Da'n före da'n

Jag kan inte påstå att jag har julstökat särskilt mycket i år och det som inte är gjort nu kan lika gärna vänta till nästa år. Vi åker bort i morgon och kommer egentligen inte att vara hemma ordentligt förrän någon gång efter nyår.

Men jag har ju pysslat en del och känt mig riktigt kreativ och det är alltid roligt. Så det ser ut så här på golvet i mitt arbetsrum just nu:

Att alla bra-att-ha-prylar ligger på golvet beror på att skrivbordet är överbelamrat med annan bråte i form av datorer, skrivare och diverse pappershögar. Jag behöver nog ta mig en allvarlig funderar på att bli lite mer organiserad. Ännu en nyårsföresats, månne?

Idag har jag meckat ihop ett armband och ett halsband att matcha julaftonsklänningen med. Jag är rätt nöjd och hoppas att det blir snyggt.

En mindre hög med knutna armband har det blivit och fler är på gång. Måste fortsätta nu. Så många idéer på en gång måste man ta vara på innan man faller innan man börjar käka upp all julmat och inte orkar göra något annant än att ligga och jäsa.

Grön påse i brevlådan!

Så dök det upp en grön påse från julklappsbytet. Ett alldeles utomordentligt överdådigt sådant, dessutom.

Inte mindre än tre böcker har förärats mig. Sanditon av Jane Austen, Lost in Austen av Emma Campbell Webster och Busters öron av Maria Ernestam. Sedan fanns där choklad, nötter, sudoko-tidning, film, servetter, tyghjärta att hänga i granen, te, garn och en superfin virknål. Och ett fint pappershänge som ska få en alldeles egen plats här hemma när allt det röda har plockats bort om några veckor. Julen är räddad! Tusen tack!

Klappat och klart

Till mamma, som numera har ett svartvitt kök och rötterna i Dalarna. Ska nog göra ett par till mig själv lite senare, om några veckor när köket slipper ifrån sin rödgröna färgskala igen och det ska in lite vårfärger. Rosa häst på turkos botten, kanske? Eller grön?

Jag har bestämt mig

Tror jag i alla fall. Jag ska avge mitt nyårslöfte redan nu. Risken finns att jag hinner ändra mig eller glömma bort det innan det faktiskt blir ett nytt år på riktigt, men jag gör det i alla fall. Här kommer det:

Jag ska bli en bättre människa.

Jag ska göra mitt bästa för att bli lite snällare, lite godare, lite mer förstående. Inte gå runt och tjura och inte reta upp mig på att folk inte tänker och tycker som jag. Det tar alldeles för mycket energi. Och ta reda på fakta och inte dra en massa förhastade slutsatser. Jag är ganska bra på att dra förhastade slutsatser, det är faktiskt en av mina sämre sidor. Fast å andra sidan är jag rätt bra på att lyssna också och jag är inte den som inte kan ändra mig om jag inser att jag hade fel.

Jag vet inte om jag klarar det, men ska jag åtminstone försöka. Jag tror det är ett bra nyårslöfte. Och jag vet att jag kommer att få massor av tillfällen att öva. Livet är fullt av prövningar och folk som gör obegripliga saker. Och övning lär ge färdighet.

Fotboll m.m.

Sonen har spelat fotbollscup i helgen. Det gick bra för laget och de kom längre än förväntat. Bra för killarnas självförtroende, med tanke på att det är de "ratade" som är kvar. De som inte var tillräckligt bra för att få en inbjudan att följa med till den nya klubben, som tre pappor med storhetsvansinne bildat för att slippa medelmåttorna.

I fredags var det dessutom fotbollsavslutning. Kul och trevligt med bra stämning. En mycket nöjd son efter en hel (nästan) helg i fotbollens tecken. Träning ikväll och sedan blir det faktiskt lite jullov även från fotboll.

And now to something completely different. Det är mycket jag inte förstår när det gäller reklam. Men efter att ha slöat framför TV:n en stor del av helgen kan säga en sak: jag kommer aldrig mer att handla något på SIBA. Hur kan någon vara så urbota dum att tro att en hysteriskt skrikande Fabian Bengtsson ska väcka köplust? Det är nästan så man önskar att han ska kidnappas en gång till. Jag kommer i fortsättningen att gå långa omvägar för att slippa se en SIBA-butik.

Duktighetssyndrom

Jag har varit superduktig i två dagar. Jobbat, betat av en hel del små förtretliga måsten, postat julkorten, fixat granen, lagat en hel massa mat och faktiskt även bakat. För en gångs skull är jag riktigt nöjd med mig själv. Skönt att det är fredag, även om jag måste jobba lite i helgen också.

Ikväll är det fotbollsavslutning med match mot föräldrarna. Jag brukar avstå allt sådant i den mån det går, eftersom den andra föräldern i den här familjen som tränare i laget är självskriven på plan. Jag ska göra mitt bästa för att sno åt mig en läktarplats. Jag har ju sedan länge insett att det är där jag passar bäst i de flesta idrottssammanhang.

I övrigt hoppas jag att jag ska beta av ytterligare några surdegar i helgen. Jag har till exempel massor av papper i en stor hög på mitt skrivbord som verkligen borde sorteras in i någon pärm och glömmas bort. Det är ju snart ett nytt år. Snart en ny deklaration. Då är det bra om alla papper går att återfinna i någon fin pärm.

Det där med att promenera

Igår var det ett helvetes väder här det jag bor. Det var kolmörkt redan halv tre och jag bor inte i Norrland, det regnade små hårda ispartiklar och det blåste från alla håll som det går att blåsa ifrån. När man har hund märker man sådant alldeles extra tydligt, eftersom man inte kan stanna inne. Jag hade närmast frostskador i pannan när jag gick mot vinden på grund av det där isregnet. Jag var inte glad.

Idag däremot, såg det nästan inbjudande ut att vara ute. Så fick jag också ett telefonsamtal från en vän på förmiddagen som ansåg att hon behövde dagsljus. Ville jag följa med ut och gå i skogen? Själklart ville jag det. Jag ska ju ändå ut med hunden förr eller senare.

När jag skulle gå upp till deras hus, vilket är upp i ordets rätta bemärkelse, drabbades jag av den smärtsamma insikten om vilket fullkomligt urusel kondition jag har, trots att jag är ute och går en hel del. När man måste stå och flåsa ut innan man knackar på dörren för att överhuvudtaget kunna säga "hej" är det inte alls bra. Visserligen har de byggt sitt hus på ett berg, men ändå.

När vi sedan traskade runt i skogen var det samma sak. Det är bitvis ganska rejält kuperat här i trakterna och det fick jag känna på nu. Jag försökte intala mig själv att jag kanske har några sviter kvar av min lungemboli, men det var så många år sedan så jag kan nog inte skylla på det. Jag har helt enkelt extremt dålig kondition just nu. Och jag vet ju hur tråkigt och jobbigt det är att göra något åt den, men jag borde verkligen. Verkligen. Någon gång. När som helst. Efter jul, kanske?

Reflektioner

Efter att ha suttit och slöläst på en del bloggar, företrädesvis skrivna av unga - väldigt unga - medvetna och klimatsmarta individer som minsann har läget klart för sig och vet hur planeten ska räddas, skulle jag vilja påpeka ett par saker. Dela aldrig, aldrig, aldrig ut pekpinnar. Tala inte om för folk i onödan hur de borde leva sitt liv. Visst är jag medveten om att en liten förändring i rätt riktning är enkel att göra för de flesta, men man ska fortfarande inte tala om för andra vad de ska göra.

Exempelvis ska man inte som entusiastisk och barnlös 19-åring rekommendera att alla småbarnsföräldrar använder tygblöjor. Det är säkert jättebra på många sätt, men för mig kändes det som något som hade varit helt oöverstigligt när det begav sig. Det var tillräckligt mycket bajs överallt ändå. Och jag hade en ambition att laga all barnmat själv av de finaste råvaror (innan jag fick barn, givetvis), men jag var inte så duktig när det väl kom till kritan. En barnmatsburk i mikron var faktiskt inte så dumt.

Det enklaste och det som alla kan och borde göra är väl att använda det man släpar hem. Kasta inte mat, laga och ät upp i stället. Går inte det så är det något allvarligt fel på shoppinglistan. Att inte kasta innebär ju också att det blir billigare. Och får man pengar över kan man ju alltid lägga det på att köpa mer ekologiskt. Jag tror att de flesta skulle vilja köpa mer ekologiskt och närproducerat, men ibland är prisskillnaderna nästan skrattretande. Och pengar spelar stor roll för de flesta familjer.

Att lämna tidningar och förpackningar till återvinning, däremot. Det är ganska enkelt. Det tycker jag också att alla borde göra. Fast visst blir det ett jäkla släpande.

Det finns ju den bästa av världar och så finns det verkligheten. Det är inte så ofta det är samma sak.

Ibland behöver man få en pizza hemkörd

Och så var det måndag igen. Det har varit en hård helg. För lite sömn och för mycket vin. Jag är inte van vid sådant längre, men vi blev så glada över besöket från Örebro i fredags att vi helt glömde bort att gå och lägga oss. Det kostade på. I min ålder är sömnbrist inget att skämta om. Nu har jag dock återhämtat mig igen.

En ganska skrämmande upptäckt gjordes i lördags. Här i den välmående förorten till Sveriges andra stad går det inte att få hemkörning av pizza. Jag har med andra ort hamnat i den totala utmarken. Jag har ju hunnit bo här i ett och ett halvt år innan jag insåg hur illa ställt det är och det säger väl något om hur frekvent mitt behov av kolhydratsrik dagen efter-mat är. Och det är väl tur. Nu lär det dröja till nästa gång. Jag kanske till och med hinner flytta till mer civiliserade trakter innan behovet av hemkörd pizza infinner sig nästa gång.

Juldoft

Juldofterna sprider sig och det skulle nog vara stämningsfullt om det inte vore så ostädat hemma. I morgon får vi finbesök (om inte vägarna blåser igen som SMHI hotar med, men SMHI har inte alltid rätt) och till deras ära ska jag faktiskt ta och göra lite fint. Jag inser att det är något allvarligt fel på min vardagsprioritering när dammsugning är en av de saker som aldrig hinns med. Och min käre man har bara varit hemma och vänt de senaste veckorna, så jag kan inte tyvärr inte dela med mig av vardagsmåstena.

Däremot hann jag med att koka lite knäck igår. Det var i och för sig inte min idé, men jag hade av någon anledning köpt hem ingredienser så jag måste undermedvetet ha anat att det var dags. Nu gör ju jag snabb mikroknäck, så det är inte särskilt jobbigt. Ska göra lite mer idag, tänkte jag. Jag har också en del vaga planer på saffransbak. Allt för att skjuta upp dammsugningen ytterligare ett tag.

Jahadå!

Då har man julpysslat lite. Krans gjord av egenhändigt hämtade grankvistar från skogen, apelsinskivor torkade i ugnen och kanelstång som jag brutit i bitar alldeles själv. Den får dock hänga på förrådsdörren, eftersom dörren in till huset är så pass ny och oförstörd att det gör ont i hela kroppen vid blotta tanken på att slå in en spik i den.

Helgen som gick

Helgens vistelse i huset på landet blev väl inte riktigt som planerat. Det vill säga, bilen är fortfarande lika skitig. Jag tror att det blåste för mycket och var ganska kallt och ruggigt i största allmänhet. Och jag hade säkert något viktigt för mig att göra inomhus. Jag ställde till exempel fram adventsljusstakar i fönstren och bytte dukar på köksbordet och vardagsrumsbordet. Det kändes som om det fick räcka så. Sedan hade jag faktiskt lite huvudvärk, så det var bäst att ligga i soffan och kolla på TV. Jag gjorde faktiskt inget vettigt alls på hela helgen. Jag kanske borde ha lite dåligt samvete, men jag struntar i det just nu.

På hemvägen stannade jag som vanligt på min favoritrastplats. Den där man kan slänga sopor, när man inte har sophämtning vintertid. Och som vanligt var utsikten över Vättern alldeles fantastisk och som vanligt tog jag ett kort.

TV-spaning

Här hemma hos oss tittar vi på Så mycket bättre på lördagkvällarna. Det gjorde vi förra året också. Och vi förundras och gläds över att det går att göra TV utan taskiga kommentarer, pakter och hugg i ryggen. Att folk på TV faktiskt kan vara snälla mot varandra.

Under första säsongen tror jag även att TV-recensenterna blev lite tagna på sängen. De hade nog inte väntat sig det här och visste inte riktigt hur de skulle hantera det, så de sa inte så mycket. Som ängslig kvällstidningsskribent kan man ju inte skriva ner något om inte alla andra gör det också. I år har de dock snackat ihop sig, vässat klorna och tävlar om att insinuera att det nog inte är så trevligt där på Gotland när TV-kamerorna är av. Att det skulle vara så mycket bättre TV om vi fick se när deltagarna blir osams eller beskyller varandra för att mörda varandras låtar. Och de förfasar sig redan över hur hemsk nästa säsong kommer att bli.

Jag tycker att gnällspikarna på kvällstidningarna ska hålla käften. Att programmet är en tittarsuccé tror jag faktiskt kan bero på att vi vanliga TV-tittare ute i stugorna är så hjärtinnerligt trötta på smarta ironiska kommentarer, skitsnack och allmänt uppblåsta egon. Både i rutan och på nöjessidorna i kvällsblaskorna. Det är oerhört befriande och faktiskt en smula hoppingivande att se program där folk verkar respektera varandra. Och även om det är helt ute med respekt för andra människor på Expressens redaktion kan väl vi vanliga dödliga få behålla den ett tag till. 

Tillhör man dem som hellre tittar på mobbnings-TV finns ju fortfarande Idol plus en hel massa annan goja att skadeglatt glädjas åt.

Kommer snön snart?

I eftermiddag styr vi kosan mot huset på landet igen. Min käre make är redan där, eftersom han har jobbat i de trakterna större delen av den här veckan. Vilket innebär att det är eldat och varmt när sonen och jag anländer, så man bara kan slänga sig i soffan och ha det skönt. Jag ser fram emot det. Lite adventsljustakar i fönstren förhöjer stugmyset ännu mer.
Jag har en vag idé om att jag ska passa på att städa bilen också, men det är sådant där som har en tendens att "glömmas" bort när man väl är på plats. Men det skulle verkligen behövas. Jag har kört omkring med en skitig hund i bilen hela hösten nu och det har minst sagt satt sina spår. Jag borde också passa på att njuta av lugnet och bara ligga i soffan och läsa medan det sprakar i vedspisen. Men då kanske jag inte hinner dammsuga bilen... Det kan bli en hård strid mellan förnuft och känsla. Eller plikt och lust.

I morse var första gången sonen uttryckte en längtan efter snö. Jag kan inte annat än hålla med. Lite vitt vore på sin plats och matchar dessutom juldekorationerna så mycket bättre. Apropå juldekorationer, det är den här tiden på året man får svart på vitt på vilka grannar som har en viss stil och vilka som bara brakar på med allt glitter de kan få tag i. Det kan onekligen vara ganska underhållande när man är ute på hundpromenader i ett helt vanligt bostadsområde i december.