Så har jag läst en bok jag inte trodde att jag skulle läsa. Jag hade nämligen en bild av att det här bara var ytterligare ett gnällbok där en man med alldeles för stort konstnärsego ynkade på om hur jobbigt det är att leva. Och sån't tycker jag är oerhört tröttsamt. Men. Jag tycker det är bra. Jag sugs in i Karl Oves liv och vill veta mer. Vilken tur att det finns fem delar till.
Jag funderar på varför jag tycker det är så bra. Jag kan känna igen mig i en del, även om jag inte tror att Karl Ove Knausgård och jag har så där himla många beröringspunkter. Jag tror det är tiden som beskrivs. Vi är nästan lika gamla och jag känner igen tidsfärgerna, musiken, jag har inga problem med att se frisyrerna och kläderna framför mig. Sedan beskriver han vissa scener med en minutiös detaljrikedom som också gör sitt till.
Det är utlämnande som alla riktiga självbiografier, men det finns inga ursäkter. Det känns ärligt. Total avsaknad av hitte-på och försök att frisera verkligheten. Eller det känns ju så i alla fall, jag vet ju inte, och antagligen är det en hel del hitte-på. Jag kommer på mig själv ibland med att tänka "Hur kan han komma ihåg det där?" när någon till synes relativ obetydlig händelse som utspelats för många år sedan beskrivs i små, små detaljer. Det är ju inte mänskligt att komma ihåg allt, så naturligtvis måste man låta fantasin spela.
Det stora temat är ju uppgörelsen med fadern. Bilden av fadern är inte vacker, men inte heller ensidig. Pappan går från respekterad lärare till grav alkoholist. Senare hälften av boken handlar mest om hur Karl Ove och hans bror återvänder till hemstaden för att begrava den far de inte har träffat på länge och röja upp i all den oreda han har ställt till med. Det är naturligtvis inte enkelt. Att känna både lättnad och saknad är motstridigt, men ganska naturligt.
Jag är som sagt såld nu och kommer raskt att införskaffa resterande delar av Min kamp. Jag ser fram emot den läsningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar