar det dåliga samvetet. Vi solade och badade och det var 23 grader i havet och inte en enda manet i sikte. Blev bjuden på räkmacka och vin på kvällen. Kan det bli bättre? Det enda som just nu är lite jobbigt är att det inte går att få in någon sval luft när det är så varmt och stillastående ute. Vi har en inomhustemperatur på 25-26 grader och det är lite väl mycket. Önskar mig AC inomhus. Men det är ett litet problem och som svensk vet man ju att det här inte varar för evigt. Det kan mycket väl vara 15 grader och snålblåst redan i morgon.

Det ser ut att bli varmt idag också, men jag ska förska ignorera det så gott det går och ägna mig åt jobb. Om jobbet mot förmodan skulle ta slut (vilket det inte gör idag) har jag en lång att göra-lista. Det är väskor som ska packas upp och rabatter som ska rensas, bland annat. Nästa vecka, då tar jag tag i mitt liv igen.

Läst: Korståg och Rekviem av Robyn Young

Det här är en typ av böcker jag bara läser på somrarna. Ren semesterlitteratur, med andra ord. Och vad passade väl bättre att ta med sig till tempelherretrakterna i Frankrike än del 2 och 3 i trilogin om tempelriddaren William Campbell. Den första delen, "Brödraskapet", läste jag för ett apr år sedan. De här tre böckerna ska läsa i följd, eftersom jag tror att man missar en del i sammanhanget om man inte gör det.

William Campbell är son till en tempelriddare av den mindre bemedlade typen. Han sätts i tjänst hos tempelherreorden och kommer så småningom till det heliga landet. Han tas upp i Brödraskapet, enhemlig organisation inom Tempelherreorden som verkar för fred mellan de tre stora världsreligionerna.

I "Korståg" har Will varit i det heliga landet i närmare tio år. Fred råder, men ondsinta planer smids både på den kristna och den muslimska sidan för att få fart på stridigheterna igen. Även inom Brödraskapet råder viss oenighet. Will gör sitt bästa för att mäkla fred, men misslyckas. De kristnas sista fäste, Akku, faller och tempelherrarna lämnar det heliga landet.

I "Rekviem" har ytterligare en tid gått efter det att Will kom tillbaka i Europa. Han lämnar tempelherrarna efter lite oenigheter och beger sig hem till Skottland. Där hamnar han i skottlinjen mellan frihetslängtande skottar och engelsmän. Europas regenter har fullt sjå med att slåss mot varandra och ingen har längre vare sig tid eller pengar för nya korståg. Will blir indragen i det politiska maktspelet, men har också ett problematiskt förhållande till sin dotter att ta itu med.

Alldeles utmärkt semesterlitteratur av den lättsmälta sorten, men som ändå ger en historisk bild som jag försöker inbilla mig inte är helt ute och cyklar. I sista boken är Filip den Sköne en av huvudfigurerna och eftersom vi sitter och spelar kort på vår altan i Frankrike samtidigt som jag läser, med en kortlek inköpt för svindyra turistpengar i Carcassonne och som har motiv av medeltida kungar, varav Filip naturligtvis är en, känns det extra rätt.

Är sommaren slut nu?

En vecka i Dalarna gick fort. Tur att vi kunde mellanlanda i huset på landet över helgen för ett par sista skälvande sommardagar. Det kommer väl att dröja ett tag nu innan vi kommer dit igen. Jag hann koka några liter saft igår för att något döva det dåliga samvetet över alla bär som går till spillo i år. Fast det gjorde inte lika ont att åka hem idag. Jag längtade hem. Längtade efter ordning och reda och kläderna i garderoben i stället för i en resväska. Det har varit alldeles för mycket kappsäck den här sommaren. Doch glömde jag en del saker som jag hade tänkt ta med mig hem, men eftersom jag hade hunnit ända till Partille innan jag kom ihåg det var det alldeles för sent att vända.

Sonen och jag tog en tur ner till havet när vi kom hem och nu är det alldeles underbart skönt i vattnet. Betydligt varmare än i Siljan, så badsommaren är inte slut än. Här är dock ett par bilder på två som badade mycket och gärna i Siljan, totalt okänsliga för låga temperaturer.