Om mindre än ett halvår fyller jag 48. Det är väldigt nära 50. Mycket närmare 50 än 40. Det känns just nu väldigt gammalt och är en siffra jag inte riktigt kan förknippa med mig själv. Hur gick det här till egentligen? Jag är ju fortfarande så ovetande om så mycket, så rädd för så mycket och jag vet fortfarande inte vad jag ska bli när jag blir stor. Ska det vara så här? Hur är det med alla andra? Alla de som verkar ha sin livsbana utstakad redan vid 25 och med ett osvikligt självförtroende sedan styr rakt mot målet. Jag är så avundsjuk. Varför kunde inte jag bli sån i stället? Varför blev jag så himla velig och osäker på allting? Vid 50 ska man väl ha peakat sin livsbana för länge sedan. Vad är det för fel på mig egentligen?
Några saker av det mer ytliga slaget har jag lärt mig på vägen, trots allt:
Jag har hittat en hudvårdsserie som passar min hy, så jag behöver inte prova mig fram längre, men jag gör det i alla fall för man vet ju inte. Det kanske finns något ännu bättre.
Jag har hittat den perfekta mascaran. Där tänker jag aldrig mer chansa.
Jag vet att kläder som är skitsnygga på andra/på bild/på skyltdocka inte nödvändigtvis måste vara snygga på mig. Väldigt sällan är de det, faktiskt. Ett gäng felköp i garderoben kan vittna om det.
Om jag har lärt mig något på djupet vet jag inte. Antagligen, men jag vågar inte lita på det. Man blir aldrig fullärd i alla fall. Förhoppningsvis har jag slutat bry mig om vad andra tycker. Det är något man inte ska göra om man vill kalla sig vuxen, tycker jag. Man har ju gjort en del misstag och en hel del beror på att jag lyssnat för mycket på andra, en del på att jag kanske borde ha lyssnat. Men jag har inget behov av att vara till lags längre. Kan bero på att den person jag genom hela mitt vuxenliv har velat vara till lags och vinna tillbaka var min pappa, men han finns inte i livet längre. Jag borde ha satt ner foten oftare, sagt nej, sagt ja, fattat beslut innan det var för sent. Jag borde ha varit en mycket jobbigare person. Det hade varit bra för mig, hade gjort mig gott. Men jag tror jag håller på att lära mig, sakta men säkert. När jag börjar närma mig 100 kanske jag är där. Bättre sent än aldrig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar